och dagarna går...

Salinger-safarin fortsätter: Nine Stories

2012-02-15T08:12:00.002+01:00

En samling noveller som publicerades åren före och åren efter The Catcher in the Rye är samlade i Nine Stories, etapp två i utforskandet av Salingerboxen. De tidiga novellerna gavs ut i diverse tidningar av mer populärkaraktär, medan de senare publicerades i New Yorker som skrev kontrakt med Salinger och sedan gav ut allt tills han slutade skriva. Kan det här matcha Catcher undrar den ovane novelläsaren och till en början är svaret ett otvetydigt nej. De fem första novellerna visar i och för sig på en stigande formkurva och är underhållande läsning, men lite effektsökande på det sätt som noveller ofta är och lite för korta för att man skall hinna känna in sig riktigt (jaja, jag är en ovan novelläsare). Salinger är ofärdig och man glimtar bara lite av språket och miljöerna från Catcher. Tre av de fyra sista är dock riktiga tungviktare och visar på vägen fram till och vidare från Catcher.

From Esmé - With Love and Squalor är navet för novellsamlingen. Här gör han upp med sitt andra världskrig på ett sätt som gränsar till självbiografiskt. Berättarjaget träffar trettonåriga Esmé i England under förberedelserna för invasionen och novellen uppfyller hans löfte att skriva en historia till henne, med ett visst mått av elände (squalor). Det senare uppfylls av andra delen av novellen som utspelar sig efter kriget där ett desillusionerat Salinger-alter ego försöker hitta tillbaka till något att tro på.

De Daumier-Smith´s Blue Period är en lite raljant beskrivning av hur en nittonåring utger sig för att vara något han inte är och uppvisar ett stort mått av elitism. Det är en äldre version av nittonåringen som ironiskt återger historien om sig som självbedragande phoney och hur han omvänds och blir äkta. Ämnet tangerar Catcher, men ses från en annan vinkel.

Teddy, slutligen, pekar framåt (tror jag) mot Salingers alltmer andliga skriverier. I en för författaren hemtam miljö, en Atlantöverfart i första klass, får det tioåriga geniet Teddy utveckla sin livsåskådning. Han avfärdar en logisk approach som för trivial och bekänner sig till buddhismen. Det hela avslutas sedan med ett återfall till effektsökeriet från de tidiga novellerna och man kan möjligen skönja att ramhandlingen nu mest är ett alibi för att få förmedla Salingers andliga budskap.

Nåväl - bra, bra, bra och jeepen (Salingers favoritfordon) styrs mot nästa bok: Franny and Zooey. Två kortromaner om jag inte fattat fel och en stor försäljningssuccé back in the days. See ya.

/Gästbloggare M

med hopp om en god kväll!

2012-02-14T15:39:00.000+01:00

Tulpaner och tryfflar - tror minsann att kvällen blir god.

en sistaminutenpresent kanske?

2012-02-14T14:32:00.003+01:00

vetevärmare - med hjärtat på rätt ställe

Tre hjärtefina gåvor till någon på Alla Hjärtans dag. De och mycket annat fint finns hos Bluebox.

grodan och kärleken

2012-02-14T10:40:00.022+01:00

Hjärtat dunkar och hela kroppen känns pirrig: Grodan har blivit kär. Efter en stunds funderande inser han att det är ankan som är förmålet för förälskelsen. Det är nog närmast känslan av att vara kär som berusar grodan och det känner jag så väl igen i arbetet med mina små elever. De är ofta dödligt förälskade men förmålen kan variera, på morgonen är det en pojke och på eftermiddagen en annan. Tillbaks till boken: Vännerna protesterar vilt inte kan en grön groda och en vit anka älska varandra? Kärleken har inga gränser i Max Velthuijs underbara lilla bilderbok och det här är en bok som verkligen passar att läsa på Allahjärtansdag oavsett om man är vuxen eller barn. Alla andra dagar också för den delen. Berättelsen är också utmärkt att dramatisera och med förskoleklassbarn i rollerna blir den lilla historien alldeles bedårande.

vowlentines day!

2012-02-14T07:07:00.001+01:00

Charley Harper!

sveriges radios romanpris - nomineringarna

2012-02-13T16:32:00.002+01:00

Fredagen den 16 mars vet vi vem som vunnit Sveriges Radios romanpris. Veckan innan diskuteras de nominerade romanerna av lyssnarjuryn och sändningen kl 18.15 ligger alltid precis i min pendlingsresa. Upplagt för härlig lyssning alltså. De romaner som har chansen i år är: ”Spådom” av Magnus Dahlström, ”Grand final i skojarbranschen” av Kerstin Ekman, ”Lacrimosa” av Eva-Marie Liffner, ”Och allt ska vara kärlek” av Kristian Lundberg, ”Belägring” av Hassan Loo Sattarvandi och ”Handlingen” av Sara Mannheimer.

Hittills har jag bara läst Kerstin Ekman. Vilken av de andra nominerade får inte missas?

atlantens mage - slukar dig hel!

2012-02-13T11:41:00.176+01:00

"Atlanten ta mig med dig, din hårda mage är säkert mjukare än min säng:"

France rimmar på chance och drömmen om ett liv i överflöd är stark hos Madicke som bor på den lilla ön Niodior utanför Senegals kust. Livet på ön fortgår som det alltid gjort och det är inte enkelt att förändra sitt förutbestämda öde. Sociala konventioner, religiösa förställningar och tradition håller invånarna kvar i gamla mönster. Där finns till synes bara två utvägar: utbildning och fotboll. Helst av allt vill bli Madicke bli fotbollsproffs och spela tillsammans med Maldini. Drömmen hålls vid liv av öns enda TV som visar europeisk fotboll, EM och VM.

I Strasbourg bor storasyster Salie i exil. Hon är författare, har utbildat sig och är fullt medveten om att livet i Frankrike kräver stora uppoffringar och uppmaningen ekar i henne: "du måste använda varje sekund av livet till att erövra din värdighet!" . Skyldigheten att hjälpa är en tung börda för Salie och hon känner ofta att kraven på de som emigrerat är svåra att leva upp till. Hjärtat finns i Senegal och livet i Frankrike och det som förenar henne och lillebror Madicke är fotbollsmatcherna de ser på var sitt håll.

Sakta, sakta förskjuts drömmen, från att resa någon annanstans till att skapa en framtid i hemlandet. Salie vägrar att betala biljetten, den gamle skolläraren uppmanar de unga pojkarna att förbereda sig för ett bättre liv "men inte genom att packa era resväskor utan med hjälp av era hjärnceller! Jaga bort de djupt rotade vanor som fjättrar er vid ett föråldrat levnadssätt." men för pojkarna på ön är det senegalesiska landslaget i fotbolls framgångar minst lika viktiga. Lejonen slår kolonialherren Frankrike i VM 2002 och går vidare till slutspel (dessutom slog de ut Sverige efter avgörande i Golden Goal) och planterar en tanke om att hemlandet duger.

Jag läste och uppslukades av atlantens mage av Fatou Diome och mest av allt gillar jag språket. Hon har ett målande bildspråk som jag känner igen från andra afrikanska författare (tänk Alain Mabanckou). Det är enkelt och tydligt och ofta oväntat för en västerländsk läsare. Solen tycktes vilja släta ut havets röda rynkor, I minnet urskiljer jag moskéns minaret som stelnat i visshet, Ljusstrålar från himlens röda öga slungas ut i Atlanten är några av de meningar jag hundörat. Många fler finns i den här spännande och lättlästa samtidsromanen som fortfarande nästan tio år efter att den skrevs känns aktuell.

Äntligen, sent omsider, är min Boktolva påbörjad. Om resten av författarna på listan är lika intressanta lär det inte bli alls svårt att läsa 12 nya afrikanska författare under året. Nästa blir Zakes Mda.

kvitt eller dubbelt hos Bokmärkt

2012-02-13T08:53:00.000+01:00

Bokmärkt är en mysig bokblogg som just nu har en fin-fin tävling där man kan vinna (trumvirvel) böcker. Jag hoppas på Livet börjar på fredag och Krigare. Kika in hos Bokmärkt och skaffa en lott!

snögubbsparad

2012-02-13T07:31:00.003+01:00

Med en glad snögubbsparad inleds sportlovet. Eller jobblovet om man ska vara ärlig, skriftligaomdömeslovet och åtgärdsprogramslovet närmare bestämt. Att diskutera lärares arbetstider hör inte hemma här men. Nu ser jag fram emot att disponera mina dagar under en hel vecka. Skönt.

tabula rasa hotels

2012-02-12T17:13:00.002+01:00

Debutanten Jonas Joelsson har låtit Gustaf Skarsgård läsa in sin bok, bara det gör att jag tänker lyssna. Baksidestexten lockar mig egentligen inte särskilt men jag får försöka förhålla mig som ett oskrivet blad, en tabula rasa och lyssna, uppleva och sedan bestämma mig för vad jag tycker om den. Om inte annat så är marknadsföringen spännade. Följ med till Tabula Rasa Hotels där du checkar in med ett eget nyckelkort!

Liv - jag säger bara Liv!

2012-02-12T11:48:00.001+01:00

Det här är ingen politisk blogg men ibland kan man bara inte stilla sig... Liv är Liv är Liv! Hon frågar sig, med rätta, hur vi kan höja Jan Björklunds resultat. Klicka nu på bilden så kommer man till aftonbladets bildspel och få er dagens skratt!

men visst får man, bara till Boktovan?

2012-02-12T08:36:00.005+01:00

Nu känns det snart som att innehållet på den här bloggen mer och mer handlar om vad man ska och inte ska köpa, och ingen dålig gissning är att här kommer ännu ett likadant inlägg.
Ingen bokrea för mig i år men några böcker till BokTolvan måste man ju få klicka hem. (Sedan att jag redan har fyra liggande i min hylla är oväsentligt...) De finns inte som e-böcker och inte heller på mitt lilla lokala bibliotek. Då måste man ju får köpa dem eller hur? Sedan smet en isländsk novellist med också, inför bokmässan ni vet. Nu ska jag också få fart på läsandet av min BokTolva. Hur går det för er andra?

vi måste prata om Kevin

2012-02-11T14:38:00.000+01:00

3 veckor har jag läst i Lionel Shrivers otäcka bok Vi måste prata om Kevin och det var närmast med tvång som jag läste ut den idag. Det här är brev från en förtvivlad, anklagande och ibland uppgiven mor som frågar sig själv hur stor skuld hon har i sonens massmord. När berättelsen börjar förstår jag att Kevin sitter i ungdomsfängelse eftersom han med berått mod planerat och utfört en dödsskjutning, han har valt ut sina offer, tränat upp sin vapenskicklighet och avrättat dem i skolans gymnastiksal. Mamman skriver brev efter brev till Kevins far för att reda ut sina tankar, återskapa Kevins uppväxt och försöka förstå. Hur kunde det bli såhär? Är det moderns oförmåga att älska sin som som skapat detta monster, eller finns det ren och skär ondska hos barn. Föds människor med en lust att manipulera, skada och förstöra?

Individen har ansvar men har samhället det också, medierna? Finns där tendenser i samhället som skapar dessa massmord i skolorna, vad har vapenlagarna för inverkan? När jag läser tänker jag förstås på händelserna i Columbine och de senaste åren har Finland haft två skolskjutningar med 19 döda som följd. Nyligen läste jag Niemis Skjut Apelsinen som vill undersöka hur unga pojkar hamnar i ett utanförskap som förvandlas till maktlekar och våld. Niemi använder en stor portion humor för att för fram sitt budskap och på sätt och vis är det en hel del svart humor också i den här romanen. Den är nattsvart, så mörk att jag har svårt att ens småle.

Det här är inga lätta frågor och jag beundrar Shriver i hennes ansats att diskutera. Texten tränger sig på och lämnar ingen oberörd, berättargreppet att bara låta mamman ge sin bild fungerar riktigt bra. Desperationen, likgiltigheten, ensamheten och kärleken tränger sig ut från sidorna och smittar.

Jag kan inte värja mig från den här berättelsen och under hela läsningen blir jag så förtvivlad. Jag har i mitt yrke mött föräldrar som ber om hjälp, de känner sig maktlösa och undrar hur det ska gå för deras barn, vi vuxna runt omkring har ofta svårt att hjälpa. Det känns inte bra. Särskilt inte när man har läst Vi måste prata om Kevin.

