hur man botar en feminist

Fnissen hörs från arbetsrummet när J läser Nanna Johanssons Hur man botar en feminist och jag inser det här är en praktisk och användbar handbok för alla kvinnor, unga som gamla. Tips och handfasta råd är Nannas melodi, enklaste sättet att bota en feminist är helt enkelt för mannen att använda sin k*k. Då utsöndras hormoner och förvandlingen sätter fart, feministens hår på benen och i armhålorna absorberas och växer ut som vackra mylittleponylockar på huvudet. Bra va? Nanna nätdejtar, söker jobb och ordnar socialrealistiska temakalas, rappt vasst och mitt i samtiden. Men kanske att jag inte riktigt är målgruppen. Dotter, 22, juridikstudent i Lund - för henne är den här boken. Absolut!

För en medelålders halvborgerlig nästantant så är det först när Nanna har en serie med porträtt på alliansen som jag fnissar rejält, småbilliga poänger med alliansledarna som bodybuilders och bokmärken, valpar och "Sex and the Centern". Men så roligt! Gissa nu vem som är Samantha? *dubbelfniss* Mitt i fnisset smyger sig förstås allvaret in, sidan om Vägra kallas Gubbslem känns alldeles extra aktuell idag när sociala medierna svämmas över av tankar om våldtäktsdomen i HD. 

vilodag

... and today we rest.

Boksmällan har slagit till, vardagen har smugit sig på och på onsdag ska jag visst till GU. Idag får det bli tyst här på bloggen :-)

hur är det, vilket var ditt moment på mässan?

Så här i mässans sista skälvande satt vi, några bloggare och funderade på årets höjdare. Klart är att det finns många kandidater: Urtrevlig bloggmiddag med god mat, fika och seminarier på rad och så de där oförglömliga stunderna. Det man modernt kallar moments.

Mattias såg fram emot att få Bea Uusmans signatur i boken om André, tyvärr stängdes kön just framför näsan på honom och boken förblev osignerad. Som tröst mötte han Richard Ford och kunde berätta hur han beundrar hans noveller. Svaret han fick var: Läs Munro istället, de är mycket bättre! Lyran fick sin bok signerad av Oksanen och blev kallad kamrat av Vibeke Olsson när de pratat solidaritet och samband mellan arbetarrörelse och väckelserörelse, Jessica var på sin första mässa som författare och jag själv berättade Håkan Nesser att jag blev så mörkrädd av boken att jag var tvungen att lyssna klart i dagsljus. Nej men, lilla vän, svarade Håkan Nesser då...

Typ så sammanfattar vi mässan och ser fram emot nästa år. Vilka var dina moments?

slut i rutan

romansviten om Estland - Oksanen i högform

Sofis översättare Janina berättar att de sällan har tid att tala med varandra så de ser stunden som en härlig treat att få snacka lite på tumanhand.

Sofi berättar att hennes böcker är mycket översatta och utgivna över stor del av världen. Just nu är hennes debut aktuell i Turkiet och det kan kännas konstigt att svara på frågor om en såpass gammal bok. Det är ofta mycket lärorikt för Sofi eftersom i olika länder tas böckerna emot på olika sätt och läsarna reaktionen varierar beroende på kultur. 

De läsare som läser i olika delar av världen tar berättelserna till sin egna och många folk har erfarenheter kring ockupation och motstånd som är temat i duvorna. Sofi tar emot de olika ländernas erfarenheter och kan se många likheter och känner att hon lär dig mycket om sina böcker genom att resa runt och tala om dem.  På frågan om hur resandet påverkar skrivandet svarar Sofi att hon kan skriva överallt där det finns el, hon behöver dessutom lite ensamhet så hon ser fram emot julledigheten då det mesta i bokvärlden är stängt...

När Sofi började skriva Stalins kossor så var det inte hennes plan att skriva en trilogi om Estland, ätstörningar var ursprungligen grundtemat. Hon tyckte att vardagsliv i Sovjet och kommunismen verkade ganska tråkigt att skriva om och hade egentligen inte lust att göra den research som krävdes, först när hon insåg att man inte behöver ha de stora politiska skeendena klara utan att berättelserna ligger i vardagsdetaljerna fick hon styr på romanen. Sedan blev det en historieskrivning som blev så upplysande för läsaren, sällan hade någon annan berättat om Sovjet så. 

Väldigt många texter finns om hennes författarskap här på bloggen. Läs HÄR!

konsten att ärva en revolution

Vad är det för böcker ni skrivit?

Marjaneh: Jag berättar om en månad i en familjs liv i boken Godnattsagor för barn som dricker och de ska planera en minneshögtid för morfadern som dött. En stor del av boken handlar om sorg och förlust, en av sönerna har dödats i kriget med Irak och det ligger som ett raster över vardagen. Hur mycket orkar man minnas? Sorgen kan ju också vara ett sätt att vägra acceptera krigshandlingarna. Staden Teheran tecknas som en samlingsplats för alla generationerna. Motstånd kan se ut på olika sätt och i nya tider gör man på olika sätt. Erfarenheterna förs inte vidare, i den här boken vill de äldre tala om för de unga hur de ska göra. De är inte intresserade av det, de vill söka sin egen väg.

