Sidor

måndag 31 juli 2017

finna sig - en osedvanligt stark debut

Finna sig av Agnes Lidbeck är en riktigt stark debut, jag läste den i ett svep och kunde under de timmarna helt leva mig in i huvudpersonen Annas liv. Romanen börjar med att det första barnet föds och Anna förstår att nu har hon fått det tydliga uppdrag som hon längtat efter och kanske samtidigt fruktat. Hon skall vara den som tar hand om. För att hemmet och livet med barnen ska fungera så arbetar hon hemifrån och snart blir familjen ännu ett projekt som hon driver. Hon går all in i den traditionella kvinnorollen som handlar om att uppfylla mannen och barnens behov innan de ens vet om att de har dem, hon sköter familjelogistiken, arbetar flitigt med sina reportage och blir allt mer uttråkad. Så en dag när barnen är nästanvuxna, maken reser allt oftare till Oslo och hon själv är nästan utplånad av rutiner och måsten möter hon den karismatiske författaren på en middag. Gnistan tänds och trots att hon nu är medelålders kanske det finns något annat för henne? 
Jag är imponerad över hur stramt och precist Lidbeck skriver fram sin huvudperson. Handlingen och ämnet skulle kunna locka till en pratig text om vardagens krav och tristess men hon kokar ned det till några få meningar som säger allt. Boken handlar om hur Anna fullt och helt identifierar sig med den som skall finna sig, den som skall tjäna, den som skall fixa och ordna. Bitterheten ligger där som underton som inte så mycket uttalas men som anas. Offerkoftan är på men samtidigt så är det hon själv som har stickat den i sin iver att vara till lags. För att bli omtyckt, vara behövd. Så snyggt gjort och så skickligt! Frågan som man ställer sig är om Anna hade ett val? Var det ett medvetet val att bli den som vigde sitt liv åt andra eller var det så djupt rotat i föreställningarna om hur en kvinna, en mor skall vara? Är det en roll som unga kvinnor känner igen sig i idag eller är det en generationsfråga? 

Agnes Lidbeck är en av de författare som kommer till mässan. Man kan höra henne bland annat på lördagen då hon ska prata om skräplitteratur tillsammans med Mats Strandberg och Jenny Jägerfeldt. 


söndag 30 juli 2017

det finns alltid förlåtelse - tillbaka till Neshov

Det finns alltid förlåtelse  är Anne B Ragdes fjärde bok om släkten på Neshov, Trondheim. Trilogin som började med Berlinerpopplarna där de tre bröderna Tor, Margido och Erlend samlades på sin mors dödsbädd och avslutades dramatiskt med att barnbarnet Torunn reste från släktgården ska nu alltså få en fortsättning. Det är svårt med fortsättningar. Jag tyckte att berättelsen om Neshov, där man fått följa huset och släkten från kriget och fram till nutid var ganska klar, samtidigt så var jag så nyfiken att jag inte kunde låta bli att läsa del fyra.

Torunn lever i ett skakigt förhållande med sin hunduppfödare/aktiehandlare, Margido driver sin begravningsbyrå, Erlend har tre småbarn tillsammans med sin make Krumme och Neshov står övergivet. På väg till en hundslädekapplöpning i nordnorge bestämmer sig Torunn för att besöka sin farbror och kanske, kanske kan hon våga att återvända till det som hon lämnade i hast?

Någonstans läste jag att Anne B Ragdes romaner är unika eftersom de på ett lättsamt och ofta humoristiskt sätt tar sig an mycket svåra frågor utan att det blir alltför banalt. Jag håller med, de tidigare böckerna var sådana men den här tycker jag har tippat över mot det sentimentala. Och förutsägbara. Trots att boken handlar om att våga pröva nya vägar, våga förändra sitt liv och våga tro på att det som finns just runt hörnet är tillräckligt för lycka så finns där något som gör att jag känner mig ganska ointresserad av personerna och deras framtid. Kanske handlar det om att jag blir lite småtrött på den veliga Torunn som hela tiden, trots sina 40 år, söker bekräftelse. Nåja, en helt ok feelgood är det på det stora hela och bokens slut öppnar för att det kommer fler delar i serien. Får se om jag läser vidare, troligen blir det så.

Om man inte läst Anne B Ragde så tycker jag absolut att man skall sätta fart med Berlinerpopplarna, den är riktigt bra. Man kan också lyssna på henne på årets mässa, jag hoppas kunna lyssna då.


lördag 29 juli 2017

lykttändaren - ännu en historisk deckare från Stockholm

Lykttändaren av Pontus Ljunghill är hans andra historiska deckare i Stockholmsmiljö och i den får vi återigen möta kommissarie Stierna, fast i den här romanen är han fortfarande konstapel. Det är sommaren 1923 och en kvinna hittas mördad i sin lägenhet. Julia har inte setts till sedan midsommarafton, den dag då det nya stadshuset invigdes. Polisen kopplas in och utredningen leds av kommissarie Lydman som ser stor utvecklingspotential i den unge Stierna. Ledtrådarna leder till Stockholms skuggsidor där prostitution, fylleri och lösdriveri är vardag.

Styrkan med Ljunghills historiska deckare är verkligen detaljerna, man får en inblick i tjugotalets Stockholm med klädsel, måltider, spårvagnar, polisens rutiner och mycket mer. Utan att använda ett åldrat och styltigt språk så får man ändå en stark känsla av att ett sekel passerat sedan berättelsen förflöt. Det skulle kunna bli riktigt bra om det inte blir lite för långrandigt. Nu har jag lyssnat på ljudböckerna och där kan man ju inte skumma, behovet av att skumma lite ibland fanns faktiskt.

Boken är nominerad till Årets bok och där kan man rösta ända fram till den 20 augusti. Gör det, rösta på din favorit! 

fredag 28 juli 2017

en osynlig - en ovanlig deckare


Nu får det bli ordning å den här bokbloggen igen, man kan ju inte hålla på och tjata om Irland och resor och annat in absurdum ... På resan så har jag faktiskt läst. Också. Pontus Ljunghill är kriminalreportern som har skrivit två historiska deckare i Stockholmsmiljö. Den första heter En osynlig  och i den är året 1928 (och 1953). En liten flicka - Ingrid hittas mördad på det övergivna djurgårdsvarvet och kommisarie John Stierna tar sig an fallet. Han går mycket grundligt tillväga och blir allt mer frustrerad över att mördaren gäckar honom. Hemma i lägenheten har han sin fru Karolina och äktenskapet knakar allt mer i fogarna när Stierna blir som uppslukad av fallet. Flickan, som setts sista gången vid liv i Vasaparken, var en alldeles vanlig liten skolflicka och Stierna lovar flickans mor att hitta förövaren. Parallellt med utredningen så får läsaren följa mördarens tankar. 1953 är preskriptionstiden för mordet snart ute och Stierna har pensionerat sig och lever i kappsäck. Fösta anhalt är Visby och i sin packning har han tagit med alla akter kring fallet Ingrid. När en kriminalreporter dyker upp och frågar om fallet så berättar Stierna sin version av det som hände. Och så vävs de tre berättelserna samman till en spännande och trovärdig berättelse.

Särskilt miljöbeskrivningarna av Stockholm under 20-talet tycker jag mycket om. Det märks att Ljunghill har studerat tiden och polisarbetet då ingående. Han bemödar sig om att få detaljerna rätt och kanske, kanske kan man invända att det blir lite väl långsamt emellanåt. Nu läste jag just Adler-Olsen innan och det är en en helt annan sorts deckare så hoppet mellan böckerna blev först lite väl stort. Är man sugen på en historisk deckare i Stockholmsmiljö och är intresserad av krimnalpolisarbete i en annan tid så tycker jag absolut att man skall läsa Pontus Ljunghill. Det är gediget och välskrivet och spännande på ett lite omständigt vis. 

torsdag 27 juli 2017

repris: Klassiker i blindo - Ulysses

Eftersom en stor del av vårt besök i Dublin handlade om James Joyce och hans banbrytande roman Ulysses så kommer här en repris av Gästbloggarns text från 2013. Jag själv har alltså bara läst utdrag ur den här tegelstenen men Gästbloggare M har läst hela. På riktigt alltså! 



repris från söndag 16 juni 2013

Klassiker i blindo: Ulysses (James Joyce)

Under rubriken "Klassiker i blindo" gör bloggen det omöjliga, nämligen tar sig an böcker om vilket allt redan är skrivet, av generationer av litteraturdoktorander dessutom. Här görs dock en dygd av vår dåliga allmänbildning och läsningen sker i blindo, dvs utan googlande och läsande av eventuella förord. Istället tar vi i efterhand och kollar Wikipedia för att se om vi fattat rätt.

Läsupplevelse:

"Läsupplevelse" är väl ett något missvisande ord när det gäller Ulysses. Ungefär som om någon hade frågat Jona hur sjöresan varit när han nyss spottats ut på stranden av valfisken. Ulysses tuggar likt valfisken i sig läsaren och spottar ut hen - i mina minst två tidigare försök redan efter ett tvåsiffrigt antal sidor - och nu ligger jag på stranden, eller möjligtvis utanför Blooms hus i en Dublinförort, och kippar efter luft. Eventuellt var det nyöversättningen som hjälpte mig att nå hela vägen denna gång. Var det värt resan? Det var värt resan.

Boken inleds i förrädiskt traditionell teknik med att den unge präststudenten Stephen Dedalus vaknar med sina suputer till studiekamrater. Det är tidig morgon den 16 juni 1904 och den berömda inre monologen smygs snart halvt in när perspektivet växlar mellan första- och tredjeperson och sedan inleds del II med att Leopold Bloom introduceras när han utför sina morgonbestyr. Det är Bloom som sedan färdas genom Dublin denna sommardag, likt sin grekiska förlaga som jag kan för dåligt för att dra några paralleller. Blooms Penelope är i alla fall hans fru Molly Bloom, en sångerska med en för mig fortfarande något oklar stjärnstatus. Bloom lämnar i alla fall sin hustru för att inte återvända förrän nästa tidig morgon. Förmiddagen ägnas åt förberedelser inför och bevistande av en begravning. Under begravningen får jag den första starka aha-upplevelse när Joyce tar sig an det lilla ämnet Döden.

Här måste jag backa lite och berätta att det tog mig någonstans mellan fyra och fem månader att läsa Ulysses. Jag har brutit av med andra böcker och vissa perioder läst bara Ulysses, men med låg intensitet. Det är oklart vad som är orsak och verkan här, kanske är det jag nu skriver en följd av att min läsning varit sporadisk eller också är det tvärtom. I alla fall så kan Gästbloggarens sinnesstämning under läsning förenklat delas i tre kategorier:

- Roat imponerad. Joyce är elegant och intelligent och när han ännu en gång växlar stil eller låter sina karaktärer vända och vrida på politik eller religion eller framföra ett stycke fars är det bra och underhållande.
- I valfiskens buk. När man tappar tråden i den här textmassan tappar man tråden. En flod av ord passerar över, under och genom huvudet och man smygtittar tio, tjugo, trettio sidor framåt för att bedöma hur länge detta tillstånd kommer att vara.
- Euforisk. Gästbloggaren har temporärt koll på tråden när Joyce benar ut något allmänmänskligt och det blir så där starkt som det nästan aldrig blir nuförtiden.

Det senare tillståndet infann sig fyra, fem gånger - första gången under begravningen och sista under Mollys avslutande inre monolog som verkligen är en inre monolog. Ett trettiotal sidor utan punkt i ett sömndrucket huvud, halvt väckt av en hemrumlande Bloom som då har slutfört sin resa via sitt triviala arbete, sina dryckesbröder (bland annat den unge Dedalus), bordeller, det politiska Dublin fortfarande under engelsmännen. Blooms resa är en mannens resa med kvinnan som destination och när han slutligen når Molly imploderar berättelsen eller sammanfattas den. Om Bloom är en del av den stora världen är Molly världen. Det finns några passager som utforskar manligt/kvinnligt redan tidigare och om Joyce eventuellt håller sig med schabloner när det gäller skillnader mellan kön är det de vackraste schablonerna jag läst.

Facit: 

Wikipedia skriver att Ulysses anses vara den mest framstående modernistiska romanen (för att bespara er bloggläsare nesan att för er själv medge att ni inte riktigt vet vad detta betyder klickade sig gästbloggaren vidare och modernistisk litteratur syftade tydligen till ett medvetet brott med konventionella stilar; som namnet antyder verkar själva idén ha varit att modernisera uttrycket för att passa med modernt tänkande). Specifikt för Ulysses är att tanken som process är så framträdande. I Wikipedias summariska redogörelse för handlingen i respektive kapitel (rekommenderar att ni skummar denna innan ni ger er i kast med själva boken om ni vill läsa något mindre i blindo än Gästbloggaren) så är de två stycken som er ciceron pekade ut som Stream of Consciousness omnämnda som just det (vill härmed låta påskina att jag faktiskt fattat lite grann i alla fall).

Wikipedia är befriande fri från analys i övrigt, men i efterordet till nyöversättningen rekommenderas potentiella läsare att innan romanen läsa Olof Lagercrantz Om James Joyce Odysseus för att ha en karta att hålla sig i. Stuart Gilberts James Joyce´s Ulysses: A Study som skrevs i direkt samråd med författaren själv innehåller annars en tabell, ett schema, över de arton kapitlen (vars titlar är direkta referenser till Oysséen och inte återfinns i romanen men i Joyces utkast). Detta Gilbert-schema finns på wikipedia och utgör själva ritningarna till verket. Det kan, som efterordet skriver, vara bra med en struktur som stöd även om värdet i romanen inte utgörs av det som Joyce helt korrekt förutspådde skulle hålla litteraturforskare upptagna i generationer. Om ni tycker att det är underligt att man först i efterordet rekommenderar förhandsläsning beror det på att ni inte läst efterordet som är full av empati och uppmuntran, ungefär som volontärerna som sprutar vatten på löparna när man gått i mål i Göteborgsvarvet.

Slutligen uppger wikipedia att Joyce eget favoritkapitel är det näst sista där Bloom och Dedalus kommer till Blooms hus och fylledricker varm choklad. Ur Gilbert-schemat fås att konstformen  är Vetenskap och berättartekniken är Katekism, dvs en fråga-svarteknik. Dessa i kombination ger en oemotståndlig detaljnoggrannhet och att djävulen finns i detaljerna är ett välkänt faktum. Så även människan.

/Gästbloggare M

tillbaka på hemmaplan - och skriver ikapp!


Då har vi landat hemma igen (eller på landet för att vara korrekt) och nu sätter jag mig med dator och skriver ikapp lite. Om ni har undrat vad som egentligen är på de där fotona som jag postat så kommer det lite texter nu. Blogger har krånglar genom hela resan och jag kunde inte skriva längre än ett par meningar så hoppade det ur utan att sparas. Nu dator - kaffe - scottish biscuit = blogguppdatering. 


kommandoturism - Dublin Castle



Utgrävningarna från vikingatid och medeltid.
Dublins äldsta delar är från vikingarnas bosättningar och man kan se vissa 
likheter i det iriska språket med våra nordiska. T ex heter affär - shiopa (köpa).


Tronen på vilken en lång rad engelska kungar suttit. Relationen mellan GB och Irland är än idag ansträngd och när QE II besökte Irland 2011 var det det första kungliga besöket på 100 år. 
Guiden berättade om symboliken som sådana här praktfulla rum är fylld av t ex var ljuskronan flätad av rosor (England), tistlar (Skottland) och treklöver (Irland). 





Väldigt fina klänningar och de har en web-shop! 


Var någonstans skall man hitta chips med klöversmak om inte på Irland?








tisdag 25 juli 2017

sandycove - dagen avslutas med Joyce

Äntligen lite havsluft! M kollade tågtiderna och vi tog oss till Sandycove. Där inleds romanen Ulysses och där kunde vi se tornet, tyvärr var museumet stängt för dagen men ska jag vara ärligt så var vi ganska trötta på museum vid det här laget.

Det var lågvatten - botten med snäckor och musslor och tång ligger i full dager. Tidvattnet kan skilja många meter och allt längs kusten är avpassat för det.




Dublins Writers Museum







Jonathan Swift



En av de författare som såldes på museumet var Anne Enright.
Det är det mest nervösa jag gjort när det kommer till intervjuer ... 


dagen börjar med James Joyce Centre


Dublin är fullt av minnesmärken över stadens store son och de senaste åren har firandet av Bloomsday den 16 juni tagit gigantiska proportioner med ett gediget och folkligt program. På James Joyce Centre så kan man få ytterligare information om författarskapet och det som jag mest av allt kommer att minnas var Edna O'Brians ord i en film där olika irländska författare berättade om sin relation till Joyce. Hon menade att så många äger boken, ordnar parader och säljer souvenirer men få har faktiskt läst. Minnet av Joyce måste upprätthållas genom att hans texter läses och diskuteras också, inte bara genom statyer och evenemang. 








dublins botaniska trädgård

Vi vilade några timmar genom att åka till den botaniska trädgården. Riktigt fin och mycket trevlig restaurang med traditionell mat. Paj med potatismoslock serverad med rotsaker, kål och potatis. Sa jag potatis? Gott!










andras döttrar - Amy Gentry

Andras döttrar av Amy Gentry är en psykologisk spänningsroman som marknadsförts att vara i samma stil som Gone girl eller Kvinnan på tåget. Jag håller delvis med men kanske jämför jag mest av allt med några av Joyce Carol Oates romaner som är baserade på sanna kriminalfall, särskilt tänker jag på Älskade syster. Både den romanen och Andras döttrar handlar om vad som händer med en familj när en familjemedlem oförklarligt försvinner. Letandet efter den försvunna systern och hur familjen allt mer urholkas, var och en går in i sig själv och familjen splittras på grund av ett brott.

Gentry tar berättelsen ett steg längre i sin roman om familjen i Houston, efter 8 år som försvunnen står den äldsta systern Julie plötsligt på tröskeln till deras vackra villa. Mamma Anna tar emot den unga utmärglade kvinnan och snart börjar hon undra. Är det verkligen Julie som återvänt? Hur ska familjen nu hantera det här? Deras identitet bygger ju på att de har en försvunnen dotter och den dotter som återvänt känner hon inte igen och passar hon in i deras medelklassliv?

Jag sträckläste Amy Gentrys roman och uppskattade att den var både spännande och ganska oförutsägbar, det svänger hela tiden och mina sympatier växlar. Jag känner mycket för Jane, lillasystern som bevittnar bortförandet när hon är 11 och Julie är 13, och hennes öde är något man ibland glömmer. Vad händer med syskon som växer upp med ett trauma som t ex olyckor, sjukdomar och i det här fallet kidnappningar? I Älskade syster är det Skyler som man känner med och för och Andras döttrar är det Jane som man får följa. Deras berättelser tar jag med mig mest av allt efter att ha läst klart. 

måndag 24 juli 2017

kvällstur no 2


Dublin ligger vid floden Liffys utlopp och hamnområdet var en blandning mellan välbevarade lagerbyggnader, övergivna slussar, graffitti och rostiga vrak. Helt klart finns där ett stort område som kan bli mycket spännande och fint. Byggnation pågick överallt och det ruffa mötte IT-skraporna. 


Vart man går finns där minnesmärken över James Joyce eller Ulysses. 


På topplistan på den stora bokkedjan så hittade vi boken om Lagom på nionde plats. The Swedish art of balanced living är det nya? Kapitlen var uppdelade typ Arbeta lagom, Ät lagom, Inred lagom. Motionera lagom och Vila lagom. Stressar man för mycket så kan de fina prokrastineringspennorna funka:


Eller varför inte en öl eller två? Irländarna är ett drickande folk, någonstans fann jag siffran 1 000 pubar i stan som har 500 000 invånare. Inte min kopp te med så mycket alkohol överallt faktiskt. 


national gallery och fika



Stort och pampigt konstmuseum har de i Dublin och vi gick en sväng. Mest av allt är det ju 1900-talskonst som intresserar mig men vi fick se en hel del mörkt, murrigt och holländskt också. Rembrandt var väldigt vacker och ovanligt med en nattbild. Finast enligt min smak var en målning av Emil Nolde och en av Matthew Smith. En balja kaffe på det och två crumpets med sylt så var jag nöjd. 



Så fräcka anteckningsböcker formade som bokstäver - det är en idé som jag ska ta med mig i mitt yrke. Visst kan man tillverka små skrivhäften i form av bokstäver ...

Bokstavligen en balja kaffe!


Det var tusenskökornas tid i Dublins parker.