Sidor

tisdag 28 februari 2017

caribou island - kargt och ödsligt


Veckans tema på Kulturkollo är mörkt och kargt och jag har en rejäl lista av texter att reprisera. Idag kommer en roman från 2012 som fortfarande är en favorit!

Romanen Caribou Island var den enda bok som jag köpte med mig hem från Louisiana och det var författaren David Vanns förtjänst. Han berättade om sitt författarskap på ett sätt som blev oemotståndligt. I hans underhållande svada om jobb som skeppare och önskan om att bli litteraturforskare så finns där en fond i Alaska. Han har vuxit upp där, hans far tog livet av sig när Vann var 13 år och hans allra första texter från high-school utspelade sig också där. Novellsamlingen han debuterade med heter Legend of a Suicide och har delvis självbiografisk bakgrund. Han berättade att han ofta börjar sina berättelser i en miljö och funderar sedan ut vilka karaktärer som skulle kunna bo där, hur miljön påverkar dem och deras handlingar. Så får berättelsen vindla sig fram utan någon plan. Inga flödesscheman eller utkast bara själva berättelsen från början till slut, miljöer, händelser och karaktärer får eget liv. Han skriver sina böcker snabbt och Vann hävdar helt bestämt att vissa mönster och pusselbitar kommer inte på plats förrän texten faktiskt möter läsaren.

Samma dag som jag läst färdigt Caribou Island  hör jag plötsligt en lösryckt mening från bilradion: Klimatet har format alla mänskliga kulturer. Så självklart, förstås är det stor skillnad i människors sätt att hantera sin vardag beroende på klimatet. Naturen ger människan olika förutsättningar och försörjningsmöjligheter men påverkar de också människans kynne? Påverkar klimatet våra tankar och känslor? David Vanns svar på den frågan är ja.

Caribou Island  är livet fåordigt och kargt, drömmen om någonting annat är stark och när romanen börjar går det mot den mörka årstiden. Irene och Gary har varit gifta i 30 år och hela tiden har Gary närt den romantiska drömmen om ett vildmarksliv i Alaska. Han har påbörjat otaliga projekt genom livet och nu har beslutat att bygga sig en stuga på Caribou Island helt efter eget huvud. Ingen plan ingen erfarenhet. Inget avlopp, ingen elektricitet och snön kommer redan i slutet av augusti. Irenes största rädsla är att bli ensam och det skrämmer henne otroligt mycket när hon upptäcker att i livet med Gary är hon ensammare än någonsin tidigare. Sonen Mark lever trapperliv, fiskar lax på sommaren och röker hasch resten av året, dottern Rhonda i sin tur väntar på att bli gift med sin tandläkare, då kommer livet att bli lyckligt. Eller kanske bara tomt.

Det här är en vemodig och klaustrofobisk bok med oerhört vackra miljöbeskrivningar som överraskade mig. Total svärta i korta, snabba meningar som driver upp tempot mot det oundvikliga slutet. Läsvärt!

David Vanns senaste bok heter Dirt och mer om den kan man läsa hos The Guardian.
- repris från 2012 - 

Anna ...

Tänk er nu den sötaste lilla sjuåring med lockigt hår och stoooora bruna ögon. Tänk er att samma lilla flicka lägger huvudet på sned och säger:

- Anna, det finns många Annor på den här skolan och ingen Elsa.

Alla som sett Frost är med på grejen, och till saken hör att vi är många fröknar som heter just Anna. Helt underbart att bli jämförd med prinsessornas prinsessa. Sämre kan man ha det :-) Dags för oss att ta på tiarorna!

måndag 27 februari 2017

veckans tema är mörkt och kargt

Veckans tema på Kulturkollo är mörkt och kargt.
Jag börjar med att reprisera min text om Aki Ollikainens Nödåret. 

Dödens färg är vit. Till begravning klär man sig i svart, de levande gör så. Också en avliden är svartklädd och iförd de finaste kläder som han eller hon har ägt i livet men ansiktet är alltid vitt. När själen lämnar en människa finns bara vitt kvar. 

Utomhus här i Göteborg är det snöyra, termometern står rejält på minus och härbärgena har öppnat så att hemlösa inte sak frysa ihjäl på våra gator. Iskallt är det i den politiska debatten men ändå, någonstans så finns känslan av solidaritet mellan människor, medmänsklighet och omsorg om sin nästa. Den känslan bär jag med mig in i läsningen av Nödåret

1867–1869 var det missväxt i Norden. Den drabbade framförallt Finland och norra Sverige och var den sista stora, svåra missväxten i Europa. De kalla och korta somrarna gav   dåliga skördar och hungersnöden bidrog till en emigrationsvåg. Människor drevs på flykt för att överleva. I Finland drabbades befolkningen också mycket hårt och i den alldeles nyutkomna romanen Nödåret av Aki Ollikainen får vi följa några olika människor under året då fler finländare dog än de som överlevde. Vintern kommer tidigt och är obönhörligt sträng. I den lilla familjen i norr svälter sig fadern för att ge det som ändå finns till sin familj, modern Marja och de två barnen överger stugan för att vandra söderut. I staden sitter senatorn och undrar varför den beställda nödsäden inte kommit fram i tid, nödjobben som skapas när järnvägen byggs blir plats för smittohärdar och i hamnkvarteren besöker den fine doktorn hororna för att undersöka om de är friska samtidigt som han själv förser sig med det han vill ha. Någonstans finns där en föreställning om vad som är värdigt och medmänskligt men när nöden och hungern kommer allt närmre så blir idealen allt svårare att leva upp till. Prästen tröstar och menar att visst kommer det en vår också detta år. Visst kommer det en vår och då gäller det att våga tro på en sommar. Och ännu en. Och fortsätta simma. 

Ollikainen har skrivit en roman som är rotad i nödåret 1867-68 och som ställer oss frågor om livet just nu, här idag. Vi har ett välfärdssamhälle som hjälper många men det innebär inte att man kan titta bort, i romanen är budskapet att all gör vad de kan. Några kan göra mycket, andra kan nästan inte hjälpa alls och andra vill inte sträcka ut en hjälpande hand. Den finska familjen utplånas nästan på sin vandring mot St Petersburg, doktorns ingivelse att ta hand om den lille pojken som står i en snödriva förändrar livet för ett barn. Kylan, hungern och en liten gnutta hopp är så vackert beskrivet i den här texten och jag hoppas att den läses av många!