Athena: Min diktsamling heter Vitsvit: kriget, migrationen, revolutionen i samhället och i familjen utgör en kör och de pratar med varandra och förbi varandra. De förhåller sig till ett gemensamt traumatiskt nu. Skulden portioneras ut, fördelas och förläggs lite överallt i vardagen. Vitheten är central, det icke-vita får ofta representera civilisationens motvikt. Barbariet ärvs i hudfärgen, arvet att inte bruka språket. Icke civilisation. 

bloggprat i Formas monter

The Book Pond och jag samtalar med Petra om bokbloggande.

se tillbaka med ömhet - rumänskt tema

There is a devil in every storm.  Så börjar boken som han skrivit som heter Jacob beslutar sig för att älska. 

Florescu berättar om sin barndom i Rumänien, han bor nu i Schweiz och skriver på tyska. Han har alltid skrivit på tyska och han började i autobiografin. Han har studerat i Schweiz och tjänar sitt levebröd där men har sitt hjärta kvar i Rumänien. Han får sin inspiration från myter och sagor från sitt barndomsland och trots att han lämnat landet återvänder han ofta. Han lever i ett av världens rikaste länder och skriver om ett Rumänien som är bra mycket fattigare och befolkat av många olika kulturer. Många tittar tillbaka på sin tid i Rumänien med ilska men Florian lämnade landet som tonåring och han ser på sitt land och sitt ursprung med ömhet. 

Alla vill överleva och alla vill leva sitt liv i värdighet, Jakob beslutar sig för att älska handlar mycket om det. Florescu berättar om hur människorna flyttade för att skapa sig ett bättre liv och Jakob bestämmer sig för att bryta kedjan med våld och förtryck och bestämmer sig för att tro på det goda och våga älska. 

i skuggan av ett brott

Äntligen Håkan! 

En årets bästa läsupplevelser har han bjudit i sin Levande och döda i Winsford. 

I förrgår bestämde jag mig för att överleva min hund, så börjar romanen och hundar är viktiga i Håkans författarskap. Hunden är viktig och många läsare undrar hur det gick för hunden, de flesta andra trådarna knyter Håkan samman men hunden? Håkan försäkrar alla oroliga att hunden mår bra, han springer omkring på hedarna och njuter livet. 

Maria har dragit sig undan till en mörk hed i Exmoor och hon har böcker som sällskap. Bland annat läser hon Dickens Bleak House, som inte finns översatt till svenska men som ändå ofta förkommer i svenska författares böcker. Håkan berättar att han själv bodde en vinter på Exmoorheden, ensamheten på en hed i off-season är suggestiv och det är en plats där en roman nästan skriver sig själv. Maria lever på heden och där får hon ta konsekvenserna av ett ögonblicks handling, boken är mycket listigt iscensatt och alla små ledtrådar är härliga att klura på. 

Platsen spelar ofta en viktig roll i Håkans romaner, vilket kommer först? Platsen eller berättelsen? 

Nesser berättar att han allteftersom i sitt författarskap kommit allt längre från Kumla, för att ha något att berätta behövs nya platser. Berlin är den platsen som kommer 2014, London och New York är redan skrivna. 

samtal med Johanna Holmström - Asfaltsänglar

Johanna berättar att boken tagit sex år att skriva och den berättar om en annorlunda familj. Den handlar om de två systrarnas försök att bryta sig loss från sin finska mamma som konverterat till Islam. Den vill skildra kulturkrockar från ett finlandssvenskt perspektiv. Johanna tyckte inte riktigt att hon var lämpad att skriva en roman om invandring i Finland och hon väntade  på att någon mer insatt i frågan skulle sätta fart, inget hände och hon bestämde sig ändå för att skriva den utifrån sin finlandssvenska erfarenheter. Hon gick igång på diskussionen kring vem som är finsk. Samfinländarnas framgångar i val gjorde att Johanna kände sig nödgad att skriva om saken. Det här är en bok om religion och att vara ung. Jag tyckte när jag läste boken att många delar skulle kunna vara utmärkta att arbeta med i skolan. Den är drastisk och humoristisk och samtidigt som den vill diskutera komplexa frågor. Johanna vill gärna skriva om aktuella händelser och vill skildra det samhälle som hon lever. Gärna via noveller och ibland också romaner. Som nu Asfaltsänglar.

stavfelen och förvirringen ökar i takt med tiden

Nu går jag in på slutspurten av årets mässa och inläggen blir allt mer sporadiska och stavfelen allt mer frekventa. Hav tålamod med mig, redigering kommer allt eftersom men jag vill så gärna försöka skriva lite direkt ... UR spelar in och sänder på Kunskapskanalen. Kolla gärna in det under dagen - också. Då då, dag 3!

dagens godaste

skördetid

Blekingegatan 32 - Lena om Greta

Varför Greta Garbo? 

