Sidor

fredag 30 november 2012

bokbloggsjerka: snälla tomten!

Nu står snart julen för dörren och då är frågan vad du önskar dig för bokliga saker i julklapp?

Ja, så frågar Annika i bokbloggsjerkan och jag har en ganska kort önskelista. Väldigt kort faktiskt.


  • Läsro (gärna med tillhörande all inclusive)

Sedan om jag varit riktigt snäll kan ju tomten komma med en surfplatta också, jag läser på läsplattan men en surfplatta vore inte alls dumt. Tänk vad jag skulle kunna blogga smidigt då.  Känns absolut nödvändigt!

rösta om bästa barnbok - vinn en bok!

Lärarnas tidning har en omröstning om bästa barnboken och för mig som just nu läser Mio min Mio högt för andäktiga elever så är valet givet. Vilken är din favorit? Rösta du med och ha chansen att vinna en bok!

Tack till Boktjuven för tips om tävlingen.

mustascherna anfaller!



Göteborgsfrisyren har blivit göteborgsmustaschen?

Alltså, det är så fult! Mustascher är bara inte klädsamt på någon, de må vara odlade för att hjälpa till att samla in pengar men inte blir de snyggare för det. I förrgår satt jag på en, för övrigt mycket trevlig, handbollsmatch och alla spelarna i mitt vita lag hade odlat efter bästa förmåga. Bra att kampen mot cancer uppmärksammas - det är ju egentligen en liten uppoffring för min egen del men. Nej. Inte snyggt. Dottern hävdar bestämt att det är modemedvetna killar som bär en men jag är skeptisk. Jag skänker gärna en extra slant om jag slipper se ett gäng snorbromsar på plan!

torsdag 29 november 2012

missa inte bokomaten!

Årets roligaste bokhylla? Sällan har det varit enklare att hålla koll på läskön än i en bokomat!

PS. Bloggaren Bokomaten får inte heller missas - bok och mat i skön förening. :-)

moln över Silverkusten

Plöstligt hamnade jag i ett stim av barn och ungdomsböcker med lokal historisk anknytning. Nu är det 1700-tal och flickan Elsa Sjöstjärna bor  vid kobben sälhuvudet, längst ute i väster, i Klövedals socken på Tjörn. Hon har ärvt en vacker kikare av sin far och en dimmig dag ser hon en lykta blinka från berget, någon signalerar falskt för att skeppet på fjorden skall gå på grund...

Det hela utvecklar sig till att bli en spännande berättelse om sillfiske, smugglare, trangrums, livet i Porto Franco-staden Marstrand och så en liten kärlekshistoria på det. Gunhild Arby har gått grundligt tillväga och många av miljöerna känner jag precis igen från mitt sommarparadis, samtidigt stör jag mig på en del detaljer. En av dem är valen av namn och stavningen Sjöstjärna, borde varit -stierna eller? Dessutom vissa ordval som "gräsmattan" utanför fiskartorpet (strandängen skulle jag valt) och vissa växtval. Exempelvis är kobbarna utanför Älgön omöjligen bevuxna med mossa och martallar, absolut inte någon meter ovanför vattenytan. Där har den stockholmsbaserade författarinnan hamnat på tok. I andra delar t ex hur trankokerier fungerar, mathållningen eller livet på Sundsby känns det som att hon hamnat mer rätt. Beskrivningen av täcket som vävs i finnväv i den lilla fiskarstugan i sten blir för mig mycket levande och jag ser den nyrestaurerade stugan i Säby framför mig när jag läser. Det känns som Elsas hemvist. För mig har författare som skriver semidokumentärt och säger sig skildra historiska miljöer eller händelser ett extra stort ansvar att få så mycket som möjligt rätt.

För många barn och ungdomar kan mötet med Elsa i Moln över Silverkusten vara det som de minns kring den stora sillperioden, då är detaljerna noga. Samtidigt skall jag inte vara alltför sträng i min bedömning, jag är glad att det överhuvudtaget finns en barn och ungdomsbok om den här viktiga epoken i Sveriges historia. Sverige är ett avlångt land och det är viktigt att lokalhistorien lyfts upp. Dessutom är de föredömligt en flicka i huvudrollen, och en ung modern kvinna som förebild: mamsell Beata på Sundsby uppmuntrar till utbildning och självständigt tänkande också för flickor.

Jag kommer definitivt rekommendera den till sexornas lärare, både som högläsning och att läsa själva. Det skulle gå att utgå från romanen och lägga upp ett helt historiatema. Till just den åldergruppen kommer den här historiska äventyrsromanen passa riktigt fint!

stadsbesök - Stockholm

Nu ska vi ut och resa med Enligt O igen! Färden går till Stockholm och med tanke på vädret ute och klimatet i samhället så väljer jag att tipsa om Anna-Karin Palms fina roman Snöängel. Min text om boken från januari i år börjar:
"Det är en kall vinter i Stockholm, det där året 1985. Snön faller, kylan sprider sig, i innerstan härjar baseballigan, Cathrine da Costa har mördats och styckats, statsministern förföljs av en man med walkie-talkie, narkotikan flödar på Café Opera och snön fortsätter att falla i staden som beskrivs så vackert, poetiskt och gåtfullt."
Orups låt blir ett passande soundtrack till romanen.

