lördag 31 oktober 2015

färgen för dagen: orange



Clementinskumtomtarna smakade syntetiskt. Tacka vet jag original! 

och dagarna går ...


PAX - Nidstången - spännande allahelgonläsning

Nidstången är första delen i PAX-serien av Åsa Larsson & Ingela Korsell och den är perfekt läsning såhär på allahelgona-eftermiddagen. Det är spännande och ganska otäckt redan från första sidan och Henrik Jonssons illustrationer hjälper till att skapa en läskig stämning. Kort om handlingen: Alrik och Viggo är två bröder som hamnat i ett familjehem i Mariefred. De ska börja i en ny skola och än en gång försöka hitta vänner. Det är inte helt enkelt att komma till en ny skola mitt i terminen, snart så är bråket i full gång. Bröderna kommer i kontakt med ett gammalt syskonpar som visar sig vara väktare över ett magiskt bibliotek och pojkarna sätts på ett svårt prov. Mod, list och handlingskraft är det som gäller!

Just nu läser jag ett gäng böcker för mellanåldern, tanken är att jag ska använda en del av dem i mina bokcirklar på jobbet och just nu funderar jag på om Nidstången kanske är för läskig att läsa för mina elever. Kanske passar den bättre som högläsning i hemmet där man kan diskutera och samtala om innehållet?

Jag laddar ned lärarhandledningen och funderar en runda till. Det som talar för den här boken är att den är mycket spännande, lagom lång, första delen i en lång serie (om eleverna vill läsa vidare så finns där gott om delar), språkutvecklande på många olika plan och inte alls barnsligt illustrerad. Man kan göra kopplingar till många andra fantasy-serier som eleverna läst eller hört talas om och dessutom är det många värdegrundfrågor som blir enkla att diskutera när vi läser tillsammans.

Med så är det det där med läskighetsgraden. Tänker ett varv till.

grattis till fint ungdomsbokspaket!

Gilla förlag är fantastiska på att snoka fatt på och ge ut välskrivna och intressanta ungdomsböcker, jag fick två pocketar i min hand som jag redan läst. De blev perfekta till en utlottning. Det borde finnas regler är dessutom just nu aktuell med en filmatisering. Många, många ville vara med och vinna det lilla paketet. Slumpen fick som alltid avgöra:

Stort grattis till tike5 Mejla din adress till mig på anna @ joholofsson.se så kommer en grön påse fylld med läsning snart på posten!

fredag 30 oktober 2015

små svarta lögner - spänning på en avlägsen plats


Små svarta lögner är en riktigt läsvärd deckare i en ovanlig miljö. Sharon Bolton har valt att förlägga den på den ensliga ögruppen Falklandsöarna. En av huvudpersonerna är naturvårdare och den karga dramatiska naturen spelar en avgörande roll för stämningen genom hela boken.

Sharon Bolton har skrivit ännu en spännande psykologisk bladvändare där hon skickligt undersöker minnets olika mekanismer, lojalitet mellan vänner och hur man måste kämpa för att överleva när ens barn dör. I centrum av berättelsen finns två kvinnor, de är goda vänner och barnen är jämnåriga. En dag dör Kathryns två pojkar i en förfärlig olycka och hon har svårt att hantera sorgen. Snart efter olyckan försvinner små pojkar oförklarligt från ön, kan det finnas något samband? När den här deckaren börjar har det gått ytterligare några år efter olyckan och ännu en liten pojke är försvunnen.

Jag lyssnade på boken som ljudbok och den passar fint att höra eller läsa just i dagarna. Man får följa letandet efter sen lille pojken i realtid (som är just i slutet av oktober och i början av november) och det ger en extra nerv åt spänningen.

Jag rekommenderar!  

onsdag 28 oktober 2015

Nora Webster - en fantastisk bekantskap



Tóibín, C - Nora Webster - 13067018Nora Webster är berättelsen om Colm Tóibíns mors sorg när hans far dör. Hon blir ensam kvar i den lilla irländska småstaden Enniscorthy med sina två pojkar. Två äldre döttrar har flyttat hemifrån och tanken på att de nu kanske måste flytta tillbaka hem för att hjälpa till med försörjningen plågar Nora. Det är slutet av 60-talet och en av pojkarna är den 12-årige gossen Donal som bär många likheter med Colm själv. Han berättade på Stockholm Literature att många av händelserna i boken är exakta minnen från de här åren. Trots att det är en starkt självbiografisk roman så har han valt att göra fiktion av det hela eftersom han ville berättar ur moderns perspektiv. Hans lågmälda, ganska händelselösa prosa är helt glimrande. Sakta, sakta lär man känna Nora och känna med henne. Hon lämnas utan försörjning i en liten stad där alla känner alla. Hennes döde make var lärare och välkänd, hur ska nu Nora kunna ta sig ur den förlamande situation som hon hamnat i?

En nödvändighet blir ett arbete och en annan blir musiken, just moderns kärlek till klassisk musik är något som Colm berättar om som en av de komponenterna i romanen som förankrar och gör berättelsen stadig hos honom. Bach och Brahms, om och om igen. Han berättade också att han medvetet arbetat med de mycket små medlen när han skrev, allting skulle vara vagt. Inte ens regnet var ett ösregn utan det skulle vara en litet lätt duggregn. Mycket skulle bli sagt mellan raderna och det som inte sägs är minst lika viktigt som det som faktiskt står där. Läs gärna The Guardians recension - den avslutas "The novel, no doubt, is the son's belated tribute of understanding, and it does everything we ought to ask of a great novel: that it respond to the fullness of our lives, be as large as life itself.".

Jag håller med. Briljant!

Lyssna gärna på Colm Tóibín när han berättar om sin roman. 

tisdag 27 oktober 2015

I'm a läslover, yes I am

Veckan tema hos kulturkollo är Läslov och visst skulle det vara helt underbart att ta sig en hel vecka med bara läsning. Helst på en lagom varm plats med tillhörande parasoll och bar, det vore faktiskt snudd på obligatoriskt kan tyckas för alla läslovers. Jag ska jobba en liten sväng men mest av allt försöka riva av ett gäng kursböcker under veckan som kommer. Lite annan läsning blir det säkert också, med betoning på lite. Just nu läser jag Frida Nilssons augustnominerade Ishavspirater och första delen i Pax-serien: Nidstången. De ska jag använda i bokcirklar på jobbet så kanske räknas de inte riktigt. Nora Webster av Colm Tóibín och Sån't är livet av Rosa Liksom har jag påbörjat så de får bli veckans läsmål. Kanske lyckas jag.

