Gillian Flynns kriminalhistorier är osedvanligt otäcka - Gone Girl

Gone Girl är en osedvanligt otäck historia. Nu har jag skrivit det både i rubriken och som första mening här i inlägget så att ingen ska kunna missa det faktum att Gillian Flynn skriver osedvanligt otäckt. Inget för fegisar alltså!

Jag vill egentligen inte skriva något alls om handlingen eftersom det här är en bok som ska upplevas men en liten hint jag ändå ge. Jag får läsa omväxlande Nick och Amys berättelse och alltsammans börjar med att Amy är försvunnen. Nick kommer hem och vardagsrummet är upp och ned, i köket finns blodspår och snart är polisutredningen i full gång.

Det här en smart och snillrikt konstruerad historia och det som Flynn gör så skickligt är att hon manipulerar mig att skifta sympatier, hon beskriver maktspelet mellan människor och ifrågasätter det lyckliga, lyckade livet. Miljön, vid Mississippiflodens strand, känns klockren. Som en äventyrare har charmige Nick rest till New York och när lågkonjunkturen slår till är det hemåt han styr kosan. Välbärgade Amy befinner sig i en omgivning långt från Long Island. Tradition och traditionella värden, äktenskapets helgd och hur människor reagerar när ett brott begås, massmedia och skrivande som skapar identiteter - det är en del av innehållet. Och en rejäl dos psykopati. Läskigt när det normala skruvas till onormalt, när det vardagliga plötsligt är en katt och råttalek.

Kika gärna in hos Fiktiviteter, hon och Enligt O samläste i vintras och deras samtal om den här kusliga kriminalaren tillför ännu en dimension. Vill man läsa mer Flynn så kan jag rekommendera Mörka Platser.