Sidor

måndag 31 oktober 2016

vill du läsa Välkommen till Amerika? Och prata om den med mig här på bloggen? Hugg snabbt!

En av de nominerade romanerna som jag redan läst och tokgillat är Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika. Eftersom jag redan har ett läst och hundörat exemplar av boken så tänkte jag att mitt augustexemplar skulle kunna gå till någon annan som vill läsa den och som sedan vill prata med mig om den här på bloggen.

Finns det någon intresserad?

Kommentera snabbt här och jag skickar dig boken. Förväntad motprestation är ett samtal om den här på bloggen. Hur vi fixar det rent tekniskt ordnar vi när jag vet vem du är. Vill du läsa? Vill du diskutera läsningen?

Kommentera vetja!


Mats Ek och Hélène Cixous


Dagarna på Stockholm Literature avslutades med ett samtal om skapandet mellan dansaren och koreografen Mats Ek och författaren Hélène Cixous. Som prolog visades en fin film där Mats hade filmat sin mor Birgit Cullberg i en sista föreställning och en läsning av Cixous pjäs Dora. Det var en spännande kombination och samtalet mellan de två inleddes med att de kommenterade varandras verk. Mycket fint! 

Tyvärr så var det den sista programpunkten och jag blev allt tröttare, orken tröt att anteckna och troligen så kommer det här samtalet, precis som alla de andra, snart på nätet. Titta gärna på det, och på alla de andra samtalen. Det finns mycket spännande att höra. 

söndag 30 oktober 2016

Sjón och Ngūgi Wa Thiong'o


Sjón startar upp samtalet med Ngugi Wa Thiong'o genom att tala om de isländska sagorna. Thiong'o berättar berättar att han upptäckte sagorna i början av 2000-talet och han är mycket intresserad av de       berättelser som är universella. Han berättar att vid ett besök på Island såg tingsplatsen som berättas om i sagorna och naturen som har stor del av sagorna finns kvar och de ser likadan ut som då. Thiong'o s favoritsaga är den där det finns en stark kvinnlig karaktär som med hjälp av sitt hår skulle kunna rädda sin man, men hon säger nej. Sjon menar att sagorna som har en stark plats i den isländska kulturen och det kan vara ett ok för de som vill förnya men samtidigt vara ett stabilt fundament. Sagorna är ovanligt nog skrivna på isländska och inte på latin och de har den muntliga traditionen som grund.

Det är samma typ av muntlig tradition som Thiong'o är uppvuxen med, de historierna kunde kolonisatörerna inte ta bort från dem. De handlar ofta om moraliska frågor och de allra flesta människor är berättare i vardagslivet men vanligen har de historierna sociala funktioner. De indiska mytologiska texterna är ett annat exempel, de är skrivna på sanskrit och gudarna och naturen är besjälade. Man förstår genom dem hur alltsammans hänger samman som i en väv och i det moderna berättandet är den dimensionen ofta bortplockad. Vi kan i det moderna berättandet använda element från myter, folksånger och annat på många olika plan. Allt från teman, namn och sensmoral och läsaren kan om man har en gemensam referensram tolka texten på så många fler plan. 

Thiong'o säger: Vi kan inte klara oss utan jorden men jorden kan klara sig utan oss, naturen är av nödvändighet en del av oss men vi är faktiskt inte del av den. Det mytologiska i naturen är nödvändig och texterna i Thiong'o skrivande är stark påverkade av kraften i naturen. Skogen, stenarna, djuren alla är viktiga och  i Floden mellan bergen har floden en enande kraft, och den kan ses som något som inte delar upp utan förenar. Så kan man se på många företeelser, det som skiljer kan också vara det som skapar gemenskap. 

Isländskan har en speciell ställning eftersom den har en så rik och lång historiska och påverkar språket och säkert också utformningen av Sjóns texter. Thiong'o skrev först på engelska och Sjón frågar huruvida han kunde skriva andra berättelserna han började skriva på Kikuo. Thiong'o såg engelska som en skärm på vilken han kunde uttrycka sig, det gemensamma språket blev engelska. På Island kan man med 300 000 invånare hålla en litteratur levande men i Afrika finns stora befolkningar som är många miljoner och de har ingen egen litteratur. Där finns den muntliga, starka berättartraditionen och en ny skriftlig tradition håller på att växa fram. 


Jamaica Kincaid, Mats Kempe och Kristina Sandberg


Kristina Sandberg berättar att när hon läste Jamaica Kincaid så förändrades hennes liv, I Jamaicas texter kunde Kristina höra förmödernas röster genom generationer och och kände att det fanns möjlighet för henne att göra samma sak.

Kincaid berättar att hon lärde sig läsa tidigt och när hennes mor visade henne texter när hon var liten så kändes det som att orden hoppade in i henne. Vid tre och ett halvt års ålder så hade hon läst allt som fanns i hemmet och skickades till skolan. Där fick man bara gå om man var fem och Kincaid fick hålla tyst om sin ålder. I skolan mötte hon de förenklade texter som man använder för nybörjare och det blev en kollision. I sjuårsåldern fick hon en Oxford concise dictionary och hon läste den rakt av, senare fick hon som straff läsa Jane Eyre och hon identifierade sig starkt med Bronte, författaren. Läsande och skrivande har följt henne genom åren. 

Kincaid skriver alltid, hon skriver oavsett om hon har en penna eller ej. Tankarna på hur berättelserna och texten finns alltid med. Hon använder ibland karaktärer från romaner hon läst och musikaliteten i språket spelar roll, varje namn är viktigt och referenser till andra verk är ett sätt att underhålla sig själv under skrivandet. Kincaid vill inte vara den roliga men hon uppfattas ofta underhållande. På sätt och vis så är hon nöjd om hon underhåller för amerikaner gillar underhållning. Och se vart det har tagit oss, vilken röra! 

Amerikaner är också förtjusta i lyckliga slut men vad är då lycka? Är förväntningarna större på att kvinnorna ska vara lyckliga, man ställer inte samma förhoppningar på en man, eller? Kincaid blir ofta kallad den arga svarta författaren, och det provocerar. Kincaid är uppvuxen med den mörka hudfärgen som norm och det kan i det amerikanska samhället vara OK för en svart kvinna att skriva om ras, men det är ofta ointressant eftersom det är det universellt mänskliga som är intressant. Alla oavsett färg ska kunna identifiera sig i texten. Det handlar inte om ras och kön, det handlar om makt och maktlöshet. 

lördag 29 oktober 2016

don delillo (utan foto)

I samtal med Daniel Birnbaum avslutar Don DeLillo första dagen på Stockholm Literature. Deras samtal aviseras att det ska handla om den moderna konstens roll som katalysator i Don DeLillos skrivande. I de flesta av hans romaner är konsten och konstens språk närvarande. Hur började intresset för konst?

