tisdag 29 april 2014

tematrio: arbetarlitteratur

Berätta om tre bra texter med arbetarfokus! 

Så lyder Lyrans uppmaning och jag får tänka till en smula. Jag har haft perioder då jag läst en hel del arbetarlitteratur men de senaste åren har det blivit skralt. Gör ändå ett försök med en lite vidare tolkning av uppgiften:

Där framtidens fötter vandrar av Mattias Edvardsson
Porslinsfasaderna av Sven Olov Karlsson
Serien om Bricken på Svartvik - länkar till senaste delen Amerikauret

Som vanligt så är det bra att klicka på titlarna så vips - dyker min text upp. Nu ska jag ta mig en runda och få bra tips på böcker inför första maj!

Pekingsyndromet - Kina, makten, pengarna

Jag har en i grunden optimistisk syn på utvecklingen i världen, jag tror på Hans Roslings kurvor så att säga. När människor får bättre materiell standard och bättre utbildning kommer de genom det ocensurerbara nätet att skaffa sig en uppfattning om omvärlden och se till att skaffa sig inflytande. Specifikt för Kina så är diktaturens dagar räknade. Ola Wong är lite mer skeptisk i Pekingsyndromet. Han målar en bild av ett samhälle som fortfarande i allt väsentligt bygger på att den hierarkiska partiapparaten är intakt. Till min förvåning är posterna som partitjänstemän de mest eftertraktade även nu under marknadsekonomin. Eliten från elitskolorna slåss om dessa jobb där den anspråkslösa lönen kan drygas ut "i skärningspunkten mellan makt och pengar". Där jag sett framför mig en alltmer marginaliserad politisk maktapparat som körs över av en dynamisk befriad befolkning målar Wong upp ett system där partiet snarare är en absolut förutsättning för en pseudomarknad snarare än en fri marknad. När den nya ledningen nu faktiskt jobbar för en liberalisering av ekonomin och en begränsning av korruptionen så gör man det genom att ytterligare centralisera politisk makt. Wong är dock skeptisk till att den enorma tjänstemannapyramiden kan tvingas att avsäga sig sina privilegier. Att reformera systemet inifrån systemet är en omöjlighet.

Wong intervjuar kinesiska dissidenter och upprorsmakare och även här lyser pessimismen igenom. Många "sanningssägare" är i själva verket generationskamrater med ledningen och liksom den kulturrevolutionens barn. Skillnaden är mest hur man som tidigare del av partieliten lyckats rehabilitera sig efter åren av kaos. Så småninom finner han dock små motståndsfickor som inte bara är konspirationsteoretiker eller Maoister utan pragmatiska, idoga eftersträvare av rättvisa. Det är dock rättvisa i det lilla vi pratar om - att få betalt för tvångsinlöst mark eller att få hjälp av lokala myndigheter mot byggbolagens trakasserier. Byggbolag och lokala myndigheter är den tvåtaktsmotor som driver ekonomin framåt nämligen. I en revolutionär, osentimental anda rivs allt och byggs nytt. Planekonomin lever kvar med statliga banker som sedelpress. Wong är inte övertygad om att bubblan kommer att explodera, något som vore den spontana slutsatsen, utan har som huvudhypotes att allt kommer att plana ut i stagnation.

Efter den korta respiten med viss optimism runt gräsrotsprotesterna återkommer Wong till miljöproblemen som han redan tidigare berört. Ett Miljöparti som inte har en politik runt Kinas del av utsläppspolitiken är oseriöst inleder han för att sedan berätta om förlamande, sjukdomsalstrande smog i Beijing, självdöda grisar som i hundratusental kastas i Shanghais dricksvatten när myndigheterna gör en razzia mot försäljningen av självdöda djur och ett samhälle som bortser från allt som är ekologiskt hållbart (inklusive möjligheten att ens ta hand om självdöda djur från en gigantisk fläskindustri). Matskandaler av olika slag har vi läst om tidigare och får läsa om här också. Naiva Gästbloggaren hade även på miljöområdet närt en optimistisk syn på just Kinas miljöarbete efter att ha läst lösa artiklar om satsningar på miljöteknik. Wong är entydig - prioriteringen är 100% på ekonomisk tillväxt, allt annat är underordnat. Samma politiska mekanismer som orsakade svältkatastrofer på femtiotalet bygger nu upp ett bil- och kolkraftbaserat samhälle med katastrofala konsekvenser. Alla misstag som gjordes i väst under hundra år görs nu av Kina på några decennier. Ett med materiell framgång passificerat folk har annat att tänka på. Och vilka är väl vi att klandra dem.