Kika in på Kulturkollos tisdagsutmaning så kan ni se vad andra läser såhär den sista veckan i oktober.

en liten kortis om en samläsningsbok - När hundarna kommer

Nu blir det här en mycket kort liten notis om den kommande samläsningsboken på Kulturkollo läser. Jag brukar faktiskt hålla mig från att skriva om de böcker som vi ska prata om men nu är det omöjligt. Vilken roman! Vilken träffande skildring av tonårskärlekens toppar och dalar och vilket spännande perspektiv på en händelse som jag blev skakad av när den hände och rejält berörd av också 18 år senare.

Jag arbetade som lärare i Kungälv när det brutala mordet på John Hron utfördes i Kode och jag upplevde en bygd i total chock. Vad är det som händer i samhället, hur kan vi arbeta med en förändring av värderingar? Tyvärr en aktuell fråga fortfarande. Med aktuell än någonsin faktiskt. Kungälvsläraren Christer drog då, för snart 18 år sedan, igång ett projekt: Toleransprojektet vars syfte är att arbeta med unga som har en intolerant världsbild. Projektet fortsätter tillsammans med Teskedsorden och de arbetar för mångfald och tolerans. Deras samling av berättelser Inte en främling borde vara obligatorisk läsning för alla. Perfekt julklappstips.

Det som Jessica Schiefauer gör på ett så suveränt sätt är att att hon använder fiktionen starka kraft för att ge oss som läser en perspektivrikare bild.  När hundarna kommer - läs den. Ungdom, vuxen, lärare, förälder. Läs! Var gärna med oss och diskutera den på nätet sedan. Vårt samtal startar den 8 november.

måndag 26 oktober 2015

de underkända - en ny Hjorth/Rosenfeldt



Hjorth, M - De underkända - 13066776Då var det dags för en ny dos Sebastian Bergman. I den femte delen av Hjorth/Rosenfeldts serie om utredningsgruppen på Riksmord börjar det som det ska med ett otäckt mord. Jag lyssnar på serien som ljudbok och då blir just morden extra otäcka, det går ju inte att skumläsa när man lyssnar utan alla detaljer kommer med. I De underkända är det en välkänd dokusåpadeltagare som hittas mördad med ett svarsprotokoll fasthäftat på ryggen. När poliserna på riksmord kallas till ytterligare en brottsplats där någon mördats på samma sätt förstår de att de har med en seriemördare att göra. Samtidigt som de ställs för en krävande utredning så knakar det i relationerna inom gruppen, de olika poliserna har alla privata problem och det påverkar gruppens sätt att jobba ihop.

Hjorth och Rosenfeldt är fullfjädrade deckarförfattare, de vet hur man snickrar ihop en spännande och underhållande historia. Om man ska klaga på något så känns det lite som det går på rutin, sällan överraskar de mig och det hjälper inte att de lägger på allt råare våld, allt mer udda psysika störningar, allt mer invecklade privata relationer. Snart är det här projektet på väg att kantra ned i tröstlöshetens träsk. Snälla - låt något positivt och fint hända i de här polisernas privatliv i nästa bok. För en nästa bok måste det ju bli efter den sedvanliga cliff-hangern som avslutar. Och självklart kommer jag att läsa. Självklart.

mitt läslov ska börja med Nora!


Igår på tåget var jag tör trött för att läsa men nu är det dags. 100 sidor in i Nora Webster och vad annat kan man göra än att läsa vidare? 

dags för läslov!

Läslov.se
Vi kör förstås på Kulturkollo :-)

söndag 25 oktober 2015

första tvåhundringen i min hand


Festivalen avslutas med Binyavanga Wainaina

I

Binyavanga Wainaina avslutar Stockholm Literature och han börjar med att läsa en text som han skrev när han hade läst en bok om fraktaler. Han funderade på om han skulle kunna skriva en text som kunde öppna upp sig mer och mer allteftersom och samtidigt ville han experimentera med formen. Hur skulle det gå om man tog sin text och satte den i ett datorprogram där meningarna loopades eller valdes ut helt random? Hur skulle ett sådant berättande fungera på en sådan händelse som han ville berätta om - hur han samtidigt som han själv var på semester med sin kärlek när fadern drabbades av hjärnblödningar och gick bort. Det är en spännande text han läser för oss och jag får koncentrera mig till max för att kunna flyta med, koppla bort förstå och foga samman, bara flyta med och kanske, kanske fick jag kläm på det till slut. Det utmanar att inte få en linjär story presenterad och Binyavanga gjorde verkligen en mantelrörelse, laddade och sprutade ur sig sin text.

Jag har skrivit om hans självbiografiska roman här och så fint var det att följa med Linda när hon fick sitt ex signerat. Visst ser vi nöjda ut?

söndagens höjdpunkt - Colm och Kristoffer

Kristoffer Leandoer har skrivit en fin roman om sin mamma med titeln September (sök på bloggen så dyker min text om den upp) och Colm Toibin är aktuell med sin nya roman Nora Webster. I slutet av det här samtalet så förstår man att Nora Webster delvis är en självupplevd roman, Toibin berättar att några av de händelser som känslomässigt förankrar hela romanen är hämtade från hans eget liv. Hans far dog när han var 12 år gammal och han levde då vidare med sin mor och bror. Tiden och miljöerna är de samma som i hans senaste roman och ett av ankarna är dagen när hans mamma som nybliven änka reser till Dublin, kommer hem med en skiva med klassisk musik som hon sedan spelar om och om igen.

Att skriva om allt som sägs i det här fenomenala samtalet, där Kristoffer Leandoer lyckas få till ett samtal fastän Toibin är en synnerligen verbal man är omöjligt. Får ni möjligheter att lyssna på Colm Toibin så gör det, på måndagskväll är han i Malmö, idag sänds Babel.