Han tillbringade eftermiddagarna i NY på 60-talet med att se kvalitetsfilm och det påverkade hans skrivande, det finns en bildmässiga kvaliteer i texterna. Han berättar att han skriver som i bilder och scener. Han upptäckte sig själv som författare och det tog fyra år, kunde han blivit konstnär istället? Absolut inte, det var alltid språket och författandet som var centralt. NY på sextiotalet var en spännande plats, romanerna har alltid en tydlig miljö och på det sättet är de en tydlig koppling till konst och film. 

I den senaste romanen utforskar DeLillo tanken om evigt liv, där finns platser där man kan bli köpa sig en plats för att bli bevarad och få livet tillbaka när den tiden är kommen. Man kan bli medborgare i det eviga universum, är det önskvärt? Vad skulle hända med det samhälle som vi känner nu? Med pengar, med krig, med identiteten, med Gud? Skulle alla gränser försvinna, skulle den mänskliga kulturen bli oviktig? Finns det något som är faithbased Technology - en sekulariserad värld där andra värden än religion styr.  Eller är det att tänja på gränserna för mänskligheten som är framtiden? 

Jamaica Kincaid på läsningsscenen

Jamaica Kincaid läser ur Se Nu Då. Hon är en fascinerande kvinna att lyssna på! 
Recension av boken finns här på bloggen. 

samtal om hur tiden som gått påverkat - Elisabeth Åsbrink och Dorit Rabinyan

Dorit Rabinyan är en israelisk författare som skrivit en roman om ett kärlekspar i NY där det unga paret är från Israel och. Västbanken. Boken kommer på svenska 1918 och den ser jag fram emot. Elisabeth Åsbrink  är författaren som i 1947 skildrar ett år genom texter från ett enda år. Frågan är om man läser texterna som hoppfulla? Rabinyan berättar att hennes bok kom just samma tid som kriget i Gaza intensifierades, hon berättar om människor som läst boken och sett den som hoppfull. 1947 är året när kriget just är slut och nationen Israel är på väg att formas. Åsbrink  berättar att hennes far vid den tiden var en pojke i ett sionistiskt läger och han valde att inte resa med till det nya landet, i boken skriver hon om hur resonemangen gick innan staten Israel grundades 1948.  

Rabinyan utforskar frågan om det är möjligt att ha ett förhållande mellan en judisk kvinna och en arabisk man och frågan är kontroversiell, kärlekshistorien började med en undersökning av identitet och slutar i en kärlekshistoria. What if - om om vore, man kan tänka sig att om Elisabeths far valt att resa till Israel så hade det blivit helt annorlunda. Elisabet berättar att hennes far som upplevde förintelsen och sedan flydde från Ungern och när han sedan väl kommit till Sverige så såg han bara framåt. Hon å sin sida har hela sitt yrkesliv sett bakåt och velat undersöka historien. 

läsningar att lyssna till

I salen på Moderna i sällskap med målningar av Picasso sitter jag och lyssnar på läsningar. Båda författarna är i grunden journalister och de är båda synnerligt skickliga på att föra in verkliga händelser i sina texter. Elisbeth Åsbrink läser ur den augustprisnominerade 1947. Maj-Gull Axelsson läser ur Jag heter inte Miriam och de båda texterna utspelar sig i samma tid. En tid som vi på många sätt kan känna igen oss i. 

invigningsanförande @SthlmLit


Å så stökigt med ett namn som man behöver leta fram specialtecken :-) Jag lovar och bedyrar att jag respektfullt ska fixa till Ngugi WaThiong'os namn när jag sitter vid en dator. 

Han är den ultimata invigningstalaren på ett  litteraturevent med sin fantastiska berättarförmåga. Han berättar att i hans familj är det en tradition att ge en berättelse som gåva till den som ska firas. Hans barn skriver berättelser som de ger till sin far och självklart ska han återgälda dem, ofta kommer barnen strax innan bemärkelsedagen och ibland blir det kort om tid. En födelsedag skrev han en fabel till sin dotter under stor vånda. När han fick frågan om att skriva en berättelse om översättning på sitt modersmål kikuio så trodde han att någon skämtade med honom, att de ursprungliga afrikanska språken, språken från the bush skulle få höras med en snygg engelsk accent. Det är ju att ge tillgång till en kontinent som är enorm med stora värden. Han skickade The Upright Revolution som nu blivit publicerad och översatt till mängder av språk och blivit uppmärksammad världen över. Den är nu en av de mest översatta texterna i världen bredvid Bibeln. 

Berättelsen fanns gömd i hans hårddisk och hade den inte blivit efterfrågad så hade den fortfarande varit kvar där, hade inte Moses Kilolo i sitt översättningsprojekt givit en arena för den så hade den inte fått spridningen. Det är ett globalt problem det när ett land och språk invaderas av ett folk som påbjuder att bara deras språk skall användas. Han kopplar den sortens förtryck av ursprungsspråk till det samiska språket. Den sortens imperialistiska syn på att ett folk, ett land ska Gapet mellan människor som har rikedomar och de som är fattiga ökar, det kan inte finnas rika om det inte finns fattiga. Med stulna resurser skapas rikedomar och makt, det är de många människornas arbete som skapar the splendor of the few from the squality of many. 

Den sortens förtryck blir tydligt i användandet av språk, alla språk har mycket att bidra med i berikandes av den mänskliga kulturen och det borde vara självklart att språken skall samverka i en ohierarkisk ordning och i den samverkan spelar översättningarna en central roll. Det leder till en gemensam skatt av gemensamma symboler och då kan man lättare förstå varandra. 

Nu finns fabeln utgiven på Modernista, han uppmanar alla att köpa den, läsa den och ge den vidare till vänner och bekanta. 

fredag 28 oktober 2016

en sista tur innan vinterns långa lur?

Snart sitter jag på tåget och far mot Stockholm Literature. Så fint med en liten tur i höstmörkret! Jag gör som ide-djuret!
ur Djur som ingen sett utom vi Av Ulf Stark och Linda Bondestam 

flickorna i parken - Lisa Jewell


På bokmässan hade vi ett mingel där Lisa Jewell var en av hedersgästerna. Jag hade lite dåligt samvete inför mötet eftersom jag inte hade läst hennes senaste roman på svenska: Flickorna i parken.  Nu gick det bra ändå och vi hade en trevlig stund där, ännu bättre känns det nu när boken blivit lyssnad på. Runt den stor innerstadsparken i London bor många olika människor och barnen som är i samma ålder träffas där under de långa sommarkvällarna. Den ensamstående mamman har nyligen flyttat dit med sina två tweenies och en av romanens starkaste delar är breven som en av flickorna skickar till sin pappa som man snart förstår är mycket sjuk. När den äldsta av de unga flickorna hittas drogad i parken så verkar det som att historien upprepar sig, tidigare har en flicka blivit mördad där.