/Gästbloggare M

måndag 28 april 2014

i min brevlåda idag ...

Provläs ett kapitel!
Boka sedan in den 7 maj klockan 19.
Då kan man bege sig till trappan på Stadsbiblioteket och
se ett livesänt samtal mellan Hilary Mantel och Daniel Sandström.
 Översättaren Jesper Högström berättar också om sitt arbete.
Visst ses vi?

tigern i Galina - vår nästa bubbelbok

Tigern i Galina av Téa Obreht är nästa bokbubblarbok. Den 14 maj ska vi ses för att babbla om Lindas val och nu har jag läst den liggande i solstolen i strålande vårsol. Jag kände direkt att det här kan bli en bok som antingen blir cirkelsuccé eller som faller platt. Den som inte gillar mustiga skrönor, symboler som återkommer och skildringar av människors överlevnadsstrategier i krig göre sig nämligen inte besvär här. I centrum av boken finns berättelserna och morfar, läkaren som upplevt både andra världskriget och inbördeskriget på Balkan. Hans dotterdotter är också läkare och hon beger sig ut på ett uppdrag, hon ska vaccinera barn som inte fått ordentlig vård under krigsåren. Just som hon gett sig av nås hon av beskedet att morfadern dött och det gör att hon börjar fundera på allt det hon upplevt med sin morfar, alla de berättelser han berättat och alla de besök på zoo som de gjort tillsammans. Det var alltid tigrarna som var höjdpunkterna på utflykten och skrönan om tigern som levde utanför morfaderns barndomsby och berättelsen om mannen som inte kan dö är centrala i den här romanen. 

Vad de står för ser jag fram emot att diskutera med mina bokbubblarkompisar. 

Ett är säkert, det här är en berättelse där det gäller att hänga med i svängarna. Som på en cirkus kastar sig Obreh mellan numren och det blir en riktig balansakt. Hon trollar fram än den ena skrönan, än den andra och jag försöker febrilt att få koll på både tid, plats och rum och eventuellt budskap. Vad vill Obreht egentligen berätta? Jag är lite osäker på det faktiskt - återkommer efter vår bokcirkel den 14 maj. 
Madeleine Pyks olja Tigertango såg jag i tidningen samma dag som jag läste boken och jag kunde bara inte motstå. Den är som klippt och skuren som illustration till den här färgrika och fantasifulla romanen.

söndag 27 april 2014

babel, bokcirkel och en utlottning - 3 x Jhumpa Lahiri

Missade ni babel idag så tycker jag att ni genast ska klicka er in på Play och lyssna på en av de allra bästa författarna som finns just nu. Enligt mig då vill säga. Jhumpa Lahiri presenterar sin nya roman nyss utkommen på svenska: Sankmark. Den har nominerats till ett gäng fina priser och är en spännande bok med många olika teman, broderskap, exil och identitet är några. Min reflektion om den hittas här, vill du också vara med och prata om en väldigt bra text? Då är det dags att anmäla dig till vår FB-cirkel där vi börjar snacka nästa söndag. Häng på vetja!

Om du är sugen på boken så har jag dessutom ett exemplar att lotta ut. För att vara med i utlottningen så anmäl dig i en kommentar här, om du tipsar om cirkeln eller utlottningen på FB eller egen blogg så får du ytterligare en lott. Onsdag den 30 april kl 24 stängs utlottningen och torsdag den 1 maj meddelas vinnaren här på bloggen.

Passa nu på, kolla in babel, häng med på cirkeln och ta en lott. Väldigt bra bok. Möcke bra. Very good indeed.

en gång, och den var grusad

Det var en gång, och den var grusad var ett flitigt använt talesätt i min barndom. Som vuxen antar jag att det skulle spegla den krassa vardagen, det som börjar så sagolikt slutar i en grusgång som behöver krattas och vårdas. Drömmar om något stort som slutar i småsten. Min grusgång behöver rensas, men inte just idag. De frösådda penséerna är ljuvligt ogräs.

snott var det här - klockrent!


