lördag 31 december 2016

San Fransisco - dag 1

Kort kort liten kommentar blir det kring varje bild för att stärka upp minnet. Dagen inleddes med en promenad till ändstationen på två av spårvagnslinjerna. Powell St är också hotellets gata så det var nära och bra. Vi åkte i svindlade fart, Jonna stod upp och höll sig i och det var inte läge att fota. Branta backar och en förare som stod och bromsade manuellt med en lång hävstång förbunden med ett kugghjul. Klart värt väntan i kön. Mot Fishermans Wharf. 


Två pepperkakssmakande soyalatte senare så vandrade vi runt i ett nyvaket fiskeläge. Krabbor, båtar och nästan turisttomt. Vädret var lovande med sol och bara lite vind så vi bestämde oss för att hyra cyklar och ta oss över bron. 







Turen längs stranden, doften av blommande strandväxter och friskt hav var härlig! 


Uppe på själva bron blev det inga bilder tagna. Jag var helt ärlig så rädd att jag höll på att få en total härdsmälta. Tung trafik. Trångt på cykelbanan och små staket som man kunde se rakt igenom ned till vattnet. Aldrig mer. Men coolt var det. Skakade gjorde den där  bron också. Fortsätt simma, fortsätt simma! 


Väl på andra sidan var det en lång härlig nedförsbacke till den lilla byn Sausalito. Välmående ex fiskeby som var pittoresk och hade gott öl. Som tur var så kunde man ta cykeln på färja tillbaks och turen levererade. Vackra vyer och iskall vind. 




På väg in i hamn passerade vi sjölejonen vid pir 39. De verkade ganska loja och helt ärligt lite uttråkade där de låg i stora högar i solen. 

onsdag 28 december 2016

tårar i havet - en roman om en katastrof nära oss

Ruta Septetys ungdomsroman Tårar i havet gör något så ovanlig som att berätta om det andra världskriget ur ett nytt perspektiv. Jag kan annars vara lite trött på krigsskildringar men här blir det på nytt intressant. Först av allt så skildrar den här boken för mig okända händelser, hur tyskar evakueras ut ur det område som den röda armén erövrar. Människor som bott i ostpreussen under många generationer flyr för att rädda sig från kommunismen, de vandrar genom landet för att komma med en av alla båtar som ska ta dem till Tyskland. Man får följa fyra olika ungdomar på deras flykt mot hamnstaden och de berättar sina historier i korta kapitel som varvas. Det är den unge tyske soldaten som hjärntvättats för att stå ut med att göra sin plikt, det är den unga sjuksköterskan, den hemlighetsfulle vackre kuriren och den gravida flickan som är alldeles ensam. Tillsammans med pojken och hans låtsasmorfar når de den stora lyxkryssaren som tömts på inredning för att kunna frakta flyktingar. Wilhelm Gustloff har kapacitet för 1500 passagerare, när den lämnar hamnen har den fler än 10 000 ombord och några sjömil utanför Polens kust blir den torpederad.

9000 omkomna strax utanför Sveriges kust, och det är i princip oomskrivet i våra historieböcker. Man läser om Titanic och vi minns förstås Estoniakatastrofen men Wilhelm Gustloff och dess passagerares öde har jag inte hört talas om förut. Sepetys har lagt ned tre års research för att få de historiska detaljerna så korrekta som möjligt och det märks att det är en händelse som författaren brinner för att skildra. Spännande, dramatiskt, sorgligt och samtidigt hoppfullt - det är de känslor som fyller mig efter att jag läst klart.

Ska jag skriva något negativt så här på den sista raderna så är det att hon kunde litat lite mer på läsarens förmåga, vi klarar lite längre kapitel och hon kunde skippat lite av förklarandet (ja, jag vet att det är en bok som vänder sig till ungdomar som kanske inta har samma förförståelse som en medelålders historielärare men jag gillar inte förklarade texter i en roman ...). 

tisdag 27 december 2016

möss och människor - klassikeruppvärmning

Nedräkning till We are going to San Fransisco

Helge Skogs uppläsning av Möss och människor som jag lyssnat på de sensate dagarna är bästa sortens ljudbok. En ganska okomplicerad handling skrivet på ett språk som är som gjort att spelas på en scen. Texten rör sig hela tiden mot det där som man som lyssnar förstår kommer att hända, oundvikligen kommer det att sluta olyckligt och utan att överdriva i sin läsning bidrar Skog till den känslan. Mycket bra! 