Lisa Jewell är riktigt skicklig på att skildra relationerna inom familjer och i den här boken får jag möta flera olika familjer som alla bor runt parken, det är ett lyckat grepp och parken i sig blir som en huvudperson i berättelsen. Jag som är parknörd hade gärna hört mer om växterna i parken, Jewell hade kunnat smyga in lite botanik i miljöbeskrivningarna likväl som hon beskriver de olika familjerna hus. Som i de senaste böckerna så är böckerna allt mindre feelgood, det är ganska svarta historier som berättas och barnen är på olika sätt utsatta. Ganska otäck läsning faktiskt, där finns den där smygande känslan av katastrof.

Klart läsvärd, men inte Jewells bästa - det tycker jag att Fågelburen är. 

torsdag 27 oktober 2016

då är det bara att läsa!



Böckerna i min hand och nu ska jag sätta fart! 
Jag har en månad på mig och följ gärna min läsning här på bloggen!

Välkommen till Amerika - som att tjuvlyssna på tåget ...


En av de augustprisnominerade romanerna var som av en händelse vår bokklubbs utvalda bok i oktober. I går träffades vi alltså på stadsbiblioteket för att prata om Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård. Först hade vi lyssnat på Geir Gulliksen och kanske därför så gled samtalet in på Karl-Ove Knausgård som likt Gulliksen använt en hel del självbiografiskt stoff i sina romaner och i bada fallen har människor runt om dem faktiskt tagit illa upp. Det är intressant att fråga sig om man kan skriva vad som helst och vara skyddad av att det är fiktion. 

Nog om detta, dags för Välkommen till Amerika. Som alltid i vår bokcirkel bokbubblarna så hade vi väldigt skilda åsikter. Några tyckte mycket om och ville ge betyget fem av fem möjliga, andra tyckte att berättelsen var allt för tunn, flummig och stod och trampade vatten och ville bara ge betyget två. Man ville veta mer om familjen, vilka andra vuxna hade barnen att vända sig till, hur var livet utanför hemmets bubbla? Vi som var positiva tycket att det var skickligt att med bara några meningar skapa en hel miljö där man fick en tydlig bild, exemplet var med broderns sunkiga rum som man kunde känna lukten från.

Det var också lite spännande att läsa när inte allt berättades och det kändes lite som att bläddra igenom ett fotoalbum och få glimtar av familjens liv och det däremellan fick man fantisera ihop själv. Mettas liknelse med att man sitter på ett tåg och bara uppfattar delar av ett samtal gör hela situationen  både spännande och förbjuden. Den lilla flickan hade ju stor makt över familjen med sin tystnad men man led också med henne eftersom hon målat in sig i ett hörn med sitt tigande och inte visste hur hon skulle kunna ta sig ur det. Livet som mutant blev ju extremt ensamt och vi kunde relatera till den där åldern då man är mitt emellan barn och tonåring. Hon bar också på en stor känsla av skuld, hon hade bett Gud om att pappa skulle dö, och så dog han. Var det hennes fel? Den sortens skuld är inte lätt att bära för någon, särskilt inte ensam.




onsdag 26 oktober 2016

Geir Gullliksen på stadsbiblioteket

Jessica Schiefauer samtalar med Geir Gulliksen och hon inleder med sin känsla av att hon kanske ska prata sönder romanen Berättelse om ett äktenskap. Geir berättar att han försökt att skriva en historia där han i boken berättar hennes berättelse. Genom att berätta om henne avslöjar han också mycket om sig själv. 

Hur hade Jon och Timmy det med äktenskapet? De trodde nog att de hade det bra, bättre än många andra i vart fall. Han hade ju en gång lämnat sin förra fru och deras lilla barn, när man skiljer sig så lämnar man ju också sitt barn. När han lämnar henne så säger hon "jag hoppas att du också blir lämnad en dag". När man lämnar någon så är det ett högt pris att betala. 
Vad är det för dans de dansar kring varandra de två? Han är rädd för att hon ska försvinna, man kan vara ett par på två sätt. Antingen med kärlek eller med rädsla, Jon är rädd för sin svartsjuka och han försöker vrida den till generositet och storsinthet. Som upplevs så falsk. Han säger att du får göra vad du vill bara du inte slutar älska mig. Kärleken är villkorad. Kan han ha drivit in henne i otrohet? 

Barnen är inte ofta nämnda i romanen och Geir har använt några scener där han bjudit in barnen där de fantiserar för att förklara moderns förändrade beteende. Varför är barnen med? Det är en roman om drömmen om den lyckliga familjen och barnen är del i det lyckobygget. 

Är Jon en ynklig man eller storsint? Är han en omanlig man? Är hon en okvinnlig kvinna? Hur kan de som är så olika ha funnit varandra? Det som är viktigt är inte att de karaktäristiska bilderna av man och kvinna som utmanas utan att det är ett maktspel där Jon blir smått besatt av att hon ska vara otrogen. 


välkommen till Amerika - nominerad till August!

I måndags nominerades den till Augustpriset och i kväll skall vi prata om den i finsate bokklubben. Mitt val av bok blev alldeles särskilt lyckat den här gången. Mer om bokpratet senare ikväll men jag värmer upp med en repris av min text från september i år: 

välkommen till Amerika - om mörkret, om tystnaden och om illusionen som sprack

Idag satte jag på radion vid 8 och såg fram emot årets första Lundströms men hamnade i ett program om David Bowie. Sånt kan livet vara, man förväntar sig ett och hamnar i något annat som är minst lika spännande, minst lika intressant. Så var det när jag började läsa Linda Boströms Knausgårds Välkommen till AmerikaJag förväntade mig något svårläst, fragmentariskt och formmässigt krävande och så hamnade jag i en poetisk, glimrande och gripande berättelse om flickan. 11 år. Hon som tystnat.

Hon är uppvuxen i den ljusa familjen, familjen där mamma var vacker skådespelerska, pappan var den praktiske som älskade naturen och storebror som var omtänksam och hjälpsam. Bilden av det vackra, det lyckade där flickan var med sin mamma på teatern, sjöng solo i kyrkan och den stora sexrummaren alltid var full av människor som festade, barn som lekte och där solen alltid sken. Livet var lätt, samtalet var lättsamt. Fram till den dag då pappan lägger sig ned på sängen på landet och inte stiger upp.

Nu när flickan är elva är våningen tom, storebror har spikat igen sin rumsdörr och går inte ut och flickan är stum. Sorgen och saknaden över pappans död blandas med skammen över att familjen äntligen kan andas ut. Lättnaden över att sjukdomen inte längre ska få styra deras liv gör att det sakta går att börja leva igen.

