dagens dessert!

När man är hos D så är det rawfood som gäller. Fantastisk dessert - chokladmousse med cashew, kokos och choklad och ovanpå det en rabarberkompott och gott kakaoströssel. Årets första bigarråer till det.

Till det rosa fläderchampagne och trevligt sällskap. Gött liv! 

Fläderbubbel - recept snott från nätet någonstans ...

15 blomklasar, gärna blodfläder för rosélooken!
2,5 dl socker
1 msk vitvinsvinäger alt äppelcidervinäger
2,25 l vatten
1 välskrubbad ekologisk citron
Blanda vatten, socker och vinäger i en stor bunke eller kastrull. Skala citronen med en potatisskalare och tillsätt skalet, liksom saft från en halv citron. Rör om ordentligt och tillsätt därefter blomklasarna. Låt stå övertäckt (handduk el liknande) i sval rumstemperatur i ett dygn. Sila därefter genom en duk (eller tesil vid serveringen;) och häll upp i väl rengjorda flaskor med skruvkork/korkkork. Fyll inte hela vägen upp. Låt stå i sval rumstemperatur några dagar och kontrollera därefter flaskorna för att se om det bubblar. När det bubblar ställs flaskorna in i kylen, annars får de stå framme ytterligare ett par dagar, håller upp till tre veckor. 

sommarläsning betyder spurt i landstatistiken

För er som följt min blogg ett tag så vet ni att jag utmanar mig själv med att försöka läsa litteratur från så många länder som möjligt på ett år. Det som jag räknar är (och man kan tänka olika men så här tänker jag) författarens födelseland. Jag räknar dessutom bara författare till romaner. Inga fackböcker, barnböcker, lyrik eller noveller kvalar in. Jag har kört det här sedan jag startade bloggen och jag brukar hamna på runt 40 länder varje år. Det största rycket brukar vara runt sommarmånaderna.  Vi får se hur det går i år, jag hade vid maj  månads slut läst böcker från 28 olika länder och nu när juni snart är slut så är summan 33. Kanske kan det bli 40 innan sommaren är över?

Varför räkna, och varför bry sig?

För min del så gör räknandet att jag anstränger mig lite extra för att läsa bredare och få inflöde från fler verkligheter än den den anglosaxiska och svenska. De enskilt största länderna är ändå Sverige, USA och Storbritannien och det är inte dumt det heller, en blandning av oväntat/okänt och bekant är absolut bäst i min läsmix.

Hur gör ni andra? Läser ni mest det bekanta eller mest det utmanade och okända på sommaren?

kobra - åter till Meyers Sydafrika

Hej så det gick! Läsningen av Deon Meyer senaste kriminalroman Kobra blev en härlig sträckläsningsfest. Jag gillar Bennie Griessel, jag gillar miljöerna runt Kapstaden i Sydafrika och jag gillar det sätt som Meyer berättar om samtiden på. Han gör det så skickligt, han låter läsaren tänka själv samtidigt som han emellanåt lotsar oss mot det som han vill diskutera. Inte övertydligt, inget skriva mig som läser på näsan utan bara så skickligt. Dessutom är polisgruppen där Bennie ingår en skön skara personligheter, där finns en respekt för alla sorters människor och de samarbetar trots olika bakgrund och erfarenheter. Jag gillar't!

I den här romanen börjar Bennie resignera inför sitt uppdrag som poliskommissarie,. Han känner sig med sina 45 år gammal och trots att han numer håller sig nykter och sköter sitt jobb oklanderligt så får han inte ha sitt senaste fall ifred. Säkerhetstjänst från flera länder lägger sig i och inte ens polishuset undgår avlyssning. Alltsamman börjar med att Bennie och hans team kallas till en vingård, där har en vaktmästare och två livvakter skjutits och mannen de var satta att skydda är försvunnen. Det spår som mördaren lämnat är patronhylsor graverade med en kobra. Snart inser polisgruppen att det är en internationellt efterlyst kontraktsmördare som de letar efter, nu gäller det bara att försöka förstå vem som gav honom uppdraget och varför.