Själva handlingen är säkert känd för de flesta, de två vännerna är på väg till ett nytt daglönarjobb på en gård i Kalifornien, George är den med hjärnan och Lennie har styrkan och lojaliteten men saknar förstånd. Han tycker mycket om att smeka det som är mjukt och fint och drömmer om att få ta hand om kaniner. George, som så många lantarbetare oavsett var man bor, drömmer om att kunna skaffa sig en liten egen gård där han kan odla. På vägen dit så är det bra att ha Lennie med sig som kan hjälpa till att arbeta ihop pengarna som behövs, om nu bara inte Lennie hade hamnat i trubbel så ofta. Från det senaste arbetet har de fått fly i hast eftersom Lennie blev för närgången mot frun och när det nu är nytt arbete så förmanar George honom att inte tala med någon, inte ställa till bråk. Annars är drömmen om kaniner och en egen gård helt omöjlig att förverkliga. Drömmen om att äga något eget är stark hos alla de arbetare som man möter i den här romanen och på gården de båda unga männen kommer till möter de en grupp människor som var och en bär på sin dröm. Drömmen om Hollywood, drömmen och proffsboxningen, drömmen om en tryggad ålderdom eller drömmen om att få bli en fullvärdig medlem i samhället. 

En av reflektionerna som stannar kvar efter att jag lyssnat klart är hur skickligt Steinbeck låter olika människor med olika bakgrund mötas på gården och hur kvickt han skissar fram dem i texten. På några få rader har jag fått koll på karaktärerna och ändå känns de inte platta eller tråkiga. Där finns också en ömhet och tålamod med den förståndshandikappade Lennie som är rörande. Precis som i Cannery Row finns en solidaritet från författarens sida med de svagaste samhället och besvikelsen som drabbar en när man inser att trots att man försöker och gör sitt bästa så är det i alla fall inte gott nog. 

1937 kom den här romanen ut och som en riktig klassiker så tål den mycket väl att läsas såhär 80 år senare. Gör det, läs. Finns i ganska nyutgiven pocket! 

måndag 26 december 2016

listsäsongen är här!

Idag börjar listsäsongen inne på Kulturkollo och det vore skoj om många vill hänga på.
Vi har sedvanligt satt ihop ett förslag på kategorier att utgå från. De använder man om man har lust.
Jag har listat mina favoriter, vilka är dina?

fredag 23 december 2016

om vintern - känslosamma reflektioner om vardagen

Om vintern av Karl Ove Knausgård är en sådan där bok som trots sin lågmäldhet och ofta lyriska språk bara knockar till och ruskar om. Hans reflektioner/noveller/essäer/dikter (?) om vardagliga ting och vardagliga företeelser är så fin läsning. De gör det där som riktigt fin litteratur förmår, de låter läsaren vila i det bekanta samtidigt som de ruskar om och väcker tankar. I Om vintern är det december med mörker och födelsedag, det är julförberedelser och gäster och det är väntan på den nya lilla familjemedlemmen. I små korta texter så undersöker Knausgård sin vardag och ett ting som en stol eller ett djur som en uggla får sin egen text. Med både humor, självdistans och utlämnande närhet berättar Knausgård om det lilla livet, vardagslivet med stök och kaos. Han landar allt som fotats i känslan, den nutida eller han egens uppväxts och det är verkligt vackert. Med tindrande barnaögon och en blick på naturens skiftningar ser jag världen genom hans ögon och riktigt fint är det att dessutom få Lars Lerins akvareller som inledning till de olika månaderna.

Vi hade liksom gjort slut, jag och Karl Ove. Tur att man kan ändra sig för den här boken ska ingen missa! 

onsdag 21 december 2016

juloratoriet - författarinläst klassiker


Häromdagen hittade jag den finaste julklappen! Juloratoriet på Storytel i en författaruppläsning från 80-talet är inget annat än en skatt! Göran Tunströms värmländska följer mig genom hela lyssningen och jag återupptäcker en berättelse som är helt underbar. 