Det här är 91 sidor total läslycka! Så bra, så gripande och så otroligt vackert språk. Igår bloggade jag om Tomas Bannerheds Korparna och jag kan känna ett släktskap mellan Boström Knausgårds sätt att skildra föröldrar med psykisk ohälsa och hans. De berättar ur barnets perspektiv, barnet som är mitt emellan barndom och tonårliv och de använder båda ett innovativt och precist språk. För några veckor sedan var Oliver Bordeaut i Sverige och pratade om sin bästsäljande roman I väntan på Bojangels och de bildar tillsammans med en spännande trio. Alla tre är fantastiskt fin läsning!

Så olika och samtidigt så lika.

- repris från september 2016 -

tisdag 25 oktober 2016

tematrio: berg och djupa dalar


Berätta om romaner eller andra texter som innehåller höga berg och djupa dalar! 

Så lyder Lyrans tematrio den här veckan och jag kan inte låta bli att svara en kortis. Hade jag inte läst hennes svar så hade både Ett helt liv och Väggen kommit med på min lista men inte kan man bara härmas hela tiden så. Här kommer:

Himmelsdalen av Marie Hermansson

Floden mellan bergen av Ngugi Wa Thiong'o

Bittert arv av Kiran Desai

Klicka på länkarna så kommer ni till mina texter om böckerna. En som utspelar sig i Schweiz, en i Kenya och den sista i Indien, bra mix om man frågar mig!

1947 - där nu börjar. Ett samtal med Elisabeth Åsbrink från Sigtuna


Elisabeth Åsbrink var en av programpunkterna i Sigtuna. Lyssna gärna! 

dan efter dan

Grattis får jag säga till min experttipsare på Bokmania - hennes tips om Välkommen till Amerika var klockrent och kanske, kanske kan Linda Boström Knausgård ta hem hela rasket. Jag själv lyckades bara pricka in två gissningar, skralt! Aftonland och Djur som ingen sett fanns med på mina listor och jag är lite putt att inte Miira och Störst av allt kom med. De hade verkligen platsat där. 

Igår var alltså den spännande nomineringskvällen och jag själv följde den via direktsändning i min telefon. Sanning att säga så satt jag på vårdcentralen för att få hjälp med en enveten influensa och det är orsak till att jag inte riktigt var på tårna och skrev en kommentar redan igår.  Har någon missat hela listan så länkar jag lite smidigt här.

Allmänt så tänker jag att det är synd att barn och ungdom domineras av bilderböcker, det är ett fantastiskt format och visst unnar jag alla de nominerade att bli uppmärksammade men vart tog mellanåldersböckerna vägen? Nu är Djur som ingen sett fantastiskt fin och jag minns den härliga stunden på bokmässan när jag fick följa med in boken, det är verkligen en allåldersbok!

I fackboksklassen ser jag fram emot att läsa flera av titlarna, Åsbrink har jag lyssnat till när hon berättade om sin bok 1947 och Orrenius är alltid intressant. Jag ska också försöka ta mig an von Zweigbergks bok Fattigfällan. Jag får helt enkelt se hur mycket jag hinner för man kan säga mycket om årets nomineringar och omfångsrika är ett av orden som passar väldigt fint på den skönlitterära klassen. 

Idag fick jag då ett mejl där det står att böckerna är skickade. Jag ser fram emot att läsa de fyra titlarna som jag ännu inte läst men jag inser också att jag kommer att få ligga i. Något skrämmande kan det tyckas med flera rejält tjocka volymer och dessutom är de 1600 sidorna av Lars Norén del tre i en serie. Hur ska det gå? Följ min läsning här på bloggen och häng med fram emot utdelningen den 28 november. Kanske finns det fler läsare därute som har lust att prata om böckerna med mig? Tveka inte att göra er hörda i kommentarsfältet!

måndag 24 oktober 2016

veckans tema är ett riktigt favorit!

Inne hos kulturkollo kommer vi hela veckan att skriva på temat Författaren och texten.
Det blir bra! Kika in och läs min text idag!

ikväll få vi veta!



Framåt sen eftermiddag - klockan 16.30 för att vara noggranna - så börjar direktsändningen här på bloggen från Kulturhuset i Stockholm. Det ska bli spännande att se vilka böcker som nomineras i de olika kategoriren och särskilt spännande blir det förstås att se om jag, eller mina experttipsare, har prickat några rätt i våra tips.

När det gäller fackboksklassen har jag inte gissat alls, där kan jag allt för lite för att kunna ens ha en susning. Jag vill inte heller gissa på böcker som jag inte läst men i barn och ungdom tänkte jag så här, mina experter tipsade så här.

I den skönlitterära klassen hade jag svårt att välja. Mina nomineringar blev ändå de här. Experterna tippade också, deras tankar hittar ni här,

Vid sjutiden idag så vet vi. Det ska bli spännande!

(Och sen väntar jag ivrigt vid min brevlåda så att jag kan komma igång med läsningen :-))

söndag 23 oktober 2016

döden den bitterbleka- spänning i Halmstad

Döden den bitterbleka av Anne-Marie Schjetlein är del två i en deckarserie med något så ovanligt som en läkare i huvudrollen. Andreas är kirurgen som blev änkling när hans fru tog livet av sig, han är nu ensam med de två pojkarna i den stora villan i Tylösand. Livspusslet är svårt att få ihop och dessutom känner hans sig inte trygg, det härjar en pedofil i den lilla staden och Andreas får ta emot den ene skadade lille pojken efter den andre på akutmottagningen. Som närmaste grannar har han Stina och maken Kalle, barnen leker gärna med varandra och kanske är känslor på väg att växa mellan Stina och Andreas?

Jag valde att lyssna på den här boken mest för att handlingen verkade vara lagom okomplicerad för ett huvud fullt av snor men jag bedrog mig lite. Det är del två i en serie och jag insåg snart att det hade varit smart att läsa del ett först, relationerna och delar av huvudplotten byggde på att man visste lite om vad som hänt tidigare. Någonstans så tror jag att det hade blivit bra mycket mer spännande om jag hade haft lite mer klart för mig innan. Nu blev det här en spännande stunds underhållning i alla fall men klart bättre hade varit att läsa i ordning. En anmärkning, jag tyckte att en del av sexscenerna var överflödiga och jag tänker att det var väldigt många onödiga beskrivningar av hur människor såg ut, det behövdes inte alls. Miljöerna däremot hade jag gärna sett mer beskrivna; när stranden på Tylösand, villaområdet och sjukhusets personalrum målas upp då tycker jag att hela storyn lyfter.

lördag 22 oktober 2016

nordiska rådets pris - nominerade


Två av de nominerade titlarna till det Nordiska Rådets litteraturpris 2016 har jag läst och skrivit om de senaste här på bloggen. Kanske är det dags att redovisa hela listan innan prisutdelningen som direktsänds den 1 november från Danmark. 


berättelse om ett äktenskap - Geir Gulliksen

Geir Gulliksen är just nu sverigeaktuell med besök i Stockholm i veckan, medverkan i Lundströms idag och besök i både Malmö och Göteborg i veckan som kommer. Vad är det då han pratar om?