Om någon månad eller så har jag tänkt mig att ta X2000 till huvudstaden och då blir det alltid konst på programmet. Jag tar en runda förbi Moderna, en sväng till Östasiatiska och Helene Schjerfbecks oväntat moderna konstverk kan jag se på Valdermarsudde. På Play finns en spännande dokumentär för den som är nyfiken!

sämre kan man ha det!

Saken blir inte sämre när jag hittar finaste Helena på Fiktiviteter listad som året bloggare och Bia som årets makthavare. Grattis till er!

PS. Till Årets roman väljer Vi Läser Agaat och årets debutant Väldigt sällan fin.  Bra val också enligt mig!

tisdag 27 november 2012

fästeman å möa

Här står vi alldeles lika gamla i köket i lillastugan 1970. Så snygga i våra strumpbyxor, det var inte varje dag som man blev fotograferad och visst har kameran fångat vissa släktdrag hos oss?

Då var då, då i treårsåldern när vi hade hela livet framför oss. Många, många timmar har vi lekt och jag kan fortfarande telefonnumret utantill, jag kan cykla grusvägen genom skogen i minnet, det var vi som var fästeman å möa. Då, den gången när vi växte upp.

Nu är nu och livet har tagit sig olika vägar.

Så är livet. Grymt.



ramefterlysning

På flera ställen i Berlin såg vi sådana här ramsamlingar.
Jag associerar till scrappandet som också är en form av collage.
Just på vårt hotellrum var de i guld men silver, svart och antikvita fanns också.
Riktigt snyggt. Skulle köpt. Finns i Sverige?

Louisiana bjuder självporträtt

Egon Schiele


Svärmor tipsar om den fina utställningen av självporträtt som just nu pågår på Louisiana. Fram till den 13 januari kan man se den spännande samlingen där konstnärernas bilder av sig själva hänger sida vid sida. Klart att jag blev sugen på att jobba med porträtt även i skolan och veckans bilduppgift i kroppentemat var given. Med inspiration av ett bildspel med olika typer av självporträtt så skapade eleverna i tempera. 

Så fint det blev!
Ragnar Sandberg
Emil Nolde

en vecka i Berlin

Det är något alldeles extra att läsa en roman som utspelar sig precis i de kvarter som man just besökt. Så är fallet med Benedict Wells bok En vecka i Berlin där Jesper, 20-årig vilsen författaraspirant, vandrar från sin källarlägenhet i Prenzlauer Berg, längs Schönhauser Allé mot Mitte. Där någonstans på vägen stannar han för att ta sig en dönerkebab och kanske är det just på Schlemmer buffé, Rosenthaler Platz där också vi åt på vårt besök i Berlin?

Jesper har skrivit "romanen" och nu väntar han på att hans gamle granne från München skall höra av sig för att avkunna domen. Är Jesper författare eller ej? Han har arbetat med sin roman dag och natt och i vaccumet som blir mellan att den är klar och hans förste läsare hör av sig blir Jesper allt mer vilsen. Han sover dåligt, driver runt i berlinnatten och söker något som kan ge livet mening. Han möter en flicka, en vän återvänder från en resa, en barndomsvän kommer på oväntat besök och inget kan få honom att stanna upp och hejda sig. Inte förrän han oundvikligen sitter på tåget hemåt kan han riktigt andas ut.

På sätt och vis är det här en alldeles typisk roman om en ung pojke som lämnar sin familj där fadern begått självmord och reser till storstaden för att förverkliga sina drömmar. Det är skaparvåndor, festande, kärleksmöten och allmän vilsenhet och ibland känns alltihop lite på gränsen till förutsägbart. Jag läser att författaren var 19 när boken skrevs och det förvånar mig inte. Det är helt klart en ungdomsbok, det som räddar läsningen för mig är miljöerna jag känner igen mig i. Jesper rör sig i området runt Alexanderplatz i gamla östberlin och jag smilar igenkännande, tur att Benedict Wells inte gjorde som  alteregot (?) Jesper och brände sin debutbok i ett bål i Mauerpark.

Jag läste gärna, tonårsvalpighet till trots.


måndag 26 november 2012

Grattis Göran!

Grattis till augustpriset i den skönlitterära klassen! 

Juryns motivering: Från det förintelseläger som är sinnebilden för Europas djupaste förnedring kommer Göran Rosenbergs far till en svensk idyll, en idyll innesluten i sin aningslösa blandning av välvilja och misstänksamhet. Göran Rosenberg återskapar i Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz faderns långa resa, en berättelse laddad av klarsynt inlevelse som också blir en fond för skildringen av hans egen uppväxt i Södertälje. Ur denna mycket personliga historia om en far och en son växer en betraktelse med stor allmängiltighet om betydelsen av viljan och förmågan att förstå också det som är svårt och motsägelsefullt.

repris från april 2012:
ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

Göran Rosenberg är en driven skribent, det är tydligt i hans självbiografiska Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz.  Förlaget kallar det en barndomsmemoar men jag läser den mer som en reportagebok och det är både textens styrka och svaghet. Med sedvanlig journalistisk noggrannhet har Rosenberg tagit sig an sin fars historia, vägen till Auschwitz var lika helvetisk för alla men vägen därifrån var ett mirakel. Familjen Rosenberg hamnade så småningom i Platsen Södertälje där arbetskraften (tack vare krigets förstörelse) behövdes både i lastbilstillverkning och läkemedelsfabriker. Föräldrarnas Projekt blev pojken, han skulle få ett gott liv i det nya landet. Göran Jakob skulle lyckas i detta nya liv och det är berättelserna där fakta förbyts i känslor och förhoppningar som jag läser med riktigt intresse. I Lizzie Dorons roman Min mors tystnad upprepar mamman, också överlevande från koncentrationslägren, som ett mantra Så länge man lever kan man alltid få hoppas på att få dö, så tung är överlevarens skuld att bära och jag hade velat ha mer av den berättelsen. Jag hade önskat en roman, det hade varit en fantastisk läsupplevelse, nu stannar det vid en intressant och gripande barndomsmemoar. Så skickligt berättad men jag hade önskat stoffet i annan form, det blir lite mycket av folkbildande grävande journalist för mig. Jag drabbades av människoödena och skulle velat veta mer, kommer där en bok om modern också måntro?

snart dags för august...