lördag 26 april 2014

en mörderska bland oss

Redan från första sidan så vet man hur det kommer att gå. Det här är en bok där slutet inte är menat att vara okänt, däremot är vägen fram till avrättningen av Agnes Magnusdottir en både spännande och otäck historia. När boken börjar så möter jag som läser Agnes sittande i smuts och järn i en källare, hon ska bli förflyttad till fjärdingsmans bondgård i samma trakt som brottet, ett dubbelmord, begicks. Hustrun på gården tar motvilligt emot den dödsdömda kvinnan men vägrar samtidigt att behandla henne illa, Agnes blir som en av tjänstefolket på gården och när avrättningen närmar sig blir det allt svårare att acceptera domen. Satt att sörja för Agnes själ är den unge pastorn Toti och han lockar med sin okonventionella metoder fram Agnes berättelse. Som alltid så är inte allt så enkelt som det först verkar och Agnes bakgrund är gripande. Det får mig att fundera på hur vi människor söker att dela upp världen i tydliga motsatser, det är ju klart enklast för oss om det är svart eller vitt. Ont eller gott. När det blir många nyanser av grått så är det inte längre lika lätt att förhålla sig. Omständigheter, erfarenheter och andra människor påverkar och det tycker jag att Hannah Kent lyckas mycket bra med att förmedla. Hon skriver också fram den karga isländska miljön så att jag kan se både inlandet och kustbygden framför mig och det är vardagslivet på gården som markerar tidens  oavlåtliga gång mot slutet. Omsorgen om detaljerna är stor, klädedräkt och maträtter, naturläkedom och vidskepelse. Allt känns väl researchat och äkta och man kan tycka att det är ett modigt projekt för en icke-isländare.

En mörderska bland oss är nämligen något
 så ovanligt som en roman som utspelar sig på Island i tidigt 1800-tal skriven av en australiensisk kvinna. I efterordet berättar Hannah Kent att hon kom i kontakt med berättelsen om Agnes när hon var utbytesstudent på ön och att hon ägnat mycket tid åt läsa protokoll, domar, sägner och annan dokumentation kring den sista avrättningen på Island. Jag själv hade nog inte tagit mig sn den här boken om det inte varit så att den är med på den korta listan i Baileys Prize for Fiction där den har väldigt fint sällskap. Nu är jag glad att jag fick tipset om att den kommit på svenska av en bloggis och vill man läsa mer så länkar jag till http://fruesbocker.wordpress.com/2014/04/22/hett-twittertips-som-levde-upp-till-mina-forvantningar/ Hennes text om En mörderska bland oss är så välskriven, läs den. Och läs boken!

Burial Rites är den engelska titeln och visst har döden en stor och viktig roll i den här boken men jag blir ändå inte riktigt klok på titeln. Vad tänker ni andra som läst?


visst blommar det ...

Helgen spenderas på landet och visst blommar det vackert också på västkusten. Premiärdopp blev det också.


fredag 25 april 2014

itsukushima

Femvåningspagoden, Itsukushima Shrine, Miyajima, Hiroshima

när kejsaren var gudomlig

När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka läste jag på min resa i Japan och sällan har väl plats och bok samspelat så väl. Liggande på ett hotellrum i Hiroshima och med atombombsminnesmärket framför ögonen så fick jag en påminnelse om hur grymt kriget drabbar många människor. Otsuka berättar i den här romanen sin egen familjs historia, hon skildrar på ett gripande vis hur hennes mors, morbrors, mormor och morfars liv förändras i ett slag när Pearl Harbour angrips. Från att tidigare haft ett välbärgat medelklassliv i det nya landet USA förändras allt. Misstänksamheten mot japaner frodas och FBI håller koll med sina register. Morfadern tas till fånga som spion, mormodern och de två barnen gör allt för att sudda ut sin identitet som japaner, teserviser slås sönder, kimonoer bränns och bara engelska ska talas i hemmet. Det hjälper inte, en dag kommer ordern, alla japaner ska skickas på interneringsläger till Utah. 
Henri Sugimotos bilder skildrar livet i interneringslägren.
På Japanese American National Museum finns hans bilder online.
Romanen är uppdelad i tre delar: innan lägret, under tiden i lägret och efter lägret och de olika berättarrösterna ger alla sin bild av händelserna. Morfaderns brev finns också med som en komponent och Julie Otsuka berättade i en intervju i Lundströms bokradio att just breven var en av anledningarna att hon började skriva den här berättelsen. Hennes familj hade aldrig riktigt pratat om upplevelserna i lägret och Otsuka kände ett behov av att veta mer. Utforska vad som hände och gestalta det på ett sätt som kunde sätta ljus på en del av den amerikanska historien som inte är särskilt välkänd och jag tycker hon lyckas mycket, mycket väl med sin ansats. Barnens intensiva upplevelser, moderns utsatthet och den brutne fadern, de är alla personer som stannar kvar i minnet och det som skulle kunna vara en sentimental eller bitter berättelse är mest av allt en skildring av hur den lilla familjen inte ger upp hoppet om att ses igen. Att livet ska bli som det en gång var, att de ska kunna leva ett gott liv. Att ställa klockan tillbaka.
Kvart över 8 den 6 augusti släpptes bomben över Hiroshima och kriget var snart efter det över. Lidandet tog ju ändå inte slut, krigsfångar från båda sidor utväxlades och det var inte lätt att glömma. En detalj som fick mig att googla direkt var att transporten av dessa fångar skedde med amerikalinjens kryssningsfartyg M/S Gripsholm som hade fri lejd. En vinkling på det hela som jag inte funderat så mycket på innan var tiden efter krigsslutet i USA. Otsuka beskriver hur japanerna som släpps ur lägren återvände till sina gamla bostäder med 25 dollar på fickan efter mer än tre års fångenskap och hur hela samhället behandlade dem som om de fortfarande var fiender. Lyssna nu på inledningen på boken, och läs den sedan. Anbefalles!