Jo, den mycket speciella romanen Berättelse om ett äktenskap.    Jag har läst den de senaste dagarna och jag har tänkt mycket på vad jag ska kunna skriva om den utan att den låter banal. Den handlar i stort om att att en man, efter ett långt äktenskap med två gemensamma barn, blir lämnad av sin fru och när romanen börjar bestämmer han sig för att berätta vad som hände. Vad hände med den kärlek som de en gång kände så starkt? Har det blivit ett enda utbytande av makt med ömhet och orgasmer som valuta? Har balansen mellan omsorg och underkastelse rubbats, är kärleken numer bara ett sätt att komma bort från sitt eget sällskap till varje pris?

De här frågorna och många fler diskuterar Gulliksen i sin roman och jag väljer medvetet verbet diskuterar här. Jag kan ibland, trots de hjärtskärande beskrivningarna av ett äktenskaps upplösning, känna en viss distans mellan berättaren och händelserna. Det blir observerande och analyserande på ett sätt som gör att det inte riktigt bränner till hos mig. Det spelar ingen roll hur ingående sexet beskrivs, det är inte det som skapar närhet mellan läsaren och texten, jag saknar något.

På onsdag ska jag gå till stadsbiblioteket och lyssna till författaren, efter att ha hört honom i babel häromveckan ser jag verkligen fram emot det. han verkar vara en mycket vältalig och sympatisk författare men ... om Nordiska rådets litteraturpris ska delas ut till en norrbagge i år så hoppas jag mer på Linn Ullman. Där fanns en värme och en låga i De oroliga, i Berättelse om ett äktenskap hittar jag mest kyla och klinisk observation.

fredag 21 oktober 2016

de oroliga - en fantastisk läsning!


De oroliga - vilken roman! Som alla vet som följer den här bloggen så är jag mycket imponerad av Linn Ullmans författarskap och i sin senaste bok har hon överträffat sig själv. En otroligt ömsint, naken och samtidigt osentimental skildring över flickan, modern och fadern. Flickan som inget hellre vill än att bli vuxen och modern och fadern som helst av allt vill vara barn. Så ska den lilla flickan som växer upp i offentligheten, så är det när man har två världsberömda föräldrar, kunna hitta sig en väg till vuxenskapet utan att egentligen ha någon vuxen kring sig som helt och fullt går att lita på. 

På omslaget ser vi en liten Linn med sin fader Ingmar på Hammars på Fårö och det är sommarmånaderna med fadern, miljöerna på Gotland och rutinerna som styrde livet där som skapar ramverket i den här romanen. När Linn som vuxen hälsar på sin far och de ska se en film i den privata biografen så är han 17 minuter sen. Då vet hon att inget längre kommer att bli sig likt, faderns hälsa sviktar och hur ska det nu gå med det där "bokprojektet" som de planerat i många år? Finns där ännu tid?

Romanen rör sig i tiden, alltifrån kärlekshistorien som leder till att Linn en gång föds (som det nionde barnet i Ingmar Bergmans barnaskara) fram till att Bergsmancentret står klart flera år efter faderns död och en del av romanen bygger på de intervjuer som hon gjorde med sin far under hans sista levnadsår. Just den delen är så otroligt fint gestaltad och man kan som läsare följa det allt snabbare sjukdomsförloppet där klara stunder blandas med ångest och förtröstan. 

Sen kommer förstås den eviga frågan för ett kändisbarn som Linn Ullman - hade hennes bok varit lika bra om det inte var två världskända kulturpersonligheter som var hennes föräldrar? Absolut. Svar ja. Det här är en roman som står på helt egna ben, språket och berättelsen fångar in, berör och har alla element som en riktigt fin roman skall ha. Jag skulle inte alls bli förvånad om hon tilldelas Nordiska Rådets litteraturpris den 1 november, det skulle vara en värdig vinnare!

Jag lyssnade på henne på Louisiana Literature och mina tankar om det hittar man här.

torsdag 20 oktober 2016

hustrun - en roman som förtjänar mer väsen

Veckan har varit krasslig och de förinställda inläggen börjar tryta. Det får bli en kort notis om de senaste lyssningen: Hustrun av A.S.A Harrison. Det här är en spännande relationsroman om ett medelålders par som hållit ihop i tjugo år. Passionen är borta men omtanken finns kvar, det tror i alla fall Jodi. Hon och Todd lever ett bekvämt liv och visst vet hon att maken har affärer vid sidan av. Hennes arbete som terapeut, hund och skötsel av hemmet är helt tillfredsställande för henne men det räcker inte för Todd. När hans älskarinna blir gravid så ställs allt på sin spets.

Den här romanen har jag missat när den kom och enligt mig har det varit allt för lite väsen kring den. Den förtjänar många läsare, den beskriver hur ett långt förhållande löses upp, hur det kan vara att bli lämnad och hur svårt det kan vara att acceptera. Samtidigt finns där en spänningsnerv som löper genom hela boken á la Gillan Flynn. Jag gillade!

lyrans tematrio - med fusk

Lyrans tematrio handlar om öar och jag snabbtipsar om en underbar bok med inte mindre än 50 öar:


I somras hörde jag Judith Schalansky berätta om sin långvariga fascination för kartböcker som blivit till den mycket speciella boken Atlas över avlägsna öar - Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka. I kartböckerna kunde hon under långa och tråkiga söndagseftermiddagar i Östtyskland resa i fantasin och i atlasen rymdes hela världen. Hon menar att:
Det är hög tid att vi börjar räkna kartografin till poesin och erkänner att atlasen hör till skönlitteraturen; för nog är det så att den mer än väl förtjänar sin ursprungliga beteckning: Theatrum orbis terrarum - Världens teater.
Just det faktum att en ö kan vara en kontinent, dess geografiska läge ofta isolerad från omvärlden, gör att en ö kittlar fantasin extra. Den blir till en miniatyrvärld där människorna kan leva skyddade från omvärldens blickar, öar är perfekta spelplatser för allehanda dramatiska och våldsamma händelser. Paradiset må vara en ö, helvetet kan vara det också.
Medan verklighetens absurditet ofta går förlorad i de kontinentala landmassornas relativiserande storlek ligger den här i öppen dager. Ön är en teater: allt som sker här förtätas till berättelser, till kammarspel i ingenstans, till litterärt stoff. Det unika med dessa berättelser är att det inte längre är möjligt att skilja mellan sanning och dikt: realiteten fiktionaliseras och fiktionen realiseras.
En mycket vacker och gedigen födelsedagspresent har nu blivit läst. Eller, om jag ska vara ärlig så har jag inte läst alla texterna men jag tänker att det här är en bok som man bör ta fram och läsa i många gånger. Sådär som en fin presentbok ska vara. 

