Sidor

torsdag 30 november 2017

älgbrorsorna - vi tränar kronologisk ordning


Vi tittade på småsagorna där Sissela Kyle läser - oemotståndligt! 

Då var bokstaven Ä i ettornas bokstavsarbete och samtidigt arbetar klasserna med muntligt berättande med fokus på kronologisk ordning. Äntligen läge för Gittan och älgbrorsorna - en favoritbok som håller år efter år! Vi tittade på omslaget och vi lyssnade på sagan med hjälp av projektorn. Sedan var det dags att ta sig an sekvensbilderna som jag skapat utifrån boken. Klippa ut, lägga dem i kronologisk ordning och återberätta sagans handling för mig var uppgiften. 

Sedan limmade vi upp korten på randigt papper, skrev ord eller meningar till och samtalade samtidigt om det där med syskon. Ibland så längtar man efter syskon och ibland är de precis som älgbrorsorna, väldigt tröttsamma. Nästa vecka ska vi arbeta vidare med sekvensbilder och samla ord till vårt ordförråd och träna berättelsens grundstenar, att ordna en berättelse så att den har en inledning, handling och en avslutning är en utmaning för många elever. Särskilt de som jag möter. 

Fortsättning följer ...  




årets kalender är laddad!

Jag har en fin novellkalender från Novellix på min bänk.
Ambitionen är att öppna och läsa och blogga varje dag.
Det kan ju hända att innehållet är en novell som jag redan läst
 - då kan det dyka upp en utlottning här på bloggen också.
Håll utkik! Imorgon börjar nedräkningen :-) 

sorgens princip - en debut som väcker tanken

Idag skriver jag om Sorgens princip inne på Kulturkollo.
Välkommen dit! 

onsdag 29 november 2017

som om förlaget Förlaget visste ...


Ett oväntat paket dök upp i min låda idag och det var perfekt i innehåll.
Man kan tro att förlaget Förlaget visste att jag kommer att hålla en 
julkalender i år full med texter om noveller. Vilken ljuvlig utgåva! 

tisdag 28 november 2017

ärr - med skrattet i halsen

Jag kallar det för en stat, där allas långsamma självmord heter "liv"

Ärr är en vidunderligt vanlig och samtidigt vidunderligt ovanlig roman. Den handlar om islänningen Jonas, 49 år som är mycket duktig på att laga, fixa och greja. När han ska välja motiv till tatueringen som skall sitta ovan hjärtat så funderar han på att sätta dit en borrmaskin. Nu blir det istället en näckros, dottern som är 26 heter Vatnalilja i mellannamn och han vill bära dottern med sig närmast hjärtat vad som än händer. För ett halvår sedan lämnade hans fru honom och samtidigt berättade hon att Vatnalilja inte är hans biologiska barn. Jonas som alltid varit en familjeman tappar fotfästet helt.

Det som Jonas mest av allt funderar på är hur han skall kunna ta livet av sig utan att det skall bli till besvär för hans dotter, han vill ju inte stöka till det eller göra någon ledsen. Dessutom kan han inte använda en bössa, inte heller har han mod att gå i havet. Kvarstår att resa till ett farligt land långt bort där man kan bli dödad.

Han reser utan packning, sätter sig på ett plan, bara borrmaskinen är med, och hamnar i ett land som ligger i ruiner. Människorna försöker bygga upp någons slags vardag och på det bedagade hotellet som Jonas tar in börjar han genast reparera ting, han lär känna syskonparet som driver hotellet och han blir kvar. Likt en isländsk Ove så kommer han liksom inte till skott med självmordet eftersom han hela tiden har människor runt sig som behöver hans praktiska handlag. Mannen med verktygslådan har fått en meningsfull uppgift.