Undrar vem som vinner?

I kväll vet vi och den enda kategorin som jag kan tycka något om är skönlitteraturen, där har bloggen läst 4 av de nominerade. Tänk om det vore en debutant som vann i år igen? Jag hoppas på Eija Hetikivi Olssons Ingenbarnsland.  Vem hoppas du på?

Rettiburs svärd - en roman om Kongahälla!

När man undervisar i historia och arbetar i Kungälvs kommun så har man en enormt stor källa att ösa ur. En stad bredvid en älv som länge varit gräns mellan Norge och Sverige, två bevarade fästningar, kungamöten, krig och så förstås Kongahälla. I tidig medeltid var den av Norges viktigaste städer med kloster, hamn och kungsgård. Jag har tidigare skrivit om Selma Lagerlöfs novellsamling Drottningar i Kongahälla och vad man kan säga om Lagerlöfs texter så är de inte riktigt anpassade till barn. Nu har jag läst en barn och ungdomsbok om slaget om den numer försvunna staden, det är Kenneth Gustafson som skrivit Rettiburs svärd.

Berättelsen bygger på den historia som finns nedtecknad i Snorre Sturlassons saga Heimskringla och Kenneth Gustafson har broderat ut berättelsen som har pojken Jon och flickan Ragnfrid i huvudrollen. Året är 1135 och människorna i den välmående norska handelsstaden ser järtecken i skyn, marken mullrar och kvinnorna föder döfödda barn. En dag syns vendernas flotta på älven och befolkningen i staden samlas i sin borg för att kunna förvara sig. Det blir en strid på liv och död och venderhövdingen Rettiburs svärd får en huvudroll.

Det här är en lättläst bok med svartvita illustrationer av Birgitta Arkenback som dramatiserar Kongahällas historia på ett spännande sätt och det ska bli spännande att höra vad eleverna tycker om den, en klassuppsättning har levererats till skolan inför Kungälvs stundande 400-års jubileum. 1613 byggdes den nya staden Ny-Kongelf upp men mer passande vore kanske att fira sisådär 1400-års jubileum, redan på 600-talet nämns nämligen bosättningar, som troligen låg där Ytterby ligger idag, i Hálfs saga.

400 eller 1400, det spelar mindre roll, trevligt är att Kungälvs Kommun delar ut en skönlitterär bok att läsas i skolorna. Gilla på det!

nordafrika aktuellt i media - dags för boktips!

Än en gång hör vi rapporter om oroligheter i nordafrika och regionen verkar ha en lång och svår väg till demokrati och ett jämlikt samhälle. Ett sätt att lära känna området bättre är förstås att läsa bra böcker. Jag passar på att tipsa om ett gäng:



I klassikerhyllan puffar jag för:
Tayeb Salih - en sudanesisk författare som med sin roman Utvandringens Tid skrivit en tidlös skildring av en värld i förändring.
Assia Djebar - algeriska ständigt aktuell för det nobla priset. Jag har läst och skrivit om Sultanbrudens skugga, Ingenstans i min fars hus och  Kärleken, Kriget.
Nawal el Sadaawi - feministen från Egypten som oförtrutet kämpar för demokrati i sitt land. Texter om En röst i djupet, Den stulna romanen och Törst finns här på bloggen.

I moderna hyllan finns många läsvärda:
Yasmina Khadra - algerier som undersöker drivkrafterna i terrordåd och låter oss följa med till olika oroshärdar i mellanöstern. Vad dagen är natten skyldig och Efter attentatet har jag läst hittills.
Miral al-Tahawi - Gömslet är en underbart vacker roman som låter oss följa med till ett beduinläger i Egypten. Skimrande!
Salim Bachis har skrivit en roman som heter Döda dem alla och den var en intressant inifrånskildring av ett terrorattentat. Jag lärde mig mycket på kuppen och det är dessutom spännande gestaltat.
Hisham Matar lyssnade jag till på Louisiana i somras och efter att ha hört han berättelse var det extra spännande att läsa romanen Analys av ett försvinnande. Matar kommer från Libyen och är den ende författare jag läst från landet. Det här är en fin roman om sökandet efter en far.
Saphia Azzeddine - Sånt jag berättar för Allah. Febrig monolog om en väg till ett värdigt liv.
Lina Ben Mhennis bloggroman från Tunisien, tunisian girl som visar på att det går att förändra, med mod, kraft och uthållighet så går det att göra sin röst hörd.

Hoppas nu att det fanns något i min lilla lista som lockar till läsning!

liten julkortsskörd

Man kan ana viss inspiration från tidningsomslaget.
Meganöjd med att bara ha använt scraps - papperssnuttar som blivit över.
Ooo, så ekonomisk jag är!

julverkstaden är öppnad!