Jag hoppas kunna länka in här i inlägget. Återkommer.

att skriva sig bakåt mot det egna ursprunget


Katja Petrowskaja och Aris Fioretis i samtal. Ester kanske är en roman som tar sitt stoff från Katjas släkts bakgrund i Kiev. Aris är just nu aktuell med den augustprisnominerade Mary. Båda romanerna är böcker jag skulle vilja läsa. Huvudet är inte riktigt på plats så här efter lunch så jag får hänvisa till Lindas liverapportering på Enligt O. 

Trösta er inte med att tiden är vrång

Så lyder den poetiska titeln på Ljudmila Ulitskaja och Gabriella Håkanssons samtal på Stockholm Literature. Ulitskaja är aktuell med romanen Det gröna tältet och Gabriella Håkanssons senaste roman heter Kättarnas tempel. 

Ulitskaja skriver romaner om vanliga människors liv och räknas kanske inte till den ryska finlitteraturen, hennes böcker är mycket populära och mycket lästa. Det gröna tältet handlar om dissidens. Varifrån kommer Ludmilas mod? Hon svarar att hon inte känner sig särskilt modig men hon påpekar också att alla måste förhålla sig till olika begränsningar och hon har velat flytta gränserna från tystnadens område till samtalets område. 

Hur ska man tänka kring dissidens? Det går ju inte särskilt bra för någon av de tre pojkarna som växer upp till dissidenter. Ulitskaja börjar med att berätta om olika kulturers initiationsritet och i romanen öppnar läraren dörren till den stora litteraturen vilket leder till nya möjligheter. Den ryska dissidenten är ett uttryck för en intellektuell rörelse och initiering skedde på både familje och utbildningsnivå. 

Spelar litteraturen den rollen också idag? Hon tänker att litteraturen idag spelar en mindre roll idag än på guldåldern. Allting förändras, den äldre generationen är van vid att läsandet ska vara en utmaning. Man läste böcker som var lite för svåra och för attbilda sig. Idag läser man mer för avkoppling och för att fylla ett tomrum i livet i allt större omfattning. Vi lever i ett kulturskifte och det är globalt, hon berättar att hon försöker hålla tillbaka sin irritation när barnbarnen sitter med en grunka. Trots det så försöker hon introducera dem för klassikerna. 

Romanen är historisk och utspelar sig under stagnationstiden och fokuserar på den lilla människan. ett ständigt osynligt krig pågår mellan den lilla människan och staten. Staten behöver sätt att kontrollera den lilla människan och människan behöver en sfär av frihet. I ett totalitärt samhälle som Sovjetunionen blir den kampen mycket uppenbar. Hon vill skriva om individer som inte var några hjältar utan helt enkelt mina vänner. De människorna som inte vill göra karriär i samhället kan i ett sådant samhälle kan vara fri. 

Romanen inleds med Stalins begravning och den beskriver hur en ung fotograf misslyckas med att dokumentera, den blir som en symbol för allt det som finns gömt i Sovjets historia och nu i Ryssland och Tysklad finns ännu människor som inte vill tala om sin smärtsamma historia. Arbetet som författare är att återskapa min generations historia. Min personliga historia och min generations historia. Hennes nya roman ligger nära hennes farfars livsöde, hon har läst sin farfars arkiv och det förändrade hela hennes livshistoria. Mycket smärtsamt och det bearbetar hon genom att skriva. 

Håkansson beskriver romanen som ett kalejdoskop där Ulitskaja hela tiden snurrar på kalejdoskopet och nya berättelser uppstår i mötet mellan de olika beståndsdelarna. Det var ett utmanade arbete och svårare än att berätta linjärt men hon tycker att hon lyckats. 

I den västerländska sättet att se så är det en grundtanke att alla människor kan påverka sitt öde men i det ryska sättet att se verkar man vara mer instängd i sitt öde. Stämmer det? Ulitskaja vill tona ned skillnaderna och påminner oss om att vi alla lever på en planet och att litteraturen blir allt mer internationell. Rysslarna är vana att leva i samhälle med strikt censur och människorna där är vana att ta sig runt. I Ryssland idag finns ingen officiell censur för litteratur och hon har inte fått något struket i sina romaner. I media och på Internet är censuren stark och kanske förstår regimen att litteraturens betydelse i det sociala livet har minskats. Kanske ska Ulitskaja börja skriva TV serier för att nå ut?

Vad väntar hon sig då av nästa generations författare ska åstadkomma? Hon förväntar sig att nästa generation ska kunna tänka lite mer på det som finns under ytan, många genomgår en process där det västerländska och det österländska närmar sig varandra. 



lördag 24 oktober 2015

med krigets slagskugga i ett nytt land


Hassan Blasim  och Philip Teir är båda finska författare och deras samtal avslutar dagen på Stockholm Literature. Philip Teirs roman Vinterkriget har jag läst och skrivit om här men jag har ännu inte kommit till novellsamlingen Irakisk Kristus. 

Den senaste tiden har många irakiska flyktingar kommit till Finland och plötsligt är gatorna fulla av arabisktalande människor. Det är en ny och ovan situation. Han menar att de som nu kommer inte är flyktingar, de demonstrerar mot kapitalismen och sättet som västvärlden har använt Mellanöstern som bensinstation. Han menar att det är hög tid att ändra utbildningen så att människorna får möjlighet att förändra sitt sätt att se på migration och integration. Han menar att gränser förstör det öppna vackra Europa. 

Duong Thu Houng - Vietnams största författarinna

Duong Thu Huong och Ebba Witt-Brattström är fjärde programpunkten idag. Kristoffer Leandoer introducerar dagens samtal där han berättar om sin egen erfarenhet när han levde i Vietnamn och lärde känna landet genom Huongs romaner. Hon är Vietnams största nu levande författarinna och hennes bakgrund var i underhållningstrupperna under det amerikanska kriget. Witt-Brattström introducerar hennes författarskap och berättar att Huong i början av 90-talet hamnar i onåd hos regimen och 2006 lämnar hon landet för exil i Frankrike.

