söndag 30 november 2014

jag läser Dora Bruder av Patrick Modiano


Kanske var det en av dessa milda och soliga vintersöndagar då man får en känsla av ferie och evighet - den förrädiska känslan av att tidens gång är upphävd och att man bara behöver smita ut genom denna springa för att undkomma skruvstädet som dras åt omkring en.
- ur Dora Bruder, Patrick Modiano, 1997 -

7 dagar - sydafrikanskt och suveränt

7 dagar  är en vecka och exakt så många dagar sträcker sig handlingen över i den här suveräna spänningsromanen av Deon Meyer.  Vi är Kapstaden, polisen Bennie Griessel har lyckats hålla sig nykter i 226 dagar och kanske, kanske har han en ny kärlek på gång. Boken börjar med att han gör sig iordning för en träff, dessvärre så får han skynda iväg för jobbet på specialstyrkan kallar. Det härjar en krypskytt i staden, han siktar in sig på poliser och han lovar att skjuta en polis om dagen tills mordet på en ung, vacker och framgångsrik advokat klaras ut. Berättargreppet med en nedräkning dag för dag gör boken nervig och oerhört spännande och de korta kapitlen hjälper till att skapa en läslust utan dess like. 
Det här är bok nummer sju från Meyers penna som kommer ut på svenska och jag tycker att det här är en av de bättre. Jag gillar helt klart när Meyer har Bennie Greissel i huvudrollen, man kan faktiskt passa på att läsa Devils Peak och Tretton timmar innan 7 dagar, om man nu missat dem. Det som Meyer gör så bra är att han skapar moderna kriminalhistorier som kommenterar den komplexa historia som landet Sydafrika har. I just den här boken väver han in korruption, den sovjetiska inblandningen i landets inre angelägenheter och som alltid ligger frågan om ras och enorma inkomstklyftor som ett raster över berättelsen. Jag gillar både personerna, den svarta galghumorn och miljöerna som de rör sig i. Sedan spelar det säkert in att jag nästan hela mitt liv varit mycket intresserad av landet, jag minns hur det började med ett specialarbete om apartheid på högstadiet ... Inte blir läsningen sämre av att jag kan följa med Deon Meyer på promenad i de kvarter han haft för ögonen när han skrev. 


lördag 29 november 2014

samläsning på gång - nobelpristagare på tur!

Hos Kulturkollo läser kommer vi att prata nobelpristagare med början på måndag. 
Häng med oss!

afrikanen : porträtt av en far


Veckan har haft pristagare som tema - som avslutning på fredagskvällen lyssnade jag på en formidabel roman. Nu kan man undra varför jag inte läst Afrikanen av J.M.G. Le Clézio tidigare?
Jag borde vetat bättre - när Bokmania hyllar så betyder det mer än när svenska akademien gör det, faktiskt ...

Hur som, nu har ju Le Clézio fått det finaste av fina priser och förtjänas att läsas. I den korta och mycket intensiva romanen Afrikanen berättar Le Clézio berättelsen om en far. Den far som vidge sitt liv åt att bota människor i fjärran land och som förblev en gåta för sin söner. Genom att skriva sin fars historia så skriver sonen på sätt och vis både sin egen och kontinenten Afrikas. Det är en djupt personlig skildring över längtan efter en fars närvaro och samtidigt en svidande kritik mot kolonialismen och på det sätt som människor påverkas av krigets fasor.

Jag njöt oväntat mycket av naturskildringarna, beskrivningarna av föräldrarnas tid som nygifta i bergen i Kamerun, minnesbilderna av Mauritius och de öppna vidderna i Nigera. Om jag hade läst med ögonen så hade här kommit ett gäng fina citat. Det är nackdelen med att lyssna - orden är flyktiga.

Krister Henriksson läser och jag kan inte annat än säga världsklass.

fredag 28 november 2014

bokbloggsjerka: nobelpristagare

Vilka nobelpristagare kan man hitta i din bokhylla?

Det är pristutdelningstider och det märks både här och var. Annikas bokbloggsjerka bidrar med uppmaningen att inventera sina nobelpristagare. Jag har som ambition att läsa alla pristagare och har ett rejält gäng i mina hyllor så jag tar och nämner några av mina favoriter:
Först i min favorithylla står Selma Lagerlöf, bredvid henne Pär Lagerkvist och sedan Tomas Tranströmer. Efter det kommer nordiska favoriten Sigrid Undset och resten av Europa får representeras av Patrick Modiano och Imre Kertész. I afrikanska sektionen regerar Nadine Gordimer tätt följd av Wole Soyinka och Naguib Mafhouz, från Sydamerika har jag ingen favorit men Vargas Llosa får väl hänga med på ett hörn. Från Nordamerika får det bli Alice Munro, Toni Morrison och Isaac Bashevis Singer. Asien förblir tomt i favorithyllan.

Om man vill pröva på att läsa nobelpristagare så kan jag rekommendera novellsamlingarna Nobeller och Fler nobeller. Små smakportioner som kan leda till att man får lust på ett helt författarskap. 

Prisa, prisade, prisat - Barbro Lindgren

Klart då att jag skriver en rad om Barbro Lindgren. Många gånger har jag undervisat om Barbro Lindgren för i hennes böcker finns allt. Fantasi, filosofi, socialt samspel, utanförskap och finurliga formuleringar.

En av de finaste upplevelserna på årets bokmässa var att lyssna på årets ALMA-pristagare. Hela min text hittar man här på Kulturkollo men jag bjuder ändå ett citat från den spännande stunden. 
Tjuvlyssna är nästan det enda jag gör. Lyssna och uppleva är det som blir mina berättelser. Jag har en skrivbok i fickan, sedan skriver jag för hand i en liten anteckningsbok, sedan hamnar det i ett block och då är det klart.