Samtidigt på universitetet i Stellenbosch studerar en ung föräldralös flicka för att komma in på läkarlinjen, hennes bror hjälper till med avgifterna men vad kommer pengarna egentligen ifrån? När brodern finns med på en säkerhetskamera som filmar när fem säkerhetsvakter blir skjutna på ett köpcentra så börjar sökandet också efter honom. Det gemensamma för de två fallen är patronerna, de med en kobra på. 378 spännande sidor senare så är det slut.

Deon Meyer är en av mina absoluta favoriter i kriminalgenren. Gillar ni nordiska deckare á la Nesbö eller Hjort/Rosenfeldt men tycker kanske att det skulle vara spännande med något annat? Har ni missat att läsa hans böcker? Då så är det hög tid att pröva - rafflande spänning från Sydafrika!

just nu är det vita damer som levererar!

på tal om gårdagens inlägg

så är det omöjliga möjligt. Och drottningen är smygislänning ;-)) 

och idag är det Rule Britannia?

De kan det där med att fira kungligheter där i England ja, ja.
Bilden är från Royal Victoria Park i Bath. 

Två spännande fotbollsmatcher väntar oss idag. Först Spanien - Italien och där håller jag på Spanien. Alltid Spanien före Italien även om de båda har spelare som slänger sig lättare än lätt och italienarna hittills har imponerat med sitt spel. Kvällens höjdare är förstås Davids kamp mot Goliat. Tänk att Island ska spela mot England - det är så välregisserat att man nästan skulle kunna tro att det var en film. Det lilla landet med 340 000 invånare ska ta sig an fotbollsgiganten vars spelare och liga varit det som de isländska spelarna varit uppvuxna med, det som de sett på TV och beundrat. Lite tar man ju åt sig som svensk när det är Lagerbäck som leder också men ska jag vara ärlig så tror jag inte riktigt att Island ror hem den här segern. Nu är jag inte en fan av Game of Thrones men visst börjar man tänka på just den serien när man ser den isländska laguppställningen. När några av vikingarna springer ut på planen idag med sina skägg så finns där ju alltid en liten chans att den som slår ur underläge faktiskt lyckas, så som David. Det krävs ju bara ett enda välriktat/ välslungat skott så kan man få också en jätte på fall. 

Vill man läsa något riktigt bra om England, engelsk historia och klassamhället där i väntan på matchen så välj Kate Atkinson. Börja med Liv efter liv och fortsätt med En gud i spillror:

Att Kate Atkinson är en fantastiskt bra författare visste jag sen tidigare, men så här bra? Det är närmast overkligt vilken roman hon har skrivit i En gud i spillror.

Återigen får vi möta den engelska övremedelklassfamiljen Todd. I Liv efter Liv var det Ursula som levde sitt liv om och om igen och i den här romanen är det brodern Teddy som lugnt och stilla försöker leva sitt liv efter att ha överlevt uppdraget som pilot under det andra världskriget. Den unge mannen som drömde om att bli författare och poet, hamnar på bank som sin far och flygvapnet känns närmast som en räddning. Han utbildas till pilot och flyger uppdrag på uppdrag med sitt bombplan in över Tysklands städer. Jag undrar om jag någonsin läst en så gripande och totalt osentimental skildring över krigets fasa och totala meningslöshet? Människor dör, städer brinner, bomberna fälls och mörkret gör att de egentligen inte vet vad de sysslar med. Inte mer än att de dödar, förstör.