Hur tänker Mme Huong om sin roll som dissident? 

Svårbesvarad fråga, jag såg mig som en amatörförfattare och var mest av allt regissör, kampen mot kommunismen var det viktiga. Litteraturen var sekundär och kampen var det primära. Romanerna är en flykt från verkligheten och stillar min rebelliska själ menar Huong. 

Witt-Brattström menar att romanerna har mästerliga kvaliteter med så starka karaktärer, realism och potenta allegorier, hur är det möjligt att göra när man skriver i andra hand? 

Huong tackar professor Witt-Brattström för de fina orden och menar att hon skrivit i 30 år för att rädda sig själv och rädda sitt inre. Vi ville bekämpa den grymma verkligheten och kampen mot det grymma har blivit min livsuppgift. Regimens förräderi mot befolkningen och behovet av att berätta sanningen har varit det viktiga. Hon och hennes generation har en stark drivkraft och vilja att berätta sanningen. De kvinnliga huvudpersonerna i hennes böcker blir språkrör och fungerar som Vietnams själ eller hjärta. Hur ser hon själv på kvinnornas funktion i hennes romaner? 

Hon svarar att hon vill uttrycka sin själ, de vietnamesiska kvinnorna kan liknas vid bufflar. Alla kvinnor arbetar hårt och håller i börsen. Personerna ska vara verklighetstrogna och äkta och det är det viktiga. 

Jag blev mycket besviken på Witt-Brattströms sätt att lägga sin egen tolkning på författarens böcker och att hon inte bjöd in till ett samtal om böckerna utan inledde varje "fråga" med sitt belästa professororerande. Hennes oförmåga att samtala blev uppenbar och där finns bara ett ord. Pinsamt.


på flykt från en våldsam värld

Flykten är ett existentiellt drama där en ung pojke måste ta till drastiska åtgärder för att ta sig från sitt liv på botten av det patriarkala spanska samhället. Colm Toibins senaste roman handlar om en medelålders kvinna som förlorar sin man, Norah Webster. Två helt olika romaner men med mycket gemensamt. De använder båda ett knappt språk där en enda mening gömmer många nivåer av känslor som byggs in i språket och i meningens uppbyggnad. Carrasco beskriver sitt skrivande som att han tar en rå skinka som han saltar och torkar så att smakerna förtätas. Colm undrar hur stor hans text var från början? Jesus svarar att han skurit bort mycket, det skull räcka till många romaner. Hans berättelse har flera beröringspunkter med folksagan och poesi och han berättar att han skrivit många olika typer av texter på vägen mot sin debutroman.

Alla spanska författare har en historisk verklighet att förhålla sig till som de behöver bestämma sig för att undvika eller bearbeta. Post-inbördeskrigslitteratur har Carrasco undvikit för att hans familj hade grymma erfarenheter från kriget. När han kom till universitet så började han läsa amerikansk litteratur och tyckte att plötsligt kändes det möjligt att bli möjligt att bli författare. Deras stil kändes enkel jämfört med den spanska, ganska snart insåg han dock att det inte var så lätt. Drivkraften att skriva var född. Det korthuggna sättet att skriva bygger på att man faktiskt befinner sig i känslan och känslan måste förmedlas genom texten. Texten måste vara ärlig och man måste lita på textens styrka och Carrasco återgår ofta till en eller några meningar som bygger upp textens skelett, det kan beskrivas som en slags intuition. Rytmen i språket påverkar, han läser ofta sina texter högt för att lyssna på den som musik.

Miljön som boken utspelar sig i är på en plats där något förfärligt hänt, kanske krig eller annat och det kritiska är vattenbristen. Där finns inget vatten och det är den absolut viktigaste delen av miljön. Carrasco växte upp i ett mycket torrt landskap och kanske har det t o m på temat hans "torra" stil. Karga miljöer och ett ekonomiskt användande av resurserna, i romanen är de blanka sidorna därför läsaren att fylla. Tomrummen skapar spänning, våld och känslan av våld ligger mellan meningarna och är inte alltid uttalade.

Dreamteam inleder Stockholm Literature

En av Frankrikes viktigaste samtida författarskap möter en av Sveriges superstjärnor. Så kan man inleda en litteraturfestival. Dessvärre är mitt foto urkasst men kanske kan ni ändå urskilja Jonas Hassen Khemiri och Marie NDiaye, och deras samtal kom att handla om generationer och om hundar. Marie berättar att hon har känt skrivandet som ett öde som hon nästan inte kunnat undgå, hon valde att inte vidareutbilda sig eftersom ett yrke kanske skulle erbjuda en annan väg än författandet. Att välja något annat skulle nästan vara ett förräderi. Hon berättar att hon som barn var mycket tystlåten och var närmast mutant. När hon sedan lärde sig skriva så hade hon så många ord som ville ut, skrivandet blev hennes kanal. 

Khemiri frågar om hur hon fick idén till Ladivine och det är där som vi först får höra talas om hunden. Hon fick en bild av en mystisk hund, i sagan är det ju vanligt med en mänsklig varelse i ett djurs gestalt.  Senare i samtalet återkommer de till hundens roll i romanen och hon valde en hund eftersom det är en lägre stående varelse än människan, utan mänskliga krav. kanske, resonerar hon, vore ett liv som hund inte så dumt. I centrum för boken står ett antal kvinnor och Marie berättar att hon medvetet ville hålla beskrivningen av de äldsta kvinnan vag, man kan inte veta och det är inte heller viktigt att veta allt om hennes bakgrund. Marie har valt namnen på kvinnorna noga och ett exempel är Malinka som väljer ett typiskt franskt namn för förnamnet signalerar både identitet och en historia bakåt i tiden. Själv har Marie NDiaye funderat mycket på sitt egna namn och känner en slags frihet i att man faktiskt kan byta namn, i vissa kulturer byter man namn utifrån sina olika åldrar. Varför bära ett namn hela livet som någon annan valt? 

