lördag 31 januari 2015

deckarfavorit i repris 6: Mörka platser

Deckarvecka har vi på Kulturkollo och jag skulle kunna fylla hela utrymmet där. Det går ju inte an så därför kör jag lite parallellt här hos mig. Jag kommer att bjuda 7 deckarfavoriter i repris - en varje dag under temaveckan. 
Mörka platser är en kriminalhistoria som jag hade svårt att läsa, den är skitig, solkig och oerhört drabbande. Jag lyssnade på flera radioprogram runt det amerikanska valet och det som dröjer kvar efter min läsning är tankar på tillståndet i landet USA. I apropå i P1 så pratar David Callahan om att det i världen rikaste land numer är helt accepterat med fattigdom. Fattigdom som är omöjligt att ta sig ur och med den sortens fattigdom i fonden utspelar sig Gillan Flynns roman.

Libby Day börjar närma sig 30-årstrecket och hon är lever närmast isolerad i sin lägenhet. Hon är pank, pengarna som vänliga människor samlade ihop när hennes mor och två systrar brutalt mördades, är slut. En dag kontaktas hon av en ung man som vill höra mer om hennes familjetragedi och Libby ser chansen att skaffa sig en födkrok. Libbys bror Ben sitter i fängelse, dömd för morden, delvis på grund av den sjuåriga lillasyster Libbys vittnesmål den gången. Allteftersom trasslas familjens historia ut och romanen berättas i nutid blandat med kapitel där mamma Patty och broder Ben får berätta sina historier. Det här är en bedrövlig och bedrövande historia skriven på ett totalt fängslande språk. När man börjar att läsa så kan man inte sluta.

- från 2012 -  

deckarveckan på kulturkollo fortsätter

Vilken deckarvecka vi haft på Kulturkollo - spännande intervjuer och boktips, quiz och tävlingar och nu kommer ännu en utlottning. Klart att alla vill vinna fyra deckarklassiker! In och tävla!

fredag 30 januari 2015

deckarfavorit i repris 5: Mercurium

Deckarvecka har vi på Kulturkollo och jag skulle kunna fylla hela utrymmet där. Det går ju inte an så därför kör jag lite parallellt här hos mig. Jag kommer att bjuda 7 deckarfavoriter i repris - en varje dag under temaveckan. 



Ann Rosmans böcker utspelar sig på den lilla ön Marstrand i södra Bohuslän och det är en plats med en rik historia; gränstrakt, frihandelsområde, sillmetropol och med en imponerande välbevarad fästning. Det är berättelsen om Carlstens enda kvinnliga fånge Metta Charlotta Riddarbielke Fock som fångar mig i MercuriumRosman har gjort ett stort researcharbete och levandegör hennes öde på ett spännande sätt. Fru Fock sitter på fästningen på bekännelse, som betyder att hon ska sitta fängslad tills hon antingen bekänner eller dör och att läsa hennes bevarade nådeansökan är gripande. Utan möjlighet att överklaga broderar hon en nådeansökan och linneduken finns bevarad på Nordiska museet. Nedbruten döms Metta slutligen till döden, halshuggs och bränns 1810 på bål i sin barndoms hemtrakt utanför Töreboda, Västergötland.

Berättelsen om Metta som utspelar sig i Trävattna, Floby, varvas med att jag får möta de nutida ägarna av Salaholm Säteri, den gamle greven har dött och arvet skall fördelas. På en maskerad på Carlstens fästning tar arvsfejden en blodig vändning och polisgruppen från Göteborg kopplas in. Just själva polisarbetet och storyn om Karin Adler är det som intresserar mig minst i den här boken. Hennes småproblem känns liksom futtiga i jämförelse även om den moderna delen av berättelsen ger ledtrådar till Mettas öde så känns den som en bisak. Snyggt sammanvävt är det och Rosmans styrka är att få samman alla trådar i slutänden utan att det känns krystat.

Rosman skriver om historien på ett sätt som gör den levande och visst kan jag invända mot en del missar i det historiska, ordval och mathållning t ex men det spelar liksom ingen roll när man får följa Mettas öde. Läs eller lyssna på ett gripande kvinnoöde i sommar och sedan måste man ju besöka ön och se cellen på riktigt. Vandra i de historiska miljöerna och uppleva på plats! Sedär, ett utflyktsmål i sommar.

- från 2012 - 

The One Plus One - ny Jojo Moyes

Då har min lyssnardebut på engelska gått av stapeln och helt klart var det bra att börja med något så lättsmält som The One Plus One. Det är en vana att lyssna på böcker och lyssnandet på engelska gjorde att jag var tvungen att koncentrera mig mer än vanligt.

Jojo Moyes är osedvanligt duktig på att skriva tänkvärd underhållning och favoritboken är förstås Livet efter dig. I en här nya romanen så är det en hel del poänger som känns igen. Det är den levnadsglada kvinnan från enkel bakgrund som med okonventionella medel får mannen med pengar att börja förstå vad som är viktigt i livet. Typ. Tänk er en ensamstående positiv mamma från arbetarklassen som arbetar hårt för att hennes barn ska få en bra framtid som möter den rike IT-miljonären vars sommarhus hon städar. Dottern har en unik talang för matematik och när hon blir erbjuden en plats på en privatskola så tar mamman till alla knep hon kan. Pengarna till skolavgiften ska dottern vinna genom att delta i en matematiktävling, det är bara ett problem. Tävlingen går i norra Skottland och själva bor de på sydkusten. Det gäller att ta sig dit i tid och IT-killen har en stor Audi. Familjen, som betår av den lillgamla matematikbegåvade tjejen, en trulig tonårskille, den stora dregglande hunden och mamma packas in i bilen och roadtripen tar sin början.