Järnladyn vs verkligheten - Meryl Streep vs Meryl Streep

2012-02-11T11:16:00.004+01:00

Järnladyn har ju fått en del kritik för att Thatchers politiska gärning bara glimtar förbi som fond och desssutom inte framställs som så kallhamrad och hänsynslös som den upplevdes live. Filmen är istället ett personporträtt av Thatcher som bärs upp av Meryl Streeps virtuosa skådespel. En av Thatchers gärningar som flimrar förbi är när kolgruvestrejken ledd av Arthur Scargill slås ned (eller snarare väntas ut). Det finns en alldeles fantastiskt rolig Comedy Strip-film, The Strike, om hur ett filmmanus om strejken skrivet av en gruvarbetare massakreras till oigenkännlighet av ett amerikanskt filmteam. Arthur Scargill spelas i filmatiseringen av Al Pacino (och Al Pacino spelas av Peter Richardson) och i all hast skrivs en kvinnlig huvudroll in eftersom - ni har redan gissat det - "Meryl Streep är ledig i juli". Streep (som spelas av Jennifer Saunders) får dock inte spela Thatcher - som i princip verkar ha skrivits ut i det slutliga amerikaniserade manuset - utan Arthur Scargills stoiska hustru.

Jag vet inte om ni hängde med i alla metanivåer här, men The Strike från 1988 handlar alltså om hur filmindustrin förvanskar och trivialiserar tunga politiska frågor och man låter bl a Meryl Streep symbolisera denna filmindustri. Den politiska händelse man använder som bakgrund är gruvarbetarstrejken där Thatcher spelade en huvudroll (närmare bestämt skurkrollen enligt den tidens mening) i verkligheten men är osynlig i filmen i filmen. 25 år senare görs Järnladyn, en film om Thatcher som får kritik för just det som The Strike belyste och huvudrollen görs av Meryl Streep. Närmast fulländad ironi.

Hela The Strike finns att se på Youtube för den som har en timme över och står ut med att den är uppdelad i sex Youtube-snuttar. Här är ett smakprov från filmen i filmen där Arthur Scargills fru (dvs Meryl Streep, dvs Jennifer Saunders) råkar illa ut när hon stöter på makens fiender - de militanta gruvarbetarna.

/Gästbloggare M

såg ni Gokväll igår?

2012-02-11T08:50:00.002+01:00

Då såg ni att de tipsade om Änglarnas Sorg, en bok som jag läste under julledigheten. När änglarna gråter förvandlas deras tårar till snöflingor och det kan vara bra att gilla beskrivningar av naturens krafter om man riktigt ska älska den här romanen. Vacker, poetisk och dramatisk. Läs gärna mitt inlägg från januari om lusten finns...

Just nu går läsningen trögt här, hoppas på en läskick när ljuset återvänder!

recension eller reflektion?

2012-02-10T11:14:00.003+01:00

Annika funderar i den här veckans bokbloggsjerka över recensioner:

Vad tycker du om att läsa i en recension (förutom själva recensionen då): författarinformation, ev. filmatiseringar, länkar till sidor som t.ex. Goodreads, Boktipset etc? Kort sagt: hur ser den ultimata recensionen ut enligt dig?

För mig är det viktigt att recensionen är personlig, den behöver inte vara en recension alls faktiskt utan kan vara en reflektion över boken, dra paralleller till tecken i tiden, eget liv eller kanske andra böcker. Då är det en läsvärd text för mig. De texter som går bort direkt är kopierade från baksida, Internetbokhandeln eller förlagets reklam. Jag är heller inte särskilt intresserad av handlingen, långa referat hoppar jag ofta över. Så för mig är det inte noga att texter om böcker följer recencionsmallen, jag gillar det personliga uttrycket. Skulle vilja skriva precis så själv...

du följer väl August på nätet?

2012-02-10T08:09:00.001+01:00

men du måste förstå

2012-02-09T12:48:00.004+01:00

- Jag är en dynamisk kock som Jamie Oliver och Per Morberg ungefär och de skapar, inte städar.

Såpass.

ordet för dagen är ståndaktig

2012-02-08T19:01:00.001+01:00

Ståndaktigt, närmast stoiskt, ser jag inlägg efter inlägg i bokbloggosfären med tips om fynd på bokrean. Jag håller emot. I allafall just idag!

Klassikerläsning: The Catcher in the Rye (J.D. Salinger)

2012-02-08T09:49:00.003+01:00

Tyvärr kan inte The Catcher in the Rye bli föremål för en Klassiker i blindo-läsning. Dels är det sjätte eller sjunde gången jag läser den och dels har jag numera läst mer om Salinger än av Salinger. En kort rekapitulering av Salingers liv: Han hoppar av skolan ett antal gånger, gör fyra år i armén under kriget, är obstinat kompromisslös med sitt skrivande och drar sig tillbaka till en stuga i skogen. Alla dessa komponenter finns i Catcher, trots att den skrevs innan eremitperioden inleds. Salinger finns dels i huvudpersonen Holden Caulfield, men också i dennes bror D.B. Eller snarare är Holden en tonårsversion av Salinger men begåvad och tyngd med Salingers erfarenheter från bl a kriget och D.B. är den framgångsrike men kompromissande författare som Salinger redan valt att inte bli. Nu blev det krångligt kanske, men den självbigrafiska delen går inte att bortse ifrån nu när man läst på.

Catcher i övrigt då? Alla som inte har läst den bör naturligtvis göra det snarast. Den numera sextio år gamla kultboken är närmast perfekt i sin tonsäkerhet när Holden berättar sin historia med sin lakoniska New York-slang (och vilken New York-skildring det är...). Ett obarmhärtigt men barmhärtigt porträtt av skarven mellan barndom och vuxenliv. Nu när man vet bakgrunden ser man tydligare hur berättelsen är hopfogad av ett antal episoder trots att den utspelar sig under bara några dygn. Salingers metod var (enligt biografin) att göra sig själv som författare transparent och inte på något sätt ställa sig mellan läsaren och berättelsen. Tekniken är här (enligt Gästbloggarn) att Holden får berätta sin historia och genom den får man glimtar av en helhet och av Salingers världsbild. Man har så småningom läst sig till tiondelen av isberget, men det finns ett helt isberg. Kanske är det alltid så med bra böcker - författaren skriver bara en bråkdel av det hon eller han vet om berättelsen.

Avslutningsvis får Holden förutom att berätta sin egen historia uttrycka en del väldigt roliga åsikter om diverse kulturyttringar. Bland annat får Laurence Olivier sin släng av sleven, för att inte tala om filmbranschen i stort. Hemingways A Farewell to Arms får en vänskaplig sågning (Henry är inte oväntat en phoney) och jag bara måste återge Holdens analys av Romeo and Juliet i ett samtal med två nunnor över frukost:

I liked it a lot. There were a few things I didn´t like about it, but it was quite moving, on the whole. [...] Well I´m not too crazy about Romeo and Juliet. [...] I mean I like them, but - I dont know. They get pretty annoying sometimes. I mean I felt much sorrier when old Mercutio got killed than when Romeo and Juliet did. [...] All those Montagues and Capulets, they´re allright - especially Juliet - but Mercutio, he was - it´s hard to explain. He was very smart and entertaining and all. The thing is, it drives me crazy if somebody gets killed - especially somebody very smart and entertaining and all - and it´s somebody else´s fault. Romeo and Juliet, at least it was their own fault.

/Gästbloggare M

ett litet bra tips!

2012-02-08T07:50:00.003+01:00

Om man nu tänker sig att man åker skridskor sådär en gång per år och att man tycker om att ha med en termos med varm choklad ut i kylan och att man sedan tänker sig att man glömmer termosen i skridskoväskan ungefär det där året som gått tills nästa skridskogång så ska man inte öppna den där termosen utan slänga den direkt. Det ska man.

fler som fyller idag!

2012-02-07T17:00:00.001+01:00

Googles hyllning till Charles Dickens tycker jag är bedårande. 200 år skulle han fyllt just idag och jag kan nog tycka att hans böcker åldrats sådär. De är klassiker som jag läst i olika sammanhang men inte riktigt återkommer till med ett undantag: Lysande utsikter. Det är min favorit av Dickens. Vilken är din?

nej det är ingen vanlig dag,

2012-02-07T12:30:00.012+01:00

för det är mormors födelsedag. Hurra, hurra, hurra! 94 år skulle min söta, men särdeles envisa mormor varit om hon levt och jag återkommer ofta till henne i mina texter och tankar. På bilden är hon ungefär fyra år gammal och står bredvid två av sina syskon. Som äldst av tolv tillbringade hon hela sitt liv med att bry sig om alla de små; syskon, barn, barnbarn och barnbarnsbarn. I mitt sista möte med min mormor så räknade hon upp sina syskon med tre förnamn var, födelsedatum och födelseår. Dessutom väntade hon på sitt lilla ofödda barnbarnsbarn som hon hela tiden kallade "Tösa". En flicka blev det och som på beställning finns där nu både barnbarn och barnbarnsbarn som delar mormor Ingrids dag. Grattis till J och B också!

tematrio - bokbloggar

2012-02-07T08:05:00.003+01:00

Tipsa om tre bokbloggar du läser. Det uppmanar oss Lyran och hon lägger till, välj gärna de mindre kända så att vi får nya bekantskaper.

OK. Lyran och Enligt O läser jag varje dag men de är ju redan etablerade i branchen så att säga och jag inser att de bloggar jag läser regelbundet är de som hängt med ett tag. Inte så nya, inte så särdeles okända men här kommer tre av mina stamställen:

Mimmiemariesböcker - spännande val av böcker, gärna historiska och inte sällan från antikvariat. Jag gillar sociala bloggare som kommenterar och det gör Mimmimarie!

Emmas bokhylla - bloggerska som bor i Dar es Salaam och skriver om både läsning ach vardagsliv. Hon var en av de första som kommenterade här på bloggen när den var ny. En riktigt gammal bloggis alltså! Edit: Emma har idagarna flyttat sin blogg till LitteraturMagasinet. Hitta dit!

What You Readin - rosa och chick-lit. En karamell full med oftast muntra böcker. Social och pratglad bloggerska som också gillar att bokcirkla!

lite draghjälp

2012-02-06T12:08:00.002+01:00

Flämslätt 2009

Oavsett om livet är glatt eller ej så kan det vara gott med lite draghjälp...

så skönt, vi är sams igen!

2012-02-06T07:32:00.091+01:00

Ja, vi känner igen det, det är vilsna, småneurotiska människor i New York som av olika anledningar har svårt att komma vidare i sina liv. Solen går ned, det är ett land i ekonomiskt fritt fall, där är författare, förläggare och konstnärer, fäder och söner, Brooklyn Bridge, händelser som förändrar livet för alltid och relationer som inte är enkla. Det är Paul Auster kort och gott. Där finns också ett välformulerat språk, en vemodig underton om tiden som passerar, förutsättningar som förändras och ett snyggt utfört hantverk. Jag var verkligen mycket nära att göra slut med den gode Paul, på vippen var det. Så vippade Ord och inga visor tillbaka och jag gav Auster en sista chans. Det är jag glad för, New York Trilogin, Dårskaper i Brooklyn, Orakelnatten och Illusionernas bok hade byggt upp den relation som Osynlig höll på att krascha och nu är vi sams igen jag och Paul. Så skönt, nu kan jag lugnt och fint invänta nästa bok och se fram mot dagen när vi träffs igen. Budskapet i Sunset Park undgår ingen läsare och det är oundvikligt, där finns ingenstans att gömma sig utom i nuet:

"From now on, he tells himself, he will stop hoping for anything and live only for now, this moment, this passing moment, the now that is here and then not here, the now that is gone forever."

Läs gärna vad SvD, DN och GP skrev om boken.

by the numbers

2012-02-05T16:09:00.000+01:00

Februarikitet från Cocoa Daisy heter By the Numbers - Så fina papper!

skjut apelsinen

2012-02-05T12:07:00.006+01:00

Jag har ännu en gång hamnat i ett stim av böcker som handlar om ungdomar som är mitt i vilsenheten där mellan barndom och vuxen. Just nu läser jag Vi måste prata om Kevin som är så gripande att jag måste läsa den i små portioner och för några veckor sedan läste jag Mikael Niemis ungdomsbok Skjut Apelsinen. Båda böckerna handlar om ungdomar som inte ser någon annan utväg än att provocera fram en reaktion. Med våld eller med dikter, med ett på ytan självvalt utanförskap eller genom ren mobbing försöker pojkarna skapa sig ett liv.