en dag ska jag skriva om den här platsen - aktuell afrikansk roman


"Always use the word ‘Africa’ or ‘Darkness’ or ‘Safari’ in your title. Subtitles may include the words ‘Zanzibar’, ‘Masai’, ‘Zulu’, ‘Zambezi’, ‘Congo’, ‘Nile’, ‘Big’, ‘Sky’, ‘Shadow’, ‘Drum’, ‘Sun’ or ‘Bygone’. Also useful are words such as ‘Guerrillas’, ‘Timeless’, ‘Primordial’ and ‘Tribal’. Note that ‘People’ means Africans who are not black, while ‘The People’ means black Africans."
Så inleds en av Binyavanga Wainainas allra mest citerade texter. How to Write About Africa publicerades i Granta 2006 och satte då fart på den debatt som flera tongivande afrikanska författare drivit de senaste åren. Minns till exempel Chimamanda Ngozi Adichies fantastiska tal The Danger of a Single Story. När man skrivit ett sådant brandtal som vill göra upp med klichéer och fördomar om att all afrikansk litteratur är stöpt i samma form så måste det vara en rejäl press på att vara både extra originell och helt fri från floskler när man själv ska ge ut en självbiografisk roman. Svår uppgift kan tyckas?  

I sin självbiografiska roman  En dag ska jag skriva om den här platsen  från Tranans förlag så lyckas Wainainas att göra just det. Han skriver en text som känns helt igenom äkta och med barnets och ungdomens naiva blick betraktar han storögt världen. Med självklarhet och utan en enda safaritur beskriver han sina uppväxtår i ett Kenya som hade ambitionen att vara Östafrikas modernaste stat. Den infrastruktur och det skolsystem som kolonialmakten byggt upp raseras i snabb takt och bistånd slår ut den inhemska produktionen av varor och tjänster. Samtidigt som den unga demokratin går vilse så söker han sin väg i livet, det första ordentliga mötet med skriftspråket var när de amerikanska grannarna efterlämnade en stor låda böcker vid en flytt. Den unge pojken blir en läsande person och han vet att en dag så ska han bli författare. 

I Januari 2014 publicerade Wainaina det han kallar (A lost chapter from One Day I Will Write About This Place) som har rubriken I am a homosexual mum. Det är en kort text i vilken han öppet deklarerar att han är gay. Han berättar att hans beslut att komma ut i offentligheten som homosexuell inte var helt enkelt, i Kenya är det förbjudet med samkönade relationer och det kan straffas med långa fängelsestraff.  Trots det så valde han att lägga till ett kapitel i sin självbiografi, och han säger: "I have received thousands of messages from Africans all over the continent from diaspora Africans telling me: 'You have my support',". 

Jag ser mycket fram emot att lyssna till Binyavanga Wainaina som avslutningstalare på årets  Stockholm Literature. Ämnet imorgon är: Med litteraturen som ledstjärna. 


fredag 23 oktober 2015

Då kör vi!

Stockholm Literature invigs med festlig fredagskväll och projektgruppen för festivalen berättar om hur de arbetat med att skapa en mötesplats för många olika konstnärliga uttrycksformer. Om man nu skulle säga att det finns ngt tema för festivalen så är det att den består av författare som de gillar. Exil, migration och det fria ordets festival är passande teman i år. Colm Toibin inledde med att konstatera att i hjärtat av den europeiska kulturen är konsten att ta sig själv på största allvar och samtidigt kunna rycka på axlarna och skratta åt eländet. Om man ska kunna tala om ett Europa så krävs det goda översättare som inte stannar vid gränser. 
Årets översättning 2014 delades ut till Örjan Sjögren som fick priset för Med blod i skägget av Daniel Galera. Han översätter från både engelska och portugisiska. Han har tex satt samman Ljud av steg - den brasilianska tillskottet i Tranans berättarserie. (som vi bokcirklat  på FB) Stort grattis! 

det borde finnas regler - filmpremiär och en utlottning




Filmen baserad på Lina Arvidssons bok har just börjat gå på Sveriges biografer. Jag kommer inte att se filmen men jag var bedårad av boken. Alla förutsättningar för en fin ungdomsfilm alltså! Så här skrev jag 2012:
"Vissa saker måste man bara kunna."
Dricka rödvin, flirta, springa i högklackade skor, röka och suga av en kille - det är baskursen som ska hinnas med innan man fyllt arton, annars är man hopplöst ute. Mirijam och Mia bor i den lilla småstaden och längtar mest någonannanstans, att gå i åttan är omåttligt trist. Spänningen finns i den mycket äldre mannen Per, fester och span på gymnasiekillar och Mias mamma påminner ständigt om att de är barn. Barn som leker vuxna och sakta med säkert finner på att även om håret är knallrosa så är det lättast och skönast att vara bara jag.

Lina Arvidssons ungdomsbok är en härlig fjortisbok som moraliserar bara litegrann, språket är mitt i tiden och det där svåra att vara vuxen och barn samtidigt skildras så på pricken att det nästan gör ont. Och jag håller med Mia; Det borde finnas regler. Det borde finnas en manual för det där svåra att växa upp, tänk vad tråkigt men ack så praktiskt. Jag skickar genast min bok vidare till en äkta fjortonåring för det här är en bok att älskas av både 14 och 45-åringar! 

Nu kan du som har lust vinna ett bokpaket med Lina Arvidssons Det borde finnas regler och Martin Jerns Så värt. Kommentera här innan den 30 oktober så har du chans att vara med. Vinnarna meddelas här på bloggen den 31 oktober. 

onsdag 21 oktober 2015

revisorn - just nu på Folkteatern



Revisorn som just nu går på Folkteatern i Göteborg är en spretig upplevelse - Gogols klassiska pjäs är bearbetad till modern tid och visst funkar det att spela en komedi om en korrumperad kommunpolitikers fall i en stad som vår. Jag gillade musiken klart bäst av allt. Elorgel live med Amina Hocine och en märkligt tidlös elektronisk ljudbild blev suggestivt. Jag gillade också delar av dekoren och kostymen som blinkar tydligt till det Ryssland för 180 år sedan när ursprungspjäsen skrevs.  Någonstans i dörrslängadet, kroppsligt överspel och låtsasfylla så förlorar jag dock intresset. För mig är det inte särskilt roligt och visst kan man kanske kalla det här smart buskis med inslag av Marx och Pikkety. Inte riktigt min smak. 

ensamhetens konst

Skriver om en fin roman idag på Kulturkollo.
Välkommen dit!

komma fram - nytt från Rainbow Rowell

Det förvånar mig stort att Komma fram av Rainbow Rowell inte har snöflingor och någons slags juldekorationer på omslaget. Det här är nämligen en feelgoodbok som utspelar sig veckan innan jul och man får helt klart ett antal "romantiskjulmedförhinderfeeling-vibbar" när man läser. Tänk lite Love Actually så är man bokens känsla på spåret.