Kolla också in filmen som presenterar Barbro:


torsdag 27 november 2014

3x Elly Griffiths

Flickan under jorden, Janusstenen och Huset vid havets slut är en trio deckare som jag lyssnat på den senaste veckan. De är riktigt hederliga engelska deckare med fin mix av spännande miljöer, personliga relationer och det noggranna pusslandet med detaljer för att lösa ett brott.

Jag har sökert outat förut här på bloggen att jag drömde om att bli arkeolog när jag växte upp. Min mamma, som är praktisk, påpekade att jag hade svåra eksem och det skulle ju aldrig funka. Någon historiker blev jag alltså inte men väl historialärare. I Elly Griffiths serie om  arkeologen Ruth Galloway så får jag följa med henne på olika uppdrag. Hon är universitetslektor, skelettexpert och tillkallas när polisen eller allmänheten hittar skelett som verkar vara mänskliga.

I första delen är det ett mosslik, i andra delen är det en barnskalle som hittas på en rivningstomt och i del tre är det en massgrav i en grotta. Jag gillar själva beskrivningarna på hur ledtrådarna samlas in, hur Ruth tillsammans med poliserna klurar ut mordgåtorna och mest av allt så gillar jag att det alltid finns ett element av klassisk bildning som krävs för att komma till lösningen. Genuina kunskaper om litteratur, kultur, historia och religion är nödvändiga och de har Ruth. Jag får också följa Ruth i hennes privatliv. Hon är, när serien börjar, singelkvinna som närmar sig fyrtio och ser sig själv som den eviga ungmön. Hon bor ensligt ute i marsklandet med sin katt och känner sig färdig med tvåsamheten. Mer ska inte berättas här men jag uppskattar den jordnära och inte helt okomplicerade relation som man får följa genom de tre första böckerna i serien.

Jag väntar vid min mobil på att nästa del kommer som ljudbok. Då ska jag helt klart lyssna vidare!

fin-fin utlottning på Kulturkollo!

Vinn en klassisk nobelpristagarroman på kulturkollo!

prima underhållning i min låda


Helgens läsning är räddad :-)

onsdag 26 november 2014

ååå, NY lockar!


Västmanländskan fyllde tre och ordnade utlottning. Jag vann! Jippi! Men det är inte snällt att skicka mig en kasse från NYP Library. Man kan ju bli sugen för mindre. Stort tack för fin vinst!

påminner om prisade engelskspråkiga


Temat på kulturkollo den här veckan handlar om prisad kultur - jag tänker att jag ska påminna om det fina urvalet på Baileys Women's Prize for Fiction det här året. Fyra av kandidaterna har jag läst och de är alla favoriter (tjatar inte mer om Americanah, The Goldfinch och The Lowland här just nu för den här bloggen har fått sin beskärda del av de böckerna...). Vinnaren av Eimear McBride har jag i min läshög och så vill jag puffa för Hannah Kents Burial Rites:
Redan från första sidan så vet man hur det kommer att gå. Det här är en bok där slutet inte är menat att vara okänt, däremot är vägen fram till avrättningen av Agnes Magnusdottir en både spännande och otäck historia. När boken börjar så möter jag som läser Agnes sittande i smuts och järn i en källare, hon ska bli förflyttad till fjärdingsmans bondgård i samma trakt som brottet, ett dubbelmord, begicks. Hustrun på gården tar motvilligt emot den dödsdömda kvinnan men vägrar samtidigt att behandla henne illa, Agnes blir som en av tjänstefolket på gården och när avrättningen närmar sig blir det allt svårare att acceptera domen. Satt att sörja för Agnes själ är den unge pastorn Toti och han lockar med sin okonventionella metoder fram Agnes berättelse. Som alltid så är inte allt så enkelt som det först verkar och Agnes bakgrund är gripande. Det får mig att fundera på hur vi människor söker att dela upp världen i tydliga motsatser, det är ju klart enklast för oss om det är svart eller vitt. Ont eller gott. När det blir många nyanser av grått så är det inte längre lika lätt att förhålla sig. Omständigheter, erfarenheter och andra människor påverkar och det tycker jag att Hannah Kent lyckas mycket bra med att förmedla. Hon skriver också fram den karga isländska miljön så att jag kan se både inlandet och kustbygden framför mig och det är vardagslivet på gården som markerar tidens  oavlåtliga gång mot slutet. Omsorgen om detaljerna är stor, klädedräkt och maträtter, naturläkedom och vidskepelse. Allt känns väl researchat och äkta och man kan tycka att det är ett modigt projekt för en icke-isländare.

En mörderska bland oss är nämligen något
 så ovanligt som en roman som utspelar sig på Island i tidigt 1800-tal skriven av en australiensisk kvinna. I efterordet berättar Hannah Kent att hon kom i kontakt med berättelsen om Agnes när hon var utbytesstudent på ön och att hon ägnat mycket tid åt läsa protokoll, domar, sägner och annan dokumentation kring den sista avrättningen på Island. Jag själv hade nog inte tagit mig sn den här boken om det inte varit så att den är med på den korta listan i Baileys Prize for Fiction där den har väldigt fint sällskap. Nu är jag glad att jag fick tipset om att den kommit på svenska av en bloggis och vill man läsa mer så länkar jag till http://fruesbocker.wordpress.com/2014/04/22/hett-twittertips-som-levde-upp-till-mina-forvantningar/ Hennes text om En mörderska bland oss är så välskriven, läs den. Och läs boken!

Burial Rites är den engelska titeln och visst har döden en stor och viktig roll i den här boken men jag blir ändå inte riktigt klok på titeln. Vad tänker ni andra som läst?

- repris från april 2014 - 

tisdag 25 november 2014

tematrio - naturskildringar


Berätta om en bok (facklitteratur eller fiktion) som du minns för dess fantastiska naturskildringar!