En annan roman som behandlar samma ämne är Hotellet i hörnet av bitter och ljuv - lura er inte på den smöriga titeln, den innehåller mer än romantik. Mycket mer. Självklart vill jag också tipsa om Vi kom över havet som är en roman om alla de kvinnor skickades efter som hustrur till japanska män som emigrerat till Kalifornien för att söka lyckan.

Novellen Diem Perdidi skrev jag om när den publicerades i Granta förra våren, den ger en liten hint om temat för nästa roman. 

torsdag 24 april 2014

just nu väntar jag på ...

Passar på att provläsa en snutt!

Steglitsan av Donna Tartt - Dickens efter 11 september


Bloggredaktör'n flinade när jag halvvägs genom läsningen av Steglitsan provade underrubriken till detta inlägg ("Dickens efter 11 september"). Dickensanalogin var tydligen uppenbar och redan överanvänd i recensioner. Inte desto mindre så är Theo Decker, moderlös efter ett bombdåd, och persongalleriet runt honom en pastisch på Dickens. Theo är utlämnad till först en sympatisk men dysfunktionell överklassfamilj som tillfälligt tar sig an honom och sedan till sin pappa, en slarver till spelmissbrukare. När han så småningom finner någon sorts permanent fast punkt är det hos den godhjärtade antikrenoveraren Hobie. Det geografiska navet i berättelsen är Manhattan, växelvis får idylliserade miljöer från Upper East Side och Greenwich Village och en hotfull obekant storstadsmiljö symbolisera Theos tillfälliga trygghet respektive hans utlämnade position. Las Vegas visar det andra Amerika, i kulturlösa, efter fastighetskraschen tomma, spökförorter blir Theo i exil halvvuxen. Slutligen kulminerar berättelsen i ett mörkt främmande Europa, närmare bestämt i Amsterdam.
Huvudtemat är berättelsen om Theos utsatthet när han från tretton års ålder blir inneboende på nåder hos diverse välgörare. Huvudpersonen  är närvarande vid bombdådet som dödar hans mamma och träffar i samband med detta sin stora kärlek, Pippa, som till skillnad från Theo får svåra fysiska skador. Bägge är dock psykiskt ärrade, vilket Tartt elegant och återhållsamt låter skymta fram men inte dominera berättelsen. Det direkta traumat, följderna av att mista sin trygghet och den sociala utsatthet som följer av detta formar Theo. Runt honom beskrivs ett antal livsöden och totalen bildar en berättelse av klassikertyp. Det som avslöjar att berättelsen utspelar sig i en mer komplex nutid än förlagorna är historiens upplösning som lämnar läsaren i ett moraliskt jasåtillstånd. När antihjälten Boris, Theos ungdomskamrat och en smågangster, genom ett klassiskt uppoffrande agerande så småningom räddar Theo görs det i en värld där inget är svart eller vitt och där den myndighet som trots allt är behjälplig inte är god utan i bästa fall rationell. När vi lämnar Theo är han i full färd med att göra ogjort den skada han åsamkat sin omgivning och Tartt låter honom kliva ur sin ödesbestämda roll och reflektera över konstens roll och äkthet som är ett viktigt tema i bokens avslutande del.