Victor återvänder till sin barndoms Sunne för att sätta upp Bachs Juloratoriet och snart är berättelsen förflyttad till dagen då hans far Sidner som åttaåring ser sin mor bli ihjältrampad av korna på väg till repetitionen av Juloratoriet. Moderns död påverkar hela familjen och Sidners uppväxt blir speciell. Fadern flyttar in till Sunne, Sidner är begåvad men ett ensamt barn och när han träffar kompisen Splendid möter han en helt annan värld. Kanonkungens son blir en trogen vapendragare och presenterar Sidner för tant Fanny och hos Fanny finns det en flygel. Musiken är en löpande melodi som går genom hela boken och språket är både rytmiskt och poetiskt. I den lilla småstaden Sunne kommer Selma Lagerlöf körande för att göra sina ärenden och berättelsen rör sig hela tiden mellan det helt verkliga och det totalt osannolika, mellan realism och saga. Och hela tiden är det berättat med det milda, nästan drömska språket som blir totalt uppslukande uppläst på värmländska. 

Eftersom den här ljudboken ursprungligen är en radioinläsning så är den vackert musiksatt och hela lyssningen blir en härlig upplevelse. Jag läste boken redan på 80-talet då den var ny men att lyssna på ljudboken gav den en ny dimension som jag kan rekommendera alla ta del av. Lyssna!






tisdag 20 december 2016

vissa klappar alltså ...



Jo men så är det. Ibland får man en gåva som värmer hjärtat lite extra. Jag jobbar med läsinlärning för de som behöver lite extra puff för knäcka sambandet mellan ljud och bokstav och många av barnen har vistats i Sverige ganska kort tid. Så är det med R och när hon kom till mig idag med en julklapp som hon hade köpt själv så blev jag nyfiken. Vad har den lilla sjuåringen valt?

En nalle. Som läser en bok. För du gillar läsa bok Anna. 

det bästa med julen - en klassisk liten visa


I många år har december varit mycket hektisk i mitt lärarliv. Ambitiösa luciatåg, julspel och julfester har avlöst varandra. Nu är jag på ny plats med nya uppgifter och ibland saknar jag att ta fram min gitarr och spela en stump. En av favoritvisorna i juletid har en text som passar väldigt bra in i Kulturkollos utmaning den här veckan:


1. Det bästa med julen som jag vet,
det är inte julmat och alla paket.
Det är när i fönstret vi har hyacinter,
en julstjärna uppe, och ute är vinter.

2. Det bästa med julen som jag vet,
det är inte julmat och alla paket.
Det är när man stökar och pyntar i husen.
Och julkvällen, när vi har tänt alla ljusen.

3. Det bästa med julen varje år,
det är inte godis och det som man får.
Det är att på julen man verkligen känner:
man vill va' tillsammans och trivas som vänner.


Sedan har jag en favorit favorit som alltid finns med i alla luciatåg jag gjort. Efter pepparkakorna och sockerbagaren men innan tomtelåten så har knallarna dykt upp med sina granar. Tänk er nu en nioårig gosse i storväst och pälsmössa. Ja jag tänker faktiskt på Oskar, en av alla fina knallar som sjungit den solo på versen i den här sången och så hela den stora 50-barnskören sjungande och dansande vals i refrängen:


söndag 18 december 2016

boktips för den som behöver ...

Helgbilagorna fylls av årets-bästa-böcker och jag har så smått börjat fundera på hur min sån lista ska se ut. Erkänner att jag inte riktigt tänkt klart, det finns så många bra böcker som jag läst i år att välja på. Passar istället på att blogga en sistaminutenjulklappslista för den som vill ha tips. Alla böckerna finns omskrivna här på bloggen så vill man veta mer om någon titel så är det bara söka sig vidare här inne.

Till alla med barnasinnet kvar: Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam

Till de små: Singers melodi av Vanna Rosenberg

Till mellanåldersbarnen: PAX-serien av Åsa Larsson och Ingela Korsell

Till den yngre tonåringen: Sagan om Turid - Kungadottern, Krigstid och Korpgudinnan av Elisabeth Östnäs och Tala är guld av Cammie McGovern

Till alla sällanläsare gammal som ung: De oroliga av Linn Ullman, Gånglåt av Elin Olofsson, Björnstad av Fredrik Backman och Störst av allt av Malin Persson Giolito

Till alla läsernästanjämtare gammal som ung: Flykten av Jesús Carrasco, Liv efter liv och En gud i spillror av Kate Atkinson, Brända skuggor av Kamila Shamsie och En nästan sann historia av Mattias Edvardsson

Till spänningsknarkaren: Änkan av Fiona Barton, Vänd dig inte om av Tove Alsterdal, Operation Fritham av Monica Kristensen och Det hänger en ängel ensam i skogen av Samuel Björk.