Lyrans uppmaning är inte lätt att följa, jag har ju läst några böcker i min dag och så ska man kunna välja ...

Hur som, så tänker jag att jag ska välja några som berättar om natur både nära och långt borta och där naturen på ett avgörande sätt påverkar känslan i boken. Först en fantastisk roman från Indien: Bittert arv av Kiran Desai. På det följer en bok från Sydafrika: Agaat av Marlene van Niekerk och så slutar jag min rundtur i Sovjet. Rosa Liksoms Kupé nr 6 beskriver Sibiriens natur på ett osannolikt vackert vis.

Ångande växtlighet vid Himalayas fot, sydafrikansk veld och försommaren på tundran. Se där - en trio i min smak!

morsarvet - en deckare med en rejäl cliffhanger

Boken börjar med att en dam är ute och går med sin hund som då naturligtvis hittar en död man sittande lutad mot en tall. När jag läste detta tänkte jag inte en hundägare till! Snälla hitta på något annat! Men när polisassistent Mildred Carlesten som blivit kallad till platsen konstaterar för sig själv "Märkligt det där, att det skulle vara damer med små hundar som sprang på liken". Okey då, författaren verkar ha humor och driver ju lite med den företeelsen. 

Författaren är Christina Granbom, är bland annat utbildad sjuksköterska och har jobbat med marknadsföring och PR i femton år. En i raden av alla svenska kvinnliga deckarförfattare som har dykt upp under senare år, många med snarlik bakgrund, högutbildade med intressanta yrken. 
Jag tycker nog ändå att det är få som står sig i konkurrensen från sina utländska "systrar".

Morsarvet är ganska bra inte alls dum egentligen. Det ligger en mörk tragisk historia i botten. I en tillbakablick läser vi 1968, platsen är Kungsör, på ett skitigt uthusgolv ligger en flicka i födslovärkar, hon föder en son, den som "hjälper" henne är hennes far. Här har du din horunge! väser han när lägger barnet hos henne. Handlingen gör korta återblickar ibland och man kan då läsa om en person som får leva sitt liv i en matkällare, han kan bara lämna utrymmet om far inte är hemma, då blir det oerhört mycket stryk och hot.

Det hittas ytterligare en manskropp i ett skogsparti om tillhör Mildreds syster.
Mildred och kollegorna har svårt att komma vidare. Att det första offret var homosexuell, finns det något där? Ett vittne har sett en skygg mansperson fly undan i skogen. Här finns hustrumisshandel, poliskollegor som är mer eller mindre värdelösa, en kommissarie som är ännu sämre.

Är inte slutet en cliffhanger, ja då vet inte jag ... eller menar Granlund att det ska sluta så grymt?

/gästbloggare A

måndag 24 november 2014

nu är det augustdags!



veckans tema: prisa, prisade, prisat

Hösten är utmärkelsernas tid och därför passar vi på och kör temat: 

jag ger dig solen - ungdomsbok från San Fran

Mamma brukade säga att när man betraktar konst handlar det lika mycket om att se som att drömma. Det kanske är samma sak med spöken.

Jude och Noah är tvillingar och när boken börjar är de på väg in i tonåren, deras högsta dröm är att komma in på den berömda konstskolan och de smakar så sakta på tonårslivet. Jude hänger med surfkillarna, Noah träffar Brian som får det att pirra alldeles otroligt. Symbiosen mellan tvillingarna löses sakta upp och de som tidigare gjort det mesta tillsammans börjar leva sin egna liv. De sörjer båda sin farmor som nyligen dött men farmodern har lämnat en egen bibel efter sig. I den kan man få vägledning, tröst och mod, man kan till och med få sig en pratstund med farmor emellanåt om man bara låter det ske.

Konst, spöken och förhållandet till en mamma. Drömmar och realiteter. Så kan man sammanfatta  Jag ger dig solenJandy Nelsons andra roman. Den är en alldeles speciell ungdomsbok - den innehåller de stora frågorna kring liv och död, förälskelse och svek, frigörelse och behov av sammanhang. Allt som en riktigt bra roman skall innehålla, dessutom är det förpackat i ett nydanade, poetiskt språk. Nelson bjuder mig bilder som är perfekta - när förälskelsen skildras som global uppvärmning som får isbergen att kalva eller som en flod av ljus vars flöde ingen kan hindra.

Det här en vacker bok om att växa upp, att hantera sorg och att våga säga ja till kärlek - den berusande, vibrerande känslan när man kan skänka bort hela världen bara för att få vara nära en person. Jag ger dig solen.

lördag 22 november 2014

grattis Anna - bästa debuten är din!

Så är det, jag har läst också den deckare som svenska Deckarakademin utsett till årets bästa debut. Repriserar min text från i somras:

En varning är på plats! Det här är en otroligt otäck bok, den drar igång med en mordscen som är så vidrigt beskriven att jag nästan, nästa slutar att lyssna. Tur var det att jag höll ut för det blev en av årets bästa deckare så långt, välskriven och med teman som är synnerligen aktuella i dagens debatt.

Medan mörkret faller utspelar sig i Stockholm och Uppsala 1934. Det är höst och dagarna mörknar, samhällsklimatet förändras, experterna ska se till befolkningens väl. Samtidigt som smutsen och fattigdomen skall utrotas och livet ska standardiseras och blir funktionellt så skall också människan korrigeras och konformeras. Nazisterna har tagit makten i Tyskland och i Sverige är rasbiologerna i full färd med att driva igenom en steriliseringslag som ska garantera en förädling av befolkningen. I Uppsala finns centrum för forskningen och stora mängder mänskligt material används för forskning och undervisning. De döda kropparna förvaras i likkar i väntan på att studenterna ska obducera dem och just i ett sådant likkar hittas det första mordoffret. 

