Sidor

onsdag 31 augusti 2016

kom och mingla med oss på mässan!


Precis som förra året på mässan så håller Kulturkollo öppet i bokbloggarrummet för alla som har lust att vila en stund, ladda batterier eller blogga. Sedan ordnar vi tre fina event också - passa på att anmäl er till dem! 

På torsdagen ordnar vi ett mysigt bokälskarmingel - då kan man träffa bloggare, förlag och författare och ta en fika. Börjar klockan 15.

På lördagen är det dags för bubbel! Då bjuder vi in till ett feelgood mingel där vi har bland annat Lisa Jewell som gäst. Klockan 17 är det dags!

På söndagen har vi fixat en bokcirkel kring romanen Vi av Kim Thúy. Författaren kommer att medverka i samtalet och vi kör igång klockan 11.

Anmäl er på studs!

info (at) kulturkollo.se är mejladressen

välkommen hem - oj, oj,oj så det svider!

Välkommen hem är den femte delen av Ninni Schulmans kriminalserie som utspelar sig i Hagfors. Journalisten Magdalena lever med sin lilla dotter och den nya partnern Petter och när det kommer en inbjudan till klassåterträff känner Magdalena inte för att gå. Högstadieklassen är spridd för vinden och att tälta en helg i den före detta klassföreståndarens stuga känns inte särskilt festligt alls. Magdalena bestämmer sig ändå att gå tillsammans med väninnan Jeanette. Festen spårar snart ur och på spökvandringen som några av klasskamraterna förberett så blir döden i den mörka skogen plötsligt allvar. På stigen ligger en av kamraterna mördad. Poliserna Petra och Christer blir de som ska undersöka vad som hänt.
Med säkert och spännande berättande skildrar Schulman en händelse som många skulle kunna känna igen sig i och det är en av Schulmans styrkor. Hon tar en mycket vanlig social företeelse som älgjakten eller klassåterträffen. Den är en arena för att färdas tillbaka i tiden och de sociala mönster som många kämpat hårt för att komma ifrån blir plötsligt ogjorda. Den här träffen svider för många av deltagarna, det finns en klasskamrat som inte är med och trots att de alla tänker på honom och känner skuld för den mobbing han utsattes för så talar de inte om hans död. Jag kan villigt erkänna att jag själv inte går på återträffar, jag kommer från en liten ort och var inte på något sätt utsatt under högstadiet. Det var bara så att jag var inte heller den som hörde till och de känslorna väcker den här boken. Skickligt gestaltar den det där att komma hem, att återvända till en plats där man vuxit upp. 

Schulman är fantastiskt duktig på att skriva om vardagen och hennes tonsäkerhet är så på pricken. I just den här boken kan jag tycka att det blir lite väl dramatiskt och att slutet är något snabbt påkommet. Det är synd att hon inte riktigt litar på att det är tillräckligt med relationsromanen som bäddar in kriminalhistorien. Jag läser så gärna om Magdalenas oro efter att ha fått mejlhot när hon skrivit om nerbrända asylboendes, jag läser också gärna om Christers nya liv med sin kvinna och Petra har just kommit tillbaka från en cancerbehandling. Faktiskt är det på många vis som att återse vänner när man läser och det är sällan jag kan identifiera mig i miljöerna som jag gör i Ninni Schulmans böcker. 

tisdag 30 augusti 2016

mitt sjuttiotal - veckans utmaning

1973 - sju år gammal och skolflicka
1974 - åtta år gammal och älskade min flöjt.
Och ja, man var verkligen klädd sådär!
Mitt sjuttiotal - det handlar Kulturkollos utmaning om den här veckan och visst skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om de där åren som verkligen formade mig på många vis. 1970 var jag tre och 1980 således 13. Det betyder att jag hade hela min barndom under sjuttiotalet. Jag har väldigt få foton från den tiden men det får ändå bli ett fotoinlägg. 

1978 - I den lilla byn på landet var dammen med sin is en rolig samlingspunkt.
Som så ofta hade jag fullt med yngre barn omkring mig och halsduken
hade jag stickat själv. 

let the great world spin - en roman som utspelar sig 1974

måndag 28 mars 2011


let the great world spin - världens väldighet

Livet i New York 1974 snurrar på och i berättelsens mitt hittar vi mannen på linan, han håller balansen och tar sig mer än 100 våningar upp från marken från det ena World Trade Center tornet till det andra. Akrobatnumret får staden att stanna till ett ögonblick men det är omöjligt att stoppa en stad som aldrig sover. Nedanför mannen på linan fortsätter livet och i Colum McCanns roman Let the Great World Spin får vi följa några av stadens invånare. Den irländske prästen som lever bland horor och hallickar, socitetsdamen som förlorat sin son i Vietnamnkriget och konstnärsparet som flytt staden för att kunna hålla sig från drogerna, alla ser de lindansaren högt upp i skyn. De upplever några dagar som förändrar dem och den berättelsen får jag ta del av på ett riktigt härligt sätt.

Colum McCann har hämtat sin lindansör från verklighetens Philippe Petit som gick på lina mellan World Trade Center-tornen i augusti 1974 och människorna som  befolkar boken känns mycket äkta. Jag har tidigare läst Zoli och Dansaren av samma författare och hans styrka är verkligen människoporträtten. Jag lever med i deras glädje och sorg, förtvivlan och hopp.

Den svenska titeln är Världens väldighet och 2012 beräknas en amerikansk film vara färdig. Det ska bli mycket spännande att se hur Hollywood förvaltar denna fantastiska berättelse, en tidsficka om en dag i en tid där Amerika är en supermakt som bekämpar kommunismen, ett gäng teknikkillar sitter Kalifornien och drömmer om ARPANET,  ingen känner till aids och allt är möjligt - till och med gå på lina mellan tvillingtornen.