Jag har inte läst Tartt tidigare och blev glad över hur fullständig och gedigen Steglitsan var. "Stor" litteratur helt enkelt, berättelsedriven med teman som aldrig får ta överhand utan som mognar fram. Om man skall kritisera något känns den avslutande gangsteruppgörelsen som utspelar sig i Amsterdam som den svagaste. Jag kan inte heller riktigt bestämma mig för om jag tycker om stilbrytningen precis på slutet då Theo, berättarjaget, som jag uppfattar det "släpps lös" väldigt abrupt. Men jo, vid närmare eftertanke gör jag nog det. Tycker om.

/Gästbloggare M

Vill man händelsevis läsa vad bloggredaktör'n skrev om samma bok så hittar man den texten här.

onsdag 23 april 2014

inget jakarandaträd men väl ett japanskt körsbärsträd ...

Tempel i Kurama, Japan

jakarandaträdets barn - en bok om människan och revolutionen

Jakarandaträdets barn av Sahar Delijani är en roman som som fast punkt genom berättelsen använder trädet i den lilla trädgården i Teheran. En tydlig och uppenbar bild av det livskraftiga, det som står kvar oavsett styre, oavsett religion, det som kommer igen och blommar år efter år trots att livet förändras runt om det. Trädet, släktens träd, släktträdet är en väl vald symbol för den här berättelsen om en familjs öde i revolutionernas Iran. Boken börjar dramatiskt med en ung kvinnas förlossning och jag som läser förstår snart att hon är politisk fånge och internerad i kvinnofängelset Evin. Just inledningskapitlet i den här boken är så starkt att man nästan knockas, delar av boken som följer har svårt att leva upp till samma standard. 
Boken börjar alltså med att den lilla flickan Neda föds rakt i i en revolution och avslutas med att hon, som vuxen, deltar i ett nytt försök till att påverka regimen i Iran till att bli ett öppnare, demokratiskt samhälle. På berättelsen väg får jag också möta Omid och Sheida och framförallt det öppna och generösa hem där barnen, vars föräldrar sitter fängslade för sin åsikters skull, växer upp. 

När jag läser om författaren Sahar Delijani så förstår jag att en hel del av hennes debutroman är baserad på egna erfarenheter och jag tycker att hon lyckats mycket bra med att förmedla känslan av hur envist hoppet om ett bättre liv, ett fritt och demokratiskt samhälle präglar människorna. Trots förfärliga erfarenheter, tortyr och avrättningar så fortsätter hoppet att leva och nya generationer samlar sig för att protestera mot politiskt och religiöst förtryck. 

Jag minns en varm augustikväll 2009 då Laleh stod helt grönklädd på Götaplatsen och visade sitt stöd för demokratirörelsen i Iran. Hon, Marjaneh Bahktiari, Athena Farroukzad, Sahar Deljani och många andra är levande exempel på att revolutionens barn nu gör sina röster hörda. De hörs på ett så strålande intelligent sätt att den är omöjligt att låta bli att lyssna. 


tematrio: världslitteratur!

Berätta om tre intressanta texter från jordens alla hörn!

Idag är det världsboksdagen och Lyrans uppmaning känns alldeles väldigt passande. Som många säkert vet så har jag en speciell liten plats i hjärtat för litteratur från Asien och Afrika och självklart ska det bli tre bra tips.

Den blinde mannens trädgård av Nadeem Aslam
Mãn av Kim Thuy
Midaqq-gränden av Naguib Mahfouz

En politisk, en poetisk och en klassiker :-)

Om man gillar att få många tips på böcker från hela välden så kan man sortera upp mina inlägg utifrån världsdel. Där finns fler än 300 om Asien och fler än 300 om Afrika, inte lika många om böcker från Sydamerika som inte alls passar min smak lika bra. Påminner också om Vardagsrummet för världslitteratur på Bokmässan Community, där är alla välkomna att hänga som gillar böcker från hela världen. Och #världsutmaningen 2014 hur går det för er andra med den?