Den mystiska kvinnan som hoppade av på toppen hennes karriär och Lena kände sig ganska klar med henne efter att ha gjort en dokumentär. När hon sedan hittade spralliga och livsälskande brev mellan Mimi och Greta blev hon nyfiken. Det var tänkt att bli en film och det slutade med att hon skrev en roman. Det arbetet var lustfyllt och Lena njöt av att skriva boken.

Lena berättar att Greta sökte sig till scenen för att sikta mot en bättre framtid, hon hade karisma och den visar sig hos henne redan som mycket ung. När hon möter Mimi på Dramatens elevskola så dras hon till henne och hittar en människa att älska. När sedan Mauritz Stiller kommer in i bilden så blir de varandras verktyg. Ville Greta verkligen bli den där stora stjärnan? Troligen inte. Men hon kan inte motstå längtan att få ett annat liv. 

Blekingegatan 32 

Kroppspanik - Julia, Johanna och Nina

Nina, Julia och Johanna - vilken trio!

Yrken i media och kultur har ofta fokus på utseende. Där finns tex sällan vardagskroppar i TV. Det finns en kontext som blir normgivande. Nina har en seriefigur som är ett alterego, hon kan vara den ärliga som utmanar värderingar och normen. Figuren är tecknad likadant oavsett vikt och Nina i teckningen har en konstant kärna som inte förändras och hon menar att det är OK att vara allting på ett lagomt sätt. Tjockis är OK men det är ju som en kapprustning för alla är så välsminkade och piffade. Kan man vara tjock och osminkad i medier, får man ta plats och vara ful?

En lösning kan vara att avskaffa patriarkatet och kapitalismen, men vägen dit är ju lång menar Nina. Idealen är ouppnåeliga. 

Står man på vågen så står man inte på barrikaderna. Något tillspetsat, men visst kan man göra det eller?

Hälsa mäts ofta i kilon, de flesta mår ju faktiskt bättre avsatt röra på sig men syftet att gå ned i vikt av att röra på sig gör i genmänniska lyckligare. Blir man lyckligare av att vara smal? Att lägga så enormt mycket energi på den där ytan. Man vill passa in och bli älskad och det är spännande att konstatera att människor behandlas annorlunda om man ses som normalviktig. Hur kan det komma sig att vi låter oss  stängas in i den fållan?

Ninas bok kan man läsa om här (länk kommer)

Caitlin - Dickens med tuttar?

Lite text kommer... 

Gästbloggar'n har läst! How to be a Woman och Moranthology

Alldeles för glad min

Borde sett allvarligare ut, en viktig och angelägen manifestation för Dawit Isaak.

livet genom ett sugrör - Sami Said

Sami börjar med att berätta att han under dagen blivit jämförd med Ian Wachtmeister så han öppnar samtalet med att berätta om sin snygga hatt. Den är resultatet av ett katastrofalt frisörbesök. Boken, hans senaste, Monomani började med ett brev till Sara, sedan tyckte förlaget att det skulle kunna vara något att ge ut. Men skrivandet är för Sami en plåga, och det är en stressande process. Han skriver på bibliotek just för att allting hemma är roligare än att skriva. Till och med städa. Sami gillar rutiner och vill inte bli störd när han skriver och har en lång startsträcka, först ska matlådan ätas så att det är avklarat, sedan ska boken som lästes tillsammans med maten läsas ut och kanske sedan kommer han igång. 

Ibland blandar människor ihop den bilden av Sami som han skapat med den han är och han blir ofta bjuden på kexchoklad och folk vill prata om tv-serier med honom. Hur mycket är Sami i boken? Eftersom det är en jagberättelse, är det inte konstigt att vi som läser blandar ihop korten. Sami tycker att frågan är ointressant, alla läsare ska ju skapa din bild. Det är läsarens rätt. 

Och ja, Sara svarade på mejlet i verkligheten. Och Oscar finns, han är inte bara Samis "vän".

Jag har läst både Väldigt sällan fin och Monomani.

Måste allt vara sant?

Vart tog romanen vägen? Vad har hänt med fiktionen? 

Det finns många som menar att det finns en sanning som man bara kommer åt med hjälp av fiktionen, vad beror det på att romaner allt mer byggs på egna erfarenheter? 

Autofiktion kan ha en poäng, man kommer snabbare åt det som bränner till, om man fastnar i sitt författarskap så kan man gå till sig själv. Ofta är det spännande att utforska hur någon annan tänker och känner och autofiktionen kan vara hämmande. 

Kjell Westö har gått från att skriva relativt autofiktivt men numer skriver han fiktivt och tycker om att leva sig in i andra tider, andra människor. Det kan vara problematiskt att använda t ex historiska personers livsöden eftersom det blir väldigt begränsande. Det finns så många parametrar som man ska ta hänsyn till och det kräver en balans.

När upphör en bok att vara en roman?  När blir den en biografi eller självbiografi? Hur ska man kunna vara trogen eller otrogen en verklig persons öde? Det kan kännas lite sorgligt att vi inte riktigt litar på hittepå utan vill ha en verklig bakgrund, det gäller att  tro på fantasins makt. Där finns en otrolig kraft i fiktionen. Där finns en verktygslåda för skrivandet som man kan leka med om man är väl förtrogen men just det där att hitta på är inte enkelt. 