- repris från 2011 - 

måndag 29 augusti 2016

veckans tema tar mig tillbaka till barndomen

70-talet är veckans tema och jag tänker mig att bjuda på några
foton från årtiondet under veckan som kommer.
Det här har jag bloggat förut men det är liksom jag som läser högt.
1971 och 2016. Same, same. 

söndag 28 augusti 2016

nyttiga människor och vit melankoli

Negar Naseh, Daniel Qviström och Kristina Kappelin möttes för att samtala om vi och de, innanför och utanför. Qviström påpekar att språket som man använder styr sättet man ser på flyktingfrågan. Ord som flöde, transparens osv ger oss en viss distans. Någonstans är Sveriges sätt att hantera flyktingfrågan på ett sätt som gör att människor inte möts. Den starka staten gör att ansvaret mer läggs på samhället än på individen. Har vi ett moraliskt ansvar som individer?

Qviström har funderat på saken, han har till exempel undersökt vad som händer inom honom om han ger eller inte ger till tiggare. Hur ska man förhålla sig till nöden?

När möten väl sker så kan man ifrågasätta om huruvida man är rustad för de här mötena. Den vita melankolin sprider ut sig då man förstår att man inte kan, inte har möjlighet att förstå. Den priviligierade medelklassparets uppvaknande i De fördrivna förändrar deras värld och liv. Det lyckliga livet i södra Italien blir inte alls det som de trott. Det är ett lätt liv att leva på ytan men verkligheten tränger sig på. Korta texter, slagkraftiga formuleringar och affektiva medier gör att det kan bli bildningsbrist. Historielösheten kan vara en förklaring till att vi hänger fast vid vi och de. Vilka är då vi? Det är en fråga som är svår att besvara. är det vi som är vi i Europa eller är det vi i Sverige eller är det möjligen andra sätt som vi definierar vi genom? 

Frågorna blev stora och svårsvarade och Negar Naseh konstaterar att jag är en författare som skrivit en liten roman och kan inte svara på det här ... Negar menar att det är djupt mänskligt att vända bort sin blick och välja att inte se. Hennes huvudpersoner är så upptagna med sig själva och det lilla livet på Sicilien så att de har svårt att se det uppenbara som finns på deras tröskel. 

Nyttiga människor och De fördrivna heter de två böckerna. 

krig, fred och självbild i nordisk samtidslitteratur

Temat för årets festival är ordets kraft och författarna som möts har alla skildrat tiden runt den andra världskriget. Åsbrink berättar om sina personliga drivkrafter för att undersöka tiden, i Wienerwaldromanen var det ett brevmaterial som blev grunden och i den nya romanen så var det faderns historia som judisk pojke i efterkrigstiden. Marte berättar hur hon när Breiviks attentat i Norge genomfördes bestämde sig för att försöka finna de längre linjerna kring högerextremismen i Norge. Utöver det så hade Marte ett intresse för den judiska förintelsen i Norge eftersom hon bott i ett hus varifrån en norsk flicka deporterades.

Westö berättar om att som författare så blev han tidigt djupt intresserad av de längre linjerna i historien. Finlands historia är dramatisk med fyra krig under kort tid och under 27 år dog många unga män. Det blev som en social förpliktelse att gräva i och undersöka det. Hans farfar och hans morfar stupade båda i kriget och båda hans föräldrar växte upp där som sorgen från de döda männen täckte uppväxten som ett flor. Just det har han hittills inte skildrat just i några romaner men intresset för kriget har funnits där. 

Man kan tänka och tro att Norden har en gemensam historia men i själva verket är den mycket olik. Sverige har en särställning med alla sina år av fred och ekonomisk framgång och man kan kanske kalla det för naivitet. Sverige har länge levt med tron på att hot faktiskt inte kan bli reella. Numer vet vi att det inte är så men fortfarande finns spillror av den tanken kvar. Danmark, Finland och Norge har genom åren känt sig som det lilla landet som andra länder trampat på och det har skapat självbilden. Nationalismen i de olika länderna har vuxit fram men populismen och nationalismen är i de länderna inte nazistisk. Man kan bara inte vara nazist då är man odansk, ofinsk och onorsk men ...

I Sverige är det inte osvensk att vara nazist. I Sverige har man aldrig gjort upp och tagit ställning mot nazismen. 

Är nationalismen alltid av ondo? Marte menar att det är naturligt att de som pratar ett språk bildar en grupp som har mycket gemensamt. Utan en dos sund nationalism hade Finland inte överlevt 1900-talet menar Westö. Det har ju ändå funnits en tanke om att det funnits en solidaritet inom Norden med exempelvis krigsbarnen från Finland, judiska flyktingar från både Danmark och Norge. 1942 vänds den svenska pro-tyskheten i Sveriges hållning i kriget genom deportationen av de norska judarna. Det var också en skräck för kommunisterna som blåste under, det blev en klassfråga där överklassen var mer positiva till tyskarna. I Finland var det också storbönder som var pro-tyska och man får inte glömma att finländarna stred på Tysklands sida mor Sovjet under flera år. 

Paralleller till samtiden från efterkrigstiden kan dras, innan kriget var det ett auktoritärt samhälle som man levde i medan nu har vi en demokrati. Man kan dra historiska paralleller men man ska inte tro att människan är immun mot att göra dumheter. Man måste vara vaksam för demokratin är skör, det gäller att inte fly in i underhållning eller annan förströelse.  


Historien upprepar sig inte men ibland rimmar den/ Mark Twain 

lördag 27 augusti 2016

dagens och årets mest nervösa stund

Ann Enright är Irlands mest lysande författarstjärna och vann
Booker-priset 2007. Idag intervjuade jag henne och texten kan man läsa på
Kulturkollo. Det blev bra, som det plägar. 

Samar Yazbek - rapport från Syrien, en resa in i tomheten

Björn Wiman beskriver Samar Yazbeks bok Resa in i tomheten som årtiondets viktigaste bok, det är ett  reportage som förändrar synen på världen.

Vi har den senaste tiden sett bilder från Syrien som har berört oss, den lilla pojken från Aleppo har blivit en symbol för krigets förfärliga ansikte. Yazbek menar att de här bilderna har spridits delvis för att de är lättare att ta till sig än bilder på hundratals lemlästade människor. Den lilla pojken överlevde och sitter passivt och tittar in i kameran, men han överlevde. Hans bror och hans familj dog, men de får man inte se. Det är enklare att visa vackra offer, sanningen är att kriget är grymmare och fulare än så. Bilden på den överlevande pojken är en enkel bild att ta till sig och stillar samvetet hos resten av världen. 