Med betoning på pojkarna, för det här är båda böcker med pojkarna i centrum. I Skjut Apelsinen är det gymnasiet en svensk småstad och eleverna kategoriseras som antingen skitar eller idioter. Hur ska man kunna vara sig själv där i mellanrummet mellan de bortskämda medelklassbratsen och de kuvade arbetarungdomarna? En väg är att utmärka sig med udda klädsel och i gerillastyle sätta upp dikter över hela skolan, en annan är att skaffa sig en position helt utanför samhällets normer.

Det här är en rå, frispråkig, grabbig bok om att växa upp som kändes mycket lång från min verklighet. Just därför var den en spännande läsupplevelse, jag läste den strax efter Pojkarna och sällan har två böcker med liknande teman varit så olika. Hoppas nu bara att ungdomarna hittar till böckerna, jag kan också se Skjut Apelsinen som en välgjord TV-serie. Hallå SVT? Läser ni?

nästa gång blir det Tom

2012-02-05T08:37:00.001+01:00

Nästa träff med bokcirkeln utan namn blir den femte mars - alltså har alla hugade en månad på sig att läsa! Och tänka ut ett bra namn :-) Hoppas nu att vi blir lika många som ses och pratar böcker som sist. Väl mött!

Sunset Park i min hand

2012-02-04T18:23:00.004+01:00

Jag har blivit övertalad, närmast tvingad :-) att ge den gode Pål Ååååster ännu en chans. Efter den i mitt tycke gubbsjuka och konstfärdigt konstruerade, evigt upprepande Invisible så trodde jag att det var slut mellan Pål och mig. Men som alla vet är det är svårt att ge upp en gammal kärlek bara sådär, han får en ny chans. En. En lördagskväll till med Pål som sällskap, om inte Sunset Park håller måttet så är det definitivt slut. Finito.

Järnladyn

2012-02-04T17:16:00.002+01:00

Såg Järnladyn igår och kan inte annat än imponeras av Meryl Streep. Hennes förmåga att i mimik, kroppshållning och tal gestalta rollen av västvärldens första kvinnliga premiärminister är fantastisk. Filmen är sevärd bara för rolltolkningen men är man sedan något intresserad av politik så blir den ännu bättre.

Det handlar om människan Margaret och i tillbakablickar får vi följa hennes karriär och familjeliv. Det här är också en ömsint bild av åldrandet och sorgen över en död livskamrat och den balanserar ibland på gränsen till att bli för nostalgisk, för sentimental men jag tycker nog att den klarar sig undan de värsta fällorna. Vi får möta en kvinna som kämpat för sina ideal hela livet och som öppnat möjligheter för andra kvinnor att komma efter, numer finns det fler kvinnor i ledande politiska positioner i Europa. 1979 fanns där bara Mrs Thatcher och man kan tycka mycket om hennes stenhårda politik men hon framstår i filmen som principfast och ärlig. Läste i SvD idag att det i dagarna är 30 år sedan Falklandskriget inleddes, det och bomben i Brighton är de två enskilda politiska händelserna som får ta störst plats i filmen och det är nutidshistoria som skildras. Jag hade ganska höga förväntningar på den här filmen och blev ändå positivt överraskad. Klart sevärd, inte riktigt i The Queen-klass men helt OK.

dags att lära känna Mrs Thatcher

2012-02-03T17:06:00.007+01:00

Ut i kylan i vinterkvällen för att se Järnladyn, en kvinna sedd som kall och kylig med frostig, närmast människofientlig politik. Kanske kan kvällens film ändra på bilden av Mrs Thatcher?

2011 års bästa debutant?

2012-02-03T11:17:00.004+01:00

Bokbloggsjerkan handlar om debutanter! När jag tittar på min läslista för 2011 inser jag att jag läst få debutanter men de jag faktiskt läste var desto bättre. Den som sticker ut allra mest är förstås Tomas Bannerheds Korparna som jag hittade till i höstas och tyckte mycket om trots att jag inte är särdeles intresserad av fåglar. Människorna intresserar mig desto mer och berättelsen om barndomen i Småland på 70-talet fängslade mig från början till slut. Ännu en debutant som jag läste var Josefin Sundströms delvis självbiografiska roman Vinteräpplen. Den kom i pocket under 2011 och beskriver tre generationer kvinnoöden i Österbotten. Jag har tipsat både vänner och bekanta om just den här boken och alla som läser drabbas av deras liv. Svensk debutant nummer tre får bli Sara Ohlsson vars ungdomsbok Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag Rappt språk, humor och depp i skön förening och fyllt med hopp för alla nydumpade därute gammal som ung. Läs, läs, läs, skrev jag om den för ett år sedan.

Läs, läs, läs passar för alla tre böckerna i mitt lilla debutantinlägg. Torsdag den 23 februari får vi veta vem som tar hem Borås Tidnings debutantpris. De nominerade hittar du här , det är bara Tomas Bannerhed jag läst, Carolina Fredrikssons Flod har jag börjat på många många gånger och inte kommit vidare. Vilken debutant hejar ni på?

med en doft av Grasse

2012-02-03T09:15:00.000+01:00

En ny tvål förgyller mitt handtvättande, om nu tvagande för att undvika kräksjuke och influensabacilller överhuvudtaget kan förgyllas. Doften av verbena stannar på mina händer och jag förflyttas till Grasse. Verveine - verbena har jag bara känt doften av i produkter från södra Frankrike och besöket på Fragonard i Grasse var en orgie i den syrliga blomdoften. Tvättar händerna ännu en gång och drömmer om Rivieran.

Grasse 2007

här är det full fart...

2012-02-02T14:32:00.004+01:00

Åker pulka varje dag just nu men bilden den kommer från 2008 :-)

noveller från det femtonde distriktet

2012-02-02T12:08:00.002+01:00

En annan tid och en annan plats är känslan när jag läser Mavis Gallants samling texter. Från det femtonde distriktet lämnar mig på något sätt ganska oberörd. Människorna befinner sig oftast i Frankrike, det är efterkrigstid och den minsta gemensamma nämnaren för novellerna kan vara rotlöshet eller oförmåga att anpassa sig till förändringar. Närmast kommer jag att tänka på brittiska romaner och noveller om en tid som flytt, där då ofta den viktorianska eran, en tid och ett sätt att leva som oundvikligt är förbi. Tiden har passerat och människorna står vilsna och oförmögna att förändra sig kvar och det fångar mig inte. Inte just denna gång.

Hyllat den här, i mångas tycke klassiska samling, har istället både recensenter och andra bloggare. Eva Johansson beskriver i sin recension i SvD hur

"Gallants noveller – för hon är i första hand novellförfattare, och en alldeles lysande sådan – rör sig fritt över världskartan och tecknar en tillvaro där exil, främlingskap och rotlöshet utgör villkoren för de ofta vilsna gestalter som befolkar hennes berättelser. ".

"Noveller är inte kapitel i en roman, har Mavis Gallant skrivit någonstans. Så rätt. Sluka inte de här berättelserna en efter en i ett enda svep. Vila i dem, låt dem verka – och värka – i själen. Det kommer de att göra. "

Måhända kommer de att stanna längre i ert minne än i mitt. Jag är inte övertygad om att jag återkommer till dem, de kändes för distanserade och kyliga för mig.

att leva här och nu - till minne av Wislawa Szymborska

2012-02-02T08:07:00.000+01:00

Jag nåddes idag av beskedet att Wislawa Szymborska gått bort 89 år gammal. Bjuder på en repris av mitt inlägg om diktsamlingen Här.

Wislawa Szymborska befinner sig mitt i samtiden, precis Här i sin diktsamling som kom på polska 2009 när författarinnan, som föddes i Poznan 1923 och levt större delen av sitt liv i Krakow, var 86 år gammal. Man talar ju sällan om en dams ålder men i detta sammanhang känns det nödvändigt. Jag är imponerad av Szymborskas instensiva närvaro i nuet, hon är härvarande i sina texter, kommenterar samtiden med skarp blick och knyter an till erfarenheter gjorda under en lång livstid. Hon värjer sig från att bli alltför nostalgisk och fastna i gången tid och jag smålog när jag läste hennes dikt som heter Mitt svåra liv med minnet. Första strofen lyder:

Jag är en dålig publik för mitt minne.
Hon vill att jag ständigt och jämt ska lyssna på henne,
och jag skruvar på mig, harklar mig,
lyssnar och lyssnar inte,
jag går ut, kommer tillbaka, går ut igen.

och hon fortsätter:

... men i mina planer lyser ständigt en nutidssol,
på aktuella moln, längs pågående vägar.

underjordiska timmar

2012-02-01T12:45:00.115+01:00

Det här är en betraktelse över storstaden, den plats där möjligheterna och ensamheten bor. Myllret och anonymiteten "Detta oändliga territorium av skärningspunkter där man aldrig möts." Men stöter på varandra gör faktiskt de båda huvudpersonerna i Delphine de Vigans roman underjordiska timmar, där i myllret stöter de ihop men för att mötas krävs en blick som ser. Inte förbi utan in i.

Thibault arbetar som läkare, han kallas till nödställda runt om i Paris och han önskar så hett att den han älskar skulle kunna älska honom tillbaks. Han känner sig splittrad, hans på ytan trevliga liv känns inte tillräckligt. "På nära håll är han bara en Playmobilgubbe i sin bil med händerna fästa vid ratten, en liten plastfigur som har förlorat sin dröm."

Spågumman har sagt till Mathilde att den 20 maj då ska livet förändras. Som en desperat utväg har hon bestämt sig för att tro på korten och när datumet väl kommer får jag som läser följa henne, ensamstående yrkesarbetande mamma, genom dagen då månader av trakasserier på arbetet når sin kulmen. Arbetskamraterna blundar och chefens utfrysning av henne gör arbetslivet till ett helvete. För Mathilde finns snart inget val längre, hon måste välja vilken sorts resenär hon ska vara. Tunnelbana eller livet, där finns två sorters resenärer: "De första följer en utstakad linje, som om den var sträckt ovanför avgrunden, deras bana styrs av exakta regler som de aldrig frångår." "De andra släpar fötterna efter sig, tvärstannar, låter sig dras med, sticker iväg utan förvarning. Deras irrationella bana hotar flödet. De hindrar strömmen, skapar obalans i massan.". Ilskan, agressiviteten och frustrationen samlas som en hård boll inuti och enda vägen är framåt, längs med kanten för att inte störa för mycket, ledstången är där. Håll i den och bit ihop. Marchons, marchons!

GP, SvD och många bokbloggare har skrivit om den här franska samtidsromanen som gör mig både ilsken och vemodig. Jag kan inte annat än undra hur det gick för de här två människorna, jag önskar dem allt gott. En liten smula lycka. När kommer förresten filmen? Det här skulle kunna bli en riktigt bra fransk film!

alla tiders besöksantal

2012-02-01T07:27:00.007+01:00

Januari 2012 var månaden då många, många hittade hit till min blogg. Litteratur, en gnutta kultur och en särdeles cynisk anka verkar ha lockat allra mest. Gästbloggarn's inlägg Arne Anka och Makten är oerhört populärt bland bildgooglare och jag får tacka den gode Arne för trafiken. Skål och välkomna, igen och igen. Kosmonauter, kulturtanter och alla ni andra!

tiger, tiger - kryper under ditt skinn och stannar där

2012-01-31T14:31:00.000+01:00

För ett halvår sedan skrev jag om Tiger, Tiger av Margaux Fragoso som är en otäck självbiografisk roman och när den nu kommit på svenska så vill jag puffa för den.

Hon var 7, han var 51 och efter den där dagen vid poolen skulle inget någonsin vara sig likt igen - så börjar min text från i juni. Läs den och läs boken. Riktigt bra, riktigt hemsk.

men visst är januari en osannolikt lång månad...

2012-01-31T10:39:00.000+01:00

Bara lugn, det kommer en vår. Säkert!

åh, vilken box!

2012-01-31T07:30:00.025+01:00

Måhända några bloggläsare har insett att Gästbloggar'n är en man som gillar att gå All In? Naturligt är förstås när man läser en biografi om J.D. Salinger att sedan köpa hem en box med hans samlade verk på orginalspråk. Nu är det ju bara fyra volymer, tur att han inte läste en biografi över Strindberg...