Georgie och Neal är gifta, de har två små flickor och de bor i Hollywood. Georgie har ända sedan studietiden arbetat som manusförfattare till olika TV-serier och efter nästan 20 års slit med manus till halvhyfsade sit-coms så får hon och hennes kompanjon Seth möjligheten att få sin egen serie producerad. Det är bara ett problem, det är veckan innan jul och Georgie, Neal och flickorna ska fira jul i Omaha. Erbjudandet om en egen serie går inte att tacka nej till, Georgie bestämmer sig för att stanna i Hollywood över julen. Neal tar med sig flickorna och åker till sin familj i Omaha. Han blir såpass sur att han bestämmer sig för att inte svara i telefon och inte förrän Georgie får ett infall och ringer från sin mammas hemtelefon kommer hon fram. Men vem är det egentligen hon talar med?

Rainbow Rowell skriver lättläst och rappt om ett ämne som många, inklusive jag själv, kan känna igen. Vardagen rullar på med barn, arbete och hem och inte pratar man om särskilt mycket annat än logistiken och det praktiska. Stimulansen, problemlösningen, utmaningarna och själva motorn i livet blir arbetet och snart så har man tappat bort det som en gång höll en samman. Så är det för Georgie och Neal och det krävs något alldeles extra för att de ska börja närma sig varandra igen.

Utanför mitt fönster är det strålande oktober, solsken, sprakande färgprakt och hög blå himmel och kanske, kanske skulle jag sparat den här boken någon månad. Den skulle passat utmärkt i novembermörkret, med en brasa tänd och popcornskålen på armstödet till läsfåtöljen. Mitt betyg blir: mysig, lättsam underhållning som säkert skulle hålla som manus till en väldigt amerikansk romantisk komedi.


tisdag 20 oktober 2015

Marie Ndiaye kommer till Stockholm Literature

Nu börjar nedräkningen inför helgen i Stockholm och som uppvärmningbjuder jag en repris från 2010:


Tre starka kvinnor!
Som en klumpig fågel faller den en gång välbärgade, stränge och snudd på despotiske, fadern ned från flamboyanten där han har suttit och väntat på sin dotter. Norah, som vuxit upp med sin mamma i Frankrike och där har utbildat sig till jurist, är kallad till sin far i Senegal för att hjälpa till när brodern hamnat i svårigheter. Hon är en av de Tre starka kvinnor som vi får möta i Marie Ndiayes roman som byggs upp av tre berättelser, tematik och miljöer håller dem samman men de skildrar tre olika människoöden. Norah, Fanta och Khady är alla kvinnor som av olika anledningar befinner sig på resa, som flyttfåglar har de sina liv i Afrika och Europa, de är alla på sitt sätt fångna i eller mellan olika kulturer. Fåglar är följeslagare till de tre kvinnorna och för mig representerar de några av de egenskaper som gör kvinnorna starka. Duvorna kuttrar kärlek och omsorg, ormvråken slår med kraft, kråkorna är tilltufsade men kraxar ändå och hönorna pickar idogt vidare medan glidflygaren är fri.

Kvinna nummer två som vi får möta är Fanta som har följt med sin franske man till ett land där hon vantrivs och i den sista texten som är skriven nästan som en lång dikt möter vi Khady, en barnlös änka som skickas iväg från sin mans familj för att ta sig till Europa. Hennes berättelse är den som berör mig mest av de tre, med en rulle slitna pengar i trosorna försöker hon med hjälp av människosmugglare ta sig till ett bättre liv. Hon hamnar i beroendeställning och måste betala på det enda sätt som hon kan. Hennes kamp för att behålla värdigheten går som ett mantra genom den korta texten."Jag är jag, Khady Demba, unik och nödvändig för sakernas naturliga ordning i världen."

Marie Ndiaye har skrivit en mycket vacker och tankeväckande roman om kvinnor och mäns roller i det senegalesiska samhället, drömmen om Europa, rotlöshet och utsatthet. Det är också en roman om förändring och hopp: Norah tar plats i trädet bredvid sin far och maktbalansen är en gång för alla i gungning, Fanta söker kontakt med en äldre granne som kan vara hennes väg ut ur isolering och depression och Khady Demba återfår sin värdighet när hon i bokens allra sista rader ser en fågel glidflyga mot friheten och hon vet "att hon var den där fågeln och att fågeln visste det."Intensiv och lågmäld, totalt uppslukande, det är ett gott betyg!

måndag 19 oktober 2015

bokcirkla med oss!


Jag har ännu inte läst Jessica Schiefauers nya roman När hundarna kommer. Lovorden har haglat och jag är säker på att det är en fantastisk bok, det är bara det att jag har jobbat i skolan i Kungälv i 18 år och jag har händelsen som gestaltas i romanen fortfarande i färskt minne. Mordet på John Hron i Kode påverkade en hel bygd och med rätta ska den berättelsen inte glömmas. Trots det är det inte enkelt att läsa om något såpass nära. Jessica säger att hon försökt skriva boken i många år men inte förrän nu har hon tyckt att hon varit tillräckligt bra författare för att ta sig an uppgiften. Klart att jag ska ta tjuren vid hornen och läsa, återuppleva känslorna och se allt ur ett annat perspektiv än då. 


då spanar jag från en annan horisont ...