- från 2016 -

söndag 26 februari 2017

åkern är världen - en sjuttio år gammal roman som är hyperaktuell

Den som sår den goda säden är Människosonen. Åkern är världen. Den goda säden, det är rikets barn, men ogräset är ondskans barn. Matt: 13:37-38

Åkern är världen är Dola de Jongs roman från 1946 som föredömligt har kommit i nyutgivning i år hos Nilssons förlag. Sällan har jag läst en så gripande roman om flykt och utsatthet som berättelsen om det judiska, nederländska paret Aart och Lies och den grupp av barn som de tar med sig på färden från förföljelse i Europa till en fristad i norra Afrika. Aart har en idé om att han skall köra sin enkla husbil till Marocko, där skall han kunna tjäna ihop pengar för att ta sig och sin lilla familj till USA. På väg mot Marocko tar de sig an de föräldralösa barn som de möter och när de kommer fram bygger de sig ett enkelt läger. Barnen arbetar hårt för att den lilla jordlott som Aart arrenderat skall kunna leverera de grönsaker de behöver för att överleva. Araberna i byn tittar förundrat på, de vet att den magra jorden är näst intill värdelös och hettan är brutal. Lies och barnen i olika åldrar är alla solidariska mot Aarts dröm och inte förrän han blir oskyldigt arresterad bestämmer sig den äldste av ungdomarna i gruppen att en förändring måste ske. Han ordnar ett jobb och en ny bostad och kanske, kanske kan den lilla skaran få ett värdigare liv? 

Det är en brutalt ärlig skildring av flyktinglivet som De Jong levererar. Hon har själv upplevt en flykt från Nederländerna till USA via Marocko och alla de smutsiga detaljerna både bokstavligt och bildligt kryper under skinnet på mig som läser. Flickebarnet som i det närmaste säljer sig till en äldre man för att få äta sig mätt, den lille femåringen som stjäl i basaren för att familjen skall få en makrillkonserv till middag, blöjhinken som har en svärm flugor runt sig och hettan under det plåttak som är det enda som skyddar, ett hundbett som leder till amputation. Så utsatta och så utmattade är människorna att de snart inte längre orkar drömma om något annat än att äta ett mål mat, slippa frysa och kunna ta på något så lyxigt som underkläder. 

Någonstans längs med läsningen så önskar, och hoppas jag, att bibelversen som titeln är hämtad från påminner oss om att det är människans lott att inte bara så utan också förvalta sådden, att se till att Människosonen är du och jag. Det är vi.  

lördag 25 februari 2017

romaner om sanatorier - och lite annat

Kika in till Kulturkollo så kan ni läsa dagens inlägg där.
Jag skriver bland annat om Marie Hermanssons Himmelsdalen!

fredag 24 februari 2017

svekets offer - del två i trilogin om Malmö i efterkrigstid


Svekets offer av Set Mattsson är den andra delen i en trilogi om malmökommissarien Douglas Palm och nu är det vintern 1946. Det har gått nästa ett år sedan den stora flyktingströmmen från krigsslutet nådde Sveriges gränser och livet i Malmö återgår allt mer till vardagslunken. Befolkningen förbereder sig för decemberhelgerna och så hittas en ung kvinna skjuten i sitt hem. Kommissarie Palm kallas ut till brottsplasten och med sig har han sin kvinnliga fotograf och en polissyster finns också med i hans närmaste krets. De unga kvinnor som började arbeta under kriget fortsätter med sina yrken också efter att kriget tagit slut och skildringarna av samarbetet mellan poliserna uppskattar jag mycket i den här romanen. 
Jag gillar också Palms problematiska relation till sin hustru, de har inga barn och när ytterligare ett brott uppdagas där ett litet spädbarn är inblandat så kompliceras allt än mer mellan makarna. Visst är det barnen, de oskyldiga, som drabbas hårt när de vuxna sviker. Mattsson har ett sätt att skriva som gör att man nästan känner sig förflyttad till Malmö i efterkrigstid. Smugglingen av varor, polioepidemi, gästarbetare som kommer från Italien och fackföreningarnas kamp på Kockums skapar en inramning till brotten som gör att det inte blir jätte-intressant att veta vem som gjort det. Det är liksom inte den sortens deckare. Sedan kan jag också erkänna att jag tycker att det skulle strukits ett antal adjektiv, det blir för många beskrivningar av hur kvinnorna är klädda och hur deras putande bakar svänger när de serverar kaffet. Onödigt. 

Spännande är också att Mattsson i sina romaner använder sig av autentiskt stoff, det är inte utan att jag sitter och jämför bokens beskrivningar av miljöer, brott, politisk utveckling osv med Elisabeth Åsbrinks 1947 som vi bokcirklade i onsdags. Trots att de är så helt olika typer av texter så fanns där en gemensam känsla av äkthet, jag är övertygad om att precis som Åsbrink också Mattsson har lagt ned många timmar i arkiv och med tidningar för att få tidskänslan rätt. 

Är man intresserad av Sverige strax efter krigsslutet och vill ha en spännande och välskriven kriminalhistoria på köpet så tycker jag absolut att man ska läsa Svekets offer. Jag lyssnar vidare på del tre som heter Fruktans tid. 

torsdag 23 februari 2017

vinterolyckan - vi skriver vidare

Ja, jag vet. Jag är en sån där typ som snöar in på saker (pun intended).  Och nu har jag hamnat i sekvensbildernas värld, med bokstaven J och ett nyss anslutet sportlov aktuellt så passade en jag-berättelse i vintermiljö perfekt. Som alltid hade jag något i min väska och den här gången var det så hemligt att jag smugglade varsin bild till elevparen i ringen. De ska viska med varandra och sedan ska de, utan att visa bilden säga vad de ser. Jag modellerar förstås med en annan vinterbild som alla barnen ser och börjar varje mening med jag ser ...

Sedan berättar paren om sina bilder, jag samlar in dem, blandar och lägger dem med bilden uppåt. Vilken bild hörde till vilket elev-par? Och i vilken ordning ska de ligga för att vi ska kunna få till en actionberättelse om ett vinteräventyr? (Och nej, för eleverna är ord som äventyr inte alls självklara, precis som jag råkade säga toalettbesök. Vadå? Vad sa du fröken?)