Kommissarie Carl Häll kallas in och till sin hjälp envisas han med att vilja ha en polissyster, att en kvinna ska ingå i polisarbetet är något helt nytt. Maria Gustavsson är dessutom inte bara kvinna, hon har en i kåren ovanlig arbetarklassbakgrund och har rykte om sig att engagera sig politiskt också. De två bildar ett spännande team och kanske kommer vi att möta dem i fler böcker?

Anna Lihammar är i grunden historiker och arkeolog, det märks i den här kriminalromanen. Det är grymma brott och en samtidigt historisk roman där hon skildrar tiden och tidsandan på ett skickligt sätt och hon väjer inte för att ta sig an de vetenskapliga frågorna. Det som är ovanligt är att hon ovanpå all sin research och de uppenbara moraliska problem som hon vill lyfta fram dessutom lyckas gestalta människor som blir mer än stereotyper. Visst använder hon några av karaktärerna som  medel för att kunna diskutera (de homosexuella männen, den sexuellt bejakande kvinnliga forskaren, den judiske mannen osv) men jag tycker inte att det skymmer själva berättelsen. För en spännande mordhistoria är det här, på gränsen till för spännande för mig!

grattis Tove - årets bästa deckare är din!

Svenska deckarakademin har utsett årets bästa svenska deckare. Det blev en som jag gillar skarpt:
En av årets bästa spänningsromaner har jag just lyssnat på. Tove Alsterdal berättar en historia som börjar i ett fall från en balkong, fortsätter med en syster som inte vill tro på det som polisen säger är självmord och landar i en berättelse om en sargad och trasig familj.

I Låt mig ta din hand får vi följa den medelålders, duktiga Helene, som bestämmer sig för att försöka förstå vad som hänt sin syster. Storasyster Charlie har levt ett rotlöst liv med droger, arbetslöshet och olika män som tröst och Helene har inte riktigt orkat med att hålla kontakten med sin struliga syster. Pappan finns men lever på gatan, och för Helene och Helenes egna familj är han död. Det blir en jobbig undersökning på på flera sätt, Helene har lagt sin uppväxt i en stäng låda och  börjat på nytt och att återvända till mammans svek och pappans otillräcknerlighet är smärtsamt. Ledtrådarna förgrenas till Argentina och Helene förstår  så småningom att något hänt hennes syster när hon försökte ta reda på vad som hänt deras mamma då, en gång på sjuttiotalet. 

Några saker gör att jag andäktigt lyssnar vidare, det första är att nutidsbrotten är så trovärdigt sammanvävt med de historiska berättelserna och det andra är att jag känner en så stark sympati för Helene som riskerar att få sin noga uppbyggda fasad totalkvaddad genom sina handlingar. Det är en berättelse om mod och om att våga öppna både små och stora lådor som varit stängda sedan länge. Jag rekommenderar den här boken varmt.

Den är både en underhållande spänningsroman och en kommentar till samtiden. På sjuttiotalet kom de allra första politiska flyktingarna till Sverige från Sydamerika och de mötte ett helt annat samhälle än det som vi byggt upp idag. Ett historiskt perpektiv på saker och ting är aldrig dumt. Dessutom blir jag sugen på att läsa Ingrid BetancourtsÄven tystnaden har ett slut som stått i min hylla alltför länge övergiven. 

- texten repris från september 2014 - 

idag är det jag och Klas

Kunskapens frukt (Liv Strömquist)

Ni vet det redan - eftersom Liv är en rock star vet ni redan vad hennes senaste handlar om. Om ni var på bokmässan såg ni den ringlande kön för att få den signerad. Och har ni en feminist till dotter så kom hon hem från samma mässa med tindrande ögon efter att ha träffat Liv. Allt det där är så välförtjänt naturligtvis, men lite lite besviken är jag ändå. Kunskapens frukt är inte riktigt lika vass som Prince Charles till exempel. En del grepp är smått uttjänta - som att berättarrösten säger en sak och en seriefigur upprepar det ordagrant i en pratbubbla. Och, jag vet inte ... hon är inte lika förbannad på det där återhållsamt iskalla sättet längre. Kanske är ämnet - det kvinnliga könet och den kvinnliga sexualiteten - lite för... symboliskt... Den uppmärksamme bloggläsaren märker kanske av en tvekan hos den snart femtioårige, manlige, skribenten. Allt jag skriver från och med nu är troligen sjävmål (slänger alltid in denna disclaimer i texter om feministisk litteratur för att visa att jag är inte bara är hip utan meta-hip; sååå trött). På förra årets mässa hörde jag Strömquist berätta om att hon ofta av män fick höra att de var rädda för henne, något som hon tolkade som maskerad härskarteknik. Hon har troligen rätt (meta-meta-hip).

Slutsvamlat. Boken lanserar omgående namnet vulva för att lyfta fram de yttre aspekterna av kvinnans kön. De som NASA retuscherade i en broschyr vi skickade ut i rymden för att förklara mänskligheten för utomjordingar. I en väldigt rolig sekvens tänker sig författaren (och NASA) hur rymdvarelserna chockas av en icke-retuscherad springa i en skiss över den kvinnliga anatomin. En räcka män, i dubbel mening absurt intresserade av kvinnors sexualitet och fysiologi, porträtteras. Menstruation, orgasm, den märkvärdigt bristfälliga kunskapen om klitoris behandlas. I vanlig ordning backas resonemanget upp av referenser till den research som gjorts och här reagerar jag över att ingångsmaterialet är tunnare och lättviktigare än i tidigare böcker som ofta sammanfattade tung genusvetenskaplig forskning. Samtidigt är väl detta ett bevis för Strömqvists tes att kvinnans sexualitet ansetts så oviktig, alternativt skrämmande, att den inte bevärdigats någon seriös forskning utan bara spridda moralistiska hypoteser från manliga galenpannor. Anmärkningarna till trots är detta fortfarande angeläget för alla.