Atkinson gör det så fenomenalt effektivt. Hon låter oss först lära känna Teddy genom hans barn- och ungdom, hon låter oss lära känna den medelålders mannen som bär på en evig känsla av skuld över att ha överlevt, hon skildrar den gamle mannen som åker på utflykt till platser som han en gång upplevt och så kastar hon oss som läser rakt in i krigsskildringar som man inte kan värja sig emot. De olika tidsplanen vävs samman och kompletterar varandra på ett sätt som jag älskar. Formen är inte lika utmanande som i Liv efter Liv men det är tydligt att Atkinson arbetat hårt för att få till just den rätta balansen. Emellanåt kunde jag känna en liten pust av överkonstruktion formmässigt i boken om Ursula men när det kommer till Teddys historia så är det perfekt. Perfekt.

I babel i söndags bjöds vi på en mycket fin intervju med Kate Atkinson och när hon säger att minnet är som mest två generationer långt så träffar det rakt in i hjärtat. När Teddys barnbarn hjälper till att städa ur hans hus, han ska flytta till ett äldreboende så hittar hon den lilla asken med medaljer som Teddy fått för tapperhet i strid och hon har ingen aning vad det är, de har aldrig någonsin talat om kriget i familjen. Hon sparar inte ens asken utan låter den gå till soptippen. De händelser som format Teddys liv blir oviktiga så länge som ingen vill eller orkar berätta. Atkinson säger i intervjun att hon velat utforska 1900-talet krig som ibland kan kännas ganska avlägset men vars efterklang fortsatt ljuder genom Europa. Genom generation efter generation utan att man egentligen talar om det.

Nominerad till Baileys Women's Prize for Fiction och vinnare av Costa Novel Award 2015 är den här boken. Juryns motivering var "En ytterst magnifik bok i en klass för sig." och jag tror bestämt att det kommer att bli fler priser för den här fantastiska romanen. Läs, först Liv efter Liv om ni inte läst den och kasta er sedan direkt på En gud i spillror. Det blir inte mycket bättre än så här!

- repris från i mars 2016 -

idag lunkar sommaren igång ...

Inne på Kulturkollo tar vi sommarlov fram till i mittan av augusti och kör endast dagens tips. Kika gärna in - det blir en salig blandning av sevärdheter, kultur och aktiviteter!

Här på bloggen lär det bli mer aktivitet än under våren, äntligen har jag ju tid att läsa och skriva bara för att det är roligt igen.  Jag håller alltså inte sommarstängt utan gör tvärtom - jag gasar! Håll er i och häng med i svängarna för som alltid under sommarveckorna så blandar jag och ger här på bloggen. Lite kultur, mycket litteratur och en och annan personlig reflektion. Typ som vanligt, fast mer och oftare. 

årets sommarhögar är små

Ovanligt små sommarhögar i år. Hälften av den planerade läsningen är e-bok eller ljudbok så helt utan lär jag inte bli. Sommarläsningen är en blandning av världslitteratur, gamla dåliga samveten och förberedelser inför olika festivaler och mässan. Det blir en fin lässommar - bara den där fotbollen snart är slut :-) 

en väg för min son - en angelägen roman!

En väg för min son är något så ovanligt som en relativt lättläst roman som utspelar sig i Anatolien och som översatts till svenska. Helt säkert beror det på att författaren Hamdi Özyurt numer bor på Gotland och det var också i ett torgstånd i Visby som jag först hittade till hans böcker.

Han senaste roman heter alltså En väg för min son och den utspelar sig i Turkiet på 1980-talet. I ett otillgängligt hus hos en familj som lever utanför lagen, lång uppe i uppe i bergen, gömmer sig Haydar. Han är lärare och har en liten son som han ännu inte sett och han är misstänkt för att ha mördat en man. Efterlysningsaffischerna sitter uppklistrade överallt och hans enda kontakt med omvärlden är hans far Veli som bestämmer sig för att försöka hjälpa sin son. Med hjälp av sitt radband av bärnsten tänker han sig kunna säkra sonens framtid. Som en röd tråd genom berättelsen får vi följa radbandet som Veli så småningom använder för att betala en man som säger att han kan ordna fri lejd till Tyskland.