Vi hjälps åt och sedan berättar jag utifrån bilderna, jag är noga med att väva in de årstidsspecifika orden som vi tränat på under tidigare veckor och jag överdriver dramat med kälken en smula ... Sedan  kör vi en favorit i repris och använder bilderna för att skriva varsitt äventyr i jag-form. Just den här veckans elevexempel är alla skrivna av elever som håller på att lära sig svenska och är man intresserad av att undersöka språkutvecklingen hos en enskild elev så är en portfolio med texter skrivna, en varje vecka, helt otroligt spännande att kika på. Om någon som läser är nyfiken på elevernas (och mitt) arbete med skrivande i 1B så finns förresten alla inlägg taggade med lärartankar.




bokbubblarna pratar 1947

Igår var det februarimöte i sällskapet Bokbubblarna och månadens bok var 1947 av Elisabeth Åsbrink. Vi var många som tyckte mycket om det vi hade läst och vi gillade både formen, med korta texter ordnade kronologiskt, och innehållet. 1947 känns både väldigt länge sedan och alldeles nyss. De som föddes då fyller alltså 70 i år och jag kan inte tänka mig en bättre present till de födelsedagsbarnen än just den här boken. Vi enades om att den hör till den svårbedömda genren som kanske kan kallas faktion och Åsbrink blandar skickligt nyheter från året med avsnitt av fiktion som gestaltar några av de människor som levde just det året. George Orwell är en, Simone de Beauvoir en annan och kanske är de delarna av boken de svagare. Styrkan är att alla de korta texterna som Åsbrink skrivit skapar mönster som man kan känna igen och som belyser samtiden. Inget har ändras, allt är nytt. Palestinakonflikten fortsätter, romanen 1984 s scenario är sedan länge passerat. Judarna var Europas "dom andra" då, muslimerna är "dom andra" nu. Osentimentalt och samtidigt personligt berättar Åsbrink om ett år som på många sätt påverkat både henne och alla oss andra. Kriget var slut, Europa sargat och i kaos och det var dags att forma en ny värld. Flyktingarna lastades på båtar som inte fick lova att angöra någon hamn och Sverige var ett av länderna som fungerade som transitland för tyska krigsförbrytare.

1947 är en bok att läsa och läsa igen.

Vi var nästan eniga om att den är riktigt, riktigt bra. Vårt betyg blev en klar 4/5.





onsdag 22 februari 2017

lite blogguppmuntran


Bloggtopp bokbloggar 2017

Visst blir man glad över lite uppmärksamhet, särskilt när det är positiv sådan! Jag är för andra året i rad med på Cisions lista över de tio främsta bokbloggarna i Sverige. En nionde plats är både uppmuntrande och hedrande, klickar ni er in på bilden här ovan så kan ni se hela listan som befolkas av idel finingar. Vänner nästan allihopa faktiskt och jag känner mig hedrad över att ingå i ett så fint sällskap. Lite tråkigt är att vårt Kulturkollo inte kommit med men man kan ju inte få allt ... 

Jag är i alla fall mycket glad och tacksam över den fina uppmärksamheten och tycker det är roligt att så många hittar till min lilla blogg. Ni är en trogen skara som både läser och kommenterar och det gör bloggandet extra roligt! 

tisdag 21 februari 2017

blicken pilen filen - så ska en roman skrivas!

Mer än något annat älskade hon "lekarna med sig själv. Friheten bodde i människotomma rum, i botten av ett skåp, längst in i hönshuset. Det gick en stig ut till den. Och in till den.  ... Jag var antagligen smärtsamt medveten om min isolering och samtidigt hopplöst förälskad i dess potential." (s. 162)
Blicken, pilen, filen av Dorthe Nors är en helt underbar liten roman. På 177 sidor koncentrerad prosa får jag lära känna Sonja som egentligen trivs ganska bra med att rå sig själv. Om det bara inte vore så förfärligt ensamt. Ibland bokar hon en tid för massage för sin onda översättaraxel och beröringen är berusande. Hon bor i Köpenhamn, arbetar med att översätta svenska deckare som utspelar sig i Ystad och vill få styr på sitt liv. Ett sätt att ta tag i åtminstone något är att lära sig köra bil, om hon har körkort så kan hon kanske besöka sin åldrande föräldrar lite oftare och kanske kan hon till och med få tillfälle att träffa någon att älska.

Problemet är bara att Sonja är en förskräckligt osäker bilskoleelev och körskoleläraren Jytte som fyller lektionerna med prat om privatlivet blir till slut så otålig att hon helt enkelt sköter körandet åt henne, åtminstone växelspaken. En dag får Sonja nog och tar det svåra beslutet att hon ska säga ifrån. Hon vill byta lärare. Det är dags att ta kommandot.
Tidsandan kräver en sak av oss, tänker Sonja. De andra en annan sak, och vi själva en tredje. Om man inte ser upp håller man till slut inte ihop längre, och med ens är man ett viljelöst stycke kött som försöker hinna ikapp sin bilskollärare. 
Blicken, pilen, filen heter på danska Spejl, skulder, blink och för mig är det en nästan poetisk titel. Tyvärr har kanske något av de mångbottnade i den försvunnit i översättningen. Att se sig i backspegeln, titta sig över axeln för att kolla om det är fritt att blinka och svänga in på en ny väg i livet blir ännu tydligare i den danska titeln. Dessutom tar sig Sonja en rejäl kik i spegeln för att upptäcka vem hon är, hur hon blivit den hon är och kanske vem hon skulle vilja vara.

Läs, läs, läs!

Så här ska en roman skrivas!

måndag 20 februari 2017

isporten - nybörjarfantasy

Isporten - Mörkt vatten är den första delen i en nybörjarfantasy-serie som utspelar sig i Frillesås. Det ska bli, om jag förstått rätt, fem delar och Jonna Berggren använder den nästan hela den första boken till att introducera miljöerna, karaktärerna och det kommande äventyret.

Milo är ny i klassen i skolan i Frillesås och där möter han Jamina. De blir goda vänner och de förstår, med hjälp av klassmorfar Ismail, att de har något som binder dem samman. Allteftersom vardagen rullar på och vintern närmar sig så inser vi som läser och barnen själva att de har särskilda förmågor. De samlar också på sig magiska föremål och när Ismail inviger dem i hemligheten om Isriket förstår de att de med mod och listighet kan bli de som räddar hela riket. Ute på den ödsliga heden finns stenportalen och i slutet av Mörkt vatten närmar sig de två barnen det som blir resan till en annan värld.

Nu väntar de bara på att det skall börja snöa, det är då portalen öppnas!

Isporten - Mörkt vatten är del av satsningen som Olika förlag ger ut för bokslukaråldern. Jag hinner inte hänga med allt för flitigt i nyutgivningen så mina tankar om texten får bli utifrån min yrkesroll som speciallärare med inriktning läs- och skrivutveckling. Det finns nästan inga fantasyböcker som nybörjarläsarna älskar så mycket som Tam-serien. Kanske kan man leda vidare de läsarna till serien om Isporten men jag är lite tveksam om de kommer att nappa. Isporten är en ren kapitelbok utan illustrationer och om barn som har det lite knöligt med läsningen ska orka läsa vidare så måste det finnas ett driv i berättandet från första stund. Jag tycker att det blir lite för omständligt ibland och att det "vanliga" livet i skolan och hemma får ta för mycket plats. Jag hade gillat om naturen varit ännu mer "mystisk" och besjälad, fler ting och ledtrådar hade presenterats i handlingen och äventyret hade satt fart direkt. Jonna Berggren har en fantastisk miljö i Fjärås Bräcka som hon kunde utnyttjat mer utan att för den skull sinka farten i äventyret.