Som på alla resor så lär sig alla som deltar något om sig själva och som det sig bör så blir det trubbel på vägen som ska hanteras på diverse sätt. Det är här jag börjar tycka att det spårar ur en aning. Visst är det kul med roliga böcker som har snabba, kvicka repliker och dråpliga situationer men i den här boken gränsar det till slap-stick och man kan som läsare gissa klanterierna långt i förväg. Inte särskilt subtil humor alltså och inte heller särskilt utmanande karaktärer. Närmast karikatyrer faktiskt och det tycker jag är synd. Det hade varit mycket mer spännande om inte alla människorna betedde sig precis som förväntat.

Närmar mig faktiskt en sågning av den här boken nu märker jag. Det är inte heller rättvist, med tanke på att jag lyssnade på den så hade jag inte fixat någon alltför avancerad text. Den hade som extra krydda vid uppläsningen fyra olika berättarröster lästa av fyra olika skådespelare, alla med tydliga klassmarkörer i både uttal och diktion. Det var en utmärkt lyssningsövning om inte annat. Faktiskt helt OK, lättsam och underhållande (och onödigt full av schabloner både vad gäller kön och klass).

Lite småcharmig men absolut inte Moyes bästa.

One single mum.
One chaotic family. One handsome stranger. One unexpected love story.
- säljtexten från Adlibris säger kanske allt  - 

torsdag 29 januari 2015

nödsignal från horisonten

video
Jag har blivit allt mer sparsam med lärarinlägg på bloggen men idag har jag fått tillåtelse att dela ett inlägg från vår klassbokblogg också här. Tack till E som är tio år och som gjort tipset om Nödsignal från Horisonten av Tove Berggren. Att fröken sagt att man ska prata högt och tydligt skiner igenom och låt nu inte det störa det fina innehållet.

deckarfavorit i repris 4: Svart Himmel

Deckarvecka har vi på Kulturkollo och jag skulle kunna fylla hela utrymmet där. Det går ju inte an så därför kör jag lite parallellt här hos mig. Jag kommer att bjuda 7 deckarfavoriter i repris - en varje dag under temaveckan. 

Jag kastade mig över Arnaldur Indridasons Svart himmel på påskaftonskväll och det var en bok som var svår att släppa. Egentligen kan jag fråga mig varför eftersom huvudpersonen, polismannen Sigurdur Óli är en ganska otrevlig och osympatisk person. Han har det trassligt i sitt privatliv, engagerar sig i sitt arbete men har stängt av känslorna. Lite mjukas den hårda fasaden upp under bokens gång och måhända kommer Sigurdur att kunna skapa hållbara relationer om serien fortsätter ett par böcker till.

Jag tror mig ändå ha listat ut vad det är som gör att jag slukar den här boken, det är en spännande mordgåta med flera sidospår som också berättar om nutidshistoria. Det utspelar sig strax innan bankkrisen i Island och allt är möjligt, när bubblan hinner ikapp människorna och spricker så får det förödande följder. För mig var berättelsen om Dresi, uteliggaren ett spår i boken som drabbade mig hårt. Livet blir inte alltid som man tänkt, alla får inte samma chans och spillran av en människa har till slut inte ens en röst att göra sig hörd med. Om man inte lyssnar mycket noga förstås.

- 2012 - 

tematrio - transportmedel


Lyrans Noblesser är ute och åker bil. Hon tycker därför att vi ska berätta om tre böcker som på något sätt handlar om transportmedel!

Klart att jag hänger på, som vanligt så har jag svårt att begränsa mig. Det får bli:

Underjordiska Timmar av Delphine Vigan - tunnelbana

Pappersstäder av John Green - minibuss

Vi av David Nicholls - tåg

Det var min lilla trio. Jag skulle velat ha med Kattens bord också men är det en trio så är det. 



onsdag 28 januari 2015

dags för en ny Marian Keys

Har ni läst? 

kika in på UR - där finns samtalen från Stockholm Literature

deckarfavorit i repris 3: De sex misstänkta

Deckarvecka har vi på Kulturkollo och jag skulle kunna fylla hela utrymmet där. Det går ju inte an så därför kör jag lite parallellt här hos mig. Jag kommer att bjuda 7 deckarfavoriter i repris - en varje dag under temaveckan. 



Modern pusseldeckare beskriver ganska bra Vikas Swarups härliga roman De sex misstänkta för här är det ett pusslande inuti mitt huvud innan mordgåtan är löst. På vägen har jag fått med mig ett antal gapskratt, massor av kunskap om det indiska samhället just nu och en mycket snyggt komponerad berättelse. 
Allt börjar med mordet på en känd indisk maffiakille, han ställer till med stort kalas för att fira att han sluppit undan en fällande dom för mord och på kalaset mördas han alltså själv. Men av vem? 
På festen finns sex personer med vapen, alla sex har både motiv och tillfälle och polisen får mycket att göra. Kan det vara den politiskt intresserade fadern, Bollywoodfilmstjärnan, den mutbare byråkraten, den naive amerikanen, förälskade unge mannen eller mannen som lämnat sin stam för att stjäla tillbaks en ovärderlig fallossymbol? Eller kanske är det helt enkelt rättvisa som ska skipas? 
Vikas Swarup har skrivit en hejdlöst rolig bok som sticker ner en pinne och rör om i mitt huvud, för visst är detta på ytan en deckare om en mordgåta men mest av allt är den en hejdlös satir över ett samhälle där kontrasterna är ofattbart stora. Swarup skickar också en hårdhänt passning till USA med beskrivningen av den outbildade truckföraren som blir totalblåst. Klyftorna är stora varthän man lever mellan välutbildad och analfabet, tiggare och omåttligt rik, lägst eller högst på kaststegen. 