Med ett lättläst och ändå bildrikt språk beskriver Özyurt livet för den unge mannen och hans far. Där finns en förtvivlan över att inte kunna träffa sin familj och hur fadern använder alla sina kontakter, all sin påhittighet och offrar allt för att kunna hjälpa. Allt skildras med en lättsam ton, och man småler alltsom oftast när de olika karaktärerna beskrivs. En del av dem som han möter på sin vandring är gestaltade närmast som karikatyrer, och så vänder Özyurt plötsligt på berättelsen. Ett sådant exempel är när Veli besöker en mjölnare för att möjligen hitta sitt radband och man tror sig veta att mjölnaren vill ha en rejäl betalning. Istället är det hjälp med att bygga upp sin raserade vägg som krävs, och ett trampande av lera till tegel. Trots det ganska tunga och allvarliga ämnet är det här en bok full av både hopp och humor. Vänskap och omsorg om nästan blandas med våldsamheter. Jag gillar att det inte frossas i brutalt våld dock, det är mycket mer effektivt att antyda eller kort skildra våldshandlingarna enligt mig då.

Här kommer en uppmaning till alla gotlandsresenärer i sommar - kolla om Hamdi står på torget med sina böcker. Passa då på att köp, hans berättelser är på många vis angelägna att läsa. De är med sina mänskliga öden från en annan del av världen berättelser man sällan läser. Den här romanen om en faders försök att rädda sin son från en osann anklagelse och den flykt från Turkiet som följer är extra angelägen idag i den svenska litteraturen. Hamdi är kurd, och berättelsen är ur det perspektivet men det kunde lika gärna vara den om den afghanske eller syriske unge mannen och hans far. Läs!

Jag har tidigare skrivit om Tjugo träd och en apelsin  (visst spelar en apelsin en viktig roll också i En väg för min son, det kom jag på nu här i skrivandes stund) kortromanen Olycksfåglarna och novellsamlingen Från våra fönster. 

det lilla bageriet på strandpromenaden

Det lilla bageriet på Strandpromenaden av Jenny Colgan är den lyssning som jag väljer för resan till och från Bath. Polly är trettionågonting och hennes liv rasar samman när företaget hon driver med sin pojkvän går i konkurs. Livet i reklambranschen i Plymouth byts ut mot det enkla livet i en fiskeby på Cornwalls kust. Polly har alltid gillat att baka och när öns enda bageris ägarinna blir sjuk bestämmer sig Polly för att se om bakandes skulle kunna bli hennes nya levebröd. På ön blir hon vän med fiskarna i hamnen och en excentrisk amerikan som flyttat till ön för att bli biodlare. Självklart kör han runt på en motorcykel och visst är han både stilig och väldigt mystisk. Och visst finns det andra värden är det glammiga livet med en lägenhet full av prylar på en tjusig adress.

Nu raljerar jag lite här, för det krävs. Det här är en roman man inte kan ta på allvar, som tidsfördriv så är den helt OK. Man vet vad som kommer, man vet vad man får när man öppnar boken och det kan i bland vara gott nog. Tyvärr är den här berättelsen lite för förutsägbar för mig och dessutom tycker jag att det finns så många, så mycket bättre författare i genren. Inga fler Colgan för mig alltså. Läs Lucy Dillon istället. Alla gånger!

ni vet boken om översvämning i midsommartid

I Farlig Midsommar måste Mumindalens invånare försöka rädda sig från det eviga regnet. Typ så känner vi oss nu på ett överfullt tåg på väg mot Gatwick. Tågstationerna är överfulla med människor som vill hinna till flyget i tid. Överallt röstar de om BrEXIT eller BritaIN och jag är mest av allt nöjd med att åka hemåt. De nationalistiska vindarna blåser över Europa och slutdebatten kring Brexit på BBC var ingen rolig lyssning. En flygplats full av väntande människor och en känsla av undergång.

Edit: De röstade Exit, britterna och Europa blir sig aldrig likt mer.

en magisk källa?