Funkar den då som högläsningsbok? Kanske, jag gillar att de olika barnen ställs inför situationer som passar att diskutera i en klass men för att vara högläsning tycker jag nog att språket är för enkelt. Jag vill att det ska finnas ett genrespecifikt ordförråd som jag kan referera till (och arbeta vidare med) i de böcker jag läser högt. För år två kan den kanske funka men jag, som vill arbeta med tydliga genrer, tänker att den kan bli för otydlig som fantasyexempel. Jag vill använda texter som går att modellera eget skrivande på och då kanske den här helt enkelt är för svag.

Nu låter det som att jag inte gillade den här boken alls, tvärtom. Jag gillade mycket med den men eftersom jag är petig med vilka böcker jag använder i undervisningen så kanske den inte riktigt håller för just det. Som tystläsningsbok för många av mina elever som är i början av sin bokslukarperiod kommer den absolut att funka. Extra guldstjärna för det snygga omslaget och den turkosa färgen på kanten av sidorna. Det liknar PAX och bara det kommer att locka en hel del läsare när de ska välja ny bok i bibblan. 

lördag 18 februari 2017

duktiga flickors revansch - Birgitta Ohlsson

Du ä så redi, sa en kollega till mig för ett antal år sedan och jag blev uppriktigt ledsen. I den lilla meningen, som var välment, rymdes en värdering som jag hela mitt liv haft svårt att förhålla mig till. Ett ord som för mig innebär, om man tolkar det positivt, flitighet,  noggrannhet och ansvarsfullhet. Tolkas ordet negativt så handlar det om tråkighet, menlöshet och präktighet. Funderingarna över ords värde blev väldigt aktuella när jag lyssnade till Birgitta Ohlssons bok Duktiga flickors revansch, i min uppväxt så användes inte ordet duktig särskilt frekvent så det är först under de senaste årens debatt om den duktiga flickan som jag har tänkt på alla de konnotationer som hänger vid ordets sida. Det jag egentligen ville poängtera med min inledning är att orden har olika valör för oss beroende på vilka erfarenheter vi har. För Ohlsson så är det tydligt att hennes definition av den duktiga flickan är den flitiga, hårt arbetande, pluggande och ambitiösa flickan (och kvinnan) som trots begåvning och målmedvetenhet inte blir blir bedömd utifrån de meriter hon har utan från sitt kön. Meritokrati är Ohlssons ledord, och i ett samhälle där människor bedöms utifrån det de kan så skulle begrepp som prestationsprinsessor och duktiga flickor inte längre existera. 

Hon lyfter fram många exempel på normer och värderingar där flickor socialiseras in i roller i  familjen, skolan och i arbetslivet där de tysta, arbetsamma, begåvade flickorna får stå tillbaka för de högljudda och gåpåiga pojkarna. Småpåvar kallar Ohlsson alla de män som utan att veta vad de pratar om ändå ska bestämma och visst kan jag känna igen typen. Jag kan också känna igen "kuddflickorna", de tysta, flitiga flickor som i skolan placeras mellan de stökiga killarna för att stabilisera och lugna ned. Mönster som skapas i uppväxten reproduceras till familjelivet, in i arbetslivet och i politiken och jag är helt med på Ohlssons resonemang. Hon har skrivit en liberal pamflett där hon hävdar individens rätt till största möjliga lycka och utveckling. Svårt att argumentera emot, det är bara det att i min värld finns andra värden också. Det omtänksamma och socialt kompetenta barnet (eller vuxne) kan vara både en pojke eller en flicka. De solidariska handlingarna som är bra för gruppen kanske inte alltid är det bästa i stunden för individen, de kreativa och påhittiga personerna som i förstone mest tycks stöka till det för de planerade och duktiga människorna kan vara de som driver projekt (och världen) framåt. De som vrider och vänder på världen och ifrågasätter kan också vara besvärliga för alla de duktiga. Om alla vore "duktiga" så skulle troligen inte det fungera särskilt väl i ett samhälle, det måste finnas utrymme för alla sorter. Det som är viktigt är väl snarast att varken pojkar eller flickor (kvinnor eller män) ska behöva stå tillbaka eller hämmas på grund av förlegade värderingar och normer som finns inbyggda i systemet. Där har skolan mycket att jobba med, det är den plats där jag kan förändra i det lilla. 

För mig personligen som kommer från en icke-akademisk miljö så har inte könet varit det som i första hand hindrat mig från att utveckla min potential. Det har varit mina egna begränsningar i social kompetens men också brist på akademiska förebilder, bildningsförakt, jantelag och ekonomi. Jag har med Ohlssons definition aldrig varit en "duktig flicka" men jag har försörjt mig, skaffat mig en utbildning som lett till ett spännande och utvecklande yrke och jag har utvecklat intressen som berikar mitt liv. Gott så. 

För kollegan som kallade mig redi så var det något positivt. Duktig förtjänar också att tolkas positivt, att vara flitig, ambitiös, noggrann och ansvarsfull är ju fantastiska egenskaper. Precis som kreativ, empatisk och kritisk är.  Låt oss inse det.


bokcirkla med oss!

I slutet av mars startar vi upp en ny Kulturkollo läser - den här gången i samarbete med ett studieförbund i Malmö. Det betyder att vi kommer att prata om Det nionde brevet på Kulturkollo läser på FB precis som vanligt och sedan så finns det också möjlighet att hänga på en IRL cirkel tillsammans med författaren i Malmö den 29 mars. Mer info kan man få i Ulrikas inlägg på Kulturkollo och där beskriver hon också hur man gör om man vill få chansen att få ett eget ex av boken. Klicka er dit på studs!

Jag själv kommer bara att vara med på nät-delen av cirkeln men jag hoppas att det blir många som har lust att träffa författaren och Kulturkollo i verkliga livet också. Vi hörs (och ses) i mars!

fredag 17 februari 2017

horungen - knutte wester


Vårens utställning på Akvarellmuseet i Skärhamn blev en riktig överraskning för mig. Jag åkte dit med ganska små förväntningar och blev helt tagen. Knutte Wester har med sitt projekt Horungen arbetat intensivt i tre år och varje dag har resulterat i en akvarell, bilderna har sedan satts samman till en film där de använts för att skapa en animerad effekt. När man nu fick se bilderna hängda som filmrutor på rad i sina svarta ramar så blev det överväldigande, bild efter bild, efter bild. Närmare sexhundra bilder.