Nu så sätter vi fokus på bra böcker från hela värden, jag ska läsa Revolutionsskrivarna av Nawal el Sadaawi ikväll, vad läser du?





tisdag 22 april 2014

bara ett foto till: sakura!


bara ett liv - Sara Blaedel

Sara Blaedel - Bara ett liv  är en av de ljudböcker som jag lyssnat till det senaste och inte skrivit om. Huvudpersonen i danska Blaedels deckare är Louise Rick som i den här boken blir inkallad som hjälp åt mordkommisionen. Det har blivit funnet en ung kvinna mördad och fallet kompliceras av att hon identifieras som den äldsta dottern i en familj invandrad från Jordan. Är det ett sk hedersmord eller vad är det som skett? Bara ett liv är en habil nordisk deckare som förutom lösa ett kriminalfall vill diskutera ett utseendefixerat samhälle där unga flickor drömmer om att bli upptäckta, hur poliskåren, och media förhåller sig till människor från andra kulturer och dessutom skrapa något på våra fördomar.
Jag tycker att det helt OK underhållningslitteratur  och läser gärna mer av Sara Blaedel, Louise Rick är en sympatisk polis och gänget kring henne, med en journalistkompis i högsta grad inblandad, skapar en miljö som känns både smart och varm.

en souvenir - en minnesanteckning från en plats

Jag minns när man var liten och köpte sig en minnessak när man var på skolresa. Jag har fortfarande kvar min lilla elefant som inhandlades på Borås djurpark i andra klass och den har en hedersplats hemma hos oss. Jag funderar över varför det känns så viktigt att köpa med sig något, att fota och att (numera) föra blogg över resor? Jag sparar på biljetter och kartor och någon gång kanske det blir ett album. Kanske är det helt enkelt olika sätt att föra minnesteckningar över det man upplevt?  
Ätpinnar, litet fat och servett tillverkat i Kyoto. Vacker Kokeshi köpt på Miyajima.
Anteckningsböcker med läderutsida från Tokyo och den vackraste vepan köpt och tillverkad i Nara.
Handgjorda muggar köpta i Ginza (och när de skulle betalas upptäckte jag att plånboken var tappad ...). 

måndag 21 april 2014

Tokyo på kvällskvisten


fem saker jag kan vänja mig vid ...



Utan inbördes ordning så finns där några saker som jag skulle kunna vänja mig vid också i vardagen här hemma:

Trädgårdskonsten - vatten, sten, mossa och olika gröna nyanser, använda den omgivande naturen!
Uppvärmda toasitsar - say no more.
Vackra vardagsting - vackra kläder, vacker design och arkitektur in i minsta tekopp.
Omtanke om detaljerna - noggrannhet och organisation som speglas från det det stora till det lilla.
Artigheten och vänligheten - alla har försökt hjälpa, alla som vi mötte visade stor generositet.

en geishas memoarer


I Kyoto såg vi flickor som var sminkade och klädda som geishor och då mindes jag en av min ungdoms favoritböcker. Inte alls dumt var det då att hitta En geishas memoarer   som ljudbok på Storytel. Jag laddade hem 20 timmars uppläsning direkt för att påminna mig om Arthur Goldens bearbetning av de historier som han fått berättat för sig av Iweko Minasaki och sedan fritt förhållit sig till för att skriva en roman var precis lika bra idag. Själva ansatsen är problematisk, en amerikansk historieprofessor som ska skildra en ung kvinnas liv i geishakvarteren i Kyoto strax innan kriget göt mig som vuxen läsare skeptisk och visst finns där brister i den här boken, den är i många stycken överdramatisk och sentimental men...

Kimono från Nationalmuseet i Tokyo.
Så har den kvalitéer som den gode professorn smugit in, mängder av detaljer som beskriver miljöerna, kläderna och allt annat runt. Beskrivningarna av teceremonier, hur man klär på sig en kimono, den sociala hierarkierna och maktspelet för att skaffa sig ett anseende tycker jag beskriver både något väldigt specifikt om just den tiden och den platsen som jag inte riktigt hade kläm på och något allmängiltigt som handlar om hur kvinnor i många kulturer fostras för att behaga. För fiskardottern Sayuri, som flickan heter i boken, är anpassning till livet i okyian det enda sättet att kunna leva ett någorlunda värdigt liv. Där arbetar hon hårt och skaffar sig en ställning som geiko, och för att kunna leva som geisha i stil var det absolut nödvändigt med en beskyddare. En populärt geishahus kunde ha ett helt förråd fullt med vackra kläder, också obierna var konstverk och med dem signalerade men sin ställning.