Idag är det pyssel som gäller här på bloggen - julkorten ska tillverkas!

Cocoa Daisys Christmas Pack



lördag 24 november 2012

röse 2:3

Klara Kristalovas skulptur Röse 2:3 kan jag se på Göteborgs konstmuseum och jag tänker genast att det här skulle vara en skulptur som gjord för Pilane. Hoppas, hoppas att vi kan få se den vid gravfältet nästa år. Det vore något alldeles extra!

bokbloggsjerka - topp tio just nu

Lista 10 författare som du håller som favoriter just nu. Naturligtvis gör det ingenting om du även nämner den bok du värdesätter högst av var och en. 

Uppmaningen kommer från Annika och det är inte en lättsam uppgift som veckans jerka ger mig. Hur ska man kunna välja? Jag får helt enkelt blanda och ge bland de många bra författare jag läst under året. Utan inbördes ordning:

  • Jon Kalman Stefansson - Änglarnas sorg lästes i januari och under våren kommer den avslutande delen Människans hjärta i trilogin om Pojken. Vackert och kargt.
  • Carl-Johan Vallgren - Havsmannen hade jag gärna sett augustprisnominerad. Otäckt och drabbande.
  • Marlene van Niekerk har jag bara läst en enda roman av men vilken bok! Agaat, Sydafrikas komplexa historia i en roman. Ser fram emot läsa mer av henne i vår.
  • Marie Hermansson - Himmelsdalen är hennes senaste som nu finns i pocket och som e-bok på bibblan. Klaustrofobiskt och samhällskritiskt, Läs!
  • Deon Meyer är en deckarförfattare från Sydafrika och jag gillar hela serien som översatts hittills. Årets deckare är Den sista safarin. Spännande och välskrivet.
  • Hanne-Vibeke Holst, några jag talat med tycker att hon tappat stinget men jag tycker hennes senaste Förlåtelsen är riktigt god läsning. Mitt i samtiden med förgreningar till krigets Danmark.
  • Linn Ullman är en favoritförfattare - väntan på Det dyrbara var lång men väl värd. Relationerna i familjen satt på sin spets.
  •  Nicole Krauss - kan inte ha en lista utan henne. Det var ett tag sedan jag läste hennes romaner Det stora huset och Kärlekens historia och jag väntar på nytt. Vindlande berättelser som blandar nu och då med ett judiskt perspektiv. Någon som vet om det är något på gång?
  • Delpine de Vigan - fransyska som skriver om samtiden så att det svider i själen. Underjordiska timmar och Dagar utan hunger är årets läsning. I vår kommer ytterligare en roman på svenska: Ingenting kan hindra vatten.
  • Jonas Gardell måste med på listan, jag ser fram emot del två i hans trilogi som kommer i januari. Om man missat Torka inte tårar utan handskar - kärleken så tycker jag att man ska läsa den genast. Aktuell, samhällskritisk och en vacker kärlekshistoria.

en hel bukett Mark och så Ilon förstås!

Kåserier med en liten sensmoral som slutkläm kan ju vara förfärande tråkig och förutsägbar läsning men jag kan inte annat än gilla Mark Levengoods små putslustiga berättelser. Det är en brokig bukett av samtida reflektioner, barndomsminnen, reseobservationer och vardagsfunderingar, alla med en liten lärorik tagg som häftar sig fast. Kan tro att Ilon Wiklands bilder också gör sitt till i den här lilla presentboken som jag blev så sugen på efter att ha hört de två samtala på mässan i höstas. 

Nu läste jag boken som e-bok från bibblan och bilderna på min läsplatta var svartvitt gryniga men jag kan tänka mig att de passar riktigt fint ihop med texterna. Jag kan också tro att den här boken skulle göra sig som ljudbok, jag riktigt hör Marks finlandssvenska stämma sjunga ur sidorna och han finurliga formuleringar gör det här till en söt liten julklappsbok - Rosor, min kära, bara rosor.

fredag 23 november 2012

ojdå, mer tyskt?

Tänk att den mest inbitne motståndare kan slinta så på köpknapparna att hela tre tyska romaner dök upp i brevlådan idag. Man kan ju tänka sig att den här bloggaren skulle kunnat kommit på att det fanns bra tyskspråkig samtidslitteratur när bokmässan hade tyskt tema för något år sedan men icke. Då läste jag en roman. Lyssnade på några få seminarier. (Trots att jag var alla fyra dagarna på mässan som vanligt.) Men nu så, sent ska syndaren vakna.

Jag får helt enkelt skylla på det fina förlaget Thorén och Lindskog som väljer ut sådana lockande titlar att översätta...

En storm kom från paradiset (Johannes Anyuru)

"Du måste läsa den innan han eventuellt får Augustpriset, annars är det inte creddigt - alla kommer att läsa vinnaren" var förhållningsorderna från Redaktörn och Gästbloggarn lade två kvällar samt tre vargtimmar på En storm kom från paradiset. Det var i och för sig ett sant nöje eftersom jag tyckte enormt mycket om den, men lite dålig timing att Anyuru fick SvDs litteraturpris innan jag hann skriva det här inlägget...