Den inledande kort filmen där Wester berättar om sin kärlek till sin farmor, sina projekt tillsammans med hemlösa och utsatta på barnhem jorden runt är helt klart att rekommendera att se som inledning till besöket. Han berättar hur hela hans konstnärskap bottnar någonstans i hans farmors berättelse. Den om hur hon, som var oäkting, lämnades bort och hur hon hela sitt liv kämpade för att andra kvinnor inte skulle behöva lämna bort sina barn, att barnen inte skulle behöva uppleva samma utsatthet.







Om jag har förstått rätt så kommer hela filmen, som tar 55 minuter, på TV i påskhelgen. Den rekommenderar jag starkt. Också ett besök på akvarellmuseet, det var en verkligt gripande upplevelse.





torsdag 16 februari 2017

kritikersalongen läser Ferrante


Litteraturhuset i Göteborg har ett spännande program som jag önskar att jag kom iväg på lite oftare. Igår blev det besök på Kritikersalongen läser Elena Ferrante. Det var huvudsakligen del tre i neapelkvartetten som skulle pratas om men det är inte lätt att hålla sig till innehållet i en roman från de andra när berättelserna är del av en serie och är så starkt sammantvinnade. Jenny Högström fungerade som samtalsledare och vid sin sida hade hon två kritiker: Sandra Stiskalo (DN) och Göran Greider (Aftonbladet). Inte är det lätt att hålla balansen mellan talarna när man har en så pratglad åsiktsmaskin som Göran Greider med i panelen men i det stora hela så tycker jag att det var ett intressant och spännande samtal. Där finns ju många trådar att dra i och det var lite som att vara åskådare till en offentlig bokcirkel att sitta där i publiken. Några bokcirklar fanns på plats och det blev också tid för publiken att lyfta synpunkter. Om något skulle ändras så vore det kanske att arbeta bort rädslan för tystnaden, Sandra hade en längre ställtid än de andra vilket gjorde att hennes kloka synpunkter lite kom bort.  En mysig och stimulerande kväll i februari - med god vän och ett glas vin efteråt. Klart värt att köra i repris. 

PS. Jag läser just nu del fyra och visst kommer jag att läsa den med lite andra tankar i huvudet nu. Precis så skall ett bokprat funka - väcka nya tankar och bekräfta de som man själv tänk på sin kammare. Gött. 

flerspråkighet i skolan - språklig utveckling och undervisning

Flerspråkighet i skolan - språklig utveckling och undervisning är en bok som jag tänkt att skriva om länge här på bloggen. Jag vill verkligen lyfta fram den här samlingen av texter om flerspråkighet i skolan, den innehåller ett antal kapitel där teori och praktik kopplas samman och texten är föredömligt lättläst. Just nu har kapitlen kring språklig bedömning av flerspråkiga skolbarn och läs- och kunskapsutveckling vid tvåspråkig undervisning intresserat mig lite extra. När man arbetar med elever som har en svenska som ännu inte räcker till fullt ut så är det ofta svårt att klura ut vad det är som hindrar eleven att utvecklas. Huruvida det är en alldeles "vanlig" långsam inlärningstakt eller om det finns något annat som försvårar språkutvecklingen. För elever som jag möter kan det vara många faktorer som traumatiska upplevelser, obefintlig tidigare skolgång, hörsel- eller synsvårigheter, kognitiva svårigheter eller språkstörning som påverkar och det är inte alltid lätt att reda ut vad som är vad. När man sedan kommit lite närmare till att ringa in vad eleven behöver stöd och hjälp med så skall undervisningen anpassas och genomföras, för det finns också tankar och förslag i den här läsvärda boken. 

Ni hör, jag är helt såld! För alla, oavsett uppdrag, som arbetar i en flerspråkig skola så är det här kombinerad grundkurs och uppslagsbok som man kan gå tillbaka till för att konsultera när man stöter på utmaningar.  Köp! Läs! 

onsdag 15 februari 2017

nerverna - en annorlunda folkhemsroman

David Nymans roman Nerverna är mycket gripande läsning. Utifrån sin farmors journaler och sin pappas berättelser så har han skapat en alternativ bild av folkhemmets lyckliga och framgångsrika familj.  Ramberättelsen utspelar sig på sjuttiotalet då den medelålders Harry har mist sin pappa. Han står ensam i världen och i bilen finns bara en låda med moderns brev och journaler, några virknålar och garnnystan. Hans egen familj, två döttrar, får han inte träffa och hans rastlöshet och alkoholmissbruk har under det senaste året lugnat sig något. Han har fått kontakt med sin far igen efter många år och kanske finns där ändå en väg mot ett vanligt liv. Så dör pappan i cancer och livet rasar igen, han börjar i sin sorg att läsa sin mors efterlämnade papper.

I början av 30-talet möts Ivar och Ida och blir förälskade. De kommer båda från stora familjer och drömmer om att genom hårt arbete bilda en egen familj, om de bara arbetar hårt nog så skall de lyckas. Om nu inte Ida haft så klena nerver. Hon pendlar mellan att vara sängliggande och passiv och maniskt upprymd och idag hade vi kallat hennes tillstånd bipolärt. Sonen Harry växer upp i den lilla familjen där fadern sliter med en egen lanthandel och modern är oförutsägbar och nyckfull. 1942, under brinnande krig, får modern ett missfall och det utlöser en psykos som hon aldrig riktigt hämtar sig från. Den lilla familjen trasas sönder, lanthandeln måste säljas, Harry lämnas till en släkting och modern tas in på mentalsjukhus och journalerna därifrån är väldigt svår läsning.

Med en känslig och icke-dömande ton berättar Nyman sin familjehistoria och trots det nattsvarta innehållet så är jag mycket glad över att jag läste. Jag tänkte på Kerstin Thorwalls När man skjuter arbetare under läsningen, där är det ju en ovetande ung kvinna - Signe - som gifts bort med hans släkts goda minne, med en sjuk man. Hela hennes liv, och generationerna som följer, påverkas starkt av hans manodepressivitet och likadant är det med Ivar. När han väl gift sig med Ida så överger hennes familj det unga paret helt, föräldrarna svarar inte på brev, besöker inte sin dotterson. Någonstans där drabbar också ilskan mig, barn ska inte behöva drabbas så hårt. Inte nu, inte då. 

tisdag 14 februari 2017

gå bara - en pojkes flykt från Somalia till Sverige


Gå bara heter Abdi Elmis självbiografiska berättelse om hur han som 14-åring reser från sitt land för att undgå att bli barnsoldat. Efter en dramatisk och lång flykt med stora umbäranden kommer han till Sverige och med hjälp av Linn Bursell kan han nu ge oss alla en infrånskildring. Otryggheten, ensamheten och utsattheten som en ung pojke får genomleva när han flyr med buss genom Sahara och med båt över Medelhavet är ofattbar för någon som inte upplevt det. När han kommer till Europa blir inget som han trodde, han behandlas som en brottsling och lägret på Malta är också det fyllt av sjukdomar och svårigheter. Fint att Abdi kan berätta och dela med sig till oss som inte upplevt, fint också att Linn Bursell låtit så mycket av Abdis röst vara kvar i texten. Jag träffar dagligen både vuxna och barn från Somalia och jag kan höra ordföljden och uttrycken i texten vilket gör känslan mycket äkta. Den somaliska muntliga berättarkulturen är stark och det lyser igenom i texten, Abdi drar mig med in i sin erfarenhet och sakligt och osentimentalt ger han oss sin berättelse. Det här är en bok som alla borde läsa. Gör det! 