Det här är en mycket rolig och samtidigt mycket sorglig roman om en man som tappat lusten att leva, när våren kommer är det så förfärligt att se naturen börja om samtidigt som man själv står och stampar på samma fläck. När jag lyssnade på Audur Ava Ólafsdóttir på Stockholm Literature i oktober så berättade hon drastiskt om hur depressioner och självmord, bland företrädesvis män, är ett vanligt på Island och känslan av behovet att vara behövd är universell. Oavsett kön, oavsett ålder så behöver man ett sammanhang, att höra till och gör man bara det så löser sig det mesta. Särskilt om man har en välfylld verktygslåda. Eller åtminstone en borrmaskin.

Det är med den känslan jag stänger romanen som lästes en söndagskväll med regnet piskandes mot rutan. Jag rekommenderar Audur Ava Ólafsdóttirs romaner. Smart, skarp och välformulerad underhållning! 

måndag 27 november 2017

de sista vännerna - trilogin är all

De sista vännerna är den avslutande delen i Jane Gardams trilogi om imperiets barn. I den har vi fått följa tre människoöden som alla påverkats starkt av att växa upp i den starka kolonialmakt som Storbritannien en gång var. Nu finns bara en spillra kvar av den och de människor som fostrades in i samväldet är också på väg bort. Extra spännande är det då att läsa den drygt 90-åriga författarinnans skildringar av ett liv som inte längre är. Jag kan se de tre romanerna bli en härlig Tv-serie, där finns alla ingredienser till det.

I De sista vännerna är det dags för invånarna i den lilla byn i Dorset att ta farväl av juristen Terry Veneering som bosatt sig i byn på äldre dagar. I grannhuset bodde kollegan och den evige rivalen Edward Feathers och hans hustru Betty (som Veneering varit djupt fäst vid) men de är alla borta nu. På minnesstunden samlas de åldrade vännerna en sista gång och från norr kommer en advokat som känner till Veneerings bakgrund. För en fattig klipsk ung pojke från Herringfleet som Terry Benson (sedermera Veneering) var ett möte med en excentrisk advokat på stranden, sina språkkunskaper som han ärvt från sin rysktalande far och möjligheten att resa ut i samväldet ett sätt att skapa sig en framtid. Efter kriget hade klassgränserna luckrats upp och om man inte hade namn och familj så låg kolonierna där med pengar att tjäna, renommé att jobba sig till. FILTH Fail In London Try Hongkong var Sir Edwards smeknamn men Veneering gjorde samma resa. De båda männen hade mer gemensamt än kärleken till Betty.

Jane Gardams romaner om imperiets barn är sådana där böcker som man vill sjunka in i, ostört få njuta av och som efterlämnar en behaglig känsla. Bästa sortens romaner om man frågar mig!

Jag har skrivit om de inledande delarna i serien En engelsk gentleman och En trogen kvinna här på bloggen. Läs gärna mer om dem och om någon blir sugen på att läsa så börja med första boken. Det här är en trilogi som hör samman och som tjänar på att läsas iordning.  

söndag 26 november 2017

en liten utblick - vilka är årets böcker i USA?


NY Times har idag en lista över 100 Notable Books of 2017 och sådana listor tycker jag alltid är spännande att kolla igenom. Både för att få boktips (Aravind Adiga har kommit med nytt och det har jag missat, bara en sån sak) och för att konstatera att jag (trots att jag tycker mig ha hyfsad koll) inte har det minsta koll på vad som läses i andra delar av världen. Inte ens den amerikanska utgivningen når till mig som läsare här i Sverige. Av de 100 böckerna som nämns är det 5 som jag läst och skrivit om här på bloggen och ytterligare ett par som jag velat läsa. Övrigt har gått mig förbi. Tänk vad fantastiskt att jag kan bli påmind genom att läsa The Guardian och NY Times på nätet, på så sätt får jag i allafall lite bättre koll på den engelskspråkiga världen. 