Lite extra koll på veckans tema på Kulturkollo har jag.
Välkomna dit om ni tycker att det blir alltför tyst här hos mig.
Från en annan horisont! 

söndag 18 oktober 2015

The Evolution of Light

Klicka på bilden så blir den större.
Big Bang Sun heter en av de installationer som man just nu kan se på Lights in Alingsås. 25 september till den 1 november håller utställningen på och jag tyckte att det var kul att de i år hade en lite annan sträckning med promenad bortåt Gerdsken till. Verken längs ån blev mycket effektfulla och det stora köpcentret med tillhörande bilgarage liknade mest en filmkuliss, ljudinstallationerna fyllde på känslan.

Klart värt ett besök!

lite småprat om döden ...

Idag småpratar jag och Ann Rosman om döden på Kulturkollo.
Kika in!

lördag 17 oktober 2015

åttaminutersmuffins



Ugnen var varm efter mannens matlagning och det fanns grekisk yoghurt i kylen som behövde användas. Dags för åttaminutersmuffinsbak!

Patenterat god muffinssmet som funkar varje gång. Idag blev det frysta björnbär i och pärlsocker på. Ibland kan det vara en ruta mörk choklad som fyllning eller en dumlekola, blåbär i smeten eller varför inte kaneldoppade äppelskivor?

För 12 stora eller 20 mittemellanstora muffins behövs:

100 gr smält smör
2 ägg
2 dl strösocker
1 1/2 dl yoghurt (desto fetare desto bättre)
4 dl vetemjöl
1 msk malen kardemumma
2 tsk bakpulver

Börja med att smälta smöret, under tiden vispa äggen och sockret vitt och pösigt i en bunke. Häll i yoghurten och det smälta smöret, sikta i de torra ingredienserna. Jag måttar upp allt i en sil som hänger på bunkens kanter och siktar ned i bunken med smet - på så vis blandar sig allt och man får det helt klumpfritt. Några varv med en slickepott i bunken för att blanda och så är det är dags att fördela smeten i formar. Smaksätt på valfritt sätt - idag tog jag frysta bär och pärlsocker. Så långt tar det ungefär 8 minuter. 

Sedan ska det ju gräddas också. 200 gr i sisådär 15 minuter. 


svinen - Lucifer

Nu har jag lagt mer än en vecka på att lyssna till Carl-Johan Vallgrens nya kriminalroman om Danny Katz: Svinen. Sällan känner jag såhär men den här gången var det inte värt tidsåtgången. Jag blev plötsligt så erbarmligt trött på allt svineri, alla sprutor och horor, allt snusk. Skitigt och hopplöst och alldeles för många utsatta människor för att jag skulle engagera mig. Han kan sin genre, helt klart men jag var totalt övermätt på den. Får inte ner en minut till faktiskt. Andra som skrivit om den här thrillern har lovordat och jag är bara utled. Inte särskilt spännande en gång. Snyggt hantverk möjligen. Kanske, när man kunde koncentrera sig på själva skrivandet och inte mådde illa av alla kroppsvätskor. Av slutet att döma så kommer där en del tre. Läser inte.

Provläs och se, kanske tycker du annorlunda?

fredag 16 oktober 2015

mysdeckardrottningen Elly Griffiths!


Idag intervjuar jag Elly Griffiths på Kulturkollo. Kolla in!

eftersom ingenting varar - en fransk pärla!

Kulturkollos tema "Alla dör!" fortsätter och jag har liksom inte tid att läsa ngt nytt just nu. Bjuder därför ännu en repris, den här gången från 2013: 
Eftersom ingenting varar  är en fantastisk fransk roman om Vincent och Geneviève. De är nu snart 60 och boken börjar med att Vincent får ett brev, efter 15 års tystnad anländer en liten not skriven med blyertspenna av en skakig hand. Geneviève, en gång hans livs kärlek, har kort tid kvar och vill träffas en sista gång. På resan från Paris till byn, i mötet mellan de båda får jag lära känna två människor som tagit sig an den största av sorger på helt olika sätt.

Man glömmer ingenting. Även om man anstränger sig för det motsatta: det förflutna lever i oss.  En oformlig klump dold i det allra djupaste inom oss, som man skulle kunna tro hade somnat, men som vaknar...

Den här korta och mycket starka romanen om en kärlek som blev omöjlig rymmer en berättelse som få kan värja sig mot. Mer om handlingen vill jag inte skriva för det vore att beröva läsare som kommer den fina läsupplevelsen. Jag hoppas den når fram till många, många. Där finns kärleken, förlusten och slutligen döden och trots allt också hoppet. Geneviève säger sittande i den doftande försommarnatten:

- Den betyder ingenting, tiden, eller hur? Ibland är evigheten här...

Ibland är evigheten här, eller i en roman. Underbart! 

onsdag 14 oktober 2015

kulturkollo kör tema: Alla dör och jag bjuder en repris

från onsdag 22 juli 2015: 

Den drunknade är klaustrofobisk och tight kortroman skriven av Therese Bohman. Den kom ut för några år sedan men jag har inte läst förrän nu då den kom som både bok och ljudbok på Storytel. Tack för det, en behövlig spark i baken på vederbörande.

Hade nu inte ordet suggestiv varit ett smått förbrukat ord här i familjen (hej, gästbloggar'n) så hade jag beskrivit det här kammarspelet med Stella, Gabriel och Marina i huvudrollerna med just det ordet. Marina är en konsthistoriestudent som bor i Stockholm och hon har svårt att komma igång med sin B-uppsats. För att byta miljö och få gjort klart sin uppgift så reser hon till sin syster på Österlen. Stella och hennes man Gabriel har flyttat dit för att starta ett nytt liv tillsammans. Stella kultiverar, odlar, beskär och sköter sin trädgård. Gabriel skriver på en roman som inte tycks bli klar och Marina dyker upp mitt i den hetaste sommaren på länge.

Hon längtar efter att lära känna sin storasyster bättre och hoppas att den forna innerligheten ska kunna återuppväckas. Maken Gabriel har hon knappt träffat innan och väldigt snart inser hon att hon är attraherad av honom. Så kan spelet börja.

Jag sträckläste den här utomordentligt välskrivna romanen som med få ord gestaltar ett psykologiskt spel som läsaren snart kan ana men inte riktigt får bekräftat förrän precis i slutet av boken. Jag undrar varför jag inte läst det här tidigare? Hur kom det sig att den här fina romanen tappades bort? Nu är sådan "backlist"-läsning precis det som sommaren är till för. Inga akuta recensionsexemplar som väntar, lite mer lästid än annars!