Till hipsterkompisen: Körsbärslandet av Dörte Hansen, Flickorna av Emma Cline eller Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård

Till relationsromansläsaren: Avskedsfesten av Anna Fredriksson, Mitt hjärta går på av Christoffer Holst, Den gröna vägen av Anne Enright och En syster i mitt hus av Linda Olsson

Till världsresenären: Muhammeds tystnad av Salim Bachi och Ett land att dö i av Abdellah Taia och Upp genom mörkret av Ngugi Wa Thiong'o

Till fackbokläsaren: En bön för de stulna av Jennifer Clement, Resa in i tomheten av Samar Yasbek och 1947 av Elisabeth Åsbrink

bländad - otäck relationsroman

Gågna veckans lyssning har varit Bländad av Petra Holst och jag har nästan mått lite fysiskt illa av den. I villaområdet bor Liv och Martin med sina tonårsdöttrar. De har ett fint äktenskap och lever ordnat och städat. När så Malena flyttar in så förflyttas Liv tillbaka till det sista året i gymnasiet när de två var klasskamrater och Livs första reaktion är att inte hälsa. Trots att de varit vänner så vill hon inte ha något att göra med sin nya granne, det är något som inte stämmer med henne. Runt om henne frodas intriger och konflikter och snart sprider de sig till grannarna i området, till Livs arbetsplats på högstadieskolan och mellan Liv och Martin. Liv är fångad som spindeln i ett nät och desto mer hon sprattlar desto mer insnärjd blir hon.

Utan att avslöja allt för mycket så är det här en otäckt krypande relationsroman som blir extra läskig att läsa när man arbetar i skolans värld. Alla vet att en anklagelse från en elev kan knäcka en totalt oskyldig lärare och göra slut på en karriär, alla vet att eleverna nästan alltid får rätt oavsett vad som hänt. Eleverna och föräldrarna också. Det utnyttjar Malena i den här berättelsen. Hon är en sån där människa som manipulerar och förställer sig för att få igenom sina infall och alltsamman handlar om att skapa någon slags innehåll i en annars tomt liv. Otäckt nära och lätt att känna igen vilket gör att läsningen drabbar.

Boken var en nyhet på Storytel den här veckan och det var därför den hamnade i mina lurar, det var dock inte den bästa uppläsningen. Lite störde det mig att romanen utspelade sig i en skånsk kuststad och uppläsaren hade många norrländska betoningar, lite dialektkrock där alltså. Ser att den finns som pocket, just i det här fallet skulle jag nog rekommendera att läsa i stället för att lyssna. 

fredag 16 december 2016

gofredag på er!


Veckans tema inne på kulturkollo är stress, panik och sammanbrott 
och jag kan erkänna att här hemma hos oss är det väldigt lugnt på
julfronten. Klappen i år är en resa till hela familjen och till den är det mesta planerat. 
Julelugnet får representeras av en liten tomteklädd Pikachu. 
Önskar er en lugn och fin läshelg alla! 

torsdag 15 december 2016

samtal runt ett matbord

Den lille tandlöse gossen sitter och petar i sin mat i bamba och säger plötsligt:

- Om jag ska ha ett jobb när jag blir stor så är det polis.
- Det tycker jag låter som en bra plan, poliser är ju snälla och hjälper människor.
- Och om det kommer en tjuv så brottar jag ner han direkt. Man måste vara stark när man ska sätta fast handkolvarna också, vet du.

Så när, så nära att det var att jag drog till med frökenklyschan nummer ett.

- Men då får du äta upp din mat så att du blir stor och stark.

Det sa jag. Inte.


Cannery Row - John Steinbeck


Nedräkning till We are going to San Fransisco

“Cannery Row in Monterey in California is a poem, a stink, a grating noise, a quality of light, a tone, a habit, a nostalgia, a dream. Cannery Row is the gathered and scattered, tin and iron and rust and splintered wood, chipped pavement and weedy lots and junk heaps, sardine canneries of corrugated iron, honky tonks, restaurants and whore houses, and little crowded groceries, and laboratories and flophouses. Its inhabitant are, as the man once said, "whores, pimps, gambler and sons of bitches," by which he meant Everybody. Had the man looked through another peephole he might have said, "Saints and angels and martyrs and holymen" and he would have meant the same thing.” 