Sen är det bara resten kvar ...



en förrädare i familjen (Nicholas Searle)

Bridget är fru till IRAs handgångne man Francis. En förrädare i familjen börjar 1989 när attentaten mot brittiska soldater har tagits till kontinenten där IRAs fotfolk kan agera mer anonymt. I Storbritannien jagas de kända ansiktena alltmer effektivt och konflikten går mot en vapenvila. Medan de högre befälen i IRA positionerar sig för en politisk framtid används Francis som en bricka i ett spel för att få bättre villkor i förhandlingarna genom fortsatta terrorhandlingar. Vi får genom Francis och Bridget följa slutfasen av The Troubles, den något underdrivna benämningen på konflikten i Nord-Irland.

Nicholas Searle framför berättelsen ur ett antal personers perspektiv, förutom Bridget och Francis också två i den brittiska säkerhetstjänsten. När Francis får klartecken från sina överordnade för att åka till Singapore på ett bröllop utsätts både han och Bridget för försök att få dem att hoppa av eller snarare bli dubbelagenter för att tala Le Carréska. Denna passage känns för övrigt lite Le Carré light i sitt psykologiserande runt svek och lojalitet. I Singapore, där paret som gifter sig varit Bridgets och Francis ungdomskamrater men nu är välutbildade och högbetalda inom finanssektorn, berättas också om klassperspektivet. Den ofattbara lyx som erbjuds några få nätter för Bridget som bara har en klänning med sig beskrivs fint och leder senare vidare till hennes grubblerier om hon valt rätt som valt livet som IRA-fru (hon är för att spetsa till det ytterligare från en protestantisk familj).

Känner att jag är nära att börja avslöja saker för er som tänkt läsa nu så jag slutar återberättandet här. Searle lyckas väl få ihop det hyfsat bra till slut, men om man skall utdela lite kritik tycker jag att historien är lite spretig och inte blir riktigt spännande. Det finns ett antal Tjechovska pistoler som aldrig fyras av och istället blir det en twist på slutet som man inte ens bett om som läsare. Jag tycker inte att man fullt ut förstår vad som driver huvudpersonerna, trots att Searle försöker överförklara just detta. Eller snarare, man tror inte riktigt på det, när motiven diskas av lite för lättvindigt. Detta sagt så hade jag kul när jag läste En förrädare i familjen, intressant ämne och en helt okej bladvändare för mellandagarna.

/Gästbloggare M

lördag 25 november 2017

bok på film: Trollvinter


Vi fortsätter veckan med bok på film inne på Kulturkollo - idag tipsar Linda om en älskad ungdomsbok - allåldersbok som blivit TV-serie. Jag för min del vill heja fram en film som inte ens haft premiär ännu. Nästa fredag har Trollvinter premiär och jag har läst förhandsrecensenter som varit mycket nöjda och kallar den en allåldersfilm. Vad kan gå fel med en så fin grundstory? Ni som känner mig vet att det är en av mina all-time favoritböcker som jag envisas med att läsa varje år. Biobesök någon? 


just nu är jag här - en augustnominerad debutant

Just nu är jag här av Isabelle Ståhl är något så ovanligt som en debutroman som blir nominerad till Augustpriset och nu har jag lyssnat till den i författaruppläsning. Måste börja med att berömma inläsningen, det var riktigt fint att komma författaren så nära. Lite småsvårt blir det nästan att hålla isär huvudpersonen Elise med Isabelle själv och jag får påminna mig om att det är fiktion, inte självbiografi. Elise i romanen skriver på en bok och ja ... ni fattar.

Elise är studenten som rotlöst flyttar runt i andrahandslägenheter, skriver lite halvhjärtat på en uppsats och mest av allt längtar efter närhet och ett par sömntabletter så att hon kan vila tungt och drömlöst. Livet som inte levts om det inte syns på social medier, sökandet efter kickar, dejtandet på Tinder är tröttsamt. Vem vet om det kanske finns något/någon bättre bakom nästa profil? FOMO (Fear of Missing Out) är liksom riktningen för hela hennes liv. Helst av allt skulle hon vilja träffa en medelålders man. De är som hästar ungefär. Har ingen ångest, äter, sover och berättar anekdoter och det verkar så lugnt och skönt.