Det är ju också så att Minnet är en svekfull vän och i författarlivet blandar man och ger - egna erfarenheter, fantasi och till slut kan gränsen närmast suddas ut. Inlevelse och ödmjukhet inför det man skapar är nyckelorden. Det är viktigt att budbäraren inte står framför budskapet.

Liljestrand har jag ännu inte läst, söker ni på Fredriksson, Westö och Teir så hittar ni mina texter,

vattnet i mars - samtal med Mikael Fant

Mikael berättar att han arbetat i sju år med sin senaste roman Vattnet i mars, han ville skriva en berättelse med många huvudroller. Från början var boken driven av en revanschlusta, han ville visa att han kunde få ihop "den svenska romanen" där han ville beskriva stad och land,ung och gammal, hetero och homo, utbildad och de som blir kvar. Började med personerna Edvin och Alex som novellutkast och fyllde på med en familj däremellan. 

Mikael hade inte varit norr om Dalälven och han ville placera texten på en plats där han inte tidigare varit. Avfolkningsbygd men ändå nära en stad. Storstaden finns på avstånd. Medelpad nära Sundsvall blev valet.

Det finns dialektalt språk i boken och de inslagen kommer från ordlistor och från kompisar, det är ju olika språk för olika åldrar och det var en nöt att knäcka eftersom karaktärerna har sin egen röst och sin egen ton. De har gemensam bakgrund men olika världsbild och det speglar sig i språket. Språket är verktyget för att gestalta människorna, språket ska bygga kataktärer och författarens språk ska inte ta över. 

Siv undrar om Mikael är klar med den här familjen, hon skulle gärna vilja läsa mer. Mikael saknar sina karaktärer men nu känner han dig färdig med dem. Det är för mig en del av bokens styrka att där finns lösa trådar som man kan tänka vidare kring. 

Nästa projekt menar Mikael ska bli lite lättare med färre huvudpersoner, idéer finns för nya texter. Både romaner och en bredare novellsamling. Jag själv skulle gärna läsa en novellsamling. :-)

Pocket kommer i november och min text om den skrev jag i mars. 

Thrillerliv

Jessica framför sin debutroman, Thrillerliv!

dagens fångst var liten men naggande god:

Mod och sanningslidelse - Samar Yazbek

Samar Yazbeks första bok på svenska heter En mörk strimma av ljus. Berättelsen har sitt ursprung i ett reportage som hon gjorde efter ett besök i ett kvinnofängelse. Där mötte hon bl a en ung flicka som var dömd för mord på sin matmor. Våld och förtryck tar olika uttryck i boken, tystnaden när man inte vågar att säga sin mening skapar en situation när offer blir bödel och bödeln blir offer. Hon är själv uppvuxen i en välbärgad miljö men lämnade sin familj tidigt och kom nära människor som har det fattigt och lever i marginalen. Journalistiken och intresset för kvinnors rättigheter har gett Yazbek möjlighet att träffa flickor och kvinnor från alla samhällsklasser.

Hon berättar att en del av hennes vision för livet är att vara upprorisk och hela livet har präglats av självständighet. Hon utmanar det syriska samhället och olika tabun men i hennes värld existerar inte tabun, allt som hon skriver om är en del av livet och har rätt att finnas där. Makten är en samling av faktorer och diktaturen och våldet mot människorna har tystats ned, hon vill belysa det som man tidigare inte vågat prata om. Det är också en fråga om klasskamp, litteratur och konst är både politisk och estetisk - litteratur har som uppgift att ställa frågor som lyfter upp det dolda i ljuset. 

Det handlar om att få litteraturen att spegla livet och samhället, hon liknar skrivandet vid att sy. Att återanvända gamla och nya tyger och skapa något som berättar om samhället. Det viktiga är hur vi författare funderar över hur vi ska handskas med stora händelser, att vara en del av folket samtidigt som man kan ta ett utanförperspektiv. Att dokumentera händelserna kring revolutionen var ett självklart beslut, redan när de började i Tunisien var Samar delaktig i demonstrationer och ville protestera mot regimen. 

Samar bor nu i landsflykt i Paris, hon känner att hon betalt ett lågt pris jämfört med alla de som dött eller skadats i striderna för demokrati. Hon reser mycket och befinner sig mellan exil och hemland, hon känner sig inte riktigt hemma någonstans. Hon bär med sig en exil oavsett var hon är och även när hon återvänder för att arbeta med sin kvinnoorganisation så är hon ändå inte helt hemma.  Exilen bor i hjärtat. 

möte med Vibeke Olsson

Tanken från början var att Vibeke skulle skriva en ungdomsbok och det blev en serie böcker om en ung flicka som växer upp i sågverkstiden, väckelsetiden och arbetarrörelsen på Svartvik utanför Sundsvall. Där finns en gemensam grund i alla de här folkrörelserna där demokratin var central och alla kunde delta på samma villkor. Vibeke vill påminna om den här solidaritetstanken, där alla var jämlika. 

Frågan som ställdes 1879 var om väckelsen var orsak till storstrejken, frikyrkan sades vara del av anarkin och de konservativa krafterna var emot. Tanken på att man kan gå samman och organisera sig och gav människorna ett språk att diskutera både religion och politik. 