"Not all deaths are equal. There's a cast system even in murder."

Detta var en bok helt i min smak och påminner mig om Aravind Adigas Between the Assassinations och The White Tiger. Riktigt härlig läsning! 

- från 2011 - 

tisdag 27 januari 2015

om du får det här brevet

..._ , ta ta ta daaa, med morseafabetets rytm för V (som i Victory) inleds ödesymfonin och den här boken beskriver en tid då Europas öde var ganska öppet. Blitzenkrig med månader av bomber över London, Frankrike på väg att intas och ett Amerika som ännu inte bestämt sig för att delta i kriget. Om du får det här brevet av Sarah Blake får bli mitt lilla bidrag till bokfloden av böcker som handlar om andra världskriget.

Just idag tänker vi extra på alla de som flydde hals över huvud från sina hem, fängslades och avrättades i koncentrationslägren. I boken är det 1940 och några av alla judiska flyktingars röster försöker radiojournalisten Frankie fånga på sin portabla ljudinspelningsapparat. Hon är stationerad i London och beger sig ut i Europa för att försöka hitta röster som kan berätta om vad som händer. Samtidigt har den kvinnliga postmästaren i Franklin, Massachussets, funnit kärleken och hon känner sig nästan skyldig över att vara så lycklig när världen är på väg att falla sönder. Hon får till sitt postkontor allt fler svåra besked att meddela ortsbefolkningen. Telegrafen tickar fram dödsbud trots att presidenten har lovat att inga amerikanska pojkar ska dö i kriget och ortsborna spanar ständigt mot väster. När dyker tyskarnas ubåtar upp? Kan de då försvara sin långa kustremsa? I den lilla staden bor också den unge doktorn med fru. Han väljer att resa till London som volontär och hemma går frun och lyssnar på radio, hör Frankies utsändningar och väntar på det dagliga brevet.

Tre kvinnor, tre berättelser som vävs samman. Jag gillar journalisten Frankies mest, några gånger bränner det till i hennes berättelse och man kommer krigshelvetet nära. Desperationen, utsattheten och naiviteten från amerikansk sida förmedlas genom texten och så, i nästa stund, blir det sentimentalt och smetigt istället för gripande och äkta. Fin linje, svår balansakt för många texter och tyvärr tycker jag att det ibland blir just precis så med feelgood som handlar om andra världskriget.

Jag minns hur jag skrev likadant om Tatiana de Rosnays Sarahs nyckel och Markus Zuzak Boktjuven, härliga och väskrivna feelgoodare med både svärta och spänning. Och en smula för sentimentala för min smak ...


deckarfavorit i repris 2: Devils Peak

Deckarvecka har vi på Kulturkollo och jag skulle kunna fylla hela utrymmet där. Det går ju inte an så därför kör jag lite parallellt här hos mig. Jag kommer att bjuda 7 deckarfavoriter i repris - en varje dag under temaveckan. 


"Ändamålet helgar medlen, någon måste ta ställning. Någon måste säga: Nu räcker det, hit men inte längre." Tobela, f d elitsoldat, bestämmer sig för att hämnas sin son som har blivit vådaskjuten i ett bensinmacksrån. Han ger sig, som alla barns riddare, ut på en jakt för att ta lagen i egna händer. Kriminalinspektör Griessel har blivit utsläng från sitt hem och fått ett ultimatum ställt: bli nykter eller du ser aldrig dina barn igen. Christine prostituerar sig för att kunna leva ett drägligt liv med sin dotter Sonia. Dessa tre vinddrivna personers berättelse får man följa i Deon MeyersDevils Peak och huvudpersonernas väg korsar så småningom varandra i en blodig uppgörelse.

Den tredje deckaren av Meyer som utspelar sig i dagens Sydafrika utspelar sig runt Taffelberget, Johannesburg och den är en riktigt spännande historia med rappt språk och det ger läsaren en extra kick med de tre parallella historierna som vävs in i vartannat. Som i Meyers tidigare böcker så vill huvudpersonerna göra gott, så gott de förmår, men omständigheter och egna felval ställer till det för dem - så som det gör för de flesta. Läs gärna de andra böckerna om Tobela "Tiny" Mpayipheli innan så växer porträttet av honom:

Jägarens hjärta: http://joanna-ochdagarnagar.blogspot.com/2010/07/jagarens-hjarta.html

- från 2010 -

grattis till bokbloggarnas litteraturpris!

Idag, på minnesdagen för förintelsens offer, meddelar Breakfast Book Club resultatatet. Många titlar var nominerade och många, många har röstat. Stort grattis till min favorit!
Jag heter inte Miriamhur ska man kunna skriva om den här fantastiska boken och kunna göra den rättvisa?
Så skrev jag i en tweet häromdagen när jag just hade läst ut och känslan hänger kvar, hur ska jag kunna förmedla till alla att det här är en bok som måste läsas? Den berättar en del av vår historia på ett så starkt och så gripande sätt att ingen kan förbli oberörd. Scenerna från koncentrationslägren är grymma, grymt skickligt berättade och klumpen i halsen blir snart till tårar. Vänskap och total utsatthet skildras på ett sätt som gör att jag ryggar när jag möter grannens schäferhund. Lyckan över en ändbit korv och stanken i godsvagnarna. Det går inte att värja sig. 