Så träffar hon då Viktor. Han är välutbildad, stadig, välklädd och tycker om kultur och allt det där som hon alltid har önskat. Nu ska hon väl kunna bli lycksalig? Sa jag tråkig? Hur som. Livet i tvåsamheten blir kanske inte som Elise önskat och snart upptäcker hon sprickorna i Viktors tak när de har sex. Jakten börjar om, det rastlösa bekräftelsesökande är genomgående i den här romanen och kanske hade den träffat mig rakt på om jag inte hade känt mig aningen för gammal, aningen för avtrubbad och aningen för välordnad för att kunna identifiera mig. Elise i romanen är liksom aldrig fullt och fast där hon är och det är nog symptomatiskt för många av oss i en tid av bloggande, facebookande och instagrammande. Också för en 50-åring.

På måndag vet vi om Just nu är jag här vinner den skönlitterära klassen. Jag tror att Johannes Anyuru är ganska ohotad men vem vet? Juryn har förvånat mig förut. 

fredag 24 november 2017

bok på film: Mudbound


Då kommer nästa bok på film-tips från mig. Kulturkollo kör temat hela vecka och jag fick en anledning att se lite Netflix. Vet ni att de har en kategori program som är just baserade på böcker? Himla bra om man letar efter en bok som också finns som film ... En ganska nyutkommen originalproduktion från dem är långfilmen baserad på Hillary Jordans roman Mudbound. Som jag hade önskat att den här filmen hade varit en mini-serie om tre delar istället för en lång långfilm. Jag pausade faktiskt ett par gånger för att hålla fokus uppe. Castingen i filmen är riktigt bra, leran är väldigt lerig och det rasistiska samhället i Södern på 1940-talet kommer en nära. Jag tyckte otroligt mycket om romanen och det är klart att riktigt så bra var inte filmen, men ändå mer än OK. Hoppas att många hittar till både boken (som finns i pocket) och till filmen!

Jag skrev så här om boken 2013:
Mudbound är den engelska titeln på Hillary Jordans fina debutbok som jag lyssnade på 2013. Den här romanen berättar om en tid som känns avlägsen, eller kanske väldigt nära. Det är precis efter krigsslutet och Laura, collegeutbildad lärarinna uppvuxen i Memphis, flyttar med sin man Henry för att leva hans dröm. Han vill bruka jorden, odla bomull och bygga upp det som hans far en gång förlorade till floden. Den svarta myllan är livsviktig för Henry men mest bara lera för Laura. Lera som smutsar ned, solkar, tynger och håller fast familjen i traditioner som tiden passerat. På gården bor också den levnadsglade yngre brodern, Jamie. Mellan Laura och Jamie finns ett särskilt band, de har båda svårt att foga sig in i arbetet med jorden. Han har alltid drömt om att flyga fritt långt från det traditiontyngda, och har upplevt kriget som stridspilot. Han har så svårt att anpassa sig till vardagen, han dövar sina minnen och hittar en vän i den unge svarte mannen, daglönarens son, Ronsel, som har stridit i samma krig men inte kan sitta i samma förarhytt. Absolut inte vara vän med en vit, eller älska en vit kvinna.

Det är berättat med en sådan lågmält molande intensitet och uppriktighet, värme och vackert språk att jag bara måste engagera mig i människorna på Mudbound, jag vill verkligen veta hur det ska gå för dem och jag vill följa dem mot framtiden. Nu får jag inte det och det är också en styrka, det berättas inte allt och genom historien är det Lauras röst jag hör. Hur hon som utbildad kvinna kämpar med att vara en trogen hustru som förväntas stötta sin man i alla lägen och romanen förmedlar känslan av en ny tid som är på väg, med jämlikhet emellan både kön och ras som några människor välkomnar och andra känner rädsla inför. En rädsla, och ett behov av makt. Ett behov av att definiera vi och dem som känns igen i samhället också idag.