Böckerna om Bricken har jag skrivit om, sök på bloggen!

Hermia äger!

Peter Englund delar ut många fina pris, men bibliotekariepriset är ett av de finaste! Biblioteket är dörren i muren in till en vacker trädgård. Ära, blommor och prispengar. Välförtjänt.

minglat har vi också :-)

den dissekerade kärlekens historia

Köerna ringlar rockstjärnelånga till H1 och det är en härlig känsla att konstatera att intresset för den relativt smala litteraturen är megastort. Lena Andersson och Philip Teir har skrivit höstens kärlekshistorier och i seminariet samtalar de om hur man bär dig åt när man dekonstruerar och plockar isär kärleken. Lena känner sig bekväm med seminariets rubrik men tänker samtidigt att frågan är evig. Kärlek eller avsaknaden av kärleken. Philips roman dissekerar mer äktenskapet och bristen på kärlek. Björn Larsson tänker att om man undersöker kärlek så kanske den försvinner, vi har läst om kärlek i många år men har vi blivit bättre på att älska?

Lena påpekar att det är väldigt svårt att skriva om harmoniska relationer, det behövs en dissonans för att det ska bli en berättelse. Kan man lära sig ngt av att läsa kärleksromaner? Nja, kanske kan man lära sig vad man inte ska göra - Undvika misstagen och låta romanfigurerna göra dem istället. Men det är ju nästan omöjligt eftersom man inte ens lär sig av sina egna misstag. Det finns en konflikt mellan moral och passion, förnuftet kan vi inte välja med utan man väljer med känslan. Att leva med kompromisser är del av livet, förnuftet är där för analysen men sällan för kärleken. Det finns ett fritt val att välja att undvika, men finns passionen där kan man knappast välja...

Välja att bli förälskad kan man knappast men man kan förbereda sig och bli redo...

Läs om Egenmäktigt förfarande och Vinterkriget.

Johan och Martin är mässans megakändisar

Johan och Martin berättar om böckernas betydelse under deras fängelsetid. Mer om deras bok kommer!

berättartraditionen lever vidare - nu kör vi

Så är mässan officiellt igång med första seminariet - en av årets höjdpunkter precis på direkten. Therese och Kerstins böcker har jag skrivit om: Vägen mot Bålberget och Grand Final i skojarbranschen och det är två fantastiska berättare samtidigt på scen.

Ångermanland är landskapet som förenar dem.

Vad fick Terese att vilja börja skriva om trolldomsprocesserna - de kvinnor som dömdes till döden för häxeri? Terese berättar att en vandring på Bålberget som triggade henne att börja forska i vad som hänt. Präster blåste under och barnvittnesmål blir det som fäller avgörandet. Hon ville försöka förstå vad som hände och hur det påverkade trakten. Terese berättar att hennes bortavaro från trakten har gjort att hon fått perspektiv - man behöver både kunna se en bygd inifrån och utanifrån.

Kerstin efterlyser dialekten i boken, hon funderar på hur man ska kunna skildra 1600-talets mentalitet och hon konstaterar att berättelsens centrala delar med övergrepp och olika "häxprocesser" äger rum även idag. Idag sker kanske samma sak i media - ryktesspridning och smutskastning. Kvinnors kroppar, barnafödelse och sexualitet är sådant som Terese skriver om genom hela romanen. 

En nutida anknytning handlar också om att man efter processerna ska leva kvar bland sina grannar och fortsätta sitt liv. Terese ville gärna skildra hur erfarenheter lever vidare genom generationer och hur det blev för de som blev kvar på platsen. Har historien betydelse för nutidsmänniskan?

I den snabba tiden som vi har idag så menar de att berättandet om en familj, en släkt eller en bygd är viktig för att skapa band till sina rötter. Berättande är ett sätt att ordna upp sitt liv, att skapa ordning i sin historia och har man ingen historia så kan man hitta på. Kyrkböckerna är fulla av namnlängder men berättelserna saknas - det är lättare att fantisera kring andra släkter än sin egen. Fantasin ger frihet det som är fakta är ett stort ansvar att hantera. Fiktionaliseringen är svårhanterat, ansvaret är stort för den som skriver. 

Hur kan det komma sig att kvinnorna ofta är de som bär minnen, som bryr sig om släktens berättelse? Kvinnorna på scenen kan inte tänka sig ett liv utan berättelser, deras spaning är att berättandet kommer att leva vidare. Bokmässan om tio år blir nog som vanligt, konstaterar Kerstin. 

Tidens tro drabbar människan.  

på plats - haffa mig gärna

min bokmässa börjar nu:

klicka på bilden så ser du mitt program, rapporter kommer  :-)

jorden runt - Wolf Hall

Några stackars :-) människor offrar sig och går på bokmässa redan idag. Mingel och möten, mys med bloggisar och mängder med intressanta montrar. Jag är inte alls bitter utan väntar glatt till imorgon. Då blir det livetäckning i dagarna tre! Kör en liten repris på min text om Wolf Hall som tröst. Den ingår i Lyrans resa jorden runt, här kommer England:

Tid nu att begrunda de fördrag som håller världen samman: 

fördraget mellan härskare och behärskade, samt det mellan make och maka.