Ser fram emot tankar om novellerna och förstås romanen. Dags för Salingerfest här hemma!

de där författarna som jag suktar efter

2012-01-30T19:22:00.001+01:00

Lyran frågar oss i veckans tematrio om olästa författare. Jag ska genast erkänna att det är många, alldeles för många och bokfloden väller fram allt stridare. Debutanter och klassiker i en salig blandning, svenska, europeiska och afrikanska. Många olästa blir det. Just nu längtar jag särskilt mycket efter att läsa böcker som legat ett tag i min hylla och därför väljer jag:

Gun-Britt Sundström: Maken finns i min hylla och jag har läst om hennes författarskap på flera bloggar den senaste tiden.

Steve Sem-Sandberg: De fattiga i Lódz är ju en bok som jag tänkt på länge, prisbelönt på alla sätt och säkert mycket spännande ämne för en historieintresserad mänska som mig.

och så får det bli

Dawit Isaak - Hopp och andra texter fick jag i min hand på bokmässan. Ska läsa.

Vilka suktar du efter?

med ett huvud överfullt

2012-01-30T13:21:00.003+01:00

Cast Glances av Tony Cragg, Pilane 2007

Vårterminsstressen drar igång och visst är det måndag mina vänner, måndag och skallen känns som överfull.

J.D. Salinger: A Life (Kenneth Slawenski)

2012-01-30T08:08:00.001+01:00

Catcher In The Rye är en av ungdomens absoluta favoriter och den har hållit för ett antal omläsningar genom åren. In Search of J.D. Salinger har tidigare givit en bild av författarens tillbakadragenhet men J.D. Salinger: A Life lägger hela pusslet, så gott det nu går med så många saknade bitar. A Life förklarar och avdramatiserar, men det finns ändå tillräckligt kvar för att Salingers skall framstå som det coolaste av författarliv. Eller vad sägs om att växa upp på Park Avenue, göra uppror mot föräldrar och diverse privatskolor (inklusive en militär sådan), vara med på D Day och slåss ett år i kriget, genomföra sina författardrömmar, få ett exklusivt avtal med New Yorker, ge ut en kultklassiker som enda roman, studera Zen, vara tio år före beatnikarna och tjugo år före hippiesarna, tacka nej till en inbjudan av paret Kennedys, lämna tillbaka ett enormt förskott för en andra roman och tillbringa närmare fyrtio år skrivandes för sig själv och inte publicera en rad.

Slawenski gör ett bra jobb, trots att man förstår hur svår hans research varit när Salinger efter en ovälkommen tidningsartikel fått vänner, släkt och affärskontakter att göra sig av med all korrespondens. Slawenski är ett fan, men lyckas ändå hålla en distans som ger hans porträtt trovärdighet. Kanske blir berättelsen om kriget lite väl mycket fiction och också naiv sådan då Salinger som underrättelseofficer knappast utstod riktigt lika stora umbäranden som fotfolkets som beskrivs i boken - om inte annat bevisat av det faktum att Salinger kunde fortsatte skriva (på maskin) under kriget. Slawenski är förlåten då Salingers krigsupplevelser (som han naturligtvis själv aldrig berör förutom indirekt i sina noveller) ingår som byggsten i den metodiskt uppbyggda psykologiska profil som används i de lika metodiska analyserna av texterna. Dessa analyser varvas mycket snyggt med berättelsen om Salingers liv.

Där In Search of... kom ut först efter en rättslig process och då i en omskriven version som framställde det motvilliga objektet i inte alltför god dager ger A Life en oemotståndlig lust att läsa Salinger. Gästbloggarn drabbades till och med av ett habegär som normalt reserveras hemelektronik samt möjligtvis japansk whisky med coola etiketter och en Salinger-box är därför på väg med posten as we speak. Salinger hade hatat denna o-Zenska manifestation av materialism, liksom att bli bloggad om (hans ideala läsare "läste och sprang") och troligen hade han haft invändningar även mot A Life, men där hade han varit fel ute. Så här efter sin död får han allt bjuda på sig själv, till litteraturvärldens fromma.

mätt och nöjd med en bok i min hand

2012-01-29T15:42:00.003+01:00

Eller kanske inte en bok i min hand, snarare tre. Efter den trevlig bokbloggarträffen på El Corazon gick turen händelsevis till Pocketshop. Händelsevis köpte jag några böcker och händelsevis var jag tvungen att börja läsa i en av dem direkt. (Kan det vara en bok från Sekwa?)

Som alltid var det mysigt att träffa människor som är lika intresserade av böcker och läsning som jag och några nya bekantskaper hade hittat till vårt träff. Tyvärr hade bacillerna slagit till och vi blev en klart mindre skara än vad som var tänkt. Vi som trotsade kylan och kom hade en mysig stund med god mat, bokprat och bokbyte. Tack alla bokbloggarkompisar för trevligt sällskap! Bilderna har jag lånat av Hannele. Tack! Särskilt tack till Enligt O som ordnade!

Enligt O
Marias bokliv
Olika sidor
Boktjuven
What you readin'
Hanneles bokparadis

gone bokbloggsbrunching!

2012-01-29T12:00:00.002+01:00

Öster om Heden - ännu en tantlitt

2012-01-29T09:46:00.008+01:00

Nu bor jag själv inte Öster om Heden men inte många steg ifrån och i sin nya roman frossar Viveca Lärn i Göteborg (och elefanter). Miljöerna är beskrivna in i minsta trottoarkant, personerna som befolkar trappuppgången på Sten Sturegatan och vinner på Postkodlotteriet kommer dessutom från olika omständigheter så hela området mellan Heden till Kålltorp - Korsvägen, Skår, Bö, Delsjön, Skatås - beskrivs med kärlek. Vivecka Lärn kan sitt Göteborg, älskar sitt Göteborg och det märks. Barn och ungdomsminnen kryddar berättelsen och de kan säkert väcka nostalgi hos dem som var med då, reklamjinglar från 50-talet, flickskolor och halstablettsortiment fladdrar förbi (hej svärmor...). Det här är en roman som ska föreställa nutid med samtidsmarkörer i form av paddor, bredband och bokningar på webben men människorna, människorna. De är som karikatyrer eller figurer från en annan tid, nu råkar några vara i min ålder, några är lärare och nej. Jag är ledsen Lärn men om man ska förlägga en bok på en så specifik plats med så detaljerat beskrivna karaktärer då får man vara noggrannare med researchen.

Antingen det eller lämna mer till läsaren att fylla i själv och just det hade inte skadat, snälla värld låt oss tänka lite själva. Här är det en och annan beskrivning för mycket och jag känner mig faktiskt lite idiotförklarad när jag läser. Med böckerna om Saltön funkade det eftersom det var en påhittad plats och man kunde köpa att karaktärerna var just figurer i något av en vuxensaga men i Öster om Heden funkar det inte för mig. Övertydligt - nej tack! Till Lärns försvar så småfnissar jag ändå då och då, de dråpliga kommentarerna som hämtade från tjuvlyssnande på vagnen, och vill man tillbringa ett par timmar med att läsa en habil tant-litt så är Viveca Lärns senaste roman helt OK. I genren så väljer jag dock alla gånger hellre Katarina Mazetti eller Karin Brunk-Holmqvist. Riktigt sugen blir jag däremot på att åka på safari - drömresan skulle gå till Kenya, helt klart.

LitteraturMagazinet har intervjuat Viveca Lärn - läs mer om boken där.

Som vanligt extra tack till e-lib som ger ut dem och biblioteken som låter mig låna sprillans nya böcker utan att stå i kö.

lärjungen

2012-01-28T15:41:00.046+01:00

Lärjungen av Hjorth/Rosenfeldt tar vid där Det fördolda slutar, ett slut som var en oemotståndlig cliffhanger. Alltså var jag bara tvungen att läsa vidare om människorna i riksmordkommisionen. Huvudpersonen är ensamvargen som en gång hörde till gruppen, den medelålders psykologen Sebastian Bergman som förtvivlat letar efter ett liv värt att leva. Hans dröm om en familj, om att höra till gör att han tar till alla medel för att komma sin vuxna dotter nära. Samtidigt är det sommar i Stockholm och riksmordkommissionen står inför en serie kvinnomord som alla är exakta kopior på en serimördares dåd 14 år tidigare. Sebastian Bergman var med som profilerare i utredningen på den tiden och det blir allt tydligare att han också spelar roll i den här heta sommarens mord. Mer tänker jag inte skriva om handlingen men jag läste med andan i halsen till sista sidan och skummade inte ett enda stycke. Gott betyg!

Läs absolut den här deckaren, men läs Det fördolda först. Det är båda riktigt välskrivna och mycket spännande kriminalromaner som låter läsaren tänka själv. Ovanligt fri från schabloner och fyllda av psykologiskt trovärdiga människor. Och spännande, spännade med ytterligare en cliffhanger på slutet. Nästa bok är den på gång eller?

"skicka böcker till Etiopien" - hjälp till att starta ett bibliotek!

2012-01-28T11:06:00.001+01:00

Dags för alla bokbloggare att göra en insats!

Det är Johan Persson och Martin Schibbye som vädjar till oss att skicka böcker på utländska språk till fängelset i Etiopien. De vill starta ett fängelsebibliotek i Kalityfängelset i Addis Abeba och enligt Martin och Johan finns ett stort sug efter litteratur. Visst finns där böcker i er hylla som skulle kunna passa i ett fängelsebibliotek? Journalistförbundet står bakom uppropret och där finns mer information att hämta, böckerna ska åtföljas av ett brev på engelska till Martin och Johan och adresseras till:

Johan Persson/ Martin Schibbye
Kality Prison Zon 7
Addis Abeba Prison Administration
P O Box 2436
Addis Abeba
Ethiopia

hur var det nu med kill hyllvärmare?

2012-01-28T08:39:00.002+01:00

Alltså jag måste ha missuppfattat det där med killhyllvärmare-utmaningen. För en drygt en månad sedan skrev jag en finfin lista över de böcker från min hylla som skulle läsas i första omgången. De olästa böckerna skulle bli färre och det dåliga samvetet över hyllvärmarna skulle tillfälligt dämpas. 1 (en) bok av de drygt 20 jag läst sedan löftet är en hyllvärmare. Riktigt underbar var ru men alltså. Hur var det nu? Dessutom har min hylla fått påfyllning. Inte kan man handla böcker som en tok och samtidigt ta död på alla sina hyllvärmare? Eller?

Men. Nu var det ju så att Agnes i Lund skulle stänga så just de var riktiga fynd, bokcirkelboken måste man ju få tag i och böcker till boktolvan fanns inte på e-lib och dessutom ...

Håhåjaja - samlar oläst på en hylla och ser att där är sisådär väldigt många på kö. Börjar med Vi måste prata om Kevin genast, inte för att den finns på en endaste utmaningslista utan för att filmen är aktuell på filmfestivalen. Så'n är jag. Odiciplinerad. Med en skön samling olästa böcker.

laleh i mina öron

2012-01-27T17:27:00.000+01:00

rätt som det är så är man nio

2012-01-27T15:30:00.002+01:00

januari 2004

Grattis J som fyller nio just idag. Undras om inte livet var ganska skönt där i pulkan? Varmt klädd, nedbäddad i fårskinn och dragen av kusinen. Livet på en pinne! Men så förfärligt snabbt tiden går...

felicia försvann, kan någon säga hur?

2012-01-27T10:07:00.062+01:00

Med Cornelis visa ringande i öronen som ett soundtrack läser jag Felicia Feldts roman Felicia försvann. För det är en roman, väl? Autofiktion, där man tar egna erfarenheter och skruvar dem ett par varv för att få fram en poäng. I fiktionen är författaren Gud - väljer vad som ska tas med och väljer vad som skall lämnas utanför och den bild som Felicia Feldt ilsket, ärligt och totalt utlämnande väljer att berätta om sin barndom och uppväxt är förfärligt jobbig att ta in. Där finns psyskisk ohälsa, sexuella övergrepp, mobbing, otrygghet och och ett barn totalt utsatt för de vuxnas nycker. Jag skriver de vuxnas för var finns papporna? Var finns andra vuxna i Felicias närhet? Om familjelivet såg ut så här var fanns grannar, socialtjänst, lärare?