Miriam fyller 85 och på födelsedagen så får hon plötsligt nog av livslögnen som hon behållt för sig själv i mer än 65 år. Familjen gratulerar henne med ett vackert romskt silverarmband och det arbetade smycket gör att hon uttalar de förbjudna orden: Jag heter inte Miriam. Majgull Axelsson har skrivit en fantastisk roman där hon genom berättelsen om Miriam ger oss en skarp och detaljrik bild av ett romskt livsöde. Miriam föds i Tyskland som Malika och när förföljelsen av romer startar i det tredje riket hamnar hon tillsammans med sin yngre bror i Auschwitz. Brodern utsätts för Dr Mengeles grymma forskning och minnet av den döende brodern följer med Malika hela livet. Zigenarna sitter i egna avdelningar i lägren, de ses ned på av alla, både vakter och medfångar. På marsch mot arbetslägret Ravensbruck hittar Malika en klänning med en judestjärna och hon bestämmer sig för att byta identitet. Hon blir Miriam. 

Där finns i romanen också en intressant skildring av det Småland som tar emot de överlevande som anländer med de vita bussarna. Miriam förstår att hon måste vidhålla sin lögn, de som berättar att de är romer får inte stanna i det nya landet. Bara judinnorna. Miriam har lätt att anpassa sig, hon har lärt sig lite norska i lägret och har språköra. Snart kommer hon till Hanna i Jönköping som tar emot henne som en dotter. Nog om handlingen nu, det här är en bok som måste läsas. 

- från april 2014 -

måndag 26 januari 2015

deckarfavorit i repris 1: Mörk Jord

Deckarvecka har vi på Kulturkollo och jag skulle kunna fylla hela utrymmet där. Det går ju inte an så därför kör jag lite parallellt här hos mig. Jag kommer att bjuda 7 deckarfavoriter i repris - en varje dag under temaveckan. 



Mörk Jord av Belinda Bauer är en ruggig historia som utspelar sig på den dimmiga och våta Exmoorheden i vårvinterns tid. Steven Lamb lever med sin mamma, lillebror och mormor i skuggan av morbror Billy som mördades när han var i Stevens ålder. Hela familjens existens skuggas av den tragiska händelsen för 19 år sedan och Steven bestämmer sig för att hitta Billys kropp, den borde finnas någonstans på heden nedgrävd. I fängelset sitter mannen som mördade och våldtog barn då, sex av hans offer har hittats i området och Steven bestämmer sig för att försöka ta reda på var morbrodern ligger begravd. Första steget blir ett brev till Arnold Avery.

Ruggigt bra är den här historien, spännande och psykologiskt trovärdig, otroliga miljöbeskrivningar som genast skapar en film inuti huvudet. Belinda Bauer berättar i ett efterord att hon funderat mycket över hur brott mot barn påverkar familjen som blir kvar. I den här familjen står livet på vänt, mormor står i sitt fönster och tittar efter Billy varje dag, pojkrummet med lego står kvar trots att det kommit nya pojkar i familjen. Det blir en elvaårig pojkes uppgift att frälsa familjen från spöket som håller dem hårt i sitt grepp och utan att avslöja för mycket så är det dags för de vuxna att gå vidare, leva nu och inte i det förgångna. 

Läs, läs, läs - deckare blir nog inte bättre än så här enligt mig. Finns dessutom som e-bok på bibblan!

- från 2012 - 

ny vecka - nytt tema

Måndagsmorgon betyder nytt tema inne hos Kulturkollo - kolla in!


ny radioföjetong idag!

Jag gillar att lyssna till Torgny Lindgren när han läser sina böcker och boken om Klingsor hörde jag i somras. Nu är det dags för just den romanen som radioföljetong. Idag börjar utsändningen och dessutom så finns ju alla delar att podda så man kan lyssna när som, var som. Jag skrev såhär i våras om Klingsor:

Klingsor - en grandios partikelsmet

Stilleben av Cezanne
Cezanne, Matisse och jag, vi har mycket gemensamt. 


Lindgren, T - Klingsor - 13058368Han förnekar sig inte han Klingsor som i sitt egna måleri ser en intellektuell skärpa som är unik. Världen, skogen, det grönskimrande glaset på sin stubbe, maten, de är alla besjälade. De döda tingen är dock skenbart så, eftersom Klingsor väcker hela världen till liv med sitt måleri.
Han hade själv formulerat sitt mål: att med måleriets kirurgi öppna föremålen och visa deras inre liv. Det är ju vad all konst i grunden syftar till. Och aldrig förmår.

Klingsor av Torgny Lindgren är boken om den grandiosa medelmåttan: Klingsor. Han var konstnären som aldrig utvecklades, han hade materien runt sig i ständig rörelse men själv målade han bara stilla liv. Stilleben - stilla liv. Han målar sin barndoms nyttoföremål gång på gång och pannåerna fylls med pressglas, spilkum och ett och annat äpple. Hans liv skrider framåt men hans konstnärskap förbliver stilla, oföränderligt. 

Nu ska boken om den nästan bortglömde västerbottniske konstnären Klingsor skrivas och författarna bestämmer sig för att söka gå i Klingsors fotspår, se de platser han besökt och möta de människor han mött. I berättelsen hör vi både de intresserade författarna och Klingsor själv och man kan ju konstatera att han är sig själv nock den gode Klingsor. Efter att ha genomgått hermodskurser i teckning och måleri anser han sig fulländad och resorna till Europa bekräftar hans unikhet. Han är, enligt sitt eget tycke, en briljant konstnär men mycket ensam. Han förstår sig inte riktigt på människorna,  säljer inte några verk och när han så småningom vill måla ett porträtt av en vänskap, en granne så går det illa. Riktigt hur illa ska inte avslöjas här. 

Frågan är om Klingsor levt i en livslögn eller i ett livsbedrägeri? Han säger vid något tillfälle (ur minnet): Att komma vidare är överskattat, att vara sin övertygelse trogen är också värdefullt. Maträtten där allt förenas är fulländningen är inälvsgrytan med korngryn som står på järnspisen vecka ut och vecka in. Pölsan är närmast en andlig upplevelse och det ultimata hopkoket av klingsornas grandiosa leverne.