2008 kom storfilmen som jag inte sett men som fick oscar för bland annat bästa kostym och bästa foto. På tal om amerikanska skildringar som romantiserar den japanska kulturen så minns ni väl tv-serien Shogun? Oj, vad jag älskade den och jag läste också Clavells bok, jag läst faktiskt allt av honom ett tag där på 80-talet. Har ni andra sett filmen och minns ni Shogun? Vad har ni för minnen av hur Japan presenterats för er i filmer och böcker?

books and drugs

Vad mer önskas?

lördag 19 april 2014

a Tale for the Time Being

Då har jag på det sista skälvande dygnet i Japan läst ut den helt omtumlande romanen A Tale For the Time Being. Den stora oceanen förbinder den sextonåriga Nao och den medelålders författaren Ruth och berättelsen flyter fram och tillbaka mellan British Columbia och Tokyo. Ruth har lämnat storstan bakom sig och flyttat till en ö utanför Kanadas kust, hon funderar mycket på om det verkligen är platsen för henne. På en av hennes dagliga promenader hittar hon en påse på stranden, väl inpackad i flera lager ligger en Hello Kitty lunchlåda och inuti finns en packe brev och en dagbok. Boken är skriven av skolflickan Nao - som påpekar att hennes namn skall uttalas som det engelska ordet now. 

I'm a time being. Do you know what a time being is? It's someone who lives in time.

Trots att de båda lever i mitt i tiden så påverkas de av det dom en gång hänt, de val som de gjort, eller som föräldrarna gjort. Ruth blir mycket intresserad av dagboken som göms inuti pärmar av en gammal bok - det är Prousts På spaning efter den tid som flytt som blir återanvänd, och hon läser om Naos förtvivlan. Nao har, mot sin vilja, flyttats tillbaka till Tokyo efter en uppväxt i Kalifornien och hon tycker inta att hon hör hemma någonstans. Pappan har totalt förlorat värdigheten i sin arbetslöshet, skolans flickor trakasserar henne och mamman måste ta sig samman för att familjen ska kunna försörja sig. Hennes tröst är kontakten med gammelfarmor, nunnan som inviger henne i zen och tanken på självmord. Ruth i sin tur, läser också de brev som finns i lunchboxen, de är skrivna av farmoderns bror som stred i kriget. 

Så blandas berättelserna, de strömmar fram och åter och ska man vara lite kritisk så kan man låta tanken gå till en malström som i sitt sug drar med sig läsaren. Det är en lastad text, nästan lite överlastad. Det gäller att hänga med i svängarna och klamra sig fast i grundhistorien. Annars kan man lätt flyta iväg och hamna hos google, precis som Ruth själv gör. Hon älskar att undersöka saker grundligt och just omsorgen om och mängden detaljer som ibland skymmer och tynger. Ungefär som den stora plastö som flyter på Stilla havet så grumlar de litegrann mitt nöje. Trots det så kunde jag inte hittat en mer passande bok att läsa på min resa, den berättar om livet nu, livet då och livet efter tsunamin. Om att vara japan utan att riktigt höra till och om att undra var hemma ligger.



muji - i fyra våningar!

Heminredning och förvaring, kläder och reseeffekter och så pappersvaror förstås. Fiffig ide med massor av olika utsidor, mängder av pappersvariationer, en spiral och vips har man en helt personlig anteckningsbok. Sedan kunde man gå vidare till stämpeldisken och göra den ännu egnare. Det fanns också små tunna billiga skolhäften att stämpla på. Affärstips för någon driftig!



Tove firas också i Japan?




Diverse muminprylar finns att köpa. Lunchboxar med tillhörande recept, disktrasa som säljs som läskpapper i tuschavdelningen, pennor block och magneter. De firar kanske Tove lite extra också här?

scai bathhouse och galleri ef


I ett trevligt område låg gallerier och små affärer. Som alltid hamnade jag på en vacker pappersaffär med hur mycket fint handgjort som helst. Femte generationen av familjen Isetatsu driver nu affären som har kort, pappersmobiler, handgjort papper och origamipapper. Och bokmärken :-)

Sedan besökte vi ett av de få husen som stått igenom jordbävningar, bombningar och eldsvådor. Galleriet var stängt men den snälla flickan lät oss se insidan av magasinet. Kaffe och glass med röd bönröra avslutade.