Bokens form förstärker berättelsen, små minnesbilder som skrivna på Post-It blandas med längre texter och tankebanorna hoppar fram och tillbaks i tid, nu är då och då är nu och det som hände då påverkar obönhörligt nu ända fram till den dag Felicia bestämmer sig för att det får vara nog. År av terapi, kraschade förhållanden, dåliga relationer måste få ett slut, försoningen är inte längre ett alternativ och det känns skönt för mig som läsare. Ta ingen skit var Grynets paroll och det var dags för Felicia i den här romanen att sätta stopp. Hur verklighetens Felicia hanterar sin historia hoppas jag att vi slipper se i tv-soffor framöver. Jag är nämligen inte alls säker på att tv-soffor är den bästa platsen för ett helare liv. Däremot hoppas jag på att Felicia Feldt fortsätter skriva - hennes debut lovar mer. Mycket mer!

Min favoritversion av Felicia Adjö är inte Cornelis själv utan Marie Fredrikssons. Lite lagom 90-tal sådär. Håll till godo:

människan byggd av bokstäver?

2012-01-27T08:15:00.004+01:00

Kneeled Shadow II av Jaume Plensa

Bilden kommer från skulpturutställningen i Pilane 2009. De rostfria bokstäverna bildar ett skal, en yta som med sina symboler definierar oss mot omvärlden och ytan rinner ut över den karga hällen. Innanför orden är det tomt, öde. Eller plats för själen.

ser jag förstås också dröm - installation av Jaume Plensa

2012-01-26T16:08:00.005+01:00

Det stora norskägda hotellet skall invigas ikväll och bara ljusshowen på fasaden ryktas ha kostat 3 miljoner. Konst för 20 miljoner har valts ut för hotellet och i dag kunde jag se de fräcka gubbarna som hukar på Drottningtorget. Ser inget, hör inget, säger inget - skiftar i färg som kameleonter. Om nu de blir en symbol för vår stads politiker eller för invånarna eller för hotellet det vet ingen... Säkert som amen i kyrkan så kommer där finnas ett vitsigt namn på dem spritt i hela stan inom några dagar. Inspirerade av de tre buddistiska små statyerna med aporna som varker ser, hör eller talar - vackert budskap om att man inte ska föra tråkiga tankar vidare. Jag associerar genast till (trumvirvel) en bok. Tre apor av Stephan Mendel-Eenk. Läs den och åk till Drottningtorget och se det fräcka konstverket Dröm av Jaume Plensa.

Måste leta fram de andra konstverken jag sett av den här spännande konstnären i mitt fotoarkiv. Han har ställt ut på Pilane fler gånger och alltid med intressanta skulpturer. Återkommer.

när jag går genom staden, över broar och torg

2012-01-26T13:39:00.007+01:00

ser jag som vanligt mest böcker...

Just nu skyltas Tom Rachmans De imperfekta som vi bokcirklade i somras. Pocketversionen är kommen och för alla som ännu inte läst så kan jag rekommendera! Mina tankar och bokcirkeltankar och Enligt Os spännande text om boken som fick respons av självaste förläggaren, tillika översättaren kan man klicka sig till om man har lust. 2013 verkar det som det kommer film baserad på romanen men vänta inte på filmen, läs boken. Perfekt läsning en helg i januari.

Tre berättelser; tre män

2012-01-26T10:25:00.002+01:00

Rosad av damen vid världens slut

Nu är den din så öppna och njut
Blickande ut över kolsvarta stränder
Har du nog denna i dina händer
En doft av Europa du förhoppningsvis får

och en tanke kring livet medan dagarna går...

Så löd den fina versen på paketet som jag fick på julafton. Dottern hade valt noga för att hitta en bok som skulle kunna passa mig och tack vare ett hon studerar i Lund så finns där några riktiga bokhandlar att leta i. Valérie Mréjens bok Tre berättelser; tre män är faktiskt lite svår att genrebestämma, det är tre kortromaner eller tre noveller eller möjligen tre diktsamlingar. När jag läser om Mréjen kallar hon boken roman så det får jag också hålla mig till, jag läser också att det här är debutboken och att författarinnan har en bakgrund som bild och videokonstnär och faktiskt skulle texterna kunna liknas vid konstverk. Som i en serie collage av observationer, dialoger och beskrivningar får jag möta de tre männen: morfadern, älskaren och fadern. Alla tre framställs de som ganska udda personligheter som mest av allt tänker på sig själva och sina egna behov, omvärlden får anpassa sig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör att den här boken känns så fransk, måhända är det den intellektuella utmaningen som ligger i texten, arrogansen och självcentreringen som jag upplever hos männen eller möjligen den alldeles speciella muntra kvickheten i språket. På baksidan av omslaget gör Bodil Malmsten reklam för boken och hon skriver:

Jag tänker - hur ska jag få så många som möjligt att läsa den här boken?
Varför just den?

För att den är rolig.
Välskriven.
För att det är litteratur.
För att det är sant.
För att jag säger det.

SvD och GP skriver också om den här franska boken som kräver full uppmärksamhet av läsaren, jag måste själv pussla samman bitarna av de tre männen och skapa mig en helhet. Håller med Bodil om att den är läsvärd och tackar min lilla J som valde en julklapp med en stark och tydlig doft av bildningens Europa.

solnedgång

2012-01-25T15:44:00.007+01:00

La Gomera känns redan avlägset, kylan knarrar utanför fönstren, snön gör vinterdagarna något ljusare. Får påminna mig: Pool på taket och solnedgång. Bilden förgyller min eftermiddag här på bloggen, helt OK utsikt får man säga.

jag är världsförälder, är du?

2012-01-25T11:59:00.002+01:00

en avig och en rät

2012-01-25T08:00:00.001+01:00

Åh, jag lyssnar en stund varje dag och den är så bra! utbrast min arbetskollega lyriskt häromdagen i fikarummet och jag håller med. Välskrivet, humoristiskt och ärligt, så ärligt att det för min smak känns aningen "too much information". Jag fnissar åt Mia Skäringers dräpande formuleringar och sätter skrattet i halsen eftersom jag förstår att det här är texter som är skrivna av en person som är på väg rakt in i den beryktade väggen. Glastaket som begränsat en arbetartjej från Värmland utan gymnasieutbildning har hon lyckats knackat små hål i men känslan finns där hela tiden att inte duga. För att bevisa för sig själv och andra att hon är något så jobbar hon, lämnar ut sig kväll efterkväll på scenen, spelar in Solsidan och blir folkkär. Och igenkänd. Maria kan ju vara både madonnan och horan, och budskapet kommer igen: Ta fatt i din hjärtas röst, sälj dig inte billigt utan värdesätt dig själv och följ den där rösten. Jag läste boken i ett svep på semestern och kanske hade den tjänat på att läsas en snutt då och då, liten övermättnad infann sig hos just mig. Ändå fortsatte jag läsa, det är lättläst och jag kan inte annat än känna för den där osäkra brukstösen med det gränslösa behovet av att bli älskad. Inte till varje pris dock. Måhända måste man vara lite avig för att få rätsida på livet, och det hoppas och önskar jag verkligen Mia Skäringer.

Skrev igår om den smala litteraturen och väntar intensivt på mitt paket med böcker från hela världen. Under tiden skriver jag om precis det motsatta. Mia Skäringers bok Avig Maria får väl representera de böcker som säljer rejält. Självbiografisk, utlämnande om en kändis och garanterat i varje pocketställ på macken, ICA och Pressbyrån. Inte dumt alls, kan Mia Skäringer och Zlatan locka till läsning och dessutom peppa till att följa sin egen väg så bravo!

finns där plats för den smala litteraturen?

2012-01-24T12:09:00.002+01:00

Nomineringarna till Nordiska Rådets litteraturpris 2012 bjuder mig bara okända titlar. Sverige representeras av Katarina Frostensson och Eva-Marie Liffner, ingen av dem har jag läst. Hörde ett så spännande avsnitt av biblioteket igår med titeln Pengarna eller litteraturen - smala böcker i en bred tid. Journalisterna menade att gapet mellan säljande och ickesäljande blivit allt vidare. Som ett exempel på bok som sålt i mycket liten upplaga togs den isländska novellsamlingen Bland träden upp. Gyrdir Elíasson vann Nordiska Rådets litteraturpris 2011 och har ändå inte sålt i mer än något 100-tal exemplar i Sverige. Kanske kan bokmässans under året satsning lyfta den nordiska smala litteraturen, gammelmedia och alla vi i sociala medier har förstås också ett ansvar. Jag har tagit mitt och beställt Bland träden idag. Alla anledningar till att köpa en bok är bra och i min hylla finns det plats!

readtreat

2012-01-24T07:56:00.002+01:00

Bara ordet ReadTreat får mig att längta. Underbar känsla av att dra sig undan och bara läsa... Bokmalen ordnar en helg i läsningens tecken och för alla boknördar så låter det som en dröm. Författarbesök, bokcirkel och spa, allt i Lysekil. Nu ska inte jag med på just den här helgen men drömma kan man ju, kanske är det något för dig. Klicka dig till Bokmalen genast!

och så var det drakens år

2012-01-23T18:38:00.003+01:00

Då går så dagarna från Kaninens år till Vattendrakens. Tycker minsann att det låter riktigt spännande; 2012 ska bli fartfyllt, oberäkneligt och kreativt. Här gäller det att hålla i sig och hoppas på framgång och lycka, undrar just om man har störst förutsättningar för det om man är en kanin eller en drake? Jag minns så väl när jag skulle få mitt första användarnamn i vårt IT-system. Det blev draken, året efter skulle jag tilldelas ett nytt: skatan. Det var bara häxan som fattades. Undrar vem som valde? Nu heter jag anjo men en liten fladdrande flamma kan jag nog åstadkomma om man retar upp mig...

nu är Strindbergsåret i full gång

2012-01-23T12:45:00.049+01:00

Igår skulle herr Strindberg fyllt 163 år om han levat och för att sätta rejäl fart på Strindbergsåret 2012 inleddes då också Dramatens program med högtidligt inledningstal. Spöksonaten, Strindberg ut och in, Satans Strindberg, Till Damaskus och Spår av Strindberg är några av föreställningarna. Missa inte bloggen August där man kan läsa Strindbergs egen Ockulta dagboken publicerad sisådär drygt 100 år i efterhand och Kulturen i Lund är första anhalten på vandringsutställningen Strindberg och fotokonsten. Ett av självporträtten passar att visa också här på min lilla blogg. Mitt eget Strindbergsår har börjat med att jag tagit fram en antologi med dikter och Hemsöborna. Hur fortgår ert Strindbergsår?

Lina Ben Mhenni - en modig röst som ekar över världen

2012-01-23T08:34:00.002+01:00

Lina Ben Mhennis lilla debattbok tunisian girl är ett unikt tidsdokument över hur en osedvanligt modig ung kvinna från Tunisien kan vara med och förändra världspolitiken. Genom att envist och uthålligt som hon arbeta ideellt och utan politisk hemvist för hon ut film, fotografier, och texter. Hon bloggar, Youtubar och skriver på de sociala medierna Facebook och Twitter så på så vis kan människor i diktaturen få ta del av verkliga nyheter och inte bara regimens propaganda. Hon beskriver hur demokratin kan få möjlighet att flyga med egna vingar, sammanlänka människor och hon poängterar att Internet skapar möjligheter till ett enat, solidariskt uppror där informationen når ut till folket. Alla har samma mål, alla delar samma dröm och samma hopp om en demokratisk framtid i ett öppet samhälle. Bloggen A Tunisian Girl lever också efter revolutionen och Ben Mhenni skriver vidare, diktatorn är försvunnen sedan ett år tillbaka och den långa vägen mot en fungerande demokrati behöver också fortsatt många röster. Det första demokratiska valet hölls i höstas med högt valdeltagande, de vinnande partiet är uttalat islamistiskt och hur det påverkar landet återstår att se. I det svenska förordet av Yasmine El Rafie beskriver hon också hur Tunisien lider av sina uteblivna turistinkomster, så länge diktaturen höll semesterorterna och stränderna lugna så kom turisterna, till ett land med revolution på gatorna kommer resenärerna inte längre...