Tove Jansson på Konstmuseet



I helgen öppnade vårens utställning på Göteborgs konstmuseum. Dags för Tove Jansson! Många som kommer gör det säkert för Toves mumintroll och visst finns originalteckningarna till några av böckerna att se. Särskilt fina var väggen med skisser och illustrationer till Pappan och havet för mig. Jag har läst boken många gånger och det var verkligt magiskt att se de små tuschteckningarna i verkligheten. Man kunde också de hur Tove arbetat med att ändra, limma över med nya lappar/teckningar och att se processen med korrigeringslack och allt var något alldeles extra. Tänk om det hade funnits några bilder från Trollvinter, då hade jag varit totalsalig! Mumiebilderna var inrymda i en egen sal där fotoförbud rådde men jag satt ned en lång stund i de svarta saccosäckarna och upplevde stämningen. (Om nu bara den totalt illvrålande ettochetthalvtåringen som var ditsläpad av en välmenande typ mormor inte hade skrikit genom hela mitt besök så hade det varit en mycket mysig stund. Det här är inte en utställning för små barn. Knappt ens för mellanstora. Precis som berättelserna och serierna om Mumindalen inte huvudsakligen är för barn. Mvh Gnälltanten) Ytterligare två salar ägnades åt Tove Janssons måleri, hennes oljor är fyllda av färg och självporträtten från mycket ung flicka till åldrad kvinna var spännande att se. Alla med vägen förbi Göteborg i vår rekommenderas att ta en tur förbi Götaplatsen. Jag själv har tio minuters promenad dit så jag kommer säkert att kika förbi igen. Kanske inte just en skollovsvecka dock. 



måndag 13 februari 2017

förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré

Nu ska jag erkänna, jag började lyssna på Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré  mest för att den var från Spanien. Därifrån har jag nämligen svårt att hitta läsning och samlar man länder så samlar man länder. Det var också för att det var en spansk variant på feelgood som jag lyssnade vidare, hade det inte varit för att jag var så fascinerad av skillnaderna mellan de (vanligen engelska) böcker som jag brukar läsa i genren och den här hade jag aldrig fortsatt. Unken kvinnosyn, högtravande överlastat språk och en väldigt gammaldags intrig gjorde den här boken mer till ett studieobjekt än en läsupplevelse. På många vis spännande och jag vill inte vara utan den.

Cecilia är drygt 40 och blir en dag lämnad av sin man. Han har hittat en yngre årgång och kanske kan den nya kvinnan dessutom ge honom den arvinge som han vill ha. Eftersom Cecilia har en juristkarriär och sina morföräldrars hus att flytta till så går skilsmässan smärtfritt, det är bara det att Cecilia känner sig väldigt ensam. Byggentreprenören som ska renovera det gamla huset är förvisso en trevlig man och i det tillbommade huset bor en ung yngling från Kenya som tagit sig till Spanien illegalt, men Cecilia vill ha sällskap. Hon beslutar sig för att öppna ett pensionat för unga studentskor och naturligtvis så ska det bli ett anständigt ställe. Reglerna som sätts upp bryts allt eftersom och i pensionatet uppdagas en familjehemlighet, romantik och åtrå väcks och en smula, smula frigör sig både Cecilia och de unga kvinnorna. En smula skriver jag för med svenska mått mätt är det ganska små steg mot ett jämställt samhälle som tas. Allt samman fullkomligt dränks i omständligt målande bildspråk, adjektiven och adverben sprutar ur sidorna och jag anar att det här faktiskt är en ganska kass översättning. Högtravande, nästan arkaiskt språk blandas med klyschor a la kiosklitteratur och jag kan inget annat göra än att såga den här boken. Någon läsupplevelse är det inte men ganska rolig underhållning om man är på det humöret. Jag glömmer den inte. 

söndag 12 februari 2017

ondskans pris - en deckare i efterkrigsmiljö

Ondskans pris av Set Mattsson utspelar sig i Malmö strax efter krigsslutet och över gränserna kommer tusentals flyktingar för att söka hjälp och skydd. En del av dem har uthärdat de mest fasansfulla i nazisternas läger och svenskarna försöker så gott det går att ta emot dem. När en av de nyss anlända kvinnorna, en ung polska, mördas på en av mottagningsenheterna så börjar den här här deckaren. Jag som läser får följa polisarbetet, de unga flyktingarnas liv och malmöbornas reaktioner i en spännande och inte helt förutsägbar och lättgissad intrig.

Det är skickligt av Set Mattsson att lyckas med konststycket att låta oss lära känna några individer ganska väl och samtidigt genom dem ge inblick i hela den komplexa och svåra flyktingsituationen. Majgull Axelsson har samma förmåga i Jag heter inte Miriam och i båda romanerna är det inte svårt att också dra paralleller till vår samtid. Nu kom ju Ondskans pris ut redan 2012 - långt innan den akuta flyktingkrisen hösten 2015 men ändå. Berättelsen är baserad på verkliga händelser i efterkrigstidens kaos och genom sin deckarhistoria så lyfter Mattsson upp frågor som är tidlösa.

Kanske, kanske tyckte jag att berättelsen på några ställen blev lite lång och just berättande. Allt måste inte alltid förklaras men samtidigt så var utvikningarna viktiga för att gestalta miljöerna, stämningen av 40-tal och vardagsliv som trots allt pågår. Jag varvade lyssnande på ljudboken och läsning i pocketen och kanske var det det som gjorde min läsning lite långsam. Hur som, det här är en spännande deckare i historisk miljö som påminner oss om att den tunna linjen mellan ont och gott kan brista, om den utsätts för tillräckligt stora påfrestningar.

möt Sara Beischer

Idag avslutas bokcirkeln om Mamma är bara lite trött Kulturkollo läser och som extra bonus får vi också läsa en intervju med Sara inne på Kulturkollo. Kika in där (och missa inte de spännande samtalen på FB om boken). Väl Mött!

fredag 10 februari 2017

gofredag på er!