/Gästbloggare M

pax-serien, undergranenmaterial?


Hur är det alla barnbibliotekarier i mitt flöde. Är Pax-serien något att lägga under granen?

torsdag 20 november 2014

vad skulle du rädda om apokalypsen kommer?

Tisdagsutmaningen på Kulturkollo är nästan, nästan omöjlig. Om jordens undergång var nära och man kunde rädda en enda bok, vilken skulle det vara?

I Väggen som jag nyligen läste så hade kvinnan där mycket nytta av Bondepraktikan, frågan är om man skulle vilja ha med sig en praktisk fackbok eller något skönlitterärt? Handlar det om att faktiskt leva så är ju en överlevnadshandbok inte dumt. Ska själen få sitt så är det nog min samlingsvolym med Shakespeare som får åka med i packningen. Hans texter kan man läsa många, många gånger. Underhållas av, bli klokare av, njuta av och utmana sig med.



femte podden om august

hörnini, hur har ni det med dystopierna?

En dystopi (även kallad anti-utopi eller kackotopi) är en negativ samhällsvision. Det är motsatsen till utopi, och kan bäst förklaras som vad andra felaktigt tror är bra för en. Ordet kommer från grekiskans δυσ- och τόπος, som sammansatt betyder ”dålig plats”. (wikipedia)
Jag är ingen hängiven dystopiläsare, jag har allmänt svårt för framtidsvisioner och science-fiction läser jag nästan inte alls. Jag har typ läst Hungerspelen, 1984, Kallocain och så alldeles nyligen Väggen. Typ. Men så funderade jag lite till och kom på att en av mina favoriter passade in på den här beskrivningen:
Att måla upp en dystopi är ett oerhört kraftfullt sätt att kritisera det rådande samhället. Genom att överdriva negativa fenomen och framkalla skräckvisioner av vad vårt levnadssätt kan ha för konsekvenser får man folk att reagera på saker som de kanske tog för givna eller inte tycker är så farliga vid första anblicken.

Ja men, det är ju den gode Jonathan Swift vi pratar om. 1700-tal, politiskt satir och enligt wiki också då en av de äldsta dystopierna. Jag tror jag har läst Gullivers resor i olika skepnader minst ett tjog gånger. Som barn uppfattade jag och roades kungligt av en historia och nu som vuxen kan jag se helt andra ting. Jag äger boken i ett rött skinnband och den står på hedersplats (just nu på jobbet) i hyllan. Det kan man kalla en klassiker. Eleverna läste den bearbetade lättlästa versionen förra hösten och jag kan bara hålla med den här unge mannen:
video

Hur har ni det med dystopiläsandet? Gillar ni genren?

onsdag 19 november 2014

väggen - en klassiker från Österrike

Katastrofen hade befriat mig från ett stort ansvar men pålagt mig en ny börda utan att jag först märkt det. När jag sedan klarade av att överblicka läget, kunde jag inte längre göra något åt det. 

Är det dystopivecka hos kulturkollo så får man ju offra sig en smula och läsa utanför lådan. Och inte var det en särskilt stor uppoffring, det ska jag erkänna. Jag läste och var totalt uppslukad i några timmar, berättelsen om den namnlösa kvinnan i jaktstugan är oavbrutet spännande. Den utmanar mina föreställningar, oroar och lämnar ingen oberörd. Det är en roman om att hantera sin situation, acceptera sitt öde och vilja leva trots allt.

Det är illa ställt med vår frihet. Antagligen har den aldrig funnits annat än på pappret.

Först ut i Thorén och Lindskogs klassikerserie är alltså en osannolikt bra bok från Österrike: Väggen av Marlen Haushofer. Handlingen i korthet är den om en medelålders kvinna som följer med två släktingar till deras jaktstuga i Alperna. När kvällen kommer går släktingarna till byn och återvänder inte, endast deras hund Lo kommer tillbaka. När kvinnan vaknar nästa morgon finns där en vägg av glas som skiljer henne från omvärlden. Genom den ser hon att människorna utanför är orörliga och till synes döda. Nu gäller det för kvinnan att överleva utan mänsklig kontakt, det enda sällskapet är hunden, en katt och en ko som kommer vandrande. Kvinnans utsatthet, naturens skiftningar och funderingarna över vad som är viktigt i livet gör berättelsen både poetisk och praktisk. Redan i bokens början får man klart för sig att kvinnan skriver, bokstavligen, för att överleva. Att berätta sin historia gör den långa vintern i ensamhet möjlig att överleva och hons kriver sin krönika tills pappret på väggalmanackan tar slut. Lusten att berätta, lusten att reda ut vad som hänt är en överlevnadsstrategi som fungerar och romanens form är närmast fulländad. Små glimtar av det som komma skall gör att jag andlöst läser på. Jag vill veta vad som hänt, jag vill förstå.

Mina tankar vandrade till hur skör civilisationen är och hur ensamheten kan vara både ett skydd och ett ok. Vilken dag som helst kommer ett längre inlägg på Kulturkollo där vi samtalar om Väggen, den är en perfekt roman att diskutera och jag lovar att den som läser aldrig glömmer. Aldrig.

SvD och DN har också skrivit. Filmen kom 2013:

tisdag 18 november 2014

augustpodda på!

nätter i Reykjavik - första delen om Erlendur

I Nätter i Reykjavik får man möta den unge polisen Erlendur Sveinsson. Han patrullerar gatorna i Reykjavik och tar sig an de allra mest utsatta, de hemlösa och alkoholisterna. När en av männen drunknar på ett mystiskt sätt blir Erlendur kontaktad av hans syster och han börjar bedriva en privatspaning. Erlendur är ung och något naiv, han engagerar sig på det personliga planet och försätter sig i fara som den rookie han är. Jag gillar det ungdomligt charmiga, patoset och det småvilsna privatlivet.