Nåja - boken handlar om författarens pappa och hans liv är en fantastisk historia. Under en utbildning till ugandisk stridspilot i det fascistiska Grekland väljer han att hoppa av då Amin tar makten. När han sedan får jobb med att flyga besprutningsplan i Zambia tas han av zambianska eller tanzaniska säkerhetspolisen så fort han anländer till Afrika och hamnar i ett fångläger och senare i ett guerillaläger för exilugandier. Han lyckas fly till Nairobi och hamnar så småningom i Sverige. Vill inte skriva mer ingående av spoilerskäl, men det är en fasansfull och fascinerande historia. Det är dessutom en suveränt skriven bok, språket är lätt och effektivt, och man får på köpet en dos östafrikansk historia. Den här boken står för sig själv och behöver inte genrebestämmas, men om det finns en våg av andragenerationens invandrarförfattare som dels skriver så här bra och dels för in världen till oss är det bara att surfa med.

/Gästbloggare M

torsdag 22 november 2012

lite vårlängt

Just nu är novemberdagen osannolikt grå utanför mitt fönster, tur att det finns bokkataloger på nätet att kika i!

Hos Sekwa - förlaget med huvudsakligen franskspråkiga och kvinnliga författare, finns några riktiga längtböcker. Justine Lévy kommer med mittemellanboken Inget allvarligt i trilogin om Louise, Delphine de Vigans nya heter Ingenting kan hindra vatten och Léonora Mianos Sorgsna själar kommer ut i april. Alla tre författarinnorna är favoriter hos mig och jag har läst allt som översatts hittills - klart att jag längtar till våren. Nu mer än någonsin. Let it be April!

titta in på The Booky blogg - bokblogg i årskurs sex

Om nu någon händelsevis missat det så är jag en såndär typ som gärna använder bloggar i skolarbetet och riktigt roligt är det att kika in på sexorna fina bokblogg: The Booky Blogg. Det ger fint perspektiv till mitt arbete med treor och jag ser en röd tråd utveckla sig. Så fiffigt de använder Vokis till sina tips!

Kika in du också och lägg gärna en kommentar - då blir eleverna så stolta!

tåg till Trieste - måsteroman om Rumänien


Mona Maria är sjutton år och på semester hos sin moster i den lilla rumänska staden vid foten av Karpaterna. Hon möter Mihai och en omtumlande kärlekshistoria tar sin början. De vandrar i bergen, möts i Mihais smala enkelsäng och är så lyckliga som bara förälskade ungdomar kan vara. Skuggan som förmörkar deras lycka heter Securitate - diktator Ceausescus angiverisystem. Ingen kan vara säker på att inte bli anklagad för brott mot staten, Monas har starka band till sina föräldrar och hennes far är aktiv i motståndsrörelsen. Hon känner sig alltmer övervakad och osäker på Mihai, vilken sida står han på?

Livet har blivit en konstant kapplöpning. Jag springer från skuggor och hoppar högt varje gång jag hör en viskning eller ett fotsteg.

Livet blir allt svårare i Bukarest, det finns inte mat att köpa, Monas vänner försvinner eller dödas i mystiska olyckor, hennes far arresteras och sätts på mentalsjukhus och hon förstår att det är dags att lyssna på drömmen om att sätta sig på ett tåg till Trieste. Flykten går via Jugoslavien och Mona kommer så småningom till Italien med bara en handväska som bagage. Slutdestination blir Chicago där hon bygger upp ett nytt liv, för att kunna leva vidare gäller det att glädjas åt friheten, njuta av en varm dusch och försöka sluta tänka på föräldrarna som blev kvar.

Jag tar mig igenom vintern. Och samtidigt är det som om jag förlorar mig själv. De dagar så jag inte tänker på mitt förflutna känns hjärtat lika fruset som fötterna i mina billiga stövlar.

Jag är absolut allra mest förtjust berättelsen om Mona i Rumänien och den tidiga tiden efter flykten. Dominica Radulescu beskriver miljöerna i rumäniens bergstrakter på ett sådant sätt att jag skulle vilja resa dit. Det låter oerhört vackert med dramatiska vyer och pittoreska småstäder. Det är som den vackra naturen, den unga förälskelsen och de starka familjebanden känns närmast overkliga när de ställs mot samhället runt omkring. Diktatur där inga åsikter får framföras, skolor och universitet som gör sitt bästa för att indoktrinera befolkningen, all media kontrollerad av staten och förbud att äga skrivmaskiner. Den klaustrofobiska känslan av att vara övervakad, det svåra beslutet att fly och vilsenheten efter flykten är så drabbande. Omöjligt att helt förstå för mig som vuxit upp i ett demokratiskt land men Radulescus roman Tåg till Trieste  gör det en smula mer möjligt. Just den sortens böcker gillar jag!

onsdag 21 november 2012

grattis Johannes!

Se prisutdelningen på webb TV.
Text om hans roman En storm kom från paradiset snart på en blogg nära dig!
”På drabbande prosa, med en klangbotten av sorg, skildrar Johannes Anyuru hur en fars högt flygande drömmar kraschar. Romanen tvinnar en tråd mellan Sverige och världen, och utgör en naturlig fortsättning på ett författarskap som är förankrat i, men aldrig begränsat av, verkligheten.” 

några rumänska tips!

Rumänien är ett svart hål vad gäller litteratur för mig, jag vet väldigt lite om vad som finns att hämta inför det kommande temat på Bokmässan 2013. Inte kände jag mig särdeles lockad men som tur är så har sambon en kollega från Rumänien och genom hennes försorg har jag fått några tips.