Författaruppläsningar kan vara något alldeles extra. Håkan Nesser, P O Enquist och Jonas Karlsson är alla fenomenala tolkare av sin text, och förstås Torgny Lindgren. Jag minns när jag lyssnade på memoarboken Minnen på radion - obetalbart! (Den finns kvar i arkivet om någon händelsevis missade - podda ned direkt!) Det är en åldrad man som jag hör och det gör inlevelsen och känslan alldeles speciell. Mycket härlig och nästan lite vemodig upplevelse blir det att lyssna till Torgny Lindgren som själv läser sin humoristiska och djupt allvarliga skröna om Klingsor. Det handlar om livet, kärleken till konsten, sanningen, livsbedrägeriet och konsten att koka en formidabel pölsa. Hemligheten är njurtalgen, den ger en alldeles speciell arom. Det här är en sinnlig och samtidig skarpsynt bok som vill diskutera det allra viktigaste. Hur väljer vi att leva våra liv?

söndag 25 januari 2015

nästa bokbubblarbok har en fin blurb


Balzac och den kinesiska lilla skrädderskan

Dai Sijies tunna lilla roman Balzac och den kinesiska lilla skrädderskan har i den svenska upplagan ett mycket vackert omslag. Det är en bild från Guangxi, från 1976 med titeln Tygförsäljning som finns att hitta på Etnografiska muséet. Den enda invändningen är måhända att den inte speglar innehållet i romanen särskilt bra. Det är sån'a smällar man får ta ...

Balzac och den kinesiska lilla skrädderskan handlar nämligen mest om de två unga männen med borgerlig uppväxt som 1971 skickas till den lilla byn på Himmelska Fenix-berget. Där ska de omskolas och bli riktiga arbetare. Lou och den namnlöse berättaren lever ett hårt och smutsigt liv i huset på pålar. De har en skatt med sig från Chengdu, en fiol, som fascinerar byäldsten. När han dessutom märker att de har en talang för att berätta skickas de ibland till staden två dagsmarscher bort där de får se en film på den lilla bion och när de kommer tillbaka återberättar de den. (Vilket påminde mig om Filmberätterskan som jag skrivit om här.) Lusten på berättelser är stor och i en by lite längre bort bor en annan ung man, med en hemlig koffert fylld av böcker. De två ungdomarna gör allt för att komma åt böckerna, de drömmer om att kunna vidga sin värld och läsa historierna från ett fjärran Europa. Dessutom blir de båda förälskade i skräddarens dotter, hon älskar att lyssna till deras berättelser om ett annat liv.

Det här är en charmig bok som med en gripande berättelse och små medel sätter läsaren in i livet i kulturrevolutionens Kina. Jag skulle kanske klassa det som en ungdomsbok; språket är enkelt och uppbyggnaden rak och enkel, texten lättläst och historien lätt att ta till sig. Därför är det synd att se att boken inte finns att köpa längre i svensk översättning. Den skulle vara ett perfekt val att läsa i skolan. Där finns mycket att samtala om och för mig är det kärleken till läsning, böcker och berättandet som gör boken extra fin.

Jag läser att boken delvis bygger på Dai Sijies egna erfarenheter under sin ungdom i Kina och det gör att den blir en perfekt avslutning på Kulturkollos tema "det som är sant". Nästa vecka väntar nytt tema, det kommer att synas här hemma hos mig också, jag lovar att det blir både välmatat och spännande!

fredag 23 januari 2015

go fredag önskas

Alla bloggisar och alla semmellovers önskas en go helg! 

dags för debutantpris


Nu är nomineringarna klar för Borås Tidnings debutantpris och jag har läst 3 av de fem nominerade. Tove Folkessons Kalmars jägarinnor, Negar Nasehs Under all denna vinter kallade jag "årets bästa debutant" på min blogg och Åsa Fosters Man måste inte alltid tala om det hamnade på min årsbästalista när det handlar om novellsamlingar. Agnes Gerner och Maxim Grigoriev har jag ännu inte läst. 

Om jag nu skulle önska så hoppas jag på Negar Naseh, hon har enligt mig uppmärksammats allt för lite för sin mycket välskrivna roman som i sin andra del består av en arbetsdagbok som kommenterar  skrivprocessen. Spännade!

Har du läst? Vem hejar du på?

Vinnaren meddelas den 19 februari i direktsändning och förutom äran vinner man 100 000 kr. Återkommer.

att föda ett barn - klaustrofobiskt i småbrödsland



Sandberg, K - Att föda ett barn - 13028880Augustpriset i höstas var det som var min tipping-point. Jag hade länge tänkt avstå serien om Maj eftersom jag inte riktigt var redo för att läsa så mycket ångest, känsla av oduglighet och vilsenhet. Nu fick Kristina Sandberg det fina priset och samtidigt kom Att föda ett barn som ljudbok. Sagt och gjort. Jag har nu lyssnat på nästan 17 timmar av klaustrofobisk och ältande roman där många, många ord beskriver vardagen för Maj i småbrödens sällskap.

Jag är förbannad mest hela tiden när jag hör hur familjen behandlar den unga Maj, hur hennes alkoholiserade make inte förmår rycka upp sig. Samtidigt irriterar jag mig på Maj, hon städar och tvättar och försöker betvinga smutsen som inte finns. Maj känner sig underlägsen direktörsfamiljen och försöker anpassa sig på ett sådant sätt att hennes eget jag totalt utplånas.