Yazbek kallar Europas stängda gränser en moralisk kollaps, hur vi behandlar flyktingarna från Syrien är en viktig diskussion som måste fortsätta. Broar mellan olika delar av världen måste byggas så att vi kan  förstå varandra. Yazbek reste runt i Syrien och hennes resor ledde till romanen eftersom hon mötte så många människor som uppmanade henne att berätta. Alla de vittnesmål om krigets fasa blev Yazbeks drivkraft men också människornas kraft och vilja att överleva. Hennes uppgift blev att försöka förklara hur bombardemanget från luften och ockupationen av IS på marken lämnar människorna i en mycket svår situation. Yazbek visar i sin text hur en fredlig revolution för demokrati förvandlades till ett inbördeskrig och hon väljer att göra det genom att beskriva de små detaljerna, dofterna och enskilda människoöden. 

fredag 26 augusti 2016

mot Sigtuna, mot Sigtuna

Haffa mig om ni ser mig så vi kan säga hej!

onsdag 24 augusti 2016

vi måste prata om Negar Nasehs romaner


Festivalhelg på gång och en av programpunkterna som jag inte vill missa är den med Negar Naseh. Hennes två romaner hittills är så fantastiskt bra och de lyfter på olika sätt ensamhet trots att man är tillsammans. Min text är en repris från april i år:
Negar Nasehs debutroman utropade jag till 2014 års bästa debut. Under all denna vinter  beskrev jag som en klaustrofobisk och ganska skrämmande text med psykologisk skärpa som nästan gav mig andnöd och vad ska jag nu då kunna skriva om De fördrivna?  Att det är en klaustrofobisk och skrämmande text med psykologisk skärpa som ger mig andnöd. Naseh har lyckats med det svåra uppdraget att följa upp sin fantastiska debutroman med en ännu bättre bok, jag är totalt knockad av hennes avskalade och totalt osentimentala berättande om medelklassparet som flyttat till Sicilien med sin lilla bebis. Redan från de första sidorna kan man känna hur den otäcka känslan smyger sig på, mitt i det italienska vår-paradiset där Filip ska arbeta med sina konstböcker och Miriam ska forska finns något som skaver. Spyflugorna fyller soppåsarna, ginet fyller dricksglaset, barnet sover mest hela tiden och det gula mjölet från mimosan täcker allt både inne och ute.

När Filips vän Ashkan kommer på besök med sin sambo Erika så vänds den letargiska ledan upp och ned, han tar med sig Filip till Lampedusa för att påbörja ett reportage om ön där drömmen om Europa slutar för många båtflyktingar. Samtidigt lämnar han boken Bilal till Erika att läsa och det blir svårt för de välutbildade svenskarna att blunda för verkligheten på Sicilien. Inte heller kan de blunda för hur det faktiskt är ställt med relationen och drömmen om ett lättsamt och skönt liv i ett stenhus med ateljé. Jag fick plötsligt ett känsla av Den drunknade av Therese Bohman, det finns något som får mig att koppla ihop de båda. Mycket bra, mycket välformulerade och mycket otäcka på det krypande viset.

Jag tyckte mycket om den här romanen, så mycket att jag utropar den till en av årets bästa böcker redan nu. DN har en fin intervju, Babel likaså. Jag tror att vi får återkomma till den här boken när det börjar närma sig augustprisnominering. Minns var ni läste det först!

tisdag 23 augusti 2016

bokbubblarnas bästa ...


I veckans utmaning inne på Kulturkollo så efterfrågar vi böcker, låtar, filmer eller Tv-serier som passar extra bra att prata om. I en cirkel, vid fikabordet på jobbet eller med goda vänner. 

I vår bokcirkel som heter bokbubblarna så har vi haft några böcker som vi diskuterat flitigare än andra. En av höjdarna var Fyren mellan haven. Hausfrau var också en sån där bok vi hade mycket att prata om när vi sågs och roligast är förstås om vi inte alla tycker likadant så att det blir lite diskussion. Ett roligt sätt att läsa är "bok å bio" som vi ordnat några gånger. Då läser man boken innan, sen går vi på bio tillsammans och så fikar man efteråt för att prata om alltsammans. Det borde vi göra fler gånger!

vi måste prata om: halva liv

En av programpunkterna på Sigtuna Literaturfestival är ett samtal mellan Qaisar Mahmood och Ted Hesselbom om Qaisars roman Halva liv. Min text om hans roman skrev jag i maj men det passar bra att köra en repris såhär när Kulturkollo har temat Vi måste prata om ... Halva liv är en rom som mycket handlar om bristen på kommunikation, att säga det där som man ville ha sagt innan det blir försent. 
Just nu är jag på jakt efter böcker som ger mig nya perspektiv på Sverige och svenskarna. De senaste veckorna har debatten om muslim 2.0 böljat på ledar- och insändarsidor och jag själv arbetar i en multikulturell miljö och förstår mig inte på vårt behov av att kategorisera människor i vi och dom. Det var med den tanken gnagande i bakhuvudet som jag beställde och läste Qaisar Mahmoods debutroman Halva liv.

Och så fick jag mig en något annan historia än väntat. Halva liv är en universell och vackert beskriven berättelse om en son som vakar över sin far. En far som han inte har något vidare relation till och vars traditioner och religiösa nit han närmast upplevt som hyckleri. Sittande vid sin fars sjukbädd inser sonen att den situation i livet som han försatt sig i  gör att han blivit mycket ensam, han får inte träffa sitt barn och ett fängelsestraff väntar. För att kunna vara ärlig och uppriktigt mot sin far så skriver sonen brev, texter som kanske kan var en start på något. Om det nu ens blir möjlighet att lära känna varandra igen.
Vårt undervattenssamtal handlar om våra besvikelser gentemot varandra. Att ni inte förmådde vara den gode fadern, och jag inte den lydige sonen.
Fadern är i hela romanen, av självklarhet, mycket tyst och jag kom att tänka på det klipp som jag sett med Qaisar där han läser upp ett brev från en far till en son. Det känns som att de här texterna hänger ihop och att de passar mycket bra som hjälp till att komma från det där med svart och vitt. Att få perspektiv. Fram för fler gråskalor!

måndag 22 augusti 2016

vi måste prata om ... Hon, Han och Döden

Uppladdning inför helgens festival blir det förstås också här på bloggen. Samtidigt som Kultuekollo kör tema Vi måste prata om det ... så kommer vi att hålla i bokcirkel om en roman där det finns mycket att prata om. Festivalaktuell är också Sven Wollter som kommer att prata om sin debut som romanförfattare. Jag kör en repris på min text om Hon, Han och Döden:
Ibland kommer en roman och tränger sig in i verkligheten och kanske är det så med Sven Wollters mycket fina debut Hon Han och Döden. Där på bron i Bleket står Han och väntar, Hon kommer springande med sin röda kappa på svaj och frågar vad han sa. Doktorn, vad sa doktorn? Han vet att tiden är utmätt och allt Han vill är att döden ska få vara på hans egna villkor.