Among my 'all time favourite' authors are:
- Mircea Eliade: we say about Bengal Nights that is the only love novel in the world that has 'an answer';
- Marin Preda: I highly recommend all those 3 novels but 'The most beloved earthlings' is his greatest work (and, of course, a forbidden book during the communist times)
- Camil Petrescu
Emil Cioran might be a bit depressing...
O.Paler, M. Cartarescu, H.R Patapievici, A.Plesu, G. Liiceanu are the most popular authors we have today.
I have added also Lucian Blaga - he's got wonderful poems (not sure regarding their translation though) and also good philosophical works
/I

Självklart tog gästbloggar'n sig an uppdraget rumänskt och dammsök webbshoppar och bokbörsen efter I s tips. Hittills fyra fina romaner inköpta, håll nu ögonen öppna så kommer det texter om den här på bloggen också. Redan imorgon skriver jag dessutom om Tåg till Trieste, nyöversatt om livet i Rumänien på 70 och 80-talet.

tisdag 20 november 2012

stadsbesök: Tokyo

Enligt O tar oss med till Tokyo och jag kan inte undgå att skriva om Haruki Murakami. Hans trilogi 1Q84 har nyligen kommit i tjock pocket med mycket liten text och de världar han bygger upp är något alldeles extra. Mängder av inlägg om hans böcker finns här i bloggen taggade med Asien. En annan bok från Tokyo som jag läst och tokgillat är En gåtfull vänskap som beskriver den åldrade matematikprofessorns vänskap med en liten pojke. Tillsammans upptäcker de världen.

Upplevde världen gjorde gästbloggare M när han besökte Tokyo och när jag frågar honom om tips inför inlägget så tycker han att jag ska skriva om hur han bodde på ett hotell som hämtat från Lost In Translation men tyvärr utan Scarlet Johansson. Han tipsar också om monsterfilmerna med Godzilla men jag håller mig till lugnare vatten och tar mig tillbaka till Murakami. Filmen baserad på hans bok Norwegian Wood är mycket Japan för pengarna och mycket, mycket vackert filmad.

Tycker man att det är lite lång resa till Tokyo kan man ju alltid ta sig en sväng till Världskulturmuseet där de har fina kimonos i de permanenta samlingarna eller ta en tur till Haga - Kawaii, det gulliga emomodet, har fått sig en egen affär inne på gågatorna. Kika in hos Kawaii design!


måndag 19 november 2012

tematrio - Elisabeth

Berätta om tre böcker skrivna av eller innehållande en Elisabeth, smeknamn och annan stavning godkännes så klart!

Det uppmanar oss Lyran så här på Elisabethdagen och för en boknörd vid namn Anna-Carin Elisabeth så är ju en sådan utmaning oemotståndlig.

Först av allt vill jag lyfta fram Elisabeth Grates fina förlag. Mycket fantastiskt har jag läst som de gett ut och för att nämna några titlar så är Montedidio och Gilles Kvinna  två favoriter.

Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar är en spännande och viktig bok om Sveriges mottagande av judiska flyktingar under kriget och en skildring av de högerkrafter som fanns i Sverige då (och nu?).

Med risk för att totalt tjata ut läsarna så återkommer jag till en favorit. Lizzie Doron är en av de författare som jag ofta puffar för här på bloggen och hittills har två böcker kommit ut på svenska, de handlar om det svåra i att överleva. Varför kom du inte före kriget och Min mors tystnad , läsvärda!

elisabeths namnsdag idag

Varje år på Elisabethdagen tänker jag på min farmor som hade samma namn som jag. Anna Elisabeth Johansson. Det senaste året har jag försökt att samla in några av de ganska få foton som finns av min farmor och dessutom har min snälla kusin släktforskat kring hennes liv. Där finns mycket som jag skulle velat fråga henne, jag hade sådan tur att ha en mormor nära när jag växte upp men farmor gick bort när jag var 5 och min pappa bara var 27. Här en bild på en ung Anna Elisabeth.

sprängskissen - samtid i Johannesburg

Den här spännande romanen består av fyra långnoveller som jag som läser kan foga samman till en enhet, i formen liknar den förresten Amos Oz Lantliga Scener som jag läste i julas. Det är fyra olika sydafrikanska män som ger oss var sitt perspektiv, jag får följa statistikern, sanitetsteknikern, konstnären och affischeraren i deras liv och yrken. De lever alla i Johannesburg och det har gått ett tag sedan Sydafrika blev en demokratisk stat. De ser och upplever, reflekterar och lever i ett land som starkt håller sig kvar kvar i det gamla men ändå försöker förnya sig, allt på en gång, samtidigt.

Alla männen tittar noga på samhället och i deras berättelser så får jag följa med. Det blir till humorfyllda berättelser om ett land i förändring och männens uppdrag är alla så politiskt rätt:  Statistikern har fått i uppdrag att utforma en ny blankett till folkräkningen som skall genomföras, sanitetsteknikern har ansvar för att avloppen fungerar i de nya bostadsområdena som ska ersätta slummen, konstnären har kommit över flera lårar med masker som han använder för att gestalta folkmordet i Rwanda och affischeraren åker runt i förorterna och sätter upp reklam för allehanda varor. Som ni förstår räcker det inte till för att förändra ett land - inte heller de sprängskisser som han minns från sin barndoms amerikanska tidningar räcker för att kunna sätta samman det nya landet.