Läs gärna intervjun med Therese Bohman som vi publicerade i mars med anledning av att hon då nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris för romanen Den andra kvinnan.

tisdag 13 oktober 2015

Man Booker priset utdelat!

156 romaner var anmälda, dessa sex blev slutligen valda till den korta listan: 
Author (nationality)                  Title (imprint)
Marlon James (Jamaica)       A Brief History of Seven Killings(Oneworld Publications)
Tom McCarthy (UK)               Satin Island (Jonathan Cape)
Chigozie Obioma (Nigeria)       The Fishermen (ONE, Pushkin Press)
Sunjeev Sahota (UK)               The Year of the Runaways (Picador)
Anne Tyler (US)                       A Spool of Blue Thread (Chatto & Windus)
Hanya Yanagihara (US)            A Little Life (Picador)
och jag hade bara läst en enda av dem. Skulle man ha lust att veta lite mer om dem så finns där fina poddar att lyssna på. Ikväll har den pampiga prisutdelningen hållits på London's Guildhall och jag får säga grattis till Marlon James (Jamaica), A Brief History of Seven Killings.

Tråkigt nog var det den titel som intresserade mig absolut minst så jag får se om jag håller i min tradition och läser. Ska ni andra läsa? 


Och sedan aldrig mer - mord i Skanör!


Det här är en lättläst och enkel bok. Polisinspektör Monica Blom lämnar sitt jobb i Linköping för att börja ett nytt jobb i Vellinge, där hon vuxit upp och gått i skolan. Hon ser framemot flytten med blandade känslor, hur blir det att komma hem och möta tidigare klasskamrater och gamla vänner?

En man hittas död i en badhytt på stranden i Skanör och snart därefter påträffas en kvinna mördad i sitt hem. Här blir det som jag menar en lättläst/snabbläst bok. Lindblad skriver väl ganska målande och beskrivande om orten och miljön runtomkring, misstänkta tas in till förhör och ganska omgående riktas misstankar mot en trolig gärningsman.

Det är ju så att boken är på 209 sidor, det blir inga djupare analyser. Personerna, både poliser och övrigt persongalleri beskrivs ganska kortfattat och innan man hinner blinka är mördaren bakom lås och bom. För att vara en deckare tycker jag 209 sidor är lite för kort för att få fram spänningen och den där nerven man vill ha i en riktigt bra deckare.

Men en småkulen oktoberkväll så är boken helt o`key.


/Gästbloggare A

måndag 12 oktober 2015

uppladdning inför Sthlm Lit


ååså Evert

Eleverna är så snälla och kommer och visar mig de nya sedlarna. Dags för Evert!

fyren mellan haven - bokbubblarnas val i oktober

Ikväll ska det bokbubblas igen. Månadens bok är den fina Fyren mellan haven av M.L. Stedman. Bjuder min text från maj 2014: 

Fyrens sken lyser upp havet och vägleder sjöfarare till trygga hamnar och fyren på Janus Rock blir Toms plats på jorden när han återvänder från kriget i skyttegravarna. Det är en avlägsen och avgränsad plats på jorden där han kan skapa rutiner och sakta men säkert återvända till ett normalt liv. Minnen och upplevelser från kriget i Frankrike gör att han har lovat sig själv att aldrig mer skada någon, aldrig glömma att vara tacksam över att han lever. På en landpermission träffar han Isabel och de gifter sig, lyckan är stor men de efterlängtade barnen föds döda. Isabel blir allt mer förtvivlad och Tom flyr in i arbetet med fyren. Putsandet av prismorna, den perfekt ifyllda loggen och lanternans utsikt över stjärnhimlens eviga rymd blir hans tillflyktsort. 
En dag flyter en jolle iland på den lilla ön mellan de två oceanerna och i båten ligger en död man och ett spädbarn. Isabel och Tom bestämmer sig för att begrava mannen och att ta barnet som sitt eget. Lucy blir ljuset i deras liv, samtidigt som Tom efter hand får väldiga samvetskval. Barnet har kanske en mor som lever, med vilken rätt kan de bara ta sig an ett barn? Mer om handlingen kommer inte här, det tycker jag att man ska läsa eller för den del lyssna. Jag hörde Anna-Maria Käll läsa och det var en bra ljudboksupplevelse.

Den fiktiva ön som M.L. Stedman har förlagt handlingen på i sin debutroman Fyren mellan haven heter Janus och är belägen mitt emellan haven och som ett janusansikte får livet på ön allt mer två sidor. De initialt goda sidorna med närhet till naturen, frihet och självständighet skuggas av känslan av ensamhet, isolation och livet med en livslögn. Tom konstaterar att det svepande ljuset som vägleder andra inte någonsin träffar ön och han känner sig alltmer vilsen. I en text om boken får jag reda på att fyren som Stedman hade i tanken när hon skrev heter Cape Leeuwin som står som ett vitt utropstecken söder om Australiens sydspets.  


Det här var en mer komplex berättelse än vad jag förväntade mig och jag tyckte mycket om på det sätt som den vill ställa oss frågorna om vad som är rätt och vad som är fel, beskriver de moraliska och etiska dilemman som människan ställs inför. Det som är gott är relativt och det som är ont kanske inte är det i alla dimensioner?  Ytterligare ett tema som jag sällan läser om, och som därför kändes angeläget, var hur de unga män i samväldet som slogs för ett land som de inte kände återvände till kolonierna mycket krigsskadade. Att det fanns platser i Europa där en hel generation unga män försvann i till skyttegravarna för att inte komma tillbaks det visste jag ju men att det fanns hela småstäder i Australien som aldrig ens fick hem några kroppar att begrava. Det hade jag inte tidigare reflekterat över. 

Riktigt fin läsupplevelse som jag rekommenderar till många, många. Luras inte av det smått romantiska omslaget och kärlekshistorien som den marknadsförs med. Fyren mellan haven är en roman som är så mycket mer än det!