Att det här är en författare som har känsla för ordet, känsla för att berätta en historia med utsökt timing står var och en uppenbart som läser. Wollters karaktäristiska röst tränger ut genom sidorna och idiomet är tydligt göteborgskt, ändå tar inte skådespelaren över. Här möter vi en författare som gestaltar med orden på ett sådant vis att man bara bedåras. Magiska sammanträffanden, ta varje dag som en unik gåva och rätten över sin egen död. Typ så. Och så kärlekens kraft då också. 

Sven Wollter har debuterat vid 82 års ålder och hans fina roman hoppas jag läses av alla. Hur det än är så finns den där, döden. Lika bra att faktiskt tänka på den, prata om den. 

nytt veckotema på Kulturkollo

Den här veckan hänger jag lite extra inne på Kulturkollo -
om ni saknar mig här så kika dit! 

söndag 21 augusti 2016

gubbarnas möte mellan Claudio Magris och Jens Christian Gröndahl



Efter att ha försökt komma över besvikelsen att Abdellah Taia stämt in på grund av sjukdom så ställde vi oss istället i kö till samtalet mellan Claudio Magris och Jens Christian Gröndahl. Kösystemet på Louisiana är hemskt, man får stå i timmar för att kunna komma in. Tacka vet jag Stockholm Literature som säljer biljetter till platserna för en tjuga (parantes, parantes). Väl inne så fick vi lyssna på en ganska gubbig tillställning med långa monologer från Magris och något mer försök till dialog från JCG. Tyvärr så tog samtalet aldrig fart vilket var synd. Där fanns så många intressanta frågor som de kunde talat om. Ett av ämnena som avhandlades var Europa och huruvida en region mår väl av att sluta sig eller om en öppenhet är att föredra. Magris kommer från Trieste som i århundraden varit en kosmopolitisk stad med många olika befolkningsgrupper som levt sida vid sida. Närheten till havet, och människornas försörjning på handel och fiske har gjort att det var självklart. Italienare, serber, kroater, judar, romer och greker har alla levt i gränsstaden som dessutom under det kalla kriget låg precis vid järnridån. JCG reflekterade över detta och sa att det på sätt och vis var synd att danskarna så starkt har identifierat sig med sin bonde-bakgrund och nästan glömt att de också är ett land med sjöfarare, ett land som utvecklats genom kontakter med andra. Det är en tanke som vi kan ta med oss till Sverige också. Vi är ett land som byggts med hjälp av våra naturresurser men utan kontakt med andra hade det blivit intet.

I ett Europa där migration varit vardag har gränserna nu stängts. Det påmindes jag om när jag reste hem från Danmark, det är passkontroll på Kastrup och man får visa att man har rätt nationalitet för att komma in i Sverige. Väldigt konstig känsla faktiskt. JCG berättade också om sina erfarenheter från ett besök på ön Lampedusa, det är ön dit många flyktingar kommer som första anhalt på sin väg till Europa. Flyktingar som på frågan "varifrån de kommer" hellre vill svara på vart de vill komma.

Så till gubbigheten. Inte OK faktiskt, det blev så störande med de där tvärsäkra uttalanden om värderingar, kvinnor och kvinnors möjligheter i det västerländska samhället. Där borde moderatorn gått in hårdare och styrt. Eller så var det ett språkproblem, Magris brytning var stark så kanske ska man då som moderator se till att herrn i fråga inte orerar så långa haranger. 

om minnet och identitet - ett samtal mellan JHK och Chigozie Obioma



Dagen andra punkt på lördagens Louisiana Literature var ett samtal där två relativt unga och prisbelönta författare från två helt olika världsdelar möttes. Både Jonas Hassen Khemiri och Chigoize Obioma är aktuella i Danmark med sina senaste romaner och visst fanns det förutsättningar för ett riktigt bra samtal om både identitet och minne och död vilka är teman som återfinns i de bådas romaner. Tyvärr tyckte jag att moderatorn inte riktigt höll måttet och det blev inte den dialog som kunde ha blivit. De båda författarna gjorde dock så gott de kunde och JHK var som alltid mycket proffsig, han leder samtalet dit han vill och vill gärna diskutera texterna. 

Samtalet startade i hur de båda författarna hade hittat till skrivandet och de båda var överens om att det varit genom lyssnadet och läsandet. Khemiri berättade att han har tydliga minnen av hur hans mamma läste PIXI-böcker för honom och att han då ville gå in i berättelsen och förändra historien. Senare i barndomen blev biblioteket i Hornstull hans andra hem där han praktiskt taget flyttade in. Lyssnandet ledde till läsandet som ledde till skrivandet. För Obioma var det lite annorlunda, han levde i en stor familj i Nigeria och han trivdes med att springa runt och spela fotboll och leka med sina bröder men så hamnade han på sjukhus. För att få tiden att gå där så berättade hans far historier för honom och Obioma blev fängslad av dem, han ville också kunna så många historier. När han sedan förstod att fadern inte hittat på dem utan faktiskt läst dem i en bok blev Obioma så avundsjuk, han ville också kunna skriva och berätta på ett sätt så att andra lyssnade. Han skrev snart sin första bok och med Fiskarmännen kunde han debutant kamma hem Man Booker. Helt OK om man får säga så. 