Tulpaner i februari - kan det bli bättre?
Så fin är buketten nu som jag fick av mina arbetskamrater,
 önskar alla en riktigt go fredag!

torsdag 9 februari 2017

lite mer vinterskriv

Veckan som gått har jag varit med och genomfört (och rättat) de nationella proven i svenska för årskurs 6. Spännande och tankeväckande erfarenhet, jag var med om samma sak förra året och det är alltid spännande att se om den undervisning som eleverna varit del av har gett resultat. För mig är det extra kul eftersom jag möter eleverna från att de går i förskoleklass och får vara med på resan ända fram till år 6 när de ska uppfylla kunskapskraven. Man kan konstatera att det ska böjas i tid det som krokigt ska bli ...

Tänk att aldrig hade jag trott att jag skulle hamna på en arbetsplats där man inte arbetar digitalt med eleverna. Jag som alltid i mitt klasslärarskap haft flera digitala projekt på gång parallellt och som alltid sett datorer och paddor som naturliga verktyg i lärandet. Nu finns inte de möjligheterna längre så extra glad är jag när jag kan göra något litet miniprojekt med de elever som träffar mig för extra stöd. En app som jag använder mycket med mina elever är ASL - att skriva sig till läsning. Eleverna kallar den för ugglan och är alltid pigga på att använda den. Jag gillar talsyntesen, dikteringen, ritprogrammet och de elevnära temana som finns klara att ta sig an. Man kan ställa in font, anpassa uppläsningen och dessutom ta egna foton som illustration till texten. Just nu har vi skrivit om vintern, vi har gjort en hörövning och sjungit "Nej, se det snöar", sorterat vinterord med hjälp av flanobilder (som snögubbe, kälke, snöboll, snöflinga och skidor), pratat vinterkläder och så har vi då också skrivit texter. På NO arbetar de med vattnets faser och i Göteborg har vi upplevt några isdygn.  Perfekt tajming alltså!


En favoritapp för de som har kommit lite längre med sin läsning är korsord.




besökaren - en smygande otäck lyssning

Besökaren är mitt första möte med en text skriven av Dag Öhrlund och jag kan tycka att det blev en helt OK rendez-vous. Tristan är författaren som bor med sin fru och handikappade son någonstans i Skåne. Han har en framgångsrik roman bakom sig och nu måste han leverera ytterligare en innan sommaren är slut. Han använder sn sommarstuga vid stranden som skrivarlya och granne där bor den egensinnige polisen Ewert. Tristan är pressad av sin deadline och familjen ekonomi hänger på att han skriver en ny roman som säljer, hemma är hustrun bunden vid sonen och arbetet med att försöka göra vardagen dräglig för honom. När Tristan en dag får ett beundrarmejl från en ung kvinna så blir han frestad. Hur vore det att träffa henne och tanka uppmärksamhet, kanske stärka sitt ego en smula?

Parallellt så kopplas polisen Ewert in på ett synnerligen otäckt fall, i en rondell hittas ett avsågat huvud. Vem är det som mördats och varför?

Så drar då deckaren igång och jag blir lågön underhållen med en smygande spänning, lagom blodiga beskrivningar och ett helt OK persongalleri. Lite trött är man ju på den försupne, vresige polisen som egentligen har ett hjärta av guld men Tristans vedermödor som författare känns lite fräschare. Om inte Stefan Sauk hade läst boken hade jag säkert uppskattat träffen ännu mer, jag tål inte hans uppläsningar. Punkt. 

meningen med jobbet - en torsdagsreflektion


Meningen med jobbet - den frågan kan man verkligen ställa sig både nu och då. En som leker med den är Stephan Mendel-Enk som i sin novellsamling skruvat några varv extra. Inte vet jag om han hittar till svaret, men underhåller gör han på vägen.

Mest av allt fnissar jag när han använder byråkratspråket i helt absurda kontexter, som i 1648 där en anställd på statliga kod och kombinationsverket beskriver sin vardag eller när barnpsykologerna bjuder till sommarfest. Underbart. Lite småkul var också recensionen av tarmspecialisten Klaus Hoffenheims senaste konstverk - eller var det en operation av en inflammerad tarmkanal?  

Måste nu bara påpeka som en vän av ordning att den här novellsamlingen marknadsför sig som att innehålla "den första erotiska novellen i litteraturhistorien som utspelar sig i tandläkarmiljö". Då måste jag be copywritern att läsa Chen Rans Solskenet i munnen, en novell som börjar: Tandläkare sätter alltid igång fröken Dai Ers fantasi. Nåja, inte kan någon någonsin ha läst alla noveller i litteraturhistorien och 50 steg till bättre tandhygien är klart mer ångande och explicit. Om man nu gillar sån't.

I sista novellen i samlingen så avslutar Mendel-Enk med ett riktigt brandtal som avslutas med en stilig knorr, det innefattar lite smått sk**nödiga arkitekter, rasister, sexister och homofober. Och uppmaningen att ta tag i jobbismen. Det är just det lekfulla och samtidigt djupt samhällskritiska i den här samlingen som får mig att koppla samman hans texter med Etgar Keret. Jag tror att Mendel-Enk har läst Keret, jag tror att han har inspirerats av Keret och det gör ingenting. Båda novellisterna använder humor för att visa på något som gått alldeles snett i samhället idag. Gött!

Bloggen har skrivit om Tre apor och Med uppenbar känsla för stil också.

- repris från 2014 - 

onsdag 8 februari 2017

det bästa av allt - en klassisk kontorsskildring

Kulturkollos tema är arbete, liv, arbetsliv och jag påminde mig om en modern klassiker som utspelar sig på kontor. Vi läste den i bokbubblarna i januari 2012: 
Igår var det dags för en skön samling bokugglor att ses igen för att prata böcker och läsning. Rona Jaffes Det bästa av allt var kvällens lektyr och de allra flesta tyckte att det var ett bra bokval. Det är 50-tal och det är Manhattan och vi får möta en samling flickor som har två saker gemensamt: att de arbetar på ett förlag och att de letar efter en man. Under tiden som de letar efter en lämplig ung man gör några av dem karriär men det är underförstått att så snart de gifter sig så är det hemmafruliv som gäller. Jag kan inte undgå att tänka på två riktigt populära TV-serier som också utspelar sig på Manhattan. Kontorsmiljön i Mad Men skulle kunna vara tagen direkt ur boken och flickorpåstansomroarsigmenegentligenvillbligiftatemat känns igen i Sex and the City. Jag själv blir lite småsugen på att se filmen från 1959, boken som kom 1958 var frispråkig för sin tid med både abort och beskrivningar av kvinnlig sexualitet. Finns det med i filmen måntro? Boken beskrivs som en av de första romanerna där unga kvinnors drömmar och känslor skildras på ett realistiskt sätt och vad jag förstår av det svenska förordet så är en del av händelserna självupplevda. Det var riktigt kul att läsa en modern klassiker och språket kändes förvånansvärt fräscht för att vara 50+.

tisdag 7 februari 2017

mogen för skrubben - när man sätter skrattet i halsen

Idag är det veckoutmaning inne på Kulturkollo och det handlar om skildringar av arbete, liv, arbetsliv. För något år sedan fick jag Solja Krapus debutroman Mogen för skrubben i ett pocketbyte. Linda, som också är lärare, sa att det där är en bok  som nog du gillar och visst hade hon rätt.

