september - en roman om en mor

I den magnifikt vackra romanen September undersöker Kristoffer Leandoer bilden av en mor. Berättelsen börjar och slutar med en mamma som allt för ung dör i cancer och hennes sista månad i livet är september. Tidiga hösten är månaden när skolåret börjar om, alla har förväntningar men för modern är livet snart slut. Hon ligger i mörkret i sjukhussalen, känner törsten och barndomen i prästbostaden i Katarina församling kommer nära.

Att vara sjuk är att vara barn på nytt, hjälplös och utlämnad i ett mörkt rum. Inte underligt att det kommer tillbaka.

Genom uppväxten i prästbostaden på Söder i Stockholm, ensamheten i familjen, studierna i Lund och den egna familjebildningen strömmar ensamheten, förmågan att passa in och kärleken till böcker och ord. Böckerna, dikterna och orden har varit tröst men också en sköld och ett sätt att fjärma sig från världen.

Om hon ska vara helt ärlig så har nog böckerna varit ett skydd också, ett legitimt vindskydd från världen. 

Just den känslan av att böckerna finns där som ständiga följeslagare, och ibland godtagbara ursäkter för att hålla sig undan det verkliga livet kan jag känna igen. Kristoffer Leandoers roman skildrar en kvinna som hade en dröm om att skriva, mycket ung flicka som ville att hennes far skulle se henne och en trebarnsmamma som helst vill vara någonannanstans, någonting annat. Bibliotekens läsesalar är hennes kyrka, dikterna hennes trygghet. Leandoer har i intervjuer berättat att det tagit honom 35 år att komma fram till berättelsen om sin mamma. För det är hans egen mamma som berättelsen handlar om och han har skrivit ett både ömsint och ärligt porträtt, han kallar det en romanfantasi, en senkommen kärleksförklaring, men framför allt en roman. Porträtt av författaren som kvinna 1936, skulle den lika gärna ha hetat.

SvD har skrivit om boken, i Lundströms bokradio finns en intervju att lyssna till. Gör det och läs boken. Den är en av de finaste jag läst på länge; osentimental, stark och ett vackert kvinnoporträtt.