The Exploded View är den engelska titeln på Ivan Vladislavi'c kortroman Sprängskissen och de är båda titlar som jag gillar. Det handlar om att demontera ett samhälle och sedan sätta samman det igen och för det känner sig människorna vilsna utan riktlinjer. Hur ska man kunna sätta samman något som tagits isär om det inte finns en tydlig plan för förändring, saknas planen så blir det lätt så att bitarna fogas samman precis likadant igen.

Tack Tranan för recensionexet.

söndag 18 november 2012

babelaktuellt: väldigt sällan fin


Repris från augusti 2012:

Det är ett otroligt vackert omslag som möter mig när jag först packar upp Sami Saids debutroman Väldigt sällan finJag ser pojken i silhuett som sitter i en ruta och andra människor som tittar mot honom, han möter inte betraktarnas ögon och ornamenten i det inrutade gör mig införstådd med att det handlar om en muslimsk miljö. Sverige närmare bestämt, och den unge mannen heter Noha, eller egentligen Noh men den svenska damen i flyktingmottagningen tyckte att det var lika bra att skriva dit ett a så att namnet skulle bli lättare för svenskar att säga. Nohas föräldrar flydde från Eritrea och han  växer upp i Göteborg. Han uppfostras in i den eritreanska kulturen och islam och muslimska värderingar är en självklarhet.  
Mina föräldrar brukade berätta om farfar när vi misskötte oss. Det var jämt samma historia. Den om hur han motsatte sig vår flykt till Sverige. Era barn kommer gå förlorade, sa han. Det är oundvikligt. (...) Han hade rätt.
När romanen börjar lämnar Noha sin barndom bakom och tar tåget till Linköping och studier på universitet och sakta, sakta börjar de tydliga ramarna, gränserna mot omvärlden att lösas upp. Trots att han försöker att undvika kontakt med andra studenter så dyker en vän, Fredrik, upp som just konverterat till Islam. Han är så intresserad av religionen och som de flesta nyfrälsta går han helt upp i hur man ska vara en god muslim. Och så möter han Anna, tjejen som inte slutar prata, målar tavlor och gillar just honom. Det blir förvirrande, skrämmande och lockande.
Den lilla värld som var jag har expanderat, och den bara fortsätter och fortsätter.
Sami Said beskriver den unge mannen som ser världen på sitt eget sätt, mötet med en främmande kultur, andra värderingar och förändringen inuti Noha på ett lågmält och ofta mycket humoristiskt sätt. Hans formuleringar och bildspråk kan kännas främmande emellanåt och det förstärker känslan av att Noha är en alldeles unik person, han är främmande för studentmiljön och i den svenska kulturen. Han har levt ett annat liv. Orden är noggrant valda, de förmedlar känslan av förundran och nyfikenhet samtidigt som han förhåller sig skeptisk, Noha försöker hålla fast vid sina kända rutiner men det okända blir allt mindre skrämmande. Det långsamma och lågmälda berättandet om en ung man som prövar nya tankespår är fängslande. Fnissframkallande kommentarer, ifrågasättande av rådande normer över vad som är svenskt, diskussion om religioners makt och kraft, en omvälvande resa inombords och dessutom en resa till släkten i Eritrea där allt ställs på ända gör den här boken  till spännande läsning.

Sami Said är själv Eritrean, uppvuxen i Sverige och det gör att berättelsen om Noha får en autentisk nerv. Han ger en bild av hur det kan vara att komma som främling, att kunna språket är inte det enda som behövs för att känna att man hör till i ett samhälle och mötet med Fredrik och Anna förändrar hela hans värld. Han låter mig få en unik inblick i något som är för mig främmande och det är fascinerande. Unikt.

I mitt huvud har Paul Simons låt snurrat under hela läsningen, kanske för att jag nyligen såg en dokumentär om skivan Graceland, hur som helst helt ur det blå, eller kanske inte ändå: The boy in the bubble.
Edit: DN och SvD recenserar. Dessutom har SvD ett fint porträtt av Sami Said. Boken finns också på e-lib så att den kan lånas på bibblan!

kolla in Kristalova på konstmuseet

Rådjur 1:3 (2012)
Dag och nattsystrar (2007)
Omsluten II (2007)

Vinterns stora utställning på Göteborgs konstmuseum är skulptören Klara Kristalova. Hennes motiv är hämtade från barndomen, sagor och naturen och de vädjar till våra känslor. Det är en stor soloutställning och många verk som är utställda, nästan alla oroar mig. Det är konst som tränger sig på och berör. Sorgsenhet, ensamhet, utsatthet och en hel del humor. Jag associerar till dockteater som förvridits och kommer att tänka på Laura Fords bronser som jag under flera år sett på Pilane. Mycket värt ett besök, årskort till museet kostar 40 kr och då kan man komma så många gånger man vill. Det kan kallas prisvärt! Utställningen håller på till den 6 februari men det fina K-special om Klara Kristalova som man hittar på SVT-Play ligger bara uppe sex dagar till. Kolla in det och kolla in utställningen!

PS. Min bild av Laura Fords verk Spaljerad Flicka på Pilane 2010.

kvinnorna på 10:e våningen


I del två av Karin Alfredssons serie om läkaren Ellen Elg har hon och maken flyttat till Vietnam. Ellen arbetar på sjukhus och maken är hemmaman med den lilla adopterade dottern. Som alltid i Alfredssons böcker så finns ett starkt patos för de utsatta i samhället, i den här boken handlar det om prostitution och spädbarnshandel. Ellen aktiverar sitt nätverk hemma i Sverige för att kunna hjälpa och samtidigt som jag får mig en rejäl historielektion så blir jag så matt på den blåögda Ellen. Som tagen ur Flicka på vift skrev jag om Den sjätte gudinnan och det är seriens stora nackdel. När man är välutbildad, närmar sig 40 och har nästan 15 års yrkeserfarenhet så går man väl inte på allt eller Ellen?