De båda romanerna handlar mycket om minnen och hur minnen ibland inte ens är en egna utan det som andra har mints och sedan berätta för en. I JHK s roman är det ju så tydligt eftersom berättargreppet är sådant att man får lära känna en ung man genom de minnen som hans vänner och familj delar med sig. I Obiomas roman är det en ung man som berättar sina minnen från den tiden då han var nio och de båda författarna var överens om att i romanens form, precis som i verkligheten så kan man mer eller mindre medvetet välja sina minnen och berätta om dem som passar. Någon sanning finns då inte, allt blir som ett pussel där bitarna ibland passar ihop och ibland inte alls, några av bitarna är självbiografiska eller hämtade från gens erfarenheter andra är hämtade från samhället, Shakespeare eller en bekant. Det är fiktionens styrka och egenartade kraft, man berättar det som gör romanen till en text som är mer än sina enskilda delar. En berättelse kan också berikas av att berättas många olika gånger. Obioma jämförde Allt du inte minns med Arundhati Roys De små tingens gud där de olika gudinnorna ger sin bild av en händelse och på det viset så får man en historia berättad ur många olika perspektiv. Just den jämförelsen har jag inte tänt på och nu blev jag sugen på att läsa om den. Läslistan blir aldrig kortare ...

På frågan om de ser sig som politiska författare så svarar Obioma snabbt och med övertygelse att om man är en afrikansk författare som har en stor publik så har man inte råd att inte vara politisk. Han använder sin ställning för att få möjlighet att sprida både kunskap och värderingar. JHK däremot menar att han i sina texter, både romaner och pjäser ofta är mycket politisk men att han för tillfället har legat lite lågt med inlägg i debatter av olika slag. Han värnar sin familj och efter hans öppna brev till justitieministern för några år sedan blev han på olika sätt utsatt på ett sätt som var obehagligt. Nu låter han sina texter tala i första hand. 

Louisiana - maten, miljöerna och Miró

Att ta tåget till Louisiana Literature har blivit något av en tradition för mig och vad är det då som gör att jag återvänder år efter år?  Litteraturen, samtalen om böcker och skrivande kan jag ju få till mig utan att sitta 9 timmar på ett tåg, vad lockar?

Kort svar: smörrebröden och wienerbröden är smarriga, miljön med ett modernt museum som är fyllt av dansk design och arkitektur i de vackraste av omgivningar och så förstås konsten som samspelar med samtalen. Något år var en av scenerna i giacomettisalen och det var rent magiskt. I år var vestscenen förlagd mitt i en konstutställning och sitter man i parken och lyssnar på samtalen så har man skulpturer av Miró och Moore som grannar.



mer från Louisiana Lit



Min ambition om att liveblogga under hela festivaldagen gick om intet när iPaden plötsligt inte ville ladda, festivalrapportering utan laddade batterier är omöjligt. Både bokstavligt och bildligt. Att skriva längre texter på telefonen tycker jag är för pilligt, som tur var så kilade J till shoppen och köpte pennor och ett block - varför överge något som fungerat i århundraden? Anteckningarna blir till inlägg under dagen idag. Kan ni inte bärga er så har vi skrivit en text på Kulturkollo också. Kika in! 


lördag 20 augusti 2016

Thorup och Ullman inleder lördagens samtal

Konsertsalen är närmast omöjlig att komma in i om man inte köar en timme. Vi kom sent så vi fick lyssna på direktsändningen i parken. Ljudet är bra så det funkar, men visst skulle det vara fint att vara närmare. Samtalet börjar i att det är lätt att som kvinnlig författare hamnar i en kategori där man ses som en författare som skildrar de små sakerna och de nära relationerna. Mor och dotter-förhållanden och familjer är måhända vanliga teman men Linn Ullman påminner om att det finns inget så existensiellt som relationerna inom en familj.  

Kirsten Thorup läser ur sin senaste roman och det stycket som hon väljer handlar om hur en ung flicka förhåller sig till sin mor, varför ska hon ha så gamla föräldrar? Hur kan man älska sitt barn lagom, hur ska man förhålla sig till det lilla barnet, det tonårige barnet eller det vuxna barnet. Finns det någon mall?

Linn Ullman berättar om att hon som barn längtade så mycket efter att vara vuxen, och i hennes roman finns det två föräldrar som mestav allt vill vara barn. De leker och drömmer om sin barndom och kanske, menar Kirsten, att det barnet som vill vara vuxen blir sådan när föräldrarna undviker att vara vuxna. Linn Ullman kontrar med att just att vara författare är ett sätt att vara vuxen på det sättet att man kan föreställa sig hur andra tänker och känner. 

I recensioner av De oroliga så har recensenterna menat att porträttet av fadern mer sympatiskt än den av modern. Är det så att det är svårare att acceptera en mor som skildras osympatiskt? Ullman berättar att de porträtten är fiktion men grundar sig i den kärlek som hon kände för sin mor som barn, fadern älskade hon med respekt och kravlöshet men modern ville hon äga. 

Thorups relation till sin mor var formad av den tiden som hon växte upp i. Samma gäller för huvudpersonen i hennes bok. De allmoge-regler som styrde livet var något som gjorde att vägen därifrån var den genom studier. Ullman menar att i hennes roman kan man se hur det svårt för en kvinnlig konstnär, som modern, att ta dig plats att skapa, den platsen var självklar för fadern. Nu är det en annan tid och Ullman menar att det numer är möjligt att vara kvinnlig konstnär nu eftersom det finns andra förutsättningar nu. Det finns fortfarande en bild av det manliga geniet, och hon reflekterar över att det sällan talas om kvinnliga genier. I hennes uppväxt var det fadern, den berömde regissören i ditt tysta långa hus på ön, som var geni och kvinnorna hans musor. Men vad hade han varit utan sina kvinnor? 

Det mest gåtfulla är föräldrarna och man undrar som barn över vilka de är och föräldrarna upphör inte att förvåna oss. Man lever i olika tider, och man är aldrig samtidigt på samma plats i livet. Det kan man se som ett stort livsdrama men det är kanske inte sorgligt? Känslorna tar överhanden för att man inte kan formulera och kommunicera så att man förstår varandra. När man ska skriva om något personligt eller biografiskt så krävs ofta att en tid passerat så att man kan finna de allmängiltiga i egna erfarenheter så att det blir intressant för fler. Genom att byta berättarperspektiv och ge erfarenheter en form så blir det litteratur och inte journalistik eller bara en bra historia. 

en heldag på Louisiana - häng med!