Det som slår mig är att det är oerhört vackert formgiven, genomtänkt färgsättning, enhetlig grafik och en intellektuellt utmanande bok. Jag som läser vill tro att en karta visar sanningen. Den är en sann bild över verkligheten och vad jag förstår är högersidan som visar en kartbild över respektive ö korrekt återgiven. De korta texterna däremot som hör till varje ö är fiktion som bygger på geografiska förutsättningar, kända händelser ur öns historia eller rena fantasier, ofta har de en kolonial utgångspunkt och de ger kartan liv. De mänskliga drömmarna om att utforska, systematisera och skapa en korrekt bild av verkligheten är helt omöjliga med hjälp av en karta, stämmer ytan så stämmer inte vinkeln och man måste alltid välja en projektion. En självcentrerad är den vanligaste och i Schalanskys fina atlas utmanas alla vi som läser att tänka till en extra gång. Att sätta annat i centrum kräver sin noggrannhet, och öppenhet och tid. Det här är en bok som skall läsas i stilla sakta mak med alla hjärncellerna påslagna. 

Jag återkommer och presenterar några av de 50 öarna när jag läst klart. Hittills har jag befunnit mig både i Arktiska Oceanen och i Stilla Havet och jag reser vidare. I väntan på att jag läst klart och skriver mer, ge bort den här fina boken till någon som gillar resor eller kartor eller litteratur. Köp sedan ett eget exemplar också och läs!

Andra som läst och skrivit om boken är SvD och GP.

- repris från 2013 - 

onsdag 19 oktober 2016

boktugg har intervjuat mig om uppdraget som ambassadörsblogg

Vill man veta lite mer om hur jag tänker kring uppdraget så kan man klicka

hatar't

Ni vet när man har fullbokade dagar på jobbet, en läslista som är neverending, trevliga sociala saker att göra på kvällarna och bloggar att skriva på.

Och man bara orkar ligga och titta på TV8 för att influensan i kombination med ett tandläkarbesök  gör att man är totalt däckad. 

Den känslan. 

Hatar't. 


sandgrav - nytt från Helen Tursten

Det var massor av år sedan jag läste en deckare av Helen Tursten, så när denna boken Sandgrav dök upp i postlådan var det spännande att se vad jag skulle tycka om hennes deckare nu efter så många år. Nu heter kriminalinspektören Embla Nystöm, handlingen är förlagd till Strömstad. Första delen i serien om Embla heter Jaktmark. Annars är väl Tursten känd för böckerna med Irene Huss.

Sandgrav då, ja den börjar med att nioåriga Amelie upptäcker i skolan att hon har glömt sitt lusselinne hemma, hon måste ha det då de ska öva inför lucia. Hon bestämmer sig att på rasten ta den buss som passerar förbi skolan och åka hem för att hämta sitt linne, (det är bara en hållplats). Nu vill det sig inte bättre än att hon missar bussen med minsta möjliga marginal. Då passerar en 17-årig kille med sin A-traktor och han skjutsar henne hem. Hon kommer aldrig tillbaka till skolan.

Ytterligare ett barn försvinner, en polis hittas död i ett dike, av klädseln att döma har han varit ute på en joggingtur. Finns det en gemensam nämnare eller har personerna befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle? Embla och hennes kollegor har svårt att komma någonvart. 

Vittnen har sett Amelie i bilen med 17-årige Kristoffer, han avförs från utredningen. Kristoffer är en udda person han är en enstöring, bor hemma med sin pappa, har stora problem det sociala samspelet människor emellan. Han är en naturbegåvning vad det gäller bilar och motorer. Det finns inget han inte klarar. Eftersom polisen inte gör några framsteg bestämmer sig vissa personer att ta saken i egna händer, Kristoffer är skyldig, det kan bara sluta på ett sätt. Katastrof.

Jag tycker att boken är okey men inte mer. Tursten upprepar sig för mycket, jag kan som läsare dra egna slutsatser hon behöver inte beskriva varje händelse gång på gång, det gör att berättelsen stannar av. 

Gästbloggare /A

tisdag 18 oktober 2016

annie john - snart Kincaid i Stockholm!

Under en kort period det år jag var tio trodde jag att det bara var människor som jag inte kände som dog. 
Så börjar romanen Annie John och snart inser huvudpersonen att vi alla är dödliga, att vi alla måste ta oss an en vuxenvärld där både svek och död finns. Annie John är en fantastiskt välskriven skildring av de där åren mellan 10 och 17 när den unga flickan frigör sig från sin moder och gör sig redo att bege sig ut i världen. Det är inte på något sätt ett insmickrande porträtt av en ung flicka som Kincaid skriver fram, Annie John är precis som många tonåringar är mest. Från att ha levt i symbios med sin mor så blir väninnorna allt viktigare och det samtidigt spontana och uträknade, själviska och solidariska spelet mellan de unga flickorna tar vid. Det av modern totalförbjudna kulspelandet blir en av händelserna som bekräftar den slutliga frigörelsen från familjen. Annie John är hänsynslös och spelar för att vinna, inget kan stoppa henne och  det är flera liknande scener som gör att det inte är helt enkelt att tycka om henne. Jag har läst något så ovanligt som en skildring av en ung flicka som nästan är omöjlig att gilla. Det är väldigt långt från Anne på Grönkulla om man säger så och det är inte dumt alls.

Omslaget på Jamaica Kincaids Annie John är mycket läckert, med en lockande hög av glaskulor mot en svart bakgrund blir den en bok som ögat dras till. För min del var mina förväntningar inför innehållet dubbla. Kincaid kommer till Stockholm nästa vecka och jag vill verkligen vara inläst när jag ska lyssna på henne på Moderna å andra sidan har jag inte varit helsåld på de två romaner jag läste i somras. Nåja, den här gången levde bokens rykte upp!

Jag har tidigare läst och skrivit om Se, Nu, Då och Min mors självbiografi. Jag länkar här om någon vill läsa vad jag tänkte om dem.

experterna spekulerar om august


Jomen, nu går spekulationsstafettpinnen vidare till två giganter i bloggvärlden. Två av de bloggarna i Sverige som skriver mest initierat om skönlitteratur bidrar med sina tips. 