Så börjar Cannery Row av John Steinbeck som är min första läsning inför resan till San Fransisco. Ett stopp i Monterey är förstås planerat på vår tur och jag har hört att man också kan övernatta i några av de gamla nedlagda konservfabrikerna som kantar gatan som uppkallats efter John Steinbecks roman från 1945. John Steinbeck har här skrivit en mycket underhållande roman med en gatstump i en håla i Kalifornien som huvudperson. På gatan ligger konservfabrikerna, horhuset, ungkarlshotellet, kinesens affär och doktorns laboratorium och det är gatans människor som befolkar romanen. Daglönargänget, anförda av Mack (som beskrivs som en wheeler och dealer som snackar så övertygande att han skulle kunna bli amerikas president en dag), bestämmer sig en dag att de skall ställa till en fest för deras vän doktorn. Han förser dem med småjobb och som tack så skall han hyllas, det är bara att det är svårt att få påhugg i depressionens USA och gänget bestämmer sig för att bege sig till en groddamm där de kan fånga grodor och sälja. Man kan väl säga att det där kalaset blir ett fiasko, doktorn själv är bortrest, grodorna rymmer och det mesta går sönder. För att gottgöra kalabaliken så gör den lilla staden gemensam ansträngning och ordnar till slut en fest som sent skall glömmas. Tillsammans är människorna på Cannery Row starka, tillsammans kan de göra världen lite bättre. När de inte fastnar med blicken i flaskan.

“He can kill anything for need but he could not even hurt a feeling for pleasure.” 

Romanen är skriven under det andra världskriget och på sätt och vis så kan man se den som en nostalgisk kommentar över det samhälle som inte längre fanns kvar. Det är en ömsint skildring över människor på samhällets botten som stjäl och luras ibland men som sällan gör det för att sko sig själva. Humor och glimten i ögat finns där granne med de ganska sorgliga människospillror man får möta och det gör berättelsen dynamisk och oförutsägbar.  Något som överraskade mig var de mycket fina naturskildringarna som Steinbeck har sprängt in, beskrivningarna av landskapet runt Monterey gör mig verkligt sugen på att resa där och se med egna ögon. Rapport kommer! 

onsdag 14 december 2016

pippi, paketen och pepparkakorna


Då har vi passande nog bokstaven P som i Pippi, paket och pepparkakor på gång i klass 1. Jag brukar alltid ha en liten väska med mig till min skrivlektion men idag så var det en påse. En papperspåse med ett paket i. Eller en present som en av killarna sa, med papper runt. Vi började med att titta noga på påsen och fundera på vad som skulle kunna finnas i paketet. Ledtrådar fanns på omslagspappret och vi gissade på polis, pokemon, pingvin, Pippi, Picachu, pruttar, pengar och flygplan. När vi gläntade på locket till paketet så kände vi doften av kryddor och alla kunde gissa på pepparkaka. 


Förra veckans ord var ju önskningar och vi passade på att ta var sin liten pepparkaksbit och knacka den i bitar, och så önskade vi något under tystnad. Sedan plockade jag fram bilden på Pippi som bakar pepparkakor och vi samlade ord. Plåt, kavel, deg och pall. Golv, apa och kaviar ... Nja, just kaviar var det kanske inte i tuben på bilden men visst är det vår en fin kombo - pepparkakor och kaviar. Sedan skrev alla till bilden på sin nivå, några skrev ord och andra skrev meningar. Någon ritade mest fortfarande men alla utvecklades mot en allt säkrare och tydligare förmåga att kommunicera i skrift. 







sorgen bär fjäderdräkt - sorg skildrad som aldrig förr

I sovrummet på ovanvåningen ligger de två bomullsdoftande pojkarna och sover och i vardagsrummet hör den sörjande pappan någon som envetet väsnas vid dörren. Han öppnar motvilligt, är det ännu en av alla välmenande släktingar, vänner och bekanta som kommer med plastbyttor med mat, tröstande ord och blickar som knappt vågar möta hans?