Idag bär det av. Tåg, tåg och litteraturfestival däremellan.
Jag ska försöka blogga under dagen och vill man så kan man följa mig på Instagram.
@kulturkollo


där gryningen dröjer - Anna Lihammer skriver om 30-talet så att det ekar in i samtiden


OK - här kommer en fullständigt onyanserad text. Jag fullkomligt älskar det som Lihammer gör i sina historiska kriminalromaner om kommissarie Carl Hell och polissyster Maria Gustavsson. Hon skriver om 30-talet så att diskussionerna och budskapet är nästan helt applicerbart på samtiden. Visst har det hänt en del vad det gäller jämställdhet sedan förkrigstiden och vi borde veta bättre när det kommer till hur man i ett humant samhälle behandlar sina medmänniskor men sorgligt nog så känns en hel del igen. Där gryningen dröjer utspelar sig huvudsakligen i två förkrigstider och att förlägga en roman 1936 med en kommisarie som är på väg till propagandamaskineriets OS i Berlin är ju minst sagt vältimat. Kommisarie Hell vill inte alls åka till Berlin för att vara med i bevakningen av OS och han blir lättad när han i absolut sista stund kallas tillbaka från flygplanet, det har begåtts ett dubbelmord i Stockholm som han måste ta sig an. Till sin hjälp väljer han som alltid polissyster Maria och inte är det populärt att han vill arbeta med en kvinna nästan sida vid sida. Högervindar blåser också i Stockholm och nazisternas ideal med en sund själ i en sund kropp hyllas, samhället skall vara funktionell och nya bostäder, flygplatser och kontor byggs. Det som är lite trasigt och har en skavank skall sorteras bort. Den starkaste överlever eller?

Den andra huvudstoryn har en än mer dramatisk miljö, den handlar om en professor som tar med sig en grupp studenter till Arktis för att leta efter lämningar från Andréexpeditionen och efter strapatser tvingas de övervintra i kylan och mörkret helt utan utrustning. Det som sker den vintern påverkar de överlevande resten av deras liv och man kan avslöja så mycket att de båda berättelserna snart nog hänger ihop, också i utredningen. Har ni inte läst Anna Lihammer tidigare så rekommenderar jag att man börjar med den fösta delen Medan mörkret faller, fortsätta med Än skyddar natten och sedan snabbt kasta sig över Där gryningen dröjer!


fredag 19 augusti 2016

se mörkret - en crimetimeaktuell författare också här

Se mörkret av Sverigeaktuella Elisabeth Hand är del två i serien om Cass Neary. Det här är en på många sätt mörk roman, utsatthet och sårbarhet, alkohol och droger, börskrasch och misär och mord. Rituella mord och fotografier som dokumenterar mord är en bärande del av handlingen i den här romanen och egentligen skulle jag vilja skriva mycket mer om handlingen men det går inte utan att röja allt för mycket. När jag läste och skrev om del ett: Genration Loss så kallade jag den grime-lit och epitetet skitig passar väldigt bra också  på fortsättningen.

Elizabeth Hand har i sin karaktär Cass skapat en mycket ovanlig kvinna som i all sin trasighet på ett streetsmart sätt tar sig fram, oavsett om det är NY, Helsingfors eller Reykjavik. Hon har fotografens blick på tillvaron och kan med hjälp av den både förstora upp händelser och notera de minsta detaljer samtidigt som hon kan zooma ut och sätta samman de enskilda händelserna till en panoramavy. Unika förmågor som blir helt nödvändiga när hon lämnar NY för att åka till Helsingfors för att garantera äktheten på några foton, snart efter hennes besök hittas fotografen och hans assistent mördade och Cass befinner sig på flykt i mörkret i Reykjavik.

Se mörkret är titeln på romanen och det är på vippen att jag inte riktigt klarar av att läsa, ljuset som behövs för att skapa balans i tillvaron finns inte i Cass liv. Det ljus som finns är i de tekniskt briljanta fotona som Cass ser i Helsingfors men det är ett konstruerat ljus. Ljuset i människorna är svårt att finna och därför blir jag mest deprimerad av att läsa. Det är noir, det är så drivet berättat och spännande från sida ett men ack så deppigt. Jag lider med Cass som dövar sig med hjälp av de substanser hon lyckas hitta och som trots att hon på något sätt är en överlevare så känner man sig inte säker på att det ska gå OK för henne. Jag vill gärna känna en smula hopp, en smula jamenvisst det här kommer att ordna sig. Just det bjuder inte den här läsningen.

Mitt flöde i sociala medier svämmar just nu över av bilder från Crimetime och jag har förstått att det blir inslag med Hand i både babel och i annan media när det lider. Håll utkik efter en mycket spännande författare - och läs hennes böcker, om du vågar.

torsdag 18 augusti 2016

crimetime i mitt flöde och jag kör en repris ...

I mina sociala kanaler svämmas flödet över med inlägg och bilder från Crimetime. Själv hade jag tänkt komma med en ny recension idag men orken, orken. Kör en repris från i mars istället, Christian Unge är på Gotland och hans författarskap är på många sätt spännande. Läkare och författare med bakgrund i Läkare utan gränser som använder sina erfarenheter i sitt skrivande.  
Ännu en roman med läkaren Martin Royekens i en av huvudrollerna. Han arbetar för Läkare utan gränser och är på uppdrag i Sierra Leone. Ebola härjar i västafrika och Martin ingår i ett team som ska försöka bekämpa epidemin. Hemma i Sverige finns hustrun Nadine och deras gemensamma lilla dotter och Martins vuxna dotter Bella som är journalist på en medicintidskrift.

En sen natt i sjukhuslägret i Sierra Leone väcks hela det internationella teamet med ropande röster som frågar efter Martin - snart är de alla tillfångatagna och sitter i en jeep på väg norrut. Den som protesterar dör. Den som försöker fly dör. Med i jeepen finns också Mette som är en ung grön läkare från Sverige och som får spela en avgörande roll i det här gisslandramat. På veckorna genom Afrika insjuknar fler och fler i feber och diareér och dessutom hamnar gruppen flera gånger i skottlossningar, ledaren skadas och det blir Mettes uppdrag att hålla honom vid liv. Deras liv hänger bokstavligen på henne.