Jag hörde Kristina berätta om boken vid ett tillfälle på mässan och då beskrev hon hur hon ville skriva en bok om sin mormors generation. Den första där människor i Sverige gjorde klassresor och hur det påverkade deras liv på många sätt. Jag kan känna igen mig i det där att man hamnar i situationer som man inte alls är bekväm i, det händer mig ofta fortfarande och känslan hänger fast som ett häftplåster att det är ens prestation som räknas. Det handlar inte om vem man är utan vad man gör. Man ska vara hel och ren, man ska göra rätt för sig och hemmet ska vara rent och snyggt. Arbeta först, vila sedan. Så är också vår generation fostrad, skillnaden är att jag vuxit upp i ett välfärdssamhälle där också lantisar utan varken familj eller pengar kunde skaffa en bra utbildning. Vi får inte glömma det, alla vi som vuxit upp i efterkrigstidens Sverige.

Kristina Sandberg har med sin trilogi vunnit ytterligare ett fint pris: Moa-priset som delas ut till en författare som skriver i Moas anda. Viktig kvinnolitteratur håller jag med om att det här är, men inte nödvändigtvis för mig. En del räcker gott.

Kristinas eget boktips kan man läsa på Kulturkollo, kika in!

torsdag 22 januari 2015

ett norrländskt trauma

Veckans tema på Kulturkollo handlar om det som är sant. I det passar Victoria Larssons roman Ett norrländskt trauma in. I den skriver hon själbiografiskt om sin förälskelse i en trippelmördare. Man kan vinna ett signerat exemplar. Passa på att vara med!

onsdag 21 januari 2015

apropå Opa - vet du att farfar var nazist?

Apropå att Kulturkollo i veckan har ett tema om "det som är sant" så passade det mig att läsa den omtalade självbiografiska romanen Apropå Opa . I den får jag möta den unga Köpenhamnskvinnan som hoppat av sina studier och istället låter tiden gå i ett urmakeri. Hon blir ständigt påmind över att framtiden borde vara den bästa tiden, borde vara hoppfull. Ändå känner hon ett skriande behov av att undersöka det förflutna. Hon minns sin barndom, hon förundras över sin pappas revolt och hon försöker pussla samman de trasiga bitarna till en stabil grund att stå på inför framtiden. Det går sådär. Pappa, tysken som för längesedan bröt med sin familj, kommer in i urmakeriet på centralstationen. Han är på väg för att besöka sin döende far i Berlin och behovet att ta reda på sanningen blir allt starkare. Kanske kan hennes kusin ge henne några ledtrådar?

Det som är sant - så heter vårt tema på Kulturkollo och jag kan vara lite kluven till den här sortens ganska svåra genre där fakta och fiktion blandas. På bokens omslag kallas den en nyckelroman och jag blir faktiskt tvungen att läsa mer om vad som skiljer nyckelromaner från autofiktion. Där har ju det senaste decenniet kommit otroligt många romaner, med Knausgård som obestridlig kung, som utforskar det egna livet. De som exponerar och ibland exploaterar sin persona, sina omgivningar för att få till en kommentar, en poäng eller en god historia. I nyckelromanerna så ska huvudpersonerna vara baserade på verkliga människor men samtidigt vara förklädda såpass att man behöver en "nyckel" för att genomskåda chiffret. Till den genren säger sig Julia Butschkows roman höra. Samtidigt så har hon ett foto på utsidan och en titel som gör att boken signalerar att det faktiskt handlar om just hennes farfar - en farfar som var hängiven nazist och kommendant i ett av de polska lägren.

Jag frågar mig var fakta slutar och fiktionen startar? Måste det vara sant det som skrivs? Författaren skriver om sin sanning, sina upplevelser och samtidigt tolkas det lätt av läsaren som sanningen. Eller så behöver man inte fundera. En roman är en roman är en roman. Det hörde vi Lena Andersson deklamera när böckerna om Ester diskuterades i höstas och en författare har förvisso en stor konstnärlig frihet. Frågan är bara om läsaren känner sig lite obehaglig till mods när man stänger boken - undrar man alltför mycket över vad som är sant eller ej så kanske textens andra poänger går en förbi. Det vore synd för Apropå Opa är en spännande roman som utforskar hur tystnad och hemligheter fortplantar sig genom generationer och hur skuld mår illa av att döljas.

Sadura förlag skänkte boken.

tisdag 20 januari 2015

Kära Maj - äntligen möts vi.

Sent omsider har jag vågat mig på att stämma träff med Maj. 
Precis så jobbig läsning som jag trodde.
Men så bra. 
Jag lyssnade till Kristina Sandberg på mässan 2012.

dödsstigen - dansk polisroman

Alldeles nyligen kom Sara Blaedels tredje bok på svenska: Dödsstigen ut i pocket på svenska och i veckan hamnade den i min ljudspelare. 
Nu får man ställa frågan: Hur mycket kan en enskild polis och hennes vänner råka ut för innan det blir en smula löjligt? Louise Rick är just tillbakakommen efter en sjukskrivning, sviterna efter det förra fallet var svåra, när hon blir tilldelad fallet med en försvunnen femtonåring. Sökandet leder henne tillbaka till sin barn- och ungdomsbygd, in i gänget där hennes ungdomskärlek en gång var medlem. Samtidigt har hennes vän, journalisten Camilla, flyttat med sin tonårsson till ett gods i trakten. I skogen runt godset finns en ek som används för asablot och på vägen till eken går dödsstigen, längs den ligger flickkyrkogården. Snart är de alla invecklade i fallet med den försvunne Sune och privatlivet blandas med fallet på ett sätt som blir lite för mycket. 