Om jag igår sa att jag tyckte mig befinna mig i Midsummer Muders så hamnade jag idag i ett Ruthmysterium av Elly Griffiths. Ångan låg tät från det gröna vattnet, Minervas guldmask och diverse annat direkt från utgrävningarna gjorde att fantasin gick igång. Bath har fått sitt namn efter de underjordiska varma källor som springer upp här. Källornas vatten har dyrkats i långa tider och både kelter, romare och kristna har förlagt tempel i närheten av källorna. Bath Abbey är en magnifik katedral och badanläggningen precis bredvid är ett mycket fint museum med lämningar som är 2 000 år gamla. Gratis audioguider med mängder av spännade fakta. Positivt överraskad!

Jane Austen, givet i Bath!

Jane Austen Centre är samlingsplatsen för alla Austenälskare. En kort introduktion av en guide och sedan utställning. Det var bokcirklandet om Northanger Abbey på Kulturkollo läser i vintras som gjorde att just den här resan blev av (och Linda E förstås). Nästan alla av Austens romaner har Bath med som en av miljöerna och i Northanger Abbey fullkomligt älskar Austen att driva med alla de som samlas för att dricka brunn. Läs reglerna som borgmästarn stipulerat så har ni stoff till en hel roman! Idag gick vi också till The Pump Room som var platsen där det hände: kurtisen och socialiserandet, kortspelandet och tedrickandet. Vi drack te och åt ett väldigt bra high tea, mycket gott!

mat och mat och mat

liten bokhandelsrunda

Den lilla bokhandeln med det fantastiska namnet levererade!

I källaren var toan tapetserad med baksidor, en plats för läsning :-)

På nästa indie-bokaffär var alla välkomna att sitta ned och dricka en kopp när man kikade. 

Drömbokhyllor!

på besök i Midsummer eller var det Somerset?

När jag berättade för en arbetskamrat att jag skulle åka till Bath så sa hon jaså, du ska till Midsummer? Eller jag menar Somerset. Den felsägningen var inte alls konstig kan jag förstå nu efter ett dygn i Bath. Så pittoreskt med blommande rosor, gamla kyrkor, smala gränder övervuxna med murgröna och järnek och svepande betade kullar. Nästan, nästan förväntar jag mig möta inspector Barnaby. Idag gick vi delar av vandringsleden Bath Skyline och gjorde ett besök på Prior Park Landscape Gardens. Så värt!

Vi - Kim Thúy

Vi  är namnet på berättaren i den här fina romanen av Kim Thúy. Vi är flickans namn, hon som föds sist i en rad av bröder, och hon som genom livet bär namnet som översätts bokstavligt med "dyrbara, pyttelilla, mikroskopiska". Som yngst i familjen så blir Vi den som förväntas slösa sina omsorger på sina äldre bröder och sina föräldrar. Hon studerar hårt i skolan men på något vis är det bara ett respektabelt äktenskap som väntar. Hennes liv förändras i grunden när hon som tioåring flyr från Vietnam tillsammans med sin mor och sina bröder och så småningom hamnar de i Kanada. Fadern blir kvar i Hanoi och traditionerna och sättet de måste upprätthållas blir än viktigare för familjen. Andningshålet för Vi blir hennes mors väninna Há som väljer en man som hon älskar, tar med henne på resor och uppmuntrar henne att följa sitt hjärtas väg både i kärlek och studier.

Precis som i de tidigare romanerna av Kim Thúy (Ru och Man) är det utforskandet av identitet, traditioner och livet i exil som löper som en röd tråd i berättelserna. Romanen inkluderar också en tråd bakåt i historien, Vi berättar sina far och morföräldrars berättelser och hur fadern och modern mötts en gång vilket gör att känslan av hur traditioner och handlingar fortplantas genom generationer. Styckena är korta och de inleds alla med ett ord eller en plats som berättaren hänger upp sitt minne på och varje stycke är närmast som en dikt eller en novell. Textstyckena bildar tillsammans en roman men jag menar att man kan öppna boken nästan var som och få med sig något ur texten som är värt att tänka ett varv över, reflektera kring. Ofta mycket vackert och med ord valda så noga, så omsorgsfullt. Designen av sidorna gör sitt till i upplevelsen av texten och de vackra röda fjädrarna som jag antar är från en ägretthäger följs upp med en bild av en häger på varje sida (även om det är trana och stork som nämns i texten så tycker jag nog att det är en häger ...). Snyggt!