I Stockholm sätter alla organisationer igång med att försöka lokalisera och befria gisslan och Bella blir navet i det arbetet och jag tycker att Christian Unge skildrar maktlösheten och hopplösheten som en anhörig kan känna i en sådan här situation mycket bra. Överhuvudtaget så känns karaktärerna i den här tredje boken om Martin mer komplexa och författaren vågar stanna i olika händelser betydligt längre än i tidigare böcker. Jag gillar det. Jag gillar också att den frälsarroll som Martin hade i de tidigare böckerna nu tonats ned.

I mars hade vi temavecka om Afrika - en kontinent på Kulturkollo och bland annat kunde man läsa en fin intervju med Christian Unge. Hans nya kriminalroman heter Saharasyndromet  och visst gör titeln att jag genast börjar tänka på Stockholmssyndromet, ni vet det som är döpt efter gisslandramat på Norrmalmstorg där de tillfångatagna började att känna sympati för de som frihetsberövat dem. Mette blir i den här romanen fäst vid ledaren som hon är satt att rädda och just precis den sortens psykologiska dimension gör att jag sträckläste och gärna vill läsa mer om Martin Royekens och hans arbete i Läkare utan gränser. Slutet bäddar helt klart för en fortsättning!

onsdag 17 augusti 2016

idag tänker vi en stund på John Hron

Idag är det årsdagen av mordet på kungälvskillen John Hron och det är ett fint tillfälle att tänka lite extra på vilket samhälle vi vill ha. Spelfilmen om händelsen har premiär idag och vill man läsa en fin roman så ska man förstås läsa När hundarna kommer.
Vilken roman! Vilken träffande skildring av tonårskärlekens toppar och dalar och vilket spännande perspektiv på en händelse som jag blev skakad av när den hände och rejält berörd av också 20 år senare.

Jag arbetade som lärare i Kungälv när det brutala mordet på John Hron utfördes i Kode och jag upplevde en bygd i total chock. Vad är det som händer i samhället, hur kan vi arbeta med en förändring av värderingar? Tyvärr en aktuell fråga fortfarande. Med aktuell än någonsin faktiskt. Kungälvsläraren Christer drog då, för snart 20 år sedan, igång ett projekt: Toleransprojektet vars syfte är att arbeta med unga som har en intolerant världsbild. Projektet fortsätter tillsammans med Teskedsorden och de arbetar för mångfald och tolerans. Deras samling av berättelser Inte en främling borde vara obligatorisk läsning för alla. Perfekt lästips.

Det som Jessica Schiefauer gör på ett så suveränt sätt är att att hon använder fiktionen starka kraft för att ge oss som läser en perspektivrikare bild.  När hundarna kommer - läs den. Ungdom, vuxen, lärare, förälder. Läs! 

Eugen Kallmans ögon - Nesser i god form!



Eugen Kallmanns ögon är på många sätt en alldeles typisk Nesser-bok. En gåta som på något sätt skall klaras ut, en småstad, en berättelse som är förlagd under mer än 50 år och så några rejält udda existenser. Allt förpackat i ett gammeldags, sirligt språk. Sällan läser man numer uttryck som yttermeravisso i en roman, men väljer man Nesser så väljer man också en historia som har en alldeles särskild språklig ton.

Huvudhistorien i den här romanen utspelar sig 1995/96 och högstadieläraren Leon Berger bestämmer sig för att lämna sitt liv i Stockholm för att flytta till den lilla staden i Norrlands inland enbart benämnd K (så typiskt Nesserskt att genom många små detaljer skapa ett mysterie) vilket gör att man genast börjar undra. Det framkommer snart att Bergers fru och dotter omkommit i en färjeolycka och att han helt enkelt söker sig från sina minnen genom att flytta. När han kommer till sitt nya jobb som svensk-lärare så förstår han snart att hans företrädare, Eugen Kallman, omkommit under våren på ett oklart sätt. När Berger städar Kallmanns skrivbord så hittar han en dagbok och snart blir han nyfiken på blad som egentligen hänt. Tillsammans med kuratorn och matematikläraren på skolan börjar de rota i den underlige, men omtyckte magisterns liv och död. Samtidigt under hösten så blåser det nynazistiska vindar både i Sverige och i den lilla staden K. En av kollegorna är judinna och hon trakasseras, elever med annan bakgrund än svensk utsätts för mobbing och när skinnskallarnas ledare hittas mördad upphängd i ett träd så eskalerar konflikterna. 

Temat med samhällsklimatet som rådde i mitten av 90-talet är en av de saker som Nesser fångat mycket bra i den här boken. Jag själv arbetade i Kungälvs kommun när mordet på John Hron skedde, något som just idag är 21 år sedan.  Stämningen då var en försmak av den främlingsfientlighet och rasism som blommat ut och numer är en grundvärdering i Sveriges tredje största parti. Som i alla bra kriminalromaner så finns där ett spänningsmoment tillsammans med en diskussion kring aktuella samhällsfrågor, också där är Nesser en mästare. Han låter ändå aldrig kriminalgåtan ta överhand över romanen och precis som i Levande och döda i Winsford så är det människorna som man andäktigt följer.

Håkan Nesser är en säkert kort i min värld när jag ska få både underhållning och tänkvärdheter till livs. Både Leon Berger och Eugen Kallmann är svensklärare och texten innehåller många citat ur dikter vilket jag tycker mycket om och så måste jag komma tillbaka till språket. Med små medel och ganska omständlig berättarteknik så bygger Nesser ett lågmält landskap som man totalt uppslukas av. Med fast hand, man vandrar aldrig vilse trots ganska snårig intrig, så landar man i Nesser-land. Härligt! 

tisdag 16 augusti 2016

veckans utmaning är dansk

Jag ska försöka hålla mig från att bomba er här med inlägg kopplade till Kulturkollo men idag så måste jag hänga på veckans utmaning.

Min bästa danska författare/bok:
Jag har många danska författare på min favoritlista och en är förstås Hanne Vibeke Holst. Jag gillar allt hon skrivit och jag gillar att lyssna på henne. Intelligent och välformulerad kvinna! Förlåtelsen är en ev alla hennes romaner som jag tokgillat. 