Lyrans Noblesser: Sannolikheten att jag, som definitivt gillar lite "svår", utmanande litteratur, skulle föreslå något som kanske kan kallas en spänningsroman, ett rättegångsdrama, som Augustvinnare är kanske lite otippat. Men inte desto mindre är det just vad jag gör. Malin Persson Giolitos Störst av allt är skriven med alla inslag som krävs för att vara en spännande bladvändare, samtidigt som den skildrar ungdomars utsatthet i ett samhälle där klyftorna ökar. Huvudpersonen Maja kryper under huden på läsaren med all sin sårbarhet, cynism och rädsla. Och där bör hon stanna tills vi tar vårt ansvar och skapar en värld som inte sviker sina ungar.

Bokmania: Jag gissar att Linda Boström Knausgårds roman Välkommen till Amerika kommer att vinna Augustpriset i år. Det är en tät och smärtsamt vacker berättelse om en ung flickas utsatthet och ensamhet i en missbrukarfamilj. Vi möter en ung, skör flicka som saknar och längtar efter sin far. Han är död. Och resten av familjen håller på att gå under eftersom de inte förmår att ge uttryck för den kärlek som de ändå hyser mot varandra. Linda Boström Knausgårds stilistiska konst är unik och hennes förmåga att fånga känslor, stämningar och själens minsta rörelser är beundransvärd.

måndag 17 oktober 2016

småspekulerar vidare - nu skönlitteraturen!

När det kommer till kategorin skönlitteratur så har jag åtminstone lite större chans att pricks rätt i mina spekulationer inför nomineringarna om en vecka. När jag nu försöker vaska fram mina finaste läsupplevelser under året så inser jag att det blir fem kvinnliga författare som blir mina val. Troligen så kommer Steve Sem Sandbergs Stormen att vara med på listan men den har jag inte läst ännu så den lämnar jag därhän.

Ett författarskap som jag följt och som jag hoppas uppmuntras med en nominering är Therese Bohmans. I hennes Aftonland utforskar hon ensamheten och konsten i universitetsmiljö och jag beundrar att hon kan skriva fram så tydliga och mångfacetterade scener och samtidigt få dem att knyta an till varandra. Det här är en roman som jag gärna skulle vilja se adapterad till scen, vilken pjäs det skulle bli!

En roman som också liknar ett kammarspel är Negar Nasehs De fördrivna. Ett välutbildat par flyttar med sin lilla bebis till Sicilien för att få en nystart och samtidigt kunna arbeta och forska. Naseh beskriver ett klaustrofobiskt liv där inget utanför bebisbubblan kan tränga in, inte ens flyktingkatastrofen på Lampedusa som pågår bara några timmars båtfärd bort. Språket är stramt och kargt, hettan är tryckande och förr eller senare så måste idyllen falla samman.

En helt annan verklighet beskriver Eija Hetekivi Olsson i sin roman om Miira. Den 16-åriga förortstjejen Miira bestämmer sig för att hon måste ta sig från livet i förorten. När hon kommer till gymnasiet i stan inser hon att den delen av stan är okänd mark, hon vet inte hur hon ska vara, vem hon ska vara eller vilket språk hon skall använda för att passa in. Hon måste göra det på sitt sätt, hon tänker då inte ta någon skit. Det här är en stark roman med ett nyskapande språk som kastar läsaren in i en helt ny värld och jag hoppas den blir nominerad.

Sedan hoppas jag också att juryn vågar vara lite modig och fortsätter på spåret från förra året då en ny genre fick ta plats bland de utvalda. Då var det John Ajvide Lindqvist som överraskade, i år hoppas jag att det är Malin Persson Giolitos tur. Störst av allt är en rasande bra roman som också är en rättegångsthriller. Den börjar med en skolskjutning och sedan får jag som läser höra Majas berättelse om vad som hände. Allt är berättat med en 18-årig flickas ord och tiden i häkte fram emot rättegången  fylls med tankar på vad som egentligen hände.

Sist ut i min gissningsparad blir en serieroman. Anneli Furhagens En sol bland döda klot är en vackert berättad historia där livet för den medelålders Barbro speglas i Cora Sandels Albertes. Barbro reser till Nordnorge för att besöka Tromsö och både bilder och text gör att jag förlorar mig in i deras drömmar om att våga välja sitt eget liv och strunta i det som förväntas av dem. Kanske är formatet ännu inte moget att presenteras i den skönlitterära klassen men jag önskar att att juryn är modig!

Häpp!

Så var mina gissningar gjorda inför nomineringen om en vecka (klicka på länkarna om ni vill läsa min längre texter om varje titel). Jag har inga diktsamlingar och inga noveller med i år? Vad har jag missat? Vad tror ni andra? Vilka böcker kommer juryn att presentera nästa måndag?

Kika in här imorgon så ska jag bjuda på några experttips!



söndag 16 oktober 2016

älven - novell nummer fyra

 Älven av Anna-Karin Palm är min novell nummer fyra i Ugglan och Bokens novellutmaning. Läs en novell där någon råkar ut för en olyckshändelse passar bra på den texten som beskriver hur en kvinna står på tunet och hör ambulansen som kommer för att hämta hennes man. Hon vet att han omkommit, hon vet också att hon kysste honom som avsked och att hon hade tänkt skilja sig från honom. Hon längtar efter sina barn och hon fryser, inget kommer längre att bli sig likt. Inget förutom älvens brus och tidens ström. 


så länge min bror andas - dagsaktuell historisk roman

Så länge min bror andas  är en historisk roman som känns märkvärdigt dagsaktuell. Den handlar om de där veckorna i oktober 1943 då den tyska ockupationsmakten beslutade sig för att göra Danmark judefritt. Fler än 7000 judar flyr i fiskebåtar och andra flytetyg över vattnet till Sverige. Redan under sommaren 1943 har statsminister Per-Albin Hansson beordrat ambassadören i Köpenhamn att utfärda visum till alla judar som söker inresetillstånd, ändå har många valt att stanna kvar i Danmark. Inte skall väl det hända dem, det som hänt alla de norska judarna?

Set Mattssons bok börjar i Köpenhamn, där är hösten på väg och livet är starkt påverkat av den tyska ockupationen som varat mer än tre år. Vi får följa tre olika judiska familjers öden från vardagsliv i skrädderi, café och överklassalongerna till flykt på liv och död. I en av familjerna lämnas ett av barnen kvar, han ligger på sjukhus och hans syster lovar sig själv att söka efter honom så länge det finns hopp om att han lever. I Köpenhamn möter vi också en tysk officer som gift sig med en danska och som gör allt vad han kan för att varna och förhindra massdeportation, motståndsmän och kvinnor som engagerar sig för judarnas sak med risk för eget liv. Också gemene man, dansken på gatan hjälper till samtidigt som de som äger fiskebåtar tar gott betalt för att göra den farliga resan till Sverige.