Nej, in tumlar den asätande, stinkande kråkan. Den som rotar runt i sorgen och som med humor, klokskap, irriterande sanningar och ständigt kraxande lovar att stanna så länge det behövs. I Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter får vi omväxlande höra pappans, pojkarnas och kråkans tankar om det som drabbat den lilla, helt vanliga familjen. Min älskade har dött. Mamma har dött. Huset är tomt och ändå så fullt av minnen och vägen ut ur den där oändliga labyrinten som kallas sorg verkar omöjlig.

“Moving on, as a concept, is for stupid people, because any sensible person knows grief is a long-term project.” 

Ska jag sedan försöka skriva något omdöme om den här helt unika texten så får det bli just att det är en skildring av sorg som inte liknar något annat jag tidigare läst. Så intensivt, så vackert och så totalt utmattande. Alla som någonsin förlorat någon kan säkert känna igen sig och det gäller att sätta på en tunn extra hud när man öppnar den här boken. Den äter sig in i kroppen på ett sätt som inte går att hejda, och har man inte förberett sig så drabbar den så hårt att den lämnar en totalt hudlös. Sorgligt, hoppfullt och oändligt vackert.  


tisdag 13 december 2016

We are going to San Fransisco

Nedräkning till We are going to San Fransisco

Nu börjar det närma sig vinterns stora äventyr. Mot andra sidan jorden bär det av om ett par veckor och planeringen är i full gång. Jag har börjat läsa en och annan passande bok också så det blir nog några inlägg här de kommande veckorna. Just nu är det alla fina kartor som jag fått av Marie som detaljstuderas. Kanske har du några tips till mig? Något som inte skall missas? Någon bra roman som man måste läsa? Film som måste ses? Tipsa på!

en liten hälsning


Bloggandet har blivit väldigt ryckigt den här hösten och jag har inget att skylla på alls.
Lite har min närvaro på Instagram ökat och där slänger jag nu och då upp ett foto,
därför blir det allt mer sällan ögonblicksinlägg här på bloggen.
Idag fick jag ändå lust med just det -
önskar er en fin luciadag alla!

måndag 12 december 2016

det måste vara här - Maggie O'Farrell

Det måste vara här av Maggie O'Farrell är en sån där roman som man läser utan att kunna sluta och som lämnar ett tomrum när man läst klart. Det har tagit mig flera dagar av kraftsamlade för att sätta mig ned och skriva några rader om den, troligen för att prestationsångesten kommer farande när man läst något riktigt bra. Hur ska man liksom kunna göra den rättvisa?

Daniel är lingvisten som är en äkta Brooklynbo men som har hamnat på Irland. Med sig i ryggsäcken har han sin farfars aska som han fått i uppdrag att begrava bredvid farmoderns. På en liten grusväg stöter han på en stammande pojke och han förstår att pojken och pojkens mamma kan behöva hjälp. Så börjar kärlekshistorien mellan Daniel, som har en kraschad familj med två barn boende i San Fransico, och Claudette, som flytt stråkastarna i filmvärlden genom att iscensätta sin egen drunkning. Pö om pö får man lära känna de två huvudpersonerna och samtidigt som de växer fram så lär man också känna familjerna runt om Daniel och Claudette. Inget är självklart, inget är enkelt trots att Claudette har bestämt sig för att leva det enkla livet bakom 12 grindar, under skvallerpressens och offentlighetens radar.

Jag gillar formen. O'Farrell har tagit ut svängarna nu mer än i de böcker som jag tidigare läst, och man förflyttas både i tid och rum. Jag får läsa ur många olika personers perspektiv och det berikar den här historien, lite associerar jag till Kate Atkinsons sätt att skriva faktiskt. Lite kusiner skulle hennes senaste romaner kunna vara med Det måste vara här på så vis att de litar på sin läsare. De berättar i fragment som sakta med säkert pusslas samman till en komplex historia om en man och en kvinna som kanske valt att leva resten av sina liv tillsammans. Om de lyckas få till det.

Just mänskligheten i O'Farrells karaktärer gör att de blir synnerligen levande för mig. Jag känner för dem och bryr mig om dem. Samtidigt så skriver hon med glimten i ögat och Claudettes franska mamma är helt underbart framskriven, jag ser henne framför mig. Jag kliar också på mina eksem när jag läser om Nialls besvärliga ungdomstid och jag småler lite när den svenska regissören med det finska namnet intervjuas i Dalsland.