Efter att ha läst 648 välfyllda sidor Wolf Hall, Hilary Mantels bookerprisbelönade roman från 2009, så är jag ganska både utmattad och imponerad. Jag tror att boken lite förutsätter att den som läser har koll på såpornas såpa - den nästan 500 år gamla historien om kampen om Englands kungatron. Kungligheterna av idag har liksom inget att sätta upp mot Henrik VIII. Det är reformation på gång i Europa och frågan om vem som ska vara kyrkans överhuvud är brännande het, i Sverige har vi en kung vid namn Gustav Vasa som ser reformationen som en chans att få kontroll över kyrkans rikedomar, i England väljer Henrik VIII en något annan väg men inte verkar det vara religiösa motiv som driver på precis. Det handlar om makt och spelet om makten är en av bokens stora teman. Jag har ibland svårt att hålla full koll på alla händelser, för mig som inte har tudortiden på mina fem fingrar blir det ibland övermäktigt. Där figurerar en fasligt massa människor som Mantel ibland stannar till vid, ibland sveper förbi och just det där att inse att man inte kan hålla koll på allihop utan bara får flyta med i texten är svårt för en som gärna vill förstå. När man insett att det är flyta som gäller så är det ren njutning!

Jag kan inte alls bedöma hur noga Mantel har hållit sig till de väldokumenterade historiska fakta men efter att ha läst intervjun i senaste Vi Läser så får jag  känslan av att det ligger många, många timmars research bakom den här romanen, det måste ju vara extra klurigt att skriva en roman om en tid som många intresserar sig för och många andra skrivit om. Det gäller att få detaljerna rätt och ändå kunna skapa något nytt och intressant, lite speciellt är det att läsa en berättelse där slutet är känt, vi vet vad som hände, vi vet fortsättningen. Det ställer stora krav på den som skriver och Hilary Mantel klarar den utmaningen med bravur!

Det är England och 1500-tal och Henrik VIII är kung, han har erövrat kronan och vill säkra sin tronföljd med en son. Hans fru Katarina av Spanien har endast lyckats föda honom ett överlevande barn, en dotter vid namn Mary. Kungen försöker att få giftermålet annullerat så att han kan äkta Anne Boleyn som i romanen beskrivs som en mycket beräknande kvinna.

Svarta ögon, något utstående, glänsande som kulorna på en kulram; glänsande och ständigt i rörelse, som om hon företar beräkningar till sin egen fördel.

Under åren som följer kommer smedsonen, numer juristen, Thomas Cromwell allt närmre makten. Han är kunnig i språk, juridik och ekonomi och genom klokhet, uppriktighet och en utomordentlig förmåga att spela maktspelet blir han snart kungens närmste man. Det är inte en lätt sits att försöka tjäna en herre som alltmer blandar samman Englands väl och ätten Tudors väl. Det gäller att skickligt spela sina kort med en kung som alltmer tappar greppet:

Det är glåmig morgon, lågt och jämntjockt molntäcke: ljuset filtreras sparsamt genom glas, i en färg som solkat tenn. Så färgstark kungen är, som kungen i en splitterny kortlek: så litet hans matta blå öga.

Som jag tidigare nämnde så får man möta oerhört många människor i den här romanen och en av Mantels styrkor är att genom några rader göra klart för mig som läser personens sätt och karaktär. T ex beskriver hon hertigen av Norfolks ilska: 

Han har varit hos sin rustmästare och prövat ut pansar och har fortfarande strödda delar på sig - sitt harnesk, sina lårskydd - och ser ut som en järngryta som skramlar mot kokpunkten.

Eller det beräknande sättet som kejsare Frans spion (Monsieur Chapuys) för sig i kungens närhet:

I det han stiger upp från bordet berömmer Chapuys maten, musiken, furneringen. Man kan se hans hjärna arbeta, höra de små klickandena som från ett invecklat lås när han chiffrerar sina åsikter till depescherna åt sin herre kejsaren.

Just den fina gestaltningen är min stora behållning av den här texten. Språket är märkbart gammaldags samtidigt som formen känns modern. Berättelsen vindlar sig fram och trillar inte alls i krönikefällan.

Den karaktär som Hilary Mantel mejslar ut tydligast av alla är förstås Thomas Cromwell, det är faktiskt så att jag ibland retar mig lite på denne allkonstnär som är omnipotent a la Guillous Arn och som själv jämför sig med da Vinci i boken. Han är en man som vill göra rätt och vill göra gott, vill vara ärlig och samtidigt är en mästare på spelet. Maktspelet. Jag får följa honom från den stund han vid femtonårs ålder rymmer hemifrån, genom kärleken till sin fru och sin familj och hur han tjänar sina herrar. Fåfängt begrundar han sitt nymålade porträtt och tycker sig se ut som en mördare. Dit har berättelsen inte riktigt kommit ännu men fortsättning följer i Bring Up the Bodies som kommer på svenska i maj 2014. Nuförtiden är begreppet social kompetens på allas läppar, den gode Thomas han verkar ha varit en mästare på den konsten och han beskriver sig själv i boken:

Jag håller alltid på att översätta, tänker han: om inte mellan språk så mellan människor. 