På det dramatiska omslaget står det tryckt "thriller" och javisst är det här en spännande berättelse men jag hoppas inte att det skrämmer bort alla de som är intresserade av att läsa en roman där en intressant och gripande historia från historien gestaltas med hjälp av olika människoöden. Set Mattson lyckas skriva om en händelse som utspelade sig för 73 år sedan så att den kommenterar samtiden på ett lättläst och gripande vis. Det tycker jag är både angeläget och skickligt!

lördag 15 oktober 2016

kan man dö två gånger - mannen med supersalamin är tillbaka

Kan man dö två gånger är måhända vårt sista möte med den självgode och fantastiskt provocerande kriminalkommissarien Evert Bäckström. I intervjun med Leif GW Persson i bibel i söndags så kunde man ana en viss trötthet hos författaren och kanske kan man ana en viss autopilot också i texten. Samtidigt så kan man inte förhålla sig oberörd, man blir ju engagerad och smått förbannad. Utan att avslöja allt för mycket så sitter man nästan hela boken igenom och bara hoppas på att hans sätt att tänja på (och i ärlighetens namn spräcka) lagens gränser ska avslöjas. Det är något med den gode Bäckström som gör att man inte vill honom det minsta väl.

Trots det så läser jag böckerna och roas. Leif GW Persson har i serien skapat ett persongalleri som man bara måste veta mer om, samtidskommentarerna som hör till en god deckare och självklart själva brottet som i den här boken har kopplingar ut i världen är också viktiga men det är ju för persongalleriet som jag lyssnar vidare.

Den här berättelsen börjar med att Bäckströms unge granne kommer till honom med ett kranium i en plastkasse. Han har hittat det på en ö i Mälaren och när Bäckström ser att det finns ett kulhål i skallen så förstår han att det finns en spännande utredning att sätta tänderna i, det är bara att han själv inte har särdeles lust att arbeta. Vilka kan ha få att göra jobbet när han själv går på restaurang, tar sig en vodka-tonic och luftar supersalamin?

Läs eller lyssna på Magnus Roosmanns fina inläsning - den enda invändningen är att det är för långt. Han kunde strukit en fjärdedel den gode Bäckström, nej förlåt Persson.

fredag 14 oktober 2016

det är jag och Sara då ...


Efter den här jaha-upplevelsen med nobelpriset så får jag börja peppa för nästa evenemang. Om två veckor smäller det, då åker jag och Linda till Stockholm Literature och det är klart att jag ska läsa in mig på de författare som kommer. Men kulturevenemang tarvar också en klänning. Med en blinkning till Sara Danius faiblesse för knytblusar så kontrar jag med en klänning med knyt där bak. Jag är så nöjd! 

Trevlig läshelg önskar jag alla bloggisar! 

jack - en kille att älska

På bokmässan var jag på en fantastiskt fin frukost där Lotta Olsson ledde ett samtal mellan många olika ungdomsboksförfattare. Jag hade som ambition att läsa de flesta innan mässan men det s**t sig. Ska föröka ta igen det här under hösten och först ut blev Christina Lindströms underbara Jack. 

Det som jag allra mest imponeras av i den här kärlekshistorien är språket, det låter verkligen som om det är ungdomar som pratar i dialogerna och det är den där rappa "slänga käft" känslan både i innebandy-omklädningsrummet och på festerna. Meddelandena mellan Jack och Freja är också klockrena, roliga och påprickengymnasiet. Jack är verkligen en kille som man tar till sitt hjärta, han har gjort så många dumheter när han var yngre men så smått går det upp för honom vilken kille han vill vara. När han möter Freja är hon en helt annan tjej än de som han brukar flirta med och snart är de uppöveröronen förälskade. Det där pirret, den där känslan av att man inte överlever en minut utan varandra. Den strålar ut från sidorna och man bara ler. Hela tiden.

Givet julklappstips till alla som har läsande tonåringar i sisådär 13 - 16 årsåldern hemma!

torsdag 13 oktober 2016

platt fall


Besviken. 
Inte det minsta rock 'n roll för mig.
Jag hade hoppats på en författare. 
Punkt.



onsdag 12 oktober 2016

en mörk strimma av ljus - en dörr på glänt till livet som kvinna i Syrien

Med anledning av Kulturkollos veckotema: Syrien så kommer här en repris från 


lördag 21 september 2013.

En mörk strimma av ljus är skriven av den syriska kvinnan Samar Yazbek. Hon fick Svenska PEN:s Tucholsky-pris 2012 med motiveringen ”för hennes rapporter från det syriska upproret – texter präglade av mod och sanningslidelse och med sin tyngdpunkt i ett försvar av värdigheten hos de enskilda medborgare som fångats mitt i konflikten” och jag tänkte mig nog att det skulle vara en bok om inbördeskriget. Det var det inte. (Har förstått att hon driver/drev en frispråkig blogg också - därav motiveringen.)

Det här är en bok som utspelar sig i fredstid, platsen är Damaskus där skillnaderna mellan mycket rika och mycket fattiga är avgrundsdjup och Yazbek gläntar på dörren till en värld som jag har mycket svårt att ta in. Inte på grund av språket, det är en fascinerande språkdräkt där arabiskan anas och bildspråket känns fräscht för en västerländsk läsare, utan för innehållet. 

Romanens budskap går inte att missa. Yazbek kastar ljus på en grym verklighet: oavsett rik eller fattig, är du kvinna i Syrien är du inte fri. Hierarkierna är benhårda och en kvinnas tillgång och hennes fördärv är hennes kön. I den här romanen beskrivs kärleken mellan kvinnor som en fristad, den plats där männen inte kan begränsa och förnedra. Ändå är den aldrig på samma villkor, där finns alltid ett element av dominans och underkastelse. Alya växer upp i slummen där sexuella övergrepp är legio, Hanan växer upp i en besutten familj där Allt omkring henne var reglerat in i minsta detalj och när Alya säljs av sin far som tjänarinna till Hanan så startar ett maktspel dem emellan. Hanan förgriper sig på den unga flickan och det är genom besöken i matmoderns säng som Alya blir bekräftad att hon duger något till. När Hanan en natt vaknar och ser en strimma av ljus leta sig ut från sin åldrige makes sovrum inser hon att Alya också betjänar herrn i huset. Alya blir körd på porten och Hanan ångrar sig djupt. Var det ett förhastat beslut?

En reflektion som jag gör att det här är den andra romanen någonsin jag läser från Syrien och i både Järngräshoppan av Barakat och den här romanen så är människorna så hänsynslöst råa mot varandra. Det handlar om förtryck och utnyttjande och just den sexuella makten är central i båda berättelserna. 

Om kvinnornas tillvaro i ”En mörk strimma av ljus” är normaltillståndet, går det knappast att förstå vad ett krig innebär. Så skriver Elisabeth Hjorth i SvD  och jag är böjd att hålla med. Lyssna gärna på Kulturnytts recension också:
Lyssna: Hör recensionen av Samar Yazbeks En mörk strimma av ljus