Lättlästa och fyllda av medmänsklighet är alla böckerna om Ellen Elg, de utspelar sig bland de mest utsatta och Ellen gör sitt bästa för att förändra. Ingen kan göra allt men alla kan göra något och Ellen lyckas med en hel del samtidigt som Karin Alfredsson får oss som läser att öppna ögonen och se vår omvärld, lättläst med innehåll. Dessutom tillgängliga på e-lib. Gott så.

lördag 17 november 2012

only väg is upp - augustprisvinnare?

Tredje inlägget om augustpriset idag är en repris från september där gästbloggare E läst ungdomsboken Only väg is upp. Det är för övrigt den enda boken i ungdomskategorin som bloggen läst.
Only väg is upp möter man den något naiva Filippa på ett Ryanairplan till London. Hon är fylld av förhoppningar. Hon har en provspelning på The Royal Drama School, ett rum i en lägenhet i London, hon ska skaffa sig ett jobb och en perfekt pojkvän och massa nya, coola vänner. I London är allt möjligt! Men som väntat går allt inte som hon tänkt sig. Ett Rum I En Lägenhet I London visar sig vara En Luftmadrass I Ett Rum I En Lägenhet I London, att hitta jobb visar sig snart inte vara så lätt, inte att skaffa massa coola vänner heller, och allra minst att få en perfekt pojkvän. Hon får lära sig att hantera kriminella hyresvärdar, lögnaktiga rockstjärnor och elaka jobbarkompisar. Och vad gör hon om hon inte kommer in på skolan? Livet i London var inte så lätt som hon väntat sig!

I slutet börjar allt lösa sig ändå, hon får jobb och vänner, och platsen på The Royal Drama School är inte så långt borta längre. En ganska lättläst och halvt förutsägbar bok som inte var den bästa jag läst, men den var rolig och ganska mysig och värd att läsa! /gästbloggare E

För alla dem som tänker sig att söka lyckan i London har Emmy skrivit en kort överlevnads-guide. Hennes bästa råd enligt mig, som gav mig iväg till Manchester när det begav sig på åttiotalet är:  
• Glöm inte att allt – från brustna hjärtan
och hemlängtan till stulna plånböcker
och ett tomt bankkonto – blir bättre
med engelsmännens eviga lösning: en
kopp te.

springa med åror - blivande vinnare?

Det blev visst ett helt oplanerat minitema kring Augustpriset här på bloggen idag för i gårkväll läste jag ut Cilla Naumanns augustprisnominerade roman Springa med åror. 

På bondgården vid havet i Halland bor Monika med pappa Ivan, mamma är död och det är Monika som nu är den som sköter hemmet. Utomhus och i ladugården arbetar Ivan, lukten av dynga och hårt arbete är gårdens vardag. Trots långa arbetsdagar måste en del av gården säljas och styckas upp till sommarstugetomter. Första tomten köps av doktorn från stan och när familjen kommer dit den där första sommaren möter Monika Johanna. Flickorna blir sommarvänner och en ny värld öppnar sig för Monika, Johanna blir vägen till ett annat sätt att leva bortom bondgårdens havreåkrar. Det är i beskrivningarna av Johannas och Monikas sommardagar som jag verkligen fastnar i den här berättelsen. Uppslukande vänskap, där Monika alltid är den som väntar, flickor som är på väg att bli vuxna, två flickor som möts i en sommarbubbla där de skapar sitt eget universum. Det som är en lek för Johanna är livsviktigt för Monika. När bubblan sedan spricker, vuxenlivet tränger sig på så finns bara det rödmålade tonårsrummet kvar. Rött som blod, väggar, tak och möbler målade med färgen som skulle vara till ladugårdsinredningen. Ett rödmålat rum och minnen av en barndoms vänskap som inte längre är.

Monika bor nu på gården med sin  autistiske son Lasse och Johanna i sommarhuset med sina söner och det är den delen av romanen som utspelar sig i nutid som jag har lite svårt att ta till mig, barndomen och beskrivningen av hur Monika som ung mor vänder tillbaks till sitt barndomshem engagerar mig mer. Genomgående är ändå det vackra, rika bildspråket som jag inte kan värja mig ifrån. Språket gör den här boken till något extra.

Cilla Naumanns roman befinner sig hela tiden nära jorden, det handlar om årets växlingar, dynglukt, att vårda sin trägård och Monika är på något sätt både tröstad och tyngd av fädernesjorden. Hemmanet blir hennes och sonen Lasses plats på jorden och naturen beskrivs på många ställen med de vackraste av ordkombinationer, en rad om årstiden som jag längtar till får avsluta min lilla text:

Vitsippor, gullvivor och liljekonvaljer avlöser varandra enligt våren uråldriga kösystem.

PS. Just i beskrivningarna av arbetet på ett litet lantbruk och människornas ambivalenta känsla inför fädernesjorden, miljöer och det faktum att det till den lilla världen kommer en kamrat från storstan som väcker drömmar om ett annat liv  så kan jag inte låta bli att tänka på Korparna, förra årets augustprisvinnare. Lite lika är de absolut böckerna.