Jag ser mycket fram emot att möta Kim Thúy på bokmässan i år, samtalen med henne är alltid en blandning av öppenhjärtig värme och skarpa formuleringar.

några snabba från Bath - dag 1

du, bara - en debutroman att minnas

Du, bara är Anna Ahlunds debutroman och jag läser den med mycket mersmak. Det här är en perfekt sommarlovsbok för både tonåringar och vuxna. När boken börjar har sommarlovet just startat, John och hans syster Caroline är ensamma kvar i den stekheta stan när föräldrarna är på landet. Carolines jobb på skoaffären kanske inte blir så tråkigt som hon trott för i affären tvärs över gatan har hon fått span på Frank, en mörkhårig snygg kille med gudomlig kropp. Hon engagerar brorsan John i Operation Frank. John å sin sida driver mest kring, han hänger med sin kompis Elli och väntar på antagningsbesked till fotbollsgymnasiet. När Caroline bjuder med Frank till familjens sommarstuga och John tar med sig Elli som sällskap så hettar det till. Mellan Frank och John.

Känslorna är inte enkla, ingenting är självklart och jag som läser får följa med på den berg och dalbana som följer. Jag gillar att det inte är allt för enkelt men inte heller allt för komplicerat och särskilt fint tycker jag att Anna fångar ungdomarnas ton. Det är en supersvår uppgift att skriva på ett sätt där man känner att det är ungdomarnas språk utan att det blir för pratigt eller krystat. Utan att veta särskilt mycket om Anna Ahlunds bakgrund så tror jag att hon vistas ofta tillsammans med ungdomar, där finn en äkthet i dialogerna och SMS-konversationerna som jag tycker mycket om.

Under de senaste åren har det kommit ett gäng fina ungdomsböcker om samkönad kärlek och jag har lyckats läsa ett helt gäng. Läs förstås först och främst Du, bara och gå sedan vidare till Mitt hjärta går på av Christoffer Holst, Ljus, ljus, ljus av Vilja-Tuulia Huotarien, Ett så starkt ljus av Lyra Ekström Lindbäck eller Livets outgrundliga mysterier av Benjamin Alire Saénz. Det som är gemensamt för de alla de här böckerna är att det är den pirrande kärleka som är huvudämnet, oavsett vilka det är som känner så är det känslorna som är i centrum. Fint.

a tad bit of cats and dogs ...

Packar regnrock och paraply! 

vinden som sprider elden - roman från Argentina

Den ambulerande pastor Pearson har i månader kört runt i det dammiga och torra landskapet i norra Argentina och predikat ordet. Med sig har han sin tonårsdotter Leni och nu är de på väg för att hälsa på en vän när bilen plötsligt ger upp mitt ute i ingenting. Pastorn får hjälp och blir bogserad till mekanikern Brauer som bor tillsammans med sin son Tapioca och väl på den isolerade gården så börjar kammarspelet där de olika människornas världsbilder konfronteras med varandra. Pastor Pearson döptes till tron och vill att människorna skall förtrösta sig på att Gud har en plan samtidigt som han uppmanar sina åhörare att tänka själva, göra sina röster hörda. Gringon Brauer menar att religion är för veklingar, ett sätt att smita undan sitt ansvar och han menar att livet helt enkelt om att göra gott här och nu. De båda ungdomarna är också de varandras motsatser. Leni är den beresta rotlösa flickan som sett det mesta och Tapioca är den unge mannen som tillbringat stor del av sitt liv med enbart sin far som sällskap.  