Jag har gillat Sommaren utan regn och Den hand som först höll min men med Det måste vara här så har Maggie O'Farrell skrivit sin bästa bok hittills!

25 april 2017 kommer hon till Stockholm, räkna med att ni kommer att få höra mycket om hennes böcker i samband med det.

söndag 11 december 2016

jul i det lilla bageriet på strandpromenaden


 
Imorgon är det dags för den traditionella julboksträffen med bokbubblarna och jag har för ovanlighetens skull lyckats läsa hela två julböcker - nytt rekord. Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden  var jag liksom tvungen att slänga in för att rädda upp julstämningen och visst får jag hela kittet. Snöfall, julbasarer, julkalas, trassliga familjeförhållanden som accentueras vid juletid, en 3 våningar hög julgran och ett antal förvecklingar både när det kommer till romantik och annat ... 

Polly och Huckles bor i sin fyr på ön utanför Cornwalls kust och när vintern kommer är det långt från sommarparadiset som turisterna kommer för att besöka. Den tama lunnefågeln är som vanligt del av charmen och trots att det är ganska, väldigt förutsägbart så smälter jag för den här tredje delen om Pollys liv med sitt lilla bageri. Bakandet som återkommer igenom hela boken gör förstås också sitt till, jag är ju som bekant en riktigt svullare av Hela England bakar. Bakverken som beskrivs gör mig rejält sugen på både mincepies och fruitcake. Lättsamt, javisst! Mys-lit!



årets innerligaste




Oh what did you see, my blue eyed son?
What did you see, my darling young one?
I saw a newborn baby with wild wolves around it
I saw a highway of diamonds with nobody on it
I saw a black branch with blood that kept drippin'
I saw a room full of men with their hammers a bleedin'
A white ladder all covered with water
I saw ten thousand talkers whose tongues were all broken
I saw guns and sharp swords in the hands of young children

Jo, jag är fortfarande lite småsur för att Bob Dylan fick årets litteraturpris men på något vis så mildrades den tjurigheten med hjälp av Patti Smiths hyllning. Att hon kommer av sig på vers nummer två i dessa tider är inte alls konstigt. Så vackert, och fastän texten är från 1962 så handlar den om idag. Det är väl det som är god litteratur.

fredag 9 december 2016

björnstad - en bok om hockey och mycket mer

Björnstad av Fredrik Backman är något så ovanligt som en roman om sport som man kan läsa oavsett om man är det minsta intresserad av hockey. En liten stad i norra Sverige har något stort på gång, juniorlaget är ovanligt talangfullt och tillsammans med tränaren David ska de bli stommen i A-laget. Med ett lag i högsta ligan kanske hockeygymnasiet kan bli av, kanske byggs det en galleria och kanske vill människor bo kvar eller till och med flytta in till Björnstad igen. Sportchef för laget med sina färger från skogen och snön är det hemvändande proffset Peter och han har med sin familj flyttat tillbaka till den ort som fostrat honom. Dottern gillar mest av allt att spela gitarr och när hon blir medbjuden på juniorlagets fest så händer något som sätter sammanhållningen i den lilla staden på prov.

Det här är på många vis en roman om tonårstiden, det handlar om femtonåriga flickor som är vänner på ett vis som man bara kan vara då. Det handlar om ett gäng sjuttonåriga pojkar som levt sin sport tillsammans sedan de var små. Några kommer att bli proffs, andra kommer att vara döda innan de är 25 men just nu är de lojala och sluter upp som en för varandra. De måste prestera tillsammans för att de ska lyckas och gruppdynamiken som finns i ett lag skildrar Backman mycket bra. Han gestaltar också invånarna i den lilla staden som lever och andas hockey, alla är engagerade i laget och trots att småstadssnacket kan innehålla en hel jante så vet de vad som är ont och gott.

Vi är björnarna från Björnstad är klubbens mantra och jag var lite rädd för att det skulle bli grabbigt och lite flåsigt sådär men jag har kapitulerat. Med allvar, pricksäkerhet och med kärlek till sina karaktärer har Backman skrivit en roman som är ett givet tips till alla er som skall köpa julklapp i helgen. Passar alla åldrar från tonåring till pensionär, lättläst men ändå med en allvarlig ton och gillar läsaren sport, eller kanske till och med har spelat en lagsport så är det perfekt.