Det handlar om sekteristiska sammanslutningar, lojalitet och mycket bråd död. Ska jag ge ett omdöme så menar jag att det är en medioker polisdeckare med extra allt. Det hade egentligen inte behövts allt det där extra, grundhistorien med förankring i asatrons seder, den försvunne pojken och hans familj hade räckt gott. 

söndag 18 januari 2015

mina drömmars stad - perfekt avslut på arbetsveckan

Mina drömmars stad  får bli mitt avslutningsinlägg kopplat till kulturkollos tema: arbetsvecka. Jag nästa skäms för att avslöja att jag inte läst förut. Det borde jag gjort, verkligen. Berättelsen om den unge Henning som kommer vandrande till Söder för att söka framtiden är klassisk. Kärleken mellan Henning och Lotten och deras idoga strävan för ett värdigt liv är en historielektion som heter duga. Drömmen om ett bättre liv är den röda tråden genom boken och det gäller att vara stark, både i kropp och vilja. Det gäller att hålla smutsen från sig, att hålla sig borta från spriten och att orka arbeta. Hårt.
Jag lyssnade på boken i Helge Skoogs uppläsning och tyvärr blev det lite halv åtta hos mig-varning ibland, konstigt hur en skådespelarröst kan bli så förknippad med ett program. Synd, Helge Skoog är en utmärkt uppläsare som inte överdriver utan läser behagligt och stadigt. Stadigt löper berättelsen, som börjar 1860 och slutar ungefär 1880 och Stockholm i tidig industrialisering skildras på ett initierta sätt. Jag läste på wiki att P-A Fogelström hade en samling med 80 hyllmeter Stockholmania vid sin död. Det märks att han läst på om sin stad, att han satt sig in i människors levnadsvillkor och han väver skickligt in fakta om tiden utan att själva berättelsens styrka försvagas. Den gripande berättelsen om Henning och Lotten och ett Stockholm innan folkrörelserna där medellivslängden för en man var 40 år, svält och fattigdom gjorde att de som kunde emigrerade och där människor for illa. De sociala skyddsnäten var familjen, utbildning var kostsam och allt tungt arbete utfördes av människan. Det är inte så många generationer sedan, det är min farfarsfar som skulle kunnat vara Henning och det perspektivet är lätt att glömma när man sitter mitt i obygden och blir irriterad över att mobiltäckningen är så svag att man inte kan surfa, när man är irriterad över att man får vänta någon vecka för att få specialistsjukvård, när man tycker att det är dåligt att skolan inte har nya läseböcker ...

Någon gång ska jag ta kartan i hand och vandra på det Söder som var Henning och Lottens, den stadsdel där hipsterskäggen, surdegarna och korvstoppandet har fått en revival. Second hand-affärerna frodas, man brygger sitt eget öl och vill leva mer på naturens villkor. Undra vad Henning och Lotten hade tänkt om det, de som drömde om rinnande vatten och skolgång för sina barn. Det är lätt att bli nostalgisk och vilja leva mer som det var förr när man har social trygghet, utbildningsmöjligheter och teknisk infrastruktur som en självklarhet ... 


lördag 17 januari 2015

jag krävde böcker som vampyrer krävde blod ...

"Jag krävde böcker som vampyrer krävde blod. Pappa Henry tog mig med till Hadfields bibliotek, där fanns en hylla med barnböcker som jag plöjt framlänges och baklänges. Jag hade läst böckerna så häftigt att när jag lämnade tillbaka dem var trycket blekt och grått av utmattning, och jag tänkte att en dag skulle bibliotekarien märka att jag tömt dem på kraft och riva mitt lånekort." (s 105)

kvinnor och äppelträd - kulturkollo läser

Då rundar jag av min samläsning av Moa Martinssons Kvinnor och äppelträd med ett inlägg. Jag hade läst den här klassiska arbetarromanen tidigare men tänk vad man kan minnas fel. Jag trodde att jag skulle få läsa en ganska och så miserabel beskrivning av kvinnornas utsatthet, så fann jag en bok med mycket värme, solidaritet och vänskap. Kvinnorna tar hand om varandra, stöttar varandra och är starka i en värld av karlar som inte förmår särskilt mycket. De super och sätter barn till världen, sviker och bedrar. Och planterar äppelträd. Beskrivningen av hur Ellens svärfar bygger sitt torp och bär de ömtåliga plantorna skickar tankar direkt till Kristinas astrakankärna. Den som planterar något tänker på framtiden, den som vårdar något under lång tid kan småningom skörda. Där finns ett hopp:

I dag är det ljust över hela jorden. På stugans källstig ligger fruktblommen i drivor och koltrasten hoppar omkring i de doftande flingorna och letar mask. 

Något som förvånade mig var de fina miljöbeskrivningarna. Man kan känna doften av mossa i skogen, se månens sken på skaren och vämjas av av smutsen i Norrköpings fattigkvarter. Jag fryser av kylan från golvet i torpet och höra skrålet från de druckna männen och det ligger nära till hands att tänka att Moa Martinsson själv hade upplevt en del av de här miljöerna. När jag läste på om Moa Martinssons liv så hittade jag bilden av torpet där hon bodde under hela sitt vuxna liv. Där hon som ung fick fem söner i rask takt, likt Sally höll syndikalistmöten och 1933 skrev sin första roman: Kvinnor och äppelträd. 
Johannesdal, Sorunda

fredag 16 januari 2015

tematrio - jobba, jobba, jobba

Temat på Kulturkollo är arbete och också Lyrans tematrio handlar om böcker där arbetet skildras. Jag har skrivit mycket om arbetarlitteratur (och mer kommer) men inte så mycket om de böcker jag läst som skildrar nutidens arbetsliv. Jag tipsar om tre bra samtida böcker:

Fågelhuset av Ester Roxberg

Augustiresan av Anna Fredriksson

Där framtidens fötter vandrar av Mattias Edvardsson

Kör en repris på en riktigt rolig novellsamling också. Från 2014. Meningen med jobbet:
Meningen med jobbet - den frågan kan man verkligen ställa sig både nu och då. En som leker med den är Stephan Mendel-Enk som i sin novellsamling skruvat några varv extra. Inte vet jag om han hittar till svaret, men underhåller gör han på vägen.