Vinden som sprider elden är en tät berättelse om hur människor väljer att leva sitt liv, eller kanske mer hur livet blivit för för att de inte sett några valmöjligheter. För de fyra huvudpersonerna så har livet blivit som det blivit och kanske blir det osannolika mötet på den dammiga heta slätten en början till något nytt? Som ett renande bad mullrar åskan och ösregnet faller, natten kommer och går och när bilen äntligen fungerar igen så har en hel del hänt. Jag är förtjust i sådana här koncentrerade historier där handlingen på ytan är enkel och tydlig. Det som är intressant är det som händer inuti människorna, hur de förändras under det ofrivilliga mötets gång. Jag hoppas att många hittar till den här fina romanen från Argentina, den är värd många läsare.

Att den sedan var min första bok i år från världsdelen är inte sämre, jag läser väldigt sällan böcker från Sydamerika och visst är det synd. Bättring, bättring krävs på den punkten.

idag hejar vi på Island!

Dags för fotboll - det otroliga att ett litet land som Island ens kan kvalificera sig till ett mästerskap och dessutom ta poäng i slutspelet har ju faktiskt redan hänt. 320 000 invånare är lika många som Göteborgs stad. Nu har 30 000 åkt till Frankrike för att följa laget, nästan 10 % av befolkningen hejar alltså på plats. Vi andra får heja i TV-soffan och i väntan på avspark så kan jag passa på att tipsa om några bra författare från Island som inte får missas:

Jon Kalman Stefansson - helt fantastisk på att beskriva det karga landet där livet och döden ligger skavfötters.

Sjón - poetiskt språk och udda existenser. En glimrande roman är Máni Steinn.

Arnaldur Indridason - obestridd, lågmäld deckarkung. Alla hans böcker finns omskrivna här på bloggen.

Adur Ava Olafsdottir - Rosa Candida är en feelgoodare som passar perfekt i sommar. Livet handlar väl om att odla sin trädgård!

två symboliska gåvor

Ett timglas för all nedlagd tid och en kaffekopp för det som gjort att man orkat. Två fina symboliska gratulationsgåvor som värmer. Kaffe och tid är det som behövs när man ska ro iland en examen. Typ. 

idag snackar vi om Italien

Idag snackar vi förstås om Italien och så håller vi förstås tummarna för di svenske. För att ladda upp en smula så tipsar jag om vårens största boksnackis. Texten har tidigare varit publicerad på Kulturkollo:

Äntligen är det dags för Elena Ferrantes roman Min fantastiska väninna. Jag höll på att skriva Ferrantes självbiografiska roman men fick hejda mig, för vem Elena Ferrante är, det är ju en välbevarad hemlighet och inte vet vi om författaren/författarinnan har vuxit upp i små omständigheter i Neapels arbetarkvarter, gått på klassisk linje på läroverket eller varit en fantastisk väninna. Känslan genom hela romanen är dock sådan att jag gång efter annan tror att det här är självupplevt. Det är detaljerna i miljöerna, det direkt tilltalet från författaren till läsaren och visst heter romanens berättare Elena och är just författare som bidrar till känslan.

Berättelsen sträcker sig över många sekel och redan i romanens början förstår man att man kommer att få följa två kvinnors liv från tidigt femtiotal fram till samtiden. Elena är vaktmästardotter, Lila är skomakardotter och de är de bästa av vänner. De möts i småskolan och håller ihop trots att Lila snart får börja arbeta i sin fars verkstad medan Elena, uppmuntrad av sina lärare, får läsa vidare i realskolan. Egentligen är det kanske Lila som är den mest begåvade av de två men inte kan en skomakarunge tro att hon är förmer och läsa latin, för att inte tala om grekiska. I Neapels fattiga arbetarkvarter är det en klassmarkör att kunna tala italienska och mina tankar vandrar iväg till skomakaren i Montedidio av Erri de Luca som i med sin puckelrygg vandrar på gatorna i Neapel på femtiotalet och skänker hopp till den tonårige pojken. Av tryckaren i kvarteret har ynglingen fått en pappersrulle och han tecknar ned sina tankar på den.“Jag skriver på italienska för att det är tystlåtet och jag kan skriva ned vad som hänt under dagen, utan att napolitanskan väsnas runt omkring.”.  Orden är för honom, precis som för Elena i Min fantastiska väninna ett sätt att sortera upp sin värld, att bringa ordning i ett liv som kanske inte blev precis det man trodde.