Lyssna gärna på Fredrik Backman när han pratar om sin bok i Lundströms. Det var det här klippet som fick mig att läsa:

gofredag önskas


onsdag 7 december 2016

jag ger ett skolpaket i jul - vad ger du?

jag önskar - en skrivuppgift som alltid funkar






Veckans bokstav i klass 1 är Ö och veckan inleddes med att vi spelade och sjöng vers 1 och 4 av sången Önskelistan. Den här gången passade det bra att göra sången som en hörövning och minnesövning. Vad är det som killen och tjejen i låten önskar sig egentligen? Jag sjöng och spelade till och eleverna lyssnade, vi sjöng tillsammans och varje gång vi kom till en ny sak så skrev vi upp den på listan. Veckans fras var Jag önskar ... Önskelistan hamnade på tavlan. Sedan följde ett samtal i ringen om vad man kan önska sig, om man kan önska sig annat än saker och varför vissa ger presenter på jul, andra på Eid. Tillfälle två var ett besök på ett ställe där det fanns en önskebrunn, vad kan man lägga där och slår önskningarna verkligen in? Så kom vi till skrivlektionen. Vi inledde igen med sången och påminde oss om frasen, sedan var det dags att titta i leksakskataloger. Välja en sak och klippa ut den, klistra upp den och skriva en mening till. Full aktivitet och pappersklipp över hela klassrummet!



Katalogerna räckte inte till var sin, därför fick man arbeta i grupp och samsas om en katalog.
Eleverna skriver på sin nivå och jag försöker stötta där de befinner sig i sin utveckling.

Jag önskar bliskten Mahin.
Jag önskar Bilsten Mahin sukel. 
Många önskade till sin bror eller som här till sin kusin.
För säkerhets skull lägger gossen till:
Allt det som jag önskar mig är på jul. 


snöfall, mirakel och frusna hjärtan

Snöfall, mirakel och frusna hjärtan blir årets första, och enda?julbok. Alltså det här är inte riktigt min genre men vad gör man inte när både kulturkollo har Julfrossar-vecka och bokbubblarna skall bokcirkla på måndag?

Pssst - vi pratar om den på Kulturkollo idag. Kika in!


tisdag 6 december 2016

visst ska ni rösta i stora ljudbokspriset?

Ungefär 50 ljudböcker lyssnar jag på på ett år och flera av mina favoriter har blivit
nominerade till Stora Ljudbokspriset.
In och rösta på er favorit.
Kan någon förresten gissa vem som fick min röst? 

lördag 3 december 2016

de behövande - en mor och dotterdans

Idag hörde jag ett samtal mellan Marie Lundström och Helena von Zweigbergk på Lundströms och det gjorde mig sugen på att läsa De behövande. Birgitta och Louise träffas regelbundet, oftast tillsammans med barnbarnen, och man kan undra varför? De verkar inte ha särdeles mycket gemensamt förutom att de är mor och dotter då förstås. Birgitta undrar om Louise kanske bara kommer på besök för att det förväntas och Louise stör sig på det mesta hennes mamma gör, se bara på minen hon har. Kan man be sin mamma att ha en annan min? Det är kaffedrickande och kallprat och under ytan slumrar Birgittas vulkan. Hon är trött på att vara den som man kan skylla på, den som tyst skall ha fördragsamhet och den som hela tiden skall backa. Ingen av dem pratar om den frånvarande pappan eller något annat viktigt heller för den delen. Det blir som en dans där ingen vill varken föra eller följa.

Helena von Zweigbergk har skrivit en kortroman som många kan känna igen sig i, alla har ju en mamma och alla är barn. Några av oss har tröttnat på att låtsas att familjebanden är starkare än andra band och några spelar fortfarande med i charaden. Oavsett vilket så kan man få ett gäng nya perspektiv när man läser. Jag minns att jag tyckte (och skrev om här) att von Zweigbergks förra roman var lite för känslosvulstig och nästan lite smetig. Jag tycker detsamma om dagens läsning, det är lite för mycket, det är lite för övertydligt. Tyvärr, för ämnet är på många sätt så fint skildrat och några av dialogerna bränner till rakt in i hjärtat. 

fredag 2 december 2016

vårkänslor

Samma dag som vårens bokkatalog dimper ned i min låda är det dags att titta noga på Internationella författarscens program. Små, små vårkänslor börjar spira! Härlig helg önskas alla bloggisar!

torsdag 1 december 2016