Provläs!

Hans Holbeins porträtt av Thomas Cromwell,  ca1533

det var det där med klassiker och mossigt...

I fyran passar det så bra att arbeta med klassikerna som är återberättade av Maj Bylock. Vi har haft ett tema under tre veckor med många olika komponenter. En av dem var att läsa en av klassikerna och nu var det dags för en liten redovisning. Så här mossigt kan det bli:

men hallå, inte just idag!

Hur i hela fiolen ska jag hinna läsa de här godingarna - det är ju mässa snart!

en tiger för en ängel - en farmor är det nya svarta!

En tiger för en ängel är en söt uppväxtskildring om Lotte som bor med mamma i Trondheim, pappa har hittat en ny fru och tryggheten i livet är farmor.

Hermia spanar i ett av sina inlägg att en klok farmor med i böckerna är rent av en trend. En åldrad kvinna som står för kunskapen och mjukheten som ser och lyfter fram andra värden. Håller med - visst är en farmor det nya svarta - se bara i Dagarna med farmor, Då tänker jag på Sigrid och i Minnen.  Galenskapen och tryggheten hittar vi i hos mormor i Backmans skepnad för att inte tala om mormodern i TV-serien Halvbrodern som SVT visar just nu.

Anne B Ragde är oerhört duktig på att beskriva stämningarna på ett litet lantbruk, jag tänker både på den här romanen och på serien som börjar med Berlinerpopplarna, landsbygden skildras med en ömsinthet och stor respekt. I avsnitten där Lotte och farfar eller farmor arbetar tillsammans på gården kan jag känna en äkthet i texten som lyser igenom. Sysslorna och hantverket är genuint kända för henne, det märks och de delarna är fina. Sedan kan jag ha invändningar över berättargreppet där berättelsen ligger i munnen på en liten jänta. Det är svårt att skriva ur ett barns perspektiv, det blir naivt och lite simpelt och håller inte för en hel roman. Tycker jag då.

Jag skriver om Arseniktornet och Jag ska göra dig så lycklig också - välkommen att klicka på länkarna.

fantastiskt vikingaliv!

 En strålande vacker septemberdag åkte vi över älven för att besöka Ale Vikingagård. Det är en studieresa som verkligen kan rekommenderas. Alla elever, och fröknar, fick klä sig i vackra linnekläder och sedan var det full aktivitet. Vi lagade mat, slöjdade, lekte och åt den goda maten förstås. Hugin och Munin vaktade ingången till hövdingahuset!

Tillbaka i skolan kommer vi spinna vidare på vårt besök med mängder av olika lektioner. Jag, med svenska i fokus, kommer att ta mig an asamyter, skriftspråket kommer till Norden och berättartradition med någon isländsk saga som exempel. Sedan blir det animerad film, bilduppgifter, ord och begrepp, faktablad och mycket mer. Historia är ett tacksamt skolämne. Mysigt!

märkta för livet - svensk deckardebut

I Märkta för livet har debutanten Emelie Schepp skapat en spännande berättelse som flera gånger under läsningen överraskar mig. Det vänder och vrider, snor sig om vartannat och dåtid och nutid nystas sakta upp. För mig är det alltid extra otäckt att läsa deckare där barn är inblandade och i den här boken är det hemska grymheter som begås, mot barn och vuxna.

Jana är en ung, framgångsrik åklagare i sin barndomsstad Norrköping och vad inget vet är att hon i nacken har bokstäverna KER inristade, det är namnet på en grekisk dödsgudinna och mardrömmarna om natten  låter Jana förstå att hon varit med om något som barn. Sina drömmar samlar hon i anteckningsböcker och när en pojke hittas mördad med namnat på en annan dödsgud inristat i nacken så börjar Jana utreda vad som egentligen hänt. Henne och pojken.

Emelie Schepp har lyckats med att skriva en mycket spännande och ofta psykologiskt trovärdig debut men... Betyget dras ned av de totalt onödiga beskrivningarna av varenda rum och varenda karaktär. Ibland är antydningar om ordningen i rummet eller pedanteriet i köket på sin plats och tillför något men på ett antal ställen tillför det inte ett jota till berättelsen huruvida lägenheten är på 97 kvadrat och vardagsrummet på 35. De missarna skulle en god redaktör kunnat hjälpt till med så hade det här blivit en helt OK svensk deckare. Nu blir mitt betyg ganska ljummet, jag hoppas att Emelie fortsätter att skriva för där finns intressanta karaktärer att bygga på; lite ans och puts i frisyren är det som behövs för att jag ska bli riktigt nöjd.