Det är fredagskväll och Eva-Lena cyklar trots mörk oktober och snömodd tillbaka till skolan för att ta några kopior innan helgen. Väl på plats så slår dörren till kopieringsrummet - skrubben - igen och hon blir fast i en öde skola. Ingen mobil, ingen som hör hennes bankande. Vad finns att göra i en liten skrubb medan man väntar? Där finns gott om papper och efter några timmar bestämmer sig Eva-Lena att skriva ned vad hon tänker på. Problemet är att det bara finns en bläckpenna och Eva-Lena gillar inte att det inte går att sudda. Kladd och stök är besvärligt för henne som gillar att vara planerad, ordningsam och duktig. Hon arbetar på högstadiet och undervisar i språk, hemmet sköter hon som sitt jobb - ordentligt och plikttroget. De tre barnen och maken Anders finns på plats i radhuset, eller hur är det egentligen med det?

De sextonåriga tvillingarna håller på att frigöra sig och maken arbetar mer än någonsin. Inte ens rosenrot gör att det blir fart på samlivet och ska Eva-Lena vara ärlig så är väl livet ganska tråkigt för det mesta. Hon får gott om tid att skriva ned sina tankar när hon sitter där i skrubben och Krapu formulerar sig så drastiskt och träffande i sin roman att man småler mest hela tiden. Och mitt i leendet blir man rätt av deprimerad - vad gör vi egentligen med vårt liv?

Solja Krapu är också poet och de korta kapitlen kan läsas ganska fristående om man skulle ha lust med det. Bjuder här en av Soljas dikter. Det handlar bokstavligen om diskbänksrealism. Det började så oskyldigt med diskbänken:

Just nu diskuterar vi Mamma är bara lite trött av Sara Beischer i Kulturkollo läser och visst kan man se många likheter mellan de här böckerna. Båda är riktigt bra kommentarer och ögonöppnare för vad arbetslivet och livet och viljan att vara duktig kan göra med oss människor. Läs! 

måndag 6 februari 2017

nytt tema på Kulturkollo!

Veckans tema är ett som jag brinner för lite extra.
Välkomna in och läs om arbete, liv, arbetsliv!

söndag 5 februari 2017

istvillingar - min vinst som kan bli din!

På läsretreaten i helgen hade vi utlottning av favoritböcker, en nästan omöjlighet när det kommer till mig. Jag kan ju alltid bidra men när det kommer till vinster så har jag nästan alltid redanläst. Så blev det den här gången också, jag vann Istvillingar som jag läste 2015 och vad jag tyckte kör jag en repris på här inunder. Nu har den som vill chansen att få mitt helt olästa exemplar. Kommentera här nedan innan fredag den 10 februari så låter jag lotten avgöra vem som vinner!

Kirstie och Lydia är tvillingar, de är så lika att inte ens föräldrarna alltid kan skilja dem åt. De föddes en dag när världen var stelfrusen och bandet mellan dem är så innerligt, så starkt. När man som läsare kastas in i den här berättelsen hamnar man i mitt i något som gått alldeles snett. Sarah och Angus bor i London med sin lilla flicka Kirstie och Lydia finns inte mer, snart förstår man att familjen är i kris. Sarah har varit djupt deprimerad, Angus dricker allt för mycket, ekonomin är i kras och Kirstie saknar sin syster så förtvivlat så att hon ibland leker att hon är Lydia. När Angus får ärva en ö i Hebriderna med tillhörande fyrvaktarbostad bestämmer sig den lilla sargade familjen att börja om. De flyttar.

Livet på den isolerade ön blir inte enkelt och när byborna dessutom berättar att huset är hemsökt så förstärks känslan av att det är något som inte står rätt till. Kirstie känner Lydias närvaro och påstår sig vara Lydia, identiteterna kanske var förväxlade? Var det Kirstie som dog i olyckan hos Sarahs föräldrar. Var det ens en olycka? Hur bearbetar en enäggstvilling förlusten av ett syskon? Sarah bestämmer sig för att försöka förstå och livet på ön blir allt omöjligare.

Tvillingar, övernaturliga ting, spöken och utsuddade gränser mellan verklighet och dröm. Istvillingar är ännu en i raden av böcker som skulle passat in i Kulturkollos temavecka "Skräck i sommarnatten". Det är dessutom ännu en så'n där bok som egentligen inte står Anna skrivet utanpå men nyhet i Storytel och möjlighet att lyssna och läsa kombinerat avgjorde saken. En hel del i den här boken blev jag ganska irriterad på (som allt praktiskt som tycktes fungera trots att de inte hade någon el - de har ingen el men de har rinnande varmvatten inne -  alltså de hade ingen TV för de hade ingen el men de har micro som funkar utmärkt - Hallå, ska man skapa en miljö så får man göra det trovärdigt) men känslan som fanns där var speciell. Sankmarken som omger ön, tidvattnet som kommer och går, hunden som också beter sig underligt ... Sympatierna för föräldrarna svänger och det där oberäknerliga och irrationella i deras, och i flickan handlingar, gör att hela berättelsen skälver och darrar. Inget är fast - inget är beständigt.
- repris från juni 2015 - 

#babbelbubbelböckerbad

I helgen bjöd bokbubblarna in till en helg i böckernas värld. Vi träffades på Gästis i Varberg och det var en perfekt miljö för "storabokälskargänget" som receptionen så passande kallade oss.

Vi hade en blandning av gemensamma aktiviteter och mycket tid för egen läsning, vila, bad i Leninbadet (vilken bisarr upplevelse förresten) och promenader. Några modiga badade i havet också, Varbergs kallbadhus är öppet året om. För min del började helgen med tågresa till Varberg och det blev början på en mycket fin helg. I sällskap med andra boknördar hade vi både fika med utlottning av favoritböcker, litterturquiz och bokcirkel. Alla rum på hotellet var absolut fyllda med bokhyllor och där fick man dessutom ta med sig böcker hem om man ville. Helt enkelt en helt perfekt helg! Hoppas på repris i februari 2018.