I den här första delen av kvartetten så får vi följa de båda flickorna genom uppväxt och tidig tonår och den förvirrade tiden när kroppen blir vuxen och känslorna stormar är så träffande beskriven, å en sidan så vill man vara självständig å andra sidan så vill man vara älskad. Både kvinno- och mansrollerna är mycket fasta och när Elena utmanar normen i grannskapet med att både utbilda sig och dessutom lämna kvarteret en hel sommar för att arbeta på en semesterö så hamnar hennes position i det tighta kollektivet lite vid sidan av. Lila däremot, som är vackrare än vacker, har kavaljerer och är snart förlovad med ett gott parti. Man kan bara undra varifrån familjen till fästmannen fått sin pengar?  Det går bara inte att inte komma att tänka på de två flickorna i Avallones roman Stål när man läser Ferrante. Där finns många beröringspunkter mellan de två romanerna och särskilt tänker jag på det osentimentala och samtidigt otroligt vackra språket. Miljöer och känslor beskrivs med en sådan precision att man förflyttas i tid och rum. Tur att det finns ytterligare tre delar att upptäcka om Elena och Lilas liv i Italien. Läs nu, det fanns en anledning till att det har snackats om den här boken. Den är enkel att lista ut, det är helt enkelt en sjujämrans bra bok!

livet efter examen ...

Jomenvisst! Det kommer nya böcker i höst, och visst har jag redan markerat ungefär 30 som jag vill läsa inför Louisiana, Sigtuna, mässan och Stockholm Literature. Jag kommer att hålla mig sysselsatt, var så säker! 

tre minuter - en rå kriminalroman med en gadget för mycket

Roslund och Hellström är duon som kan det där med att konstruera en infernaliskt bra handling. Deras kriminalromaner är fyllda av samtid, de är skitiga och känns trovärdiga in i minsta detalj, om det nu inte den här gången hade varit 200 sidor och ett antal tekniska prylar för mycket!

I tre minuter  får vi möta Piet Hoffman igen, han som i Tre sekunder gjorde sig så osams med den polska maffian att han med en dödsdom hängande över huvudet var tvungen att ta sin familj med sig och börja ett nytt liv. Han flyttar till Colombia och gör det han kan bäst. Han infiltrerar ännu en grovt kriminell miljö, knarkkartellen där. På ett av uppdragen i djungeln för att inspektera ett kokain-kök får han kunskaper som han sedan kan använda för att försöka göra det möjligt för honom och ha s familj att återvända hem. Han måste bara se till att bli struken på de officiella amerikanska dödslistan.

Frun Zofia och de två pojkarna kan inte fortsätta leva på det viset som är Piets liv och han måste försöka komma ur den rävsax han sitter i. Möjligheten infinner sig när den amerikanske talmannen kidnappas av maffian, han torteras på det gruvligaste vis och kanske kan Piet med sina kontakter och med hjälp av den svenska polisen få talmannen fri? Det är i alla konvojer,  bomber, tortyrinstrument, fritagningsoperationer, kirurgiska operationer och annat som jag tappar intresset. Det är någon slags James Bond känsla som infinner sig där undervattensmopeder, satellitskuggor och luftreningsapparater gör att jag skummar. För den som är intresserad av teknik och diverse spioneriprylar är den boken säkert fantastiskt bra. För mig blev den mest lång.

Smakprova här!