Jag lyssnade på den här boken och riktigt rättvist var det inte. Att komma direkt efter Lewismannen kan inte vara lätt för någon. Lite lågt tempo och lite för invecklat och lite för omständligt emellanåt men ändå helt OK. Jag funderar på vilken av alla Indridassons deckare som jag gillar bäst och kanske är det ändå Glasbruket. Den var min första. Ibland är de de allra bästa.

måndag 17 november 2014

dystopi, apokalyps och jorden undergång - på kulturkollo händer det grejer!

kulturkollo är det ny temavecka - vi tar oss an det lättsamma ämnet:
Dystopi, apokalyps och jorden undergång. Välkomna!

knutar och kors - premiär för John Rebus

Ian Rankins första bok i serien om polisen John Rebus heter Knutar och kors. Det är en tunn liten sak på 221 sidor. Kan det bli nå't? Absolut. Skriver man som Ian Rankin räcker det så.

Handlingen börjar omgående med att Rebus kommer försent till genomgången som polischefen håller med anledning av att en andra flicka hittats död, Rebus får i uppgift att gå igenom personalakter över pedofiler, hallickar, blottare och våldtäktsmän, han vantrivs med detta skrivbordsjobb.
Ganska snart inträffar ett tredje försvinnande och den unga flickan hittas snart död. Polisen är hårt pressad men är långt långt ifrån en lösning. Samtidigt som detta händer får Rebus ett antal anonyma brev, innehållet är en liten snörstump med en knut på, ett innehåller ett par tändstickor hopbundna med en tråd så att de bildar ett kors.

Så inträffar ett fjärde försvinnande och tiden  rinner snabbt ut...

Vem är John Rebus när vi möter honom första gången?
Jaa, han har jobbat inom polisen i 15 år, han är skild och har en snart 12-årig dotter som han försöker träffa så ofta hans x-fru och jobb tillåter. Som 18-åring gick han med i fallskärmsjägarna och sökte till S A S, ett militärt specialförband, han är naturligtvis en av de bästa. Detta är en tid han aldrig han pratar om, vad hände under  denna period? Minnena plågar honom mer eller mindre dagligen.
Det inträffar vissa händelser som jag inte kan gå in på men det innebär att Rebus för första gången berättar vad som hände när han och en kamrat handplockas för att utföra ett specialuppdrag. Det blir inget specialuppdrag.
De utsätts för omännsklig psykisk tortyr, de hålls isolerade under vidriga former.

Detta får katastrofala följder för de båda och tragedier för många andra i en framtid.

Det är en annorlunda deckare i den meningen att morden är inte de centrala, de nämns, konstateras att de inträffat men som läsare följer man inte med på några brottsplatsundersökningar, inga poliser i vita overaller som samlar bevis, inga besök hemma hos förtvivlade förräldrar.

Den är bra riktigt bra.

/gästbloggare A


söndag 16 november 2014

klart att du ska se babel - särskilt ikväll!

Klart att du ska se babel är min stående replik till alla som gillar böcker. Jag tycker att formen för programmet har satt sig riktigt bra och jag gillar att författarna får en lång stund på sig att samtala om sin bok och sitt skrivande. Särskilt bra blir det förstås när två så verbala författare som David Nicholls och Hanne-Vibeke Holst besöker programmet. Jag länkar till Play på stört och sedan kan man läsa mina texter om Knud den store och Vi på Kulturkollo. Om man händelsevis råkat missa.

lördag 15 november 2014

lewismannen - veritabel hetslyssning!

 
Finns det något som heter hetslyssna? Om det nu inte finns något sådant ord så uppfanns det igår kväll. Jag tillbringade fyra timmar med att höra upplösningen av Peter Mays Lewismannen och jag är totalt såld på serien som började med Svarthuset.
 
Åter till The Isle of Lewis och det mumifierade lik som hittas i en torvmosse, polisen på den lilla ön utanför den skotska kusten är fundersam. Hur gammalt är liket, hur har det hamnat i mossen och hur har mannen dött? Snart förstår de att det är ett brott inblandat och en mordutredning öppnas, den enda ledtråd de har är i form av DNA som matchar en gammal man på ön. På Lewis befinner sig också Fin Macleod, han har återvänt till sin barndoms ö för att starta om. Polisarbetet i Edinburgh och äktenskapet är ett avslutat kapitel. Nu tänker han sig att han ska rusta upp sin släktgård och tillbringa tid med sin son och nyfödda sondotter. Snart är han mer än lovligt inblandad i utredningen och mer ska inte berättas här.
 
Miljöerna är så vidunderligt beskrivna, jag vill åka till Yttre Hebriderna på studs. Tydligen har det mycket religiösa samhället där förstått turismens fördelar och nyligen tillåtit färjorna att gå också på söndagar. Affärer och restauranger är fortsatt stängda på helgdagar men Peter Mays böcker har bidragit till turismen. Med all rätt, den som inte vill åka direkt finns nog inte. Peter May lyckas på kornet beskriva hur naturen har påverkat människornas livshållning och hur historien förgrenar sig in i nutiden. Jag som verkligen trodde att jag läst årets bästa deckare i Tove Alsterdals Låt mig ta din hand men nu har den en utmanare. Helt klart. Lewismannen är välskriven och genuint spännande ända in i kaklet. Nu är det bara fråga om jag kan hålla mig eller om jag ska klicka hem The Chessmen direkt?
Isle of Lewis - västkusten där en del av boken utspelar sig.

fredag 14 november 2014

trevlig helg önskas


fredag och bokbloggsjerka!