Mest av allt fnissar jag när han använder byråkratspråket i helt absurda kontexter, som i1648 där en anställd på statliga kod och kombinationsverket beskriver sin vardag eller när barnpsykologerna bjuder till sommarfest. Underbart. Lite småkul var också recensionen av tarmspecialisten Klaus Hoffenheims senaste konstverk - eller var det en operation av en inflammerad tarmkanal?  

Måste nu bara påpeka som en vän av ordning att den här novellsamlingen marknadsför sig som att innehålla "den första erotiska novellen i litteraturhistorien som utspelar sig i tandläkarmiljö". Då måste jag be copywritern att läsa Chen Rans Solskenet i munnen, en novell som börjar: Tandläkare sätter alltid igång fröken Dai Ers fantasi. Nåja, inte kan någon någonsin ha läst alla noveller i litteraturhistorien och 50 steg till bättre tandhygienär klart mer ångande och explicit. Om man nu gillar sån't.

I sista novellen i samlingen så avslutar Mendel-Enk med ett riktigt brandtal som avslutas med en stilig knorr, det innefattar lite smått sk**nödiga arkitekter, rasister, sexister och homofober. Och uppmaningen att ta tag i jobbismen. Det är just det lekfulla och samtidigt djupt samhällskritiska i den här samlingen som får mig att koppla samman hans texter med Etgar Keret. Jag tror att Mendel-Enk har läst Keret, jag tror att han har inspirerats av Keret och det gör ingenting. Båda novellisterna använder humor för att visa på något som gått alldeles snett i samhället idag. Gött!

Bloggen har skrivit om Tre apor och Med uppenbar känsla för stil också.

Det här är inte mitt land (Kristian Lundberg)

Jag fick den begagnad i julklapp av min dotter. Hon hade läst och tyckt om trots att hon tillhör den Möllevångssocialism (tror jag benämningen var) som Kristian Lundberg tycker ägnar sig åt symbolhandlingar när det som krävs - igen - är handfast solidaritet. Det här är inte mitt land är förbannad på den glidning av värderingar som samhället - vi - tillåtit ske. Lundberg tar sitt Malmö som exempel och hävdar med emfas att metamorfosen till ett kunskaps- och tjänstesamhälle är en chimär; det är fortfarande en arbetarstad. Nu med arbetarna marginaliserade, splittrade, via bemanningsföretagen avskiljda från fackföreningar och anställningstrygghet. Och tjänstejobben är arbetarjobb. Exempel från Yarden på nolltolerans mot krav från de tillfälligt anställda blandas med berättelser om asylsökande och utsatta barn. Lundberg ser ett samhälle där solidariteten raserats utan att vi märkt det eller för den delen någonsin beslutat det. Det är drabbande och sant, men saknar lösningar. Det är i linje med det återtåg för socialdemokratin som nu hackat till med budgetproblemen, men visst har något sålts bort bakom ryggen på oss. Eller ser vi bara sjuttiotalet i ett nostalgiskt skimmer.

/Gästbloggare M

torsdag 15 januari 2015

vilken arbetsvecka vi har!

Som ni väl har förstått vid det här laget så har jag varit mycket engagerad i Kulturkollos temavecka kring arbete som pågår för fullt. Missa inte intervjun med Vibeke Olsson och utlottningen av hela serien om Bricken! In och läs, var med och vinn!

repris - Sågverksungen


Frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen. Det är folkrörelsernas tid i Sverige i slutet av 1870-talet. Den nya maskintiden är här med människor som arbetar efter fabriksvisslan, ångmaskinen och produktionen styr och industrialiseringen förändrar människornas livsvillkor. Den gamla tiden där man lever med årstiderna, är utsatt för väderlekens nycker kan inte föda Sveriges ökande befolkning, emigrera eller industriarbete är alternativet. Arbetare från hela landet samlas vid industrierna och till sågverket i Svartvik söder om Sundsvall har Brickens mamma och pappa flyttat för att komma undan svält. 3 barn fick de begrava, gå från hus och hem under nödåren och hoppet om en framtid för sig själva och Bricken finns i arbete. Hårt arbete, men när ägaren Dickson (som närmast ironiskt nog under samma tid är en av de stora donatorerna av folkbibliotek 100 000 riksdaler, arbetarbostäder 330 000 riksdaler osv i Göteborg) sänker lönerna för att möta en lågkonjunktur är det svårt att äta sig mätt trots 14 timmars arbetsdag och våren 1879 bestämmer sig arbetarna för att strixa. 

Vibeke Olsson beskriver på ett varmt och engagerande sätt i Sågverksungen hur Bricken, som är 10 år och arbetar som ströflicka, upplever den där våren då Sundsvallsstrejken samlade arbetare i 1800-talets största strejk. Grunden till en fackföreningsrörelse anas. Alla som känner mig vet att jag gillar romaner där faktiska historiska händelser vävs in i en fiktiv berättelse, särskilt när det är så glimrande fint skrivet som Vibeke Olssons text. Enkelt, rättfram och med en mycket mänsklig berättarröst lär vi känna Bricken och en tid som ter sig mycket länge sedan men egentligen var ganska nyss. Vi bor ju i Gårda, granne med remfabriken, som var den del av Göteborg där industrierna växte fram under 1880-talet i samband med att järnvägen kom till stan och jag tycker därför det är särskilt spännande att läsa om arbetarnas liv och arbetsvillkor.

Olsson har en förmåga att gestalta historien på ett enastående sätt, i romartiden har jag följt slavinnan Sabina,  under andra världskriget Hedwig och nu Bricken. Jag vill genast läsa vidare!
- repris från 2012 -