Sidor

måndag 20 augusti 2012

Alltings början (Karolina Ramqvist)

Strax under 25% är självbiografiskt enligt författarinnan själv i en intervju. Vilka 25% och vem som är vem i Alltings början får andra spekulera i, men har man ett foto av författaren själv i samma ålder som berättarjaget på omslaget antyder man rimligtvis att vissa händelser och personer är autentiska. Bokens Saga är i alla fall dotter till en ensamstående konstnär och feminist ur 68-generationen. Man får följa henne i åldern 15-20 år, genom gymnasiet och de första åren som ung skribent. Handlingen kretsar runt utelivet i Stockholm på nittiotalet och Sagas förhållande till diverse medelålders män, i synnerhet en festfixare vid namn Victor Schantz. Rent objektivt verkar Saga bli mer eller mindre utnyttjad av männen, medan berättarjaget hela tiden vidhåller att hon agerar av egen fri vilja. Hennes modernt frigjorda liv ställs mot moderns typ av feminism och till slut segrar i alla fall Saga i sin könskamp om man skall hårddra det hela.

Saga framställs, medvetet antar jag, som en närmast blank personlighet som liksom smälter in lite här och där. I de dialoger som återges speglar hon bara tillbaka sin motpart oavsett om denna är gammalfeminist, gymnasist, svenne eller kändis av något slag. Även om Sagas sexliv och destruktiva (eller?) förhållande till Victor Schantz återges pedantiskt, ja närmast katalogiseras, är personteckningarna främst av dem hon möter, inte av henne själv. Jag tyckte bäst om början av boken, gymnasieåren och beskrivningen av mamman. Så småningom dyker det upp en tidsmässig lucka och efter den startar berättelsen om men nu med diverse upprepningar (Victor Schantz dyker upp några gånger för mycket kan avslöjas) och en redogörelse av kronologiskt staplade händelser och relationer med män som, återigen medvetet antar jag, Saga betraktar snarare än engagerar sig i. Det blir ganska trist och förutsägbart i längden och den unga Saga som har problem med turister som vill ha bryggkaffe, jämnåriga Farstabor, inflyttade lantisar och folk som går med shorts i stan är möjligtvis en autentiskt återgiven tonåring, men också påfrestande.

Det är en konsekvent genomförd berättelse om den unga kvinnans liv där paradoxen mellan hennes förhållande till män och till hennes egen och mammans generations feminism är huvudtemat. Som tidigare skrivits blir det lite slentrian med ute- och sexlivet till slut, men en fyrtiosjuårig man kanske inte är målgruppen. Slutet med en liten men dock feelgood-revansch känns något banalt. Kanske är det det "autofiktiva" som skymmer sikten för mig. Om nu Saga delvis är författarinnan känns beskrivningen av henne lite väl återhållsam och rentav feg, medan om man glömmer det kan man se just detta som ett coolt berättartekniskt grepp. Kan inte bestämma mig där. Jag gillade dock första halvan av romanen mycket och språket, stilen, hela tiden.

/Gästbloggare M

Edit: Om Karolinas roman Flickvännen skriver Anna här!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!