Emelie är ganska ovanlig på den här bloggen, hon är nämligen en författare som mejlat mig och frågat om jag kunde tänka mig att läsa hennes bok. På FB diskuterade vi i veckan på vilket sätt man helst ville skaffa sina rec-ex som bloggare. Petras fråga fick 38 svar och många var engagerade, de flesta var ense om att man vill välja själv, väldigt sällan läser någon av oss böcker som skickas på vinst och förlust. Jag läser allra helst böcker som jag väljer från SvBs kataloger, jag mailar förlagen och frågar helt enkelt. Då vill jag gärna få svar och ett nej är OK bara man vet. Ibland får jag ett trevlig mejl från författaren, som från Emelie, och då tar jag emot boken om jag hinner. Jag läser max 10 rec-ex per månad eftersom jag vill hinna läsa annat också, de förfrågningar som jag får som har kollat in min blogg och vet vad jag gillar svarar jag alltid på. Absolut NO är att spamma kommentarsfälten med "tips" om en jättebra bok... Oavsett hur boken hamnar hos mig så kan man vara helt säker på att jag skriver det jag tycker, en oärlig blogg är inte för mig.

Det här blev visst lite utanför Märkta för livet, hitta tillbaks till boken här: 

12 års fängelse utan rättegång idag - sitt en kvart till helgen!

På bokmässan kan man visa sin solidaritet med Dawit Isaak.
Internationella scenen - sitt för Dawit!
Eller så tar man sig till Götaplatsen ikväll. 18 börjar det.

novellvågen rullar vidare

Efter att ha slarvat med att hålla koll på den där novellvågen i bokbloggarhavet några veckor så är det dags för en spaning igen. På bokmässan om en knapp vecka så delas radions novellpris ut och jag hoppas att alla skyndade in och röstade. En som gjorde det och dessutom ordnade diskussioner på FB om novellerna är Café de la nouvelle. Hon har skrivit om alla kandidaterna på sin blogg så där kan man läsa ikapp om man missat.  Bokmal 73 har läst Insekt av Claire Castillion och Bokmoster tipsar om Brasilien berättar. Fullkomligt gått loss på Tranans novellsamlingar har Feministbiblioteket gjort, nu senast var det Sydafrika som gällde. I går publicerade hon nio inlägg om noveller ur samlingen En stereo i Soweto och alla är välkomna att hänga på hennes novelllördagar, nästa planeras bli den indonesiska samlingen.

Jag själv har legat lite lågt efter den kinesiska samlingen och funderar på att dra igång en ny runda med FB-cirkel. Vi får se, kanske att jag avvaktar tills nobelpriset annonseras. För visst är det dags för en fin novellist iår? Typ Munro? Med bokmässan i antågande så tror jag säkert att jag kommer att få lite ny novellinspiration, det dräller dock inte av seminarier om noveller precis. Har mässgeneralerna missat att den är en novellvåg som rullar över Sverige? För övrigt har jag sett att novellix har kommit med en fyra Selmor i en liten ask och höstsläppet lockar med både Koljonen och Skugge. Är det någon som läst?

- en novellvåg i bokbloggarhavet -

och nu - kaffe!

Incidental Comics

Mohsin Hamid på sverigebesök

Lundströms bokradio och Babel har båda besök av den pakistanske författaren Mohsin Hamid i helgen. SvD har en fin intervju och han senaste har just översatts till svenska. Blir man nyfiken på hans tidigare böcker så har jag förstås skrivit om dem båda:

Mohsin Hamids humoristiska beskrivning av livet i den snabba filen i Lahore heter Nattsvärmare, där finns två sorters människor, de som har luftkonditionering och de som får svettas och det gäller till varje pris att hålla sig i den coola, svala, rika klassen. Eller kanske inte till vilket pris som helst?

Ljuset som lockar och förbränner nattflyet är den strålande unga kvinnan Mumtaz. Redan vid deras första möte förstår Daru att hans barndomsväns fru har en alldeles särskild lockelse på honom. Ozi och den vackra Mumtaz har just återvänt till Pakistan efter en tid i New York och de blir centralfigurer i det vackra människornas partytillvaro. Samtidigt blir Daru av med sitt jobb på banken och har inte längre råd att betala räkningarna. De två gamla vännerna umgås, men det blir aldrig på lika villkor och en sen kväll prövar Ozi Darus lojalitet ordentligt. När boken börjar slängs vi direkt in i rättegången där Daru anklagas för att ha dödat ett barn.

Man kan tänka sig att det här skulle kunna vara en tung och allvarlig historia men Mohsin Hamid är en snabbtänkt och slagfärdig berättare. Han har skrivit en skarp satir över ett land där människor med pengar skapar sina egna lagar, våld och droger är vardag. Samtidigt så är det en hoppfull berättelse om kärlek som är äkta, lojalitet som stavas med annat än pengar.

Det här var en oväntad läsupplevelse, pocketboken stod där i hyllan och jag vet inte ens när jag köpt den. Jag antar att det var det vackra omslaget som lockade mig, en nattfjäril i svart på en ornamentpräglad blå bakgrund. Så'na omslag plockar jag upp direkt - tur att innehållet var lika bra!

Den första romanen jag läste av Mohsin Hamid var Den ovillige fundamentalisten - spännande och mycket psykologiskt trovärdigt om hur en tillsynes alldeles vanlig, välutbildad ung man bestämmer sig för att bli terrorist. 

- repris från 2012 -