Lina Ben Mhenni har på flera sätt fått bli den arabiska vårens röst och det som hon själv på bloggen kallar "min lilla bok" är del av dokumentationen av en händelse som förändrat en hel region. På webbplatsen tunisian girl har det svenska förlaget samlat intressanta länkar för de inte har full koll på franskan utan föredrar att läsa svenska. Titta in, där finns mycket spännande läsning!

tulpantid

2012-01-22T15:22:00.001+01:00

För att skapa illusionen av att våren är kommen finns inget bättre än en bukett tulpaner. Snön smälter utanför mitt fönster och inne blommar det i en härlig lila glasvas som jag fått av min mormor. I mars bär det av till tulpanernas land för att insupa kultur och konst men en och annan blomma lär vi säkert se också. Biljett och hotell bokat, mot Amsterdam.

Sodom und Gomera

2012-01-22T11:20:00.001+01:00

Att deckare är omåttligt populära kan man se i varje bokhandel som man besöker, så också vid världens ände. I Valle Gran Rey fanns en fotoaffär med en liten bokavdelning; några resehandledningar, litet utbud av kartor och så deckare förstås. Var tvungen att ta ett suddigt foto av de två spännande titlarna "Tod am Teide" och "Sodom und Gomera"... Småler fortfarande!

förr eller senare flyter det fördolda upp till ytan

2012-01-22T09:07:00.004+01:00

Jag har poolspanat - på det tyska hotellets takterass lästes det deckare. Svenska deckare. Populärast av alla enligt just den här lilla ovetenskapliga undersökningen var Hjort & Rosenfeldts Det fördolda. När sedan Enligt O hyllar samma bok så var valet givet och jag behövde inte ångra mig. Det här är en riktigt spännande svensk deckare som överraskade mig med att vara välskriven och lagom mallad. Visst finns där en stockholmsbaserad utredningsgrupp av poliser som alla har sina egenheter, visst blir där småkonflikter mellan den lokala polissyrkan och riksmordkommisionen, visst finns där en socialt katastrofal missbrukande psykolog som gör allt han kan för att glömma personliga trauman, visst finns där ett blodigt mordfall. Men där finns så mycket mer: mänsklighet och värme, komplexa relationer som inte bara löses på en kafferast och en psykologisk trovärdighet. Jag önskade att jag hade haft bibliotekskortet på plats här i sommarstugan, då hade jag laddat hem del två Lärjungen på studs. Snyggt jobbat Hjort och Rosenfeldt, inte sedan Kristina Olssons deckare som jag läste i våras har jag läst något så spännade från Sverige.

Hur var det då med titeln? Eftersom jag inte vill spoila läsningen för någon så kan jag berätta att flera av personerna i handlingen har händelser/handlingar i det förflutna som hamnat i det fördolda. Hemligheterna avtäcks allteftersom och det är en styrka med den här berättelsen, där finns så många spår, så många avslöjanden som gör människorna intressanta ända fram till sista sidan.

Psst. Finns på elib, bara att låna hem. Gör det!

snökaos

2012-01-21T13:25:00.000+01:00

Årets första snöstorm härjar på västkusten och världen är täckt av vitt. Ljust och vackert eller vått och kallt. Välj själv, kvällstidningsrubriken kanske något överdriven men ett är säkert. Brasa, sport på tv och bra läsning. Sådan blir min dag.

Min kamp (Karl Ove Knausgård)

2012-01-21T11:01:00.002+01:00

Min kamp del ett handlar om Knausgårds sena barndom och ungdom och hoppar sedan fram till faderns död. Boken är skriven med någon sorts envishet och ambition att redovisa detaljer vilket fungerar som en stomme för det han verkligen berättar. Ta den dråpliga skildringen av en tonårig nyårsfylla där smusslandet med öl, planeringen för att hamna på en fest han inte är bjuden till och videotittandet som blir det snöpliga resultatet som i sin obevekliga detaljrikedom tvingar eller lockar fram femtonåringen ur läsaren. Det är mycket igenkänning á la Underdog för en sextiotalist och en musikintresserad lantis känner också igen bandnamn och att alla andra hade fel musiksmak. När fadern dör blir berättelsen svartare av naturliga skäl, men det skall poängteras att Knausgård inte behöver ändra sin berättarstil då han redan från början hanterat allt, inklusive tonårsfyllor, med respektfullt allvar. Detta ger boken sin speciella karaktär - allt är viktigt och redovisas, samt skärskådas vid behov.

Skriver man om sig själv och sina närmaste så skriver man väl självutlämnande per definition, men faktum är att Min kamp på någon nivå är återhållen eller småfeg, vilket man vill. Eller kanske skall man kalla det personlig integritet när Knausgård är obarmhärtigt analytisk mot sig själv och de han skriver om, men aldrig lämnar det rationella. Han är till exempel hård mot sig själv när han skriver om hur han satt skrivandet före sina barn men det stannar där. Det är författaren Knausgård som skriver om människan Knausgård och försöker förstå honom, men han kunde lika gärna gjort det i tredje person. Detta är inte fel och det är konsekvent genomfört, men man skall inte överskatta modet i det här "projektet". Visst, han kanske bränner några broar i sin bekantskapskrets, men läsare som inte har en alltför rosenröd illusion om sig själv eller andra lär inte bli förfärade över Knausgårds inre. Han är som folk är mest och kanske hade han varit det även om han blottat någon nivå till. Igenkänning är troligen bra för oss. Min kamp är bra för oss.

/Gästbloggare M

Anna har också läst Min Kamp, läs hennes text här.

det är mitt liv, de

2012-01-20T13:21:00.000+01:00

- Åh, det är pannkaka idag!
- Gillar du pannkakor?
- Jahadu, pannkakor, det är mitt liv,det!

Pannkaka på gång, 2010

yta eller innehåll - omslagets betydelse i jerkan idag

2012-01-20T09:29:00.003+01:00

Annikas bokbloggsjerkafråga idag handlar om omslag:

Jag hör till de få (vad det verkar i alla fall) som inte kunde bry mig mindre om en boks omslag och jag har verkligen försökt förstå varför så många älskar omslag så mycket att de faktiskt köper en bok enbart för att den har ett omslag som de gillar. Hör du till dem? Vilket är i så fall ditt favoritomslag i dag? Dela med dig av en bild och förklara vad det är som gör just detta omslag så speciellt.

Om du ställer dig på min sida: berätta varför du inte ägnar bokomslag någon större uppmärksamhet.

Inte vill jag vara en så ytlig person att jag erkänner att jag köper böcker tack vare omslaget när det finns så många bra recensenter, bokbloggare och bekanta att få boktips av men omslagen påverkar mig helt klart. Mer så att jag väljer bort en bok om den har ett omslag som inte tilltalar mig. För mycket guld, glitter, rörigt och överlastat. Då går boken ofta bort.

Grafiskt, snyggt, väldesignat yttre med ett intressant innehåll, gärna skriven av en författare som jag läst lite om innan, då är en bok riktigt lockande för mig. Ett typiskt exempel på en bok som jag skulle välja på pocketshop är:

Så ytlig är jag, hurdan är du?

dags för tea and cupcakes

2012-01-20T07:21:00.000+01:00

Kiten kommer från http://www.cocoadaisy.com/

spralleman

2012-01-19T19:50:00.000+01:00

Jag tittar på handboll, inte var det kul att Sverige gav bort matchen men jag småler när jag hör Hellgren använda det danska ordet för sprattelgubbe. Spralleman är så klockrent och jag tänker på en alldeles särskild elev som har spralleman som mellannamn. De är underbara de där sprattelgubbarna!

The Art of Fielding (Chad Harbach)

2012-01-19T11:41:00.003+01:00

Baseboll är väl så amerikanskt det kan bli. Efter att ha plöjt den underhållande The Art of Fielding, titeln från en (fiktiv?) instruktionsbok för basebollens outfielders (med brännsbollstermer "utelaget") måste jag erkänna att jag fortfarande inte riktigt vet hur man bränner folk i den här sporten. Jag tror att baserna fungerar som brännplatta, men detaljerna är så självklara att de inte förklaras i boken. Däremot är det relativt mycket baseboll i boken - teknik, psykologi och taktik - så en del snappar man upp. Det hela handlar om collegebaseboll, som liksom annan skolidrott är allvarliga saker over there. Talangen Henry Skrimshander värvas till en relativt fin liten skola för att stärka skollaget och drillas där av idrottskillen och träningsnarkomanen Mike Schwartz. Sedan strular det till sig i ett triangeldrama och en olycklig kärlekshistoria mellan dessa två och de tre övriga huvudpersonerna - (den manlige) rektorn, rektorns dotter och Henrys rumskamrat. Parallellt löper historien om den lilla skolans nederlagstippade basebollag som för första gången tar sig vidare till diverse slutspel, men nu är det väl ändå stopp osv.

Här skall direkt erkännas att jag sträckläste boken och hade stort nöje av den. Dock inbjuder omslagstexter där Jonathan Franzen hyllar denna debutroman och där jämförelser görs med The World According to Garp till en liten, liten slakt. Någon Garp är det inte fråga om, snarare är det i grunden en pojkbok som försöker vara vuxen genom lite djärva grepp som dock känns konstruerade. Den matematiskt begåvade har redan räknat ut att minst ett av förhållandena som nämnts ovan är homosexuellt. Inte så edgy nuförtiden, men det finns flera ansträngda twistar på detta för att piffa till anrättningen. Sedan är personporträtten naiva och det hela urartar slutligen till vacker pojkbokskamratskap som dock lämnar minst två läsarögon torra. Själva basebollstoryn är som den skall vara, med alla tillbehör. Min teori är dock att författaren själv aldrig spelat på högre nivå än knatteligan - lite för mycket av spelarnas "tuffa" snack etc känns som ihopdrömt av en supporter och/eller litteraturstudent. En del av sarkasmerna får väl slutligen sparas till Gästbloggarn själv som läste på trots alla invändningar, men till mitt försvar skall sägas att en page turner är en page turner och böcker med den specifika egenskapen är svåra att värja sig mot vad man än tycker i övrigt. Dessutom fanns det bara tyska TV-kanaler på hotellet och den uppmärksamme bloggläsaren vet vad redaktionen tycker om tyska skådisar.

/Gästbloggare M

PS: Glömde att Herman Melville och Moby Dick har en plats i romanen vilket inspirerar till en Klassiker i blindo-läsning i närtiden.

tittskåp?

2012-01-19T08:03:00.004+01:00

I San Sebastian fanns en hel del gammal bebyggelse kvar, husen var mycket slutna mot gatan men här och var såg vi en tittbalkong. Kände mig plötsligt mycket tacksam över att jag lever i en tid där jag som kvinna kan promenera vart jag vill. Tjäna mina egna pengar och bestämma själv...

jag skyller på Linda!

2012-01-18T19:43:00.000+01:00

Det finns värre saker än att sådär lagom smånonchalant släppa en kommentar i en hiss. "Men du vet att Agnes i Lund har halva priset på allt, där skulle du nog kunna hjälpa till att tömma lagret....". Tyvärr är jag som en piraya när det kommer till att fynda böcker. Hugger direkt. Så, jag får skylla på Linda och längta lite efter en stor postförsändelse fylld med typ:

Diana Janse: En del av mitt hjärta lämnar jag kvar

Maryse Condé: Färden genom mangroven

Bernardo Atxaga: Dragspelarens son

Mohsin Hamid: Nattsvärmare

Aris Fioretos: Den siste greken

Zakes Mda: Valsångaren

Naguib Mahfouz: Midaqq-gränden

Allt för det facila priset av 467 kr inkl frakt. Skynda fynda hos Agnes i Lund. Ren välgärning att hjälpa till att tömma lagret. Det säger Linda så då är det sant!

det var länge sedan!

2012-01-18T12:25:00.043+01:00

Ja, det var riktigt länge sedan jag läste en gammal hederlig historisk roman. I min ungdom fullkomligt plöjde jag Rune Pär Olofsson och Alice Lyttkens och de senaste åren är det nog egentligen bara Arn-böckerna som jag läst. Det var ett kärt återseende med en härlig genre som jag helt klart försummat.

När den första boken i serien - Dottern, tar sin början är det brytningstid i konungariket Sverige. Hansans makt är försvagad, kung Gösta har bestämt att Sverige ska överge katolicismen och klostrens rikedomar ska konfiskeras och under de här åren växer den unga flickan Gertraud upp. Fadern, som är tysk köpman boende i Kalmar, handlar med kryddor. Affärerna går allt sämre, och när modern dör i barnsäng så skickas flickan till sin gudmor för att lära sig att sköta hushåll. Det är ett hårt arbete och Gertraud som är halt ser en framtid som hemmadotter med dagar fyllda av sysslor. I tidigare generationer har det funnits möjlighet för en ogift, bemedlad, kvinna att gå i kloster och Gertraud som älskar att handarbeta drömmer om att få ägna sig åt broderi - allra helst skulle hon vilja färdigställa ett altarkläde till kyrkan. Ett altarkläde där jungfru Maria bär en krona med fem pärlor.