Kan du berätta om någon bok/några böcker som beskriver kända berättelser ur någon annan huvudpersons synvinkel?

Det är veckans fråga hos Annika och bokbloggsjerkan. Jag kör en repris på en text om Mary Jones historia av Elin Boardy.
 


Idag är det då äntligt recensionsdag för Elin Boardys nya roman Mary Jones historia. Precis som iAllt som återstår och Mot ljuset så är det kvinnornas historia som skildras, och Boardy tar sig an en av de klassiska äventyrsromanerna: Skattkammarön. Jag kunde inte annat än småle när jag fick se den mycket snygga och påkostade boken eftersom jag i mitt klassikertema i skolan i höstas berättade om original-Robinson: 
Den som designat boken kan sina klassiker, det är då säkert. Liksom Boardy kan sin Skattkammarön. Säkert är också att jag troligen hade hängt med ännu bättre i svängarna i Mary Jones historia om jag innan hade läst Skattkammarön ordentligt, nu har jag bara vag uppfattning om ursprungshistorian (läs kollat på wikipedia) men det funkar det också. Den här romanen är nämmeligen en text som står alldeles fint på egna ben, huvudperson och berättarröst är den unga kvinnan Mary. Redan i romanens början får man reda på att hon nu bor med sin matmor Dolores i Karibien, John Silver är död och de två kvinnorna måste nu reda sig själva. Mary börjar sin berättelse när hon får en skrivbok och bestämmer sig för att berätta allt. Från den dagen hon kom till hamnkrogen Kikaren i Bristol, fram till dags dato, allt beskriver hon i sin dagbok. Och dags dato är en vår någon gång på 1700-talet.

Kvinnliga pirater gör litterärt myteri heter en artikel i SvD och sjörövartrenden kanske kan ses som vårens hetaste? Letar man efter pirater så kan man dock bli lite smått besviken på just den här romanen för sjöröveriet är en bihistoria. Det som är centralt i min läsning är relationen mellan Mary och hennes matmor och icke att förglömma, aran Flint. De har alla tre kapten John Silver som viktigaste man i sina liv. Just papegojan har Boardy lekt med en smula och den får vid några tillfällen kommentera handlingen och den blir också den som först vågar sig på att lämna Silvers cirkel. Som sidohistoria har också Boardy placerat en vacker kärlekshistoria mellan Mary och Agnes, en kärlek som leder till att Mary, precis som Flint, vågar språnget ut i det okända. 

Som av en slump har jag hamnat i ett stim av historiska romaner skrivna ur kvinnligt perspektiv och jag måste säga att Boardy skriver in den historiska romanen i en ny tidsera. Hennes böcker är, alla tre, så skickligt berättade att man kan förnimma hur en annan tid blir verklig. Hon placerar sina människor i miljöer som gör att man känner att man är tillsammans med dem. Allt från gårdstunet i Bohuslän till djungeln i Malaya. Och till ön Hispanola, Herrens år 17-


- texten repris från mars 2014-

torsdag 13 november 2014

ett så starkt ljus - kärlek bortom normen

 
Utan att verka vilja ta allt för enkla poänger så tycker jag att det finns något i Sara som påminner om Ester. Ja, ni vet Ester i Lena Anderssons gestaltning. Det handlar om förälskelser som bara inte har förutsättningar att bli. Om förälskelsen i hängivelsen som man nästan kan göra vad som helst för att hålla fast vid.
 
Det finns verkligen en stolthet i stark förälskelse. Man låter sig bli hur patetisk som helst för att få behålla den, kryper i stoftet bara för att visa att man är beredd att göra det.
 
Sara i Ett så starkt ljus älskar att vara förälskad, hon lever sitt liv för den berusande känslan och trots att förälskelserna rinner som sand mellan fingrarna så behåller hon tron på att det finns en rätt. Hon har bara inte hittat henom än. Innan jag började läsa den här augustprisnominerade romanen så hade jag en föreställning om att den skulle var en beskrivning av ung, olycklig kärlek och ack så jag bedrog mig. Det är mesta av allt en bok om förälskelsen och den skildrar både ömsint och avslöjande alla de sätt som vi människor beter oss på när vi är förälskade. Att det är en ung flicka som förälskar sig i både tjejer och killar är del av romanen men det är inte i mitt fokus i läsningen. Det är det allmänmänskliga som drabbar. Känslan att det kunde handlat om mig.  




onsdag 12 november 2014

just nu läser jag en fin kärleksroman och lyssnar på podd

 
Snart, snart ska jag skriva ett inlägg om den här glimrande, poetiska romanen.
I väntan på det så poddar jag:




ett favoritkärlekspar - eller flera faktiskt ...

Kulturkollo kör med tisdagsutmaningar och den här veckan är det ett kärlekspar som man ska berätta om. Jag känner mig totalt oromantisk och kan helt enkelt bara komma på att tipsa om en bok: Berömda kärlekspar på resa. Min text om den är delvis en repris från 2011.

 
Är du en begåvning på att skriva kärleksbrev?

Om du har skrivit ett riktigt vackert brev och vill dela med dig av det så skicka det till:

Julia, Verona, Italien.

På Valentindagen har de i staden en tävling om det mest poetiska brevet och vinsten du kan vinna är förstås en weekend för två på ett riktigt romantiskt hotell. Romeo och Julia av Hamlet utspelar sig i Verona och nära det som tros vara Julias grav finns dessutom ett "önsketräd" fullt med brev. Där hänger kärleksbrev från hela världen på många språk och alla har de vänt sig till Julia för att få råd eller stöd.

Sådana intressanta ting kan du läsa om i Iris Schurmann-Mocks bok Berömda kärlekspar på resa. Iris har letat upp ett antal legendariska kärlekspar och rest i deras fotspår. De par som jag fäöljde med störst behållning var just Romeo och Julia i Verona, George Sand och Frederic Chopins vistelse på Mallorca, Karin och Carl Larsson resor till Grez och en vådlig cykeltur mellan Paris och Rivieran under brinnande krig för Simone de Beauvoir och J-P Sartre.