Min bästa danska film: Jag är så dålig på film. Men en dansk film som jag blev berörd av var Bröder av Susanne Bier. 

Min bästa danska TV-serie: Jag får vara så tråkig att jag säger Brottet. TV-serien som gjorde den stickade tröjan från färöarna superpopulär. Fantastiskt bra skådespelare och spännande ända in i kaklet. 

Mitt bästa danska kulturtips: Ni kan säkert gissa. Det moderna museet Louisiana är mitt självklara val. I helgen är det litteraturfestival (som jag älskar) men glöm inte konsten. samtidskonst och en skulpturpark som är fantastiskt fin, själva byggnaden är också fantastiskt fin. Inne i museet kan man också njuta av dansk design i möbler och belysning och helheten är sinnebilden av skandinavisk form. Älskar't!

några deckarfavoriter ...

Så ja, imorgon drar Crimetime igång och nej, jag ska fortfarande inte åka dit. Snullet, trist, tråkigt är det men det går ju bara inte när man är lärare att vara ledig i terminsstarten. Men för att ändå var med på ett hörn så tänker jag mig att jag börjar med att göra en liten lista över de några av dedeckare som jag läst vars författare kommer. (Enbart så att jag kan gräma mig ordentligt :-( ). Några av de böcker som jag läst och gillat det senaste är:

Tiggaren av Sofi Sarenbrant
Midnattsflickor av Jonas Moström
Störst av allt av Malin Persson Giolito
Smultron, bröllop och döden av Kristina Appelqvist
Det andra ansiktet av Mari Jungstedt
Tre minuter av Roslund/Hellström
Prio ett av Emelie Schepp
Vågspel av Ann Rosman
Utmarker av Arne Dahl
Rädslans fångar av Anna Jansson
Generation Loss av Elizabeth Hand
Små svarta lögner av Sharon Bolton
De underkända av Hjorth/Rosenfeldt
Mästare, väktare, lögnare, vän av Christoffer Carlsson

och på bloggen finns typ 250 recensioner till om deckare jag läst och gillat (och några som kanske inte passade mig). Välkommen att klicka på min kategori deckare!

Imorgon återkommer jag med en text om Håkan Nessers senaste. Vi ses!

måndag 15 augusti 2016

nesser, lihammer och hand lästa och jag ska inte dit!


Snart, snart drar Crimetime igång på Gotland och jag har läst tre förnämliga, om än väldigt olika, romaner vars författare dyker upp på ön. Ska skriva lite längre texter om de helt superba böckerna så snart huvudet är på plats men visst hade jag velat vara i Visby den här veckan. Det passar synnerligen dåligt med terminsstart så tyvärr, tyvärr. Får citera Linda "jag är inte bitter" och bjuda er på en egen minideckarfestival här på bloggen istället. Start onsdag!  

äntligen lite vardag också på Kulturkollo

Nu har vi vilat oss i form under sommaren på Kulturkollo 
och idag kör vi igång hösten med nya friska temaveckor. 
Välkomna att kika in!

söndag 14 augusti 2016

du bokcirklar väl med oss?


Om en vecka så sätter vi igång vår FB-cirkel på Kulturkollo läser. Hoppas att ni har lust att hänga med och prata om Linda Olssons En syster i mitt hus. Extra kul är att vi sedan på söndagen den 28 kommer att bokcirkla romanen tillsammans med Linda Olsson själv på Sigtuna Litteraturfestival. Hoppas vi ses på nätet eller i Sigtuna!

fredag 12 augusti 2016

väldigt tyst ...


Här är det tyst, både för att jobbåret dragit igång med trevliga aktiviteter både på dags och kvällstid och naturligtvis för att det är OS i Rio. Idag drar friidrotten igång och gissa om helgen paxad. Handboll är ju också min sport och självklart måste man se simningen. Fullt upp alltså! 

Här på västkusten öser regnet ned men vad gör det när man har viaplay och en filt. Önskar alla bloggisar en skön helg! 

onsdag 10 augusti 2016

om ni inte börjar leva gör jag slut - en tantlit!

Om ni inte börjar leva gör jag slut är en ovanligt välskriven roman i den genre som man väl skulle kunna kalla tantlit. Ni vet den sortens berättelser där en eller flera kvinnor i övre medelåldern bestämmer sig för att se till att livet efter 60 inte blir en transportsträcka till graven utan ett äventyr med massor av möjligheter. I Eva Swedenmarks roman är det fyra väninnor som var och en stagnerat i sitt liv. De har ett arbete de inte trivs med eller som gör dem sjuka, saknad av en familj, brist på en kärleksfull partner eller så har maken lämnat dem för en yngre årgång och ändå ses de med jämna mellanrum och pratar om hur bra de har det. Efter några glas vin kanske samtalsämnena sträcker sig så långt som till olika krämpor eller klagan på makarna men aldrig att de talar om sina drömmar. En middag får en av väninnorna nog och uppmanar de andra att det är dags att börja göra något åt sina tråkiga liv. Alla ska skriva en lista över vad de vill göra, vad de vill förändra och snart är de fyras gäng i full färd med äventyrliga aktiviteter.

Jag gillade den här boken för att den trots att den är lättläst och ganska förutsägbar utstrålar sådan värme. Jag bryr mig om de fyra kvinnorna, jag kan känna igen mig själv eller väninnor i dem och allt är skrivet med humor utan att bli raljant och förminskande. Att kvinnor blir mer eller mindre osynliga när de fyllt femtio utnyttjar de på ett sätt som uppmuntrar var och en som hamnat lite för mycket i samma hjulspår att tänka till ett extra varv. Sedan finns där delar av storyn som jag inte riktigt är lika begeistrad i, allt som de här damerna gör är väl mer än lite busigt sådär men ska man utmana bilden av äldre medelålders kvinnor så kanske man måste måla med den breda penseln. Yttre och inre förändring går kanske ändå hand i hand och när man är drygt 60 så är det väl hög tid att börja vara ärlig både mot sig själv och sin omgivning kan tyckas. Underhållande med svärta, helt klart läsvärt!