Det här är en lättläst bok som har sin styrka i miljöerna som är fint beskrivna och där omsorgen om detaljer i klädsel, redskap, hantverk och måltider är slående. Spännande är också skildringen av kvinnornas liv under senmedeltiden. Mannen har makten över familjen och den gifta kvinnan över hus och hem. Döttrarna är hårt hållna, deras liv är omskurna av regler, deras oskuld vaktas och de används inte sällan som brickor i giftermål för att stärka handelsförbund eller rent av som gåvor för att visa lojalitet. Det är lätt att glömma bort att synen på flickor och kvinnor i andra kulturer som vi idag har svårt att försonas med faktiskt har funnits även i vårt land, inte behöver vi ens räkna 500 år sedan. Det räcker med 100.
Tack snälla kusin A som lånt mig böckerna! Helt klart ska jag läsa fortsättningen Hustrun och Änkan också.

cirkeln utan namn har träffats igen!

2012-01-18T08:03:00.055+01:00

Igår var det dags för en skön samling bokugglor att ses igen för att prata böcker och läsning. Rona Jaffes Det bästa av allt var kvällens lektyr och de allra flesta tyckte att det var ett bra bokval. Det är 50-tal och det är Manhattan och vi får möta en samling flickor som har två saker gemensamt: att de arbetar på ett förlag och att de letar efter en man. Under tiden som de letar efter en lämplig ung man gör några av dem karriär men det är underförstått att så snart de gifter sig så är det hemmafruliv som gäller. Jag kan inte undgå att tänka på två riktigt populära TV-serier som också utspelar sig på Manhattan. Kontorsmiljön i Mad Men skulle kunna vara tagen direkt ur boken och flickorpåstansomroarsigmenegentligenvillbligiftatemat känns igen i Sex and the City. Jag själv blir lite småsugen på att se filmen från 1959, boken som kom 1958 var frispråkig för sin tid med både abort och beskrivningar av kvinnlig sexualitet. Finns det med i filmen måntro? Boken beskrivs som en av de första romanerna där unga kvinnors drömmar och känslor skildras på ett realistiskt sätt och vad jag förstår av det svenska förordet så är en del av händelserna självupplevda. Det var riktigt kul att läsa en modern klassiker och språket kändes förvånansvärt fräscht för att vara 50+.

Nästa bokcirkelträff pratar vi om Tom Perottas Lektioner i avhållsamhet. Det blir den 5/3 kl 18.30. Hoppas att vi blir lika många glada när vi ses igen i mars. Då måste vi enas om ett namn... Ruggugglorna går bara inte an.

också en trio...

2012-01-17T23:12:00.000+01:00

Gemensam nämnare? Kvinnor på omslaget, hundar, blålila bakgrundsfärg eller måhända så enkelt som kvällens kap? Tack mina snälla bokcirkelvänner för kvällens byte!

be för mig i tusen år - noveller om ett land i förändring

2012-01-17T13:05:00.000+01:00

En relation uppstår aldrig av sig själv, (...) Det krävs tretusen år av böner för att få lägga sitt huvud intill den älskades på kudden. För far och dotter? Tusen år kanske.

Det där med att förstå varandra över generationerna är aldrig enkelt och extra svårt måste det vara när man lever i ett land som snabbt förändras. Yiyun Li beskriver sitt forna hemland Kina i ett antal noveller samlade under namnet Be för mig i tusen år . Landet i öster där sättet att leva och tänka har skiftat i grunde och när den kommunistiska diktaturen släpper fram individualismen så plockas de gamla traditionerna fram för att, om möjligt, ha något att förhålla sig till. Kulturkrockarna blir närmast dråpliga och Li beskriver människor fulla av längtan efter ett gott liv, ett sammanhang där de kan höra hemma.

Yiyun Li har själv emigrerat till USA och flera av hennes texter handlar om livet i exil, svårigheterna att respektera de gamla värderingarna och samtidigt leva i en sekulariserad värld. En annan författarinna som skrivit novellsamlingar på liknande teman är Adichie - Det där som nästan kväver mig. Båda samlingarna är mycket spännande läsning!

Tack snälla tomten, en av böckerna på min önskelista var novellsamlingen Be för mig i Tusen år och eftersom tomten uppenbarligen läser bloggar så står den nu i min hylla. Riktigt bra!

åh vad hon inspirerar mig!

2012-01-17T11:30:00.003+01:00

Nu har Lyran gjort det igen! Skapat en läslista som fullkomligt tokinspirerar mig till att läsa böcker från Asien. Hon har satt samman ett antal titlar, blandat och gett i genrer och allt verkar passa mig precis. Skapar genast en sida här på bloggen där jag kan hålla reda på min asiatiska lista. Länkar till det jag läst och skrivit om här på bloggen. Välkommen dit!

tematrio - skrivande svenskor

2012-01-16T18:58:00.000+01:00

Lyrans tematrio handlar den här veckan om läsvärda kvinnliga författare från Sverige. Jag har tittat igenom mina läslistor för de senaste åren och inser att jag läser inte alltför ofta svenskt. Många kvinnor men inte särdeles många svenskor. Hur som haver, här kommer några av mina samtida favoriter från det senaste året:

Barbara Voors - Fantomsmärtor

Linda Olsson - Det goda inom dig

Sofia Nordin - Gå sönder, gå hel

t som tid för teater

2012-01-16T14:21:00.000+01:00

Nyttårslöften hos mig handlar ofta om att jag ska gå mer på teater och opera. När jag väl kommer mig för så tycker jag mycket om upplevelserna men det är det där med att boka, hämta biljetter och ta sig iväg. Nu finns där iallafall tre pjäser under vårvintern som intresserar mig så förutsättningarna kan inte vara bättre. På Folkteatern ger de Teater Tamauers bejublade föreställning whatever LOVE means och sent omsider ska jag se den. Liv Strömkvists bilder och texter, rekommendation av Enligt O - kan inte gå fel. Kanska kan det också bli besök på Stadsteatern där Den rätte - en pjäs som är inspirerad av Johna Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. Jag är ingen vampysrälskare men kanske, kanske. På Backateatern spelar de Kafkas Processen och den har hyllats av Mrs E, Backateaterns uppsättningar brukar ju vara riktigt bra så bokning på gång.

Vad ser du fram emot för teaterupplevelser under våren, vad ska jag inte missa?

änglarnas sorg

2012-01-16T07:46:00.140+01:00

Natten är mörk och tystlåten om vintern. Vi hör fiskar som suckar nere vid havsbotten, och de som ger sig upp i bergen eller upp på höglandet kan lyssna på stjärnornas sång. De äldre, som var kloka av erfarenhet, sa att det inte fanns något annat däruppe än kalmark och livsfara. Vi går under om vi inte lyssnar till erfarenheten, men murknar invärtes om vi fäster för stort avseende vid den. (s 20)

Orden är Pojkens, han bor sedan tre veckor i den lilla köpingen på nordvästra Island dit han kommit efter det att hans bäste vän frusit till döds ute på havet. Han blir väl mottagen i värdshuset och Helga och Kolbeinn ser hans kärlek till böcker och bildning. De lyssnar till hans högläsning och förbereder Pojkens utbildning när postkuriren Jens anländer. Tidningar, kungörelser och brev kommer med efterlängtade hälsningar från omvärlden till den lilla byn som varit insnöad hela vintern och på den sista biten av postrundan ska Pojken hjälpa till ro postbåten och bistå under färden i bergen. Det är slutet av april och det snöar, änglarna gråter och snöflingorna och snökristallerna fyller himlavalvet. Snöfallet är så tätt att det binder samman himmel och jord. Snön som nu faller till marken befann sig kanske nära himmelriket för bara några minuter sen (s71) Snart blir både Pojken och Jens varse att snön är allt annat än himmelsk, om djävulen skapat någonting i denna värld, bortsett från penningen, så är det snöstormen.

Jón Kalman Stefánsson skriver i sin roman Änglarnas sorg med en för mig helt unik röst. Det här är del två i en planerad trilogi som inleddes med Himmel och helvete. (Delarna kan läsas fristående också, jag har inte läst inledningen utan hoppade rakt till del 2.) Han är tydligt färgad av den isländska sagotraditionen och han låter mig möta naturen och naturens krafter, människors förmåga till solidaritet och hungern efter poesin som likt föda är nödvändig för att överleva. Med risk för att hamna i standardformulär 1a så använder jag ändå ord som manlig vänskap, svindlade kärleksmöten, poetiskt språk, fängslande berättelse och karga miljöskildringar. För det är vad den här romanen innehåller och dessutom ett slut som gör att jag längtar efter del tre i trilogin. Bokstavligen en cliffhanger...

Det här var det första läsnedslaget inför den kommande bokmässan i höst. Temat där och ju Nordiskt och jag ser galet mycket fram emot att vara där 4 hela dagar och bara boknörda loss. Förra året hade ju de trevliga bokmässeambassdörerna ordnat med ett bokbloggarrum, ser fram emot att möta de nya ambassadörerna, många nordiska författare och alla andra trevliga bokentusiaster. Bara sisådär 254 dagar kvar till den 27 september! Om någon har lust att följa min läsning inför mässan så kommer den att taggas med Norden :-)

handbollsfesten börjar nu!

2012-01-15T19:25:00.000+01:00

kärt barn har många namn

2012-01-15T11:55:00.001+01:00

Hetvägg, fastlagsbulle eller semla?
Årets premiär är himmelsk!

ru - omistlig läsning!

2012-01-15T08:01:00.123+01:00

Hur tänkte jag här? Kim Thúys novellsamling ru har funnits i min ägo snart i ett år, oläst. Ofattbart! Den förtjänar i allra högsta grad att läsas och inte ligga som en dammig hyllvärmare. Det här är ytterligare en roman/novellsamling som har sitt ursprung i självupplevda händelser och kanske var det en mättnad på sådana texter som gjorde att jag lät den ligga?

Kim Thúy knäpper mig på näsan och visar att en självbiografisk text kan vara stor litteratur. Det här är en äkta läsupplevelse, korta texter liksom små rännilar tillsammans bildar en forsande bäck och tar mig med på en härlig läsresa. I minnesfragment får jag följa den tioåriga flickan som flyr tillsammans med sina föräldrar från kommunisternas Vietnam fram till Kanada i nutid. I början av samlingen förstår jag att Kim nu själv är mamma och att det faktum uppmanat henne att skriva ned sin berättelse. Minnena hakar i varandra och det blir en både humoristisk och känslosam resa för läsaren, aldrig sentimental utan berörande och ibland upprörande.

Hon är uppvuxen i ett sammanhang där hennes familj är välutbildade och välsituerade i sitt hemland och ser hur hela deras värld förändras när kommunisterna övertar styret. Jag är mycket förtjust i att läsa texter från länder som jag inte vet så mycket om och det faktum att jag googlade friskt på Vietnam och dess historia under tiden jag läste hjälper till att ge boken ett riktigt högt betyg. Där finns många teman att upptäcka; det smärtsamma flyktingskapet, rotlösheten som följer på och kulturkrockar som uppstår. Som en tröstande, porlande bäck genom hela samlingen går kärlek och omsorg. Kärlek och omtanke kan göra den mest skrämmande värld till en trygg plats där man kan vaggas till ro och där frihet är möjlig.

Den här boken utvidgade min värld och det är bland det finaste läsning kan göra. Läs den!

Ru är franska och betyder bäck eller flöde och
betyder på vietnamesiska vaggvisa eller att vagga.

Tinker, Tailor... the Movie!

2012-01-14T16:53:00.001+01:00

Såg ju TV-serien Tinker, Tailor, Soldier, Spy i julas och nu skall den jämföras med filmen. Inte kan väl filmformatet täcka den komplicerade intrigen, inte kan väl Gary Oldman konkurrera med Alec Guinness och nöjer sig verkligen dagens publik med en så småsnårig och cynisk historia. Svaren är nej, nej och jo tack om vi bara fått chansen.