Det här är en spännande och annorlunda bok såtillvida att det är en salig blandning av personporträtt, kulturhistoriska fakta, restips och vackra bilder. Ibland kan jag vara lite tveksam till källorna till de fakta som presenteras - är de belagda historiskt eller är det vandringssägner om kärleksparen som berättas?
Detta är ett mindre problem, boken som helhet är härlig att läsa och bilderna är väl valda. Reslusten kommer smygande och vad vore väl bättre än att inspireras till en kärleksfull resa i Europa just idag?

- repris från 2011 -

måndag 10 november 2014

söndag 9 november 2014

stalinhusen - där skuggan av DDR hänger kvar

I det sandfärgade hyreshuset som en gång inhyste partifunktionärer och  i folkmun kallades Stalinhusen har Lena och Leander just separerat, den himlastormande kärleken har tagit slut och den ekonomiska verkligheten har gjort dem båda arbetslösa. Lena, som är journalist och författare, bor kvar i lägenheten tillsammans med sonen Adrian och snart börjar mystiska saker hända. Adrian undrar vem den konstiga tanten är, Lena undrar om hon håller på att tappa förståndet?  I våningen längst upp bor fru König som i alla år hållit koll på människorna i huset, förut som rapportör till Stasi och numer som en allmän moralens väktare. Kanske kan hon hjälpa Lena att förstå vad som händer?

Ricarda Junges lilla roman är en spännande berättelse som försöker ge sig i kast med spöken från förr, det blir en rysare där paranoian knackar på samtidigt som det är en fin beskrivning av en ensamstående mammas kärlek och vardagsliv med en tvååring. Hon noterar samvetsgrant alla sonens  framsteg och det är med hjälp av efterforskningar och skrivandet som sanningen växer fram.

Människor föds och dör, stater grundas och upplöses, något griper tag i en hel generation likt en dröm som man inte längre kommer ihåg när man vaknat. (...) Något kommer, något går. Men vad som än händer, händer tack vare ordet. Tänkt, talat, skrivet, förtiget. (s.9)

När jag på bokmässan 2012 frågade i Thorén & Lindskogs monter vad man skulle läsa innan resa till Berlin så fick jag Stalinhusen i min hand. Tackar för den, den passade perfekt!

- repris från 2012 -

idag är det 25-årsdag

Idag är det 25 år exakt sedan muren öppnades.
Häng med under dagen - tyskt på gång!


lördag 8 november 2014

den stumma flickan - nominerad till årets bästa

Man skulle kunna tro att det här blivit en deckarblogg. Det senaste halvåret har jag lyssnat på så många deckare att jag nästan hängt med i utgivningstakten. Det visar sig att jag faktiskt lyckats välja många som också
Svenska Deckarakademin har nominerat till 2014 års bästa.

Av de svenska kriminalromanerna har jag läst fyra:
* Tove Alsterdal Låt mig ta din hand
Thomas Engström Söder om helvetet
* Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt Den stumma flickan
* Olle Lönnaeus Jonny Liljas skuld
* Katarina Wennstam Skuggorna

Och av de till svenska översatta kriminalromanerna två:
* Belinda Bauer Livets och dödens villkor
* Jørn Lier Horst Jakthundarna
Philip Kerr  Tyskt rekviem
Jo Nesbø Sonen
Olivier Truc Fyrtio dagar utan skugga

Hjorth, M - Den stumma flickan - 13055961
Den allra senast lyssnade är Den stumma flickan i serien om Sebastian Bergman. Det ska sägas direkt att det här är en deckarserie som vinner på att man läser delarna i ordning. Har du inte läst Hjorth & Rosenfeldt innan så tycker jag du ska starta med De fördömda och inte läsa vidare här.

Sebastian Bergman och hans polisgrupp på Riksmord kallas till Värmland, där har en hel familj mejats ned med ett hagelgevär. Lokalpolisen inser att de inte kan hantera fallet, särskilt när de förstår att en liten flicka, kusin med de döda barnen, har försvunnit. Kanske har hon sett förövaren, kanske är hon det enda vittnet? Sebastian Bergman engagerar sig som vanlig alltför personligt i fallet och snart är gränserna mellan privatliv och yrkesliv utsuddade.

Jag gillar den här serien, jag gillar att det är en grupp poliser runt Sebastian som man får följa och jag gillar att de alla är människor av kött och blod. Inga platta karaktärer här, inte ens skurkarna är bara onda eller bara goda. Med tanke på hur den här boken slutar så lär det komma en fortsättning snart, den ska jag läsa!

Ishiuchi Miyako

Ichiuchi Miyako är årets Hasselbladpristagare och just nu kan man se hennes fotografier på Hasselblads center i Göteborg. För mig var det extra spännande att se hennes foton från Hiroshima, hon har fotograferat kläder och saker ur samlingarna på ett avskalat och enkelt vis. Det gör att objekten lyfts fram på ett otäckt sätt. Jag minns tydligt hur det var att vandra genom salarna i Hiroshima och känna historien tala från utställningen. Den känslan förmedlar Miyakos bilder också. Klockan stannade på kvart över åtta den där dagen i augusti 1945. Världen blir aldrig densamma. 

fredag 7 november 2014

fredagsfångst


Solen i sju dagar. Det vore något! Härlig läshelg önskas alla bloggisar! 

varför goodreads?

Nu har jag fått påminnelser om Goodreads förträfflighet från flera olika håll. Jag har ett konto där men har inte riktigt fattat grejen. Mest rörigt. Ägt och styrt av Amazon. Vad är det som lockar? Övertyga mig!