torsdag 23 november 2017

bok på film: The Sense of an Ending


Inne på Kulturkollo så är hela veckan fylld av bok på film och jag blev lite inspirerad av både det och Gästbloggar'ns inlägg om Tidens larm igår. Tittade således på filmen Känslan av ett slut. Antingen är det jag som inte riktigt minns Julian Barnes prisbelönta roman ordentligt eller så är det helt enkelt så att filmen och romanen skiljer sig en hel del åt i handling. Hur som. Det var en lågmäld och intensiv film om hur en man en dag får ett brev som minner honom om en ungdomstid som han trodde att han förpassat till nostalgins bakgränd. Jag kan verkligen  rekommendera att titta om man, som jag, tycker om brittiskt drama. Riktigt bra skådespelare också! 



Min text om romanen kommer också i repris från 2011. Se filmen - läs boken! 


What you end up remembering isn't always the same as what you have witnessed. 

Det konstaterar Tony Webster där han sitter i sin lägenhet. Han är en vanlig, på ytan anspråkslös, man i slutet av medelåldern som är nöjd med sitt avslutade yrkesliv som historiker, umgås mest med sin ex-fru och nöjt ser på hur dottern trivs med familjelivet. En dag får han ett brev som berättar för honom att han ärvt en liten summa pengar och en dagbok som visar sig ha tillhört en ungdomsvän. Han bestämmer sig då för skriva ned sina minnesbilder för att försöka komma sanningen på spåren. Han inser snart att sanningen kanske inte är det man minns utan måhända det man glömt eller förträngt och berättelsen börjar med fragment från Tonys smått förhärligade ungdom. Där möter vi det lilla gänget på 4 pojkar som känner de hålls i fångna i en hage där de studerar, diskuterar och väntar på att livet skall börja. We were book-hungry, sex-hungry, meritocratic and anarchistic.  Tony träffar en flicka: Veronika och glider allt mer från sina kamrater, när sedan en av vännerna tar sitt liv så löses kamratgänget upp. Alla lever sina liv.

Så småningom hamnar läsaren i nutid och vi kan inse, precis som Tony Webster, att känslan i slutet av livet inte alltid överensstämmer med ungdomens ideal. Människan förändras och livet tar andra vägar men när Tony blir påmind om ungdomsvännerna och ungdomsförälskelsen får han anledning att ompröva sin bekväma pensionärstillvaro. Så långt handlingen i boken.

Julian Barnes diskuterar i sin Man-Bookerprisbelönta roman The Sense of an Ending det där med åldrandet, tiden och minnet. Livet är inte bara addition och subtraktion. Vi lägger förvisso till och drar ifrån och vissa händelser, tankar och minnen multiplicerar sig och gör livet komplext. En av tankarna som jag fastnade för hos Barnes var hans resonemang kring hur en människa förändras eller inte. Med risk för att bli tradig med massor av citat så kommer här ett sista. Julian Barnes tunna roman är sprängfylld med reflektioner skrivna på det vackraste av språk. Lyssna bara på:
Does character develop over time?
I sometimes wonder. Our attitudes and opinions change, we develop new habits and eccentricities; but that's something different, more like decoration. Perhaps character resembles intelligence, except that character peaks a little later: between twenty and thirty, say. And after that, we're just stuck with what we've got. We're on our own. If so, that would explain a lot of lives, wouldn't it? And also - if this isn't too grand a word - our tragedy.

onsdag 22 november 2017

tidens larm (Julian Barnes)

Sjostakovitj stannade hela sitt liv i Sovjetunionen till skillnad från sin idol Stravinskij. Om jag har förstått kringsnacket rätt innebar detta att Sjostakovitj i väst betraktades som en medlöpare till regimen. Julian Barnes vill i Tidens larm problematisera detta synsätt, eller snarare fördjupa i något som blir en studie i hur människor förhåller sig till och förändras i ett totalitärt samhälle. Det görs i romanform som gränsar till en lång essä. Sjostakovitj familjeliv och något av hans konstnärskap redovisas, men det är i hans (och hans konsts) förhållande till den repressiva omgivningen som Barnes går på djupet.