Om vi börjar med cynismen i att ingen sida har "rätt" utan att det kalla kriget förs för det kalla krigets skull och att de interna intrigerna är lika viktiga som de mot motståndaren så betonas detta faktiskt mer i filmen. Cynism är vi nog bättre på så här trettiofem år senare och vi är mer vana vid att den goda sidan är mindre god så att säga. När det gäller snåriga intriger läste jag i somras att en vanlig TV-deckare idag är oändligt mycket mer komplicerad än Cannon och Kojak och grabbarna, liksom vår förmåga att hänga med i parallellhandlingar, icke-kronologiska berättelser osv. Vi är tränade helt enkelt. Trots detta så förenklas berättelsen lite väl mycket i filmen, inte bara av tidsbrist vilket jag återkommer till. När man skall sätta "gåtan" och de fyra huvudmisstänkta i början av filmen görs det plågsamt övertydligt. Samma med referenser till en nyckelepisod, en misslyckad operation bakom järnridån. Trots att denna varit en del av huvudberättelsen ser regissör Alfredsson sig tvingad att klippa in en tillbakablick varje gång någon nämner den senare i filmen. Nu har jag i och för sig storyn färskt i minnet, men lite väl fördummad känner man sig.

Tiden då? Nej, det går faktiskt inte att göra den här berättelsen rättvisa på ett par timmar. Man har med nödvändighet fått skära och förenkla berättelsen, något som man gör ganska bra. Det jag har lite svårt för är att man lägger ganska mycket tid på en julfest för engelska underrättelsetjänsten. Möjligtvis finns den här personalfesten med i boken (inte i TV-serien) men jag tvivlar. Det verkar som den finns där för att visuellt få med Smileys otrogna fru, den ständigt och aldrig närvarande Anne. Detta och en sen scen som actionifierats är det som puristen i mig har svårast att acceptera. I övrigt så är det tidsbristen som gör att man inte får den riktiga känslan för de medverkande eller den känsla av oändligt tålamod med vilken det här spionkriget förs. Skall tillägga att jag ändå hört flera säga att filmen upplevs som gammaldags långsam.

Smiley själv då och Oldman vs Guinness? De skilda formaten gör en jämförelse fullt ut omöjlig, men man kan konstatera att Oldmans Smiley är ytligt sett tuffare och har bitterhet och revanschbegär där Guinnes har trötthet och ovilja att komma tillbaka från den ofrivilliga pensionen. TV-serien bygger på långa samtal som Guinness subtilt styr medan filmens Oldman har mycket kortare replikskiften att jobba med, men väl så mycket tid att i tysthet visa upp ett grubblande djup. Alec Guinness är bättre vill jag påstå och TV-serien ger en bild av spillrorna av det brittiska imperiet och efterkrigsstämningen som fortfarande rådde som filmen bara snuddar vid i några repliksskiften. Oldman sade i en intervju att han var glad att en icke-britt som Alfredsson gjort filmen för att man då kunnat undvika nostalgi och patriotism. Det senare har väl trots allt uppvisats av de svenska recensenter som höjt filmen till skyarna - så märkvärdig är den inte med tanke på vad den hade att utgå ifrån.

/Gästbloggare M

tänt var det här!

2012-01-14T12:37:00.000+01:00

Den uppmärksamma läsaren av bloggen vet att en av önskningar till tomten från den här bokbloggerskan var en bra läslampa. Nu är den på plats och lyser upp min värld! Tillbringar lördagen i sällskap med den och På flykt från ett sorgebud.

ännu en arabisk vår?

2012-01-14T08:03:00.011+01:00

Idag, på årsdagen av den tunisiska revolutionen, släpps den spännande boken Tunisian Girl som är en bloggerskas texter om den arabiska våren. Till boken hör en fin blogg med extramaterial och länkar till artiklar och intervjuer med en spännande ung kvinna som var med och förändrade den politiska kartan i nordafrika. Internet var ett betydelsefullt vapen i revolutionen och ett verktyg för den demokratiska rörelsen. Det ska bli mycket spännande att läsa en inifrånskildring. Är man intresserad av förändringen i regionen så passa också på att boka in Göteborgs Filmfestival 27/1 - 6/2 - extra fokus i år på filmer från Nordafrika. Biljetterna börjar säljas idag!

SvD hade påpassligt en text om den tunisiska revolutionen i går.

nu börjar det riktiga livet!

2012-01-13T15:09:00.002+01:00

Det hörs en något småknarrig närapågubberöst med lätt eskilstunadialekt genom Fredrik Lindströms noveller. Lite smått distanserad, aningen trött som uppmanar oss att inse att det riktiga livet det är nu. Samtidigt som känslan av att det var nog roligare förr, då när man var ung idealist sipprar fram mellan sidorna. Som de medelålders, numer medelklass, 60-talister vi båda är så kan jag känna igen många, många situationer där människorna springer runt i en jakt efter yta, finish och kvalitetstid. När börjar det riktiga livet är en novellsamling fylld av situationer som får en kultur och designintresserad storstadsmänniska att fnissande ta fram skämskudden och konstatera att: Ja, så här är det nog. Lindströms texter roar men det som saknas är oron. De funkar som lättsamma, ibland nästan pustlustiga, kåserier men de oroar mig inte, de roar mig i all sin igenkänning men de skakar inte om. Gott så, en stunds underhållning är inte att underskatta.

Snart fredagskvällsmys, På spåret och den sköna känslan av att det riktiga livet håller på precis just nu!

twosome

2012-01-13T07:45:00.000+01:00

Efva Attling har designat det vackra smycket som just nu sitter på min arm.

bokbloggarmaffian väst slår till!

2012-01-12T15:55:00.001+01:00

Hoppas nu att ingen har missat att det blir bokbloggarbrunch den 29 januari. Snälla Enligt O har bokat bord till oss på El Corazon kl 12 och jag hoppas att många, många läsfantaster har lust att komma. Klicka dig genast till Linda och anmäl dig till en riktig bokbloggarfiesta!

en kärleksförklaring

2012-01-12T12:09:00.001+01:00

Inte uppe på ett berg men väl i en rymdkapsel sitter Silje och Sontag. De två systrarna som på jorden ännu inte hittat sitt hem gör ett försök att som kosmonauter skaffa sig en karta över sin verklighet. De är utskickade på uppdrag av mänskligheten och de funderar boken igenom på om det är möjligt att ta av hjälmen. Överlever man och hur ser livet ut som väntar? Flickornas mamma är den berömda matematikern som lever ett kringflackande liv där vetenskapen är det viktigaste i livet. Flickorna växer upp hänvisade åt varandra och drömmer om kärlek. Modern konstaterar att "kärleken är händelser som länkas samman av händer" men de omsorgsfulla händerna saknas i flickornas uppväxt som trots allt älskar sin mamma och någonstans accepterar att de kommer i andra hand. I det ruckliga stationshuset skapar de sin värld där fantasierna och förhoppningarna kommer och går och det är flickornas historia som drabbar mig. Moderns val tycker jag är svåra att försvara, barnens vilsenhet och sköra styrka är rörande.

Ida Linde har skrivit En kärleksförklaring - en poetisk kortroman som utforskar det där som kallas att växa upp och med närmast vetenskapligt språkbruk får jag ta del av en annorlunda och ganska störande text. Som solitärer, som planeter som går i sina elliptiska banor rör sig människorna. Ibland tycks de nästan komma nära varandra och sedan är de ofrånkomligt på väg bort igen. Jag vill veta mer, jag vill förstå, jag vill komma underfund med de här personerna. Och det är omöjligt, bilderna jag får är alltför knappa och det är nog först när jag kan koppla bort den där känslan att vilja förstå som jag kan närma mig den här boken. Eller åtminstonde försöka närma mig. Mycket spännande författare som utmanar min värld. Bra!

Psst! Finns som e-bok på bibblan!

högt uppe på berget

2012-01-12T07:52:00.003+01:00

finns ingen polis, där kan man gå naken och släppa en.... pjutt. Ja, högt uppe på berget på den otroligt natursköna och otroligt branta vulkanön mindes dottern ett av sina paradnummer i treårsåldern. Nu såg vi inte så många nakenfisar, mer än de medelålders kulmagade tyskarna på stranden, utan svindlande serpentinvägar, odlingsterasser och vita kanariska byar. Så brant, så brant för en familj som alla lider av höjskräck. Kan ingen påminna oss om att inte resa till en ö som är 2 mil i diameter med 1,5 km höga berg? Busschaufförerna tutar i kurvorna och vi hoppas på det bästa...

Nästa semester får bli till Maldiverna eller möjligen Nederländerna...

snyggt album

2012-01-11T17:46:00.002+01:00

Webbshopen ramrut.se har många snygga ramar i mängder av format och ett ovanligt album. Lite sugen faktiskt!

Blood's A Rover (James Ellroy)

2012-01-11T11:27:00.002+01:00

Sista delen av James Ellroys trilogi Underworld USA och en inte riktigt lika mytomspunnen del av det stora landets närtidshistoria avhandlas jämfört med del ett och två. En amerikansk myt beskrev bland annat Kennedymordet och Sextusen kalla det på Martin Luther King. Nu är det 1968 och Nixon är på väg att vinna presidentvalet med de politiska protesternas år som fond. Som tidigare är det några handgångna Ellroy-män förunnat att spela viktiga, tidigare okända, historiska roller medan autentiska personer medverkar i inte alltid så smickrande gestaltning. Det påminner lite om Liza Marklunds tidiga försök i genren låtsasdokumentära romaner (baserad på en sann historia, eller hur var det nu; ni som inte är insatta i Gömdadebatten får förlåta samt är att gratulera). Här är det dock inte chilenare som görs om till trygga norrlänningar för att tydliggöra vilken som är den goda sidan i konflikten utan en fylleringande Nixon, en toksenil J Edgar Hoover och en drogmissbrukande Sonny Liston som får bjuda på att Ellroy slirar en aning även med den sanna historien som romanen vilar på. Och här finns det ingen god sida, utom möjligen kvinnligheten.

Kort sammanfattning, Ellroy style: Wayne Tedrow dödade sin pappa. Nu en go-between för maffian och Howard Hughes. Kasinon skall byggas i Dominikanska Republiken. Dwight Holly gör smutsiga jobb för FBI. Infiltrera Black Power-rörelsen. Lura dem att langa heroin. Don Crutchfield är ung fönstertittare och privatdetektiv. Inne över sitt huvud. Voodoo, militärdiktaturer, röda, röda kvinnor, tortyr, porrfilmer, paramilitära högerorganisationer, rasism, polisbrutalitet, droger. En helt vanlig Ellroybok helt enkelt - halsbrytande konsekvent, stenhårt otrolig, människokännedom genom osannolika människor.

Kvinnligheten då? Det är väl en alltför enkel psykologisering, men Ellroys egens mammas död skulle kanske kunna vara bakgrunden till att kvinnorna om inte sätts på piedestal så i alla fall ständigt får stå som motvikt till männens vilsenhet och litenhet. Här är det två till sex kvinnor, beroende på hur man räknar, berättelsen visar sig cirkulera runt till slut och som även männen cirkulerar runt. Kvinnorna är en fast moralisk punkt om man så vill, när allt annat är gungfly, och står för det som kan tolkas som hoppfullt när berättelsen går mot sitt naturligtvis brutala slut. Och visst är Blood´s A Rover lika bra som föregångarna, det var mig det var fel på och inte Ellroy.

/Gästbloggare M

en av mina idoler får fint pris!

2012-01-11T07:50:00.003+01:00

Det allra mest lästa inlägget på den här bloggen handlar om en modig, rättfram och mycket frispråkig egyptisk kvinna som alltid står på rättvisan och frihetens sida. Det är Nawal el Sadaawi som jag skriver om och igår nåddes jag av nyheten att hon tilldelats årets Stig Dagerman-pris. Priset får El Saadawi för att hon "i varje läge varit en ansvarig medborgare och kämpat för demokrati långt före den arabiska våren" men enligt SvD är hon själv inte riktigt på det klara över just det här priset, kanske är det förvirrande att vara en så hyllad medborgarrättskämpe, läkare och författare? Blir det måhända Nobelpris för den snart 81-åriga damen i år också? Gärna för mig, jag hoppades på Nawal eller Assia Djebar redan i år.

Läs gärna mina texter om novellsamlingen Törst, romanerna Röst ur djupet och Den stulna romanen. Mest av allt rekommenderar jag novellerna. De är såååååååå bra. Feminism, solidaritet och ett underbart språk!