Tre episoder i Sjostakovitj liv utgör grundstommen i boken. Först när den (även i Sovjetunionen) under två år hyllade operan Lady Macbeth från Mtsensk vid premiären på Bolsjoj plötsligt blir bannlyst av Stalin själv (via Pravda), sedan när han medverkar i en sovjetisk kulturdelegations resa till USA och slutligen efter Stalins död då han övertalas att gå med i Kommunistpartiet. Det är 12 år mellan varje episod (eller tre skottårsperioder; skottår är olycksår enligt Sjostakovitj) och berättargreppet tydliggör nedbrytningen av en person under extremt tryck. Från överhängande risk att bli avrättad till hårt hållen aktör i en fars till desillusionerad ofrivillig "medlöpare" till en, som Barnes uttrycker det, makt som blivit vegetarian. En post-Stalinistisk tyranni som till ytan är mindre farlig men istället outhärdligt nedbrytande i sin småsinta byråkratiska ihärdighet. Barnes låter den åldrade Sjostakovitj våndas över hur hans eftergivenhet mot makten kommer att påverka hans konstnärliga eftermäle och drar med Tidens larm sitt strå till stacken för ett positivt sådant.

Den här romanen skall inte läsas som en biografi och författaren är i efterordet väldigt tydlig med att peka ut ett fåtal huvudsakliga källor. Istället är den en skickligt genomförd fallstudie, utan att bli för klinisk. Som läsare hyser man empati för Sjostakovitj omöjliga sits. Den tidiga skildringen av dödsskräck efter Stalins bannbulla gör att man sedan förstår de gradvisa eftergifterna. Barnes pekar på de brasklappar som Sjostakoitj lämnar efter sig i sina verk och i sina uttalanden och återkommer till ironin som enda vapen mot det totalitära förtrycket. I sammanfattning är en ryss, eller blir åtminstone med tilltagande ålder, pessimist, medan en sovjetmedborgare förväntades vara optimist. Mot pessimism är ironi det enda sättet att förhålla sig, men den får inte tillåtas slå över i sarkasm. Denna livsvisdom tar jag med mig, samt känslan av att ha läst en jättesmart och fin liten bok, vars svenska upplaga dessutom är enormt snyggt förpackad i grov papp (danskt band heter det väl). Tror jag låter den ligga kvar i rockfickan för att kunna fingra lite på den som påminnelse över att inte låta den livsluftsgivande ironin slå över i själsdödande sarkasm.

/Gästbloggare M

tisdag 21 november 2017

never let me go - som bok och film

Veckans tema på Kulturkollo är Bok på film och jag passade i helgen på att läsa ut nobelpristagaren Kazuo Ishiguros vackra roman Never Let Me Go och se filmen med samma namn på Netflix. Mer om min läsupplevelse kommer vid ett annat tillfälle men det var riktigt fint att filmen speglade tonen och känslan i romanen på ett mycket nära och troget sätt. Jag uppskattade verkligen filmatiseringen och att flera av de bärande replikerna i filmen var tagna direkt från boken. I både som bok och film så är tystnaden och tomrummen, det som inte sägs och berättas, mycket viktiga och det är modigt att gestalta en långsamt berättad roman i en långsamt berättad film. Fint skådespeleri, väl valda miljöer och en fruktansvärt sorglig handling gjorde det här till en gripande och strakt berörande upplevelse. Rekommenderas. 



måndag 20 november 2017

och jag som aldrig åkte till Gotland ...


Idag tillkännager Bonniers att nästa års Crimetime kommer att hållas i samarbete med bokmässan i Göteborg. Praktiskt för mig att det blir på hemmaplan men oj så gärna jag hade åkt till Gotland, kriminallitteratur mitt ibland ruiner är förstås något alldeles extra. 

Risken är väl att Crimetime under mässan helt drunknar i det övriga mässlarmet. Publiken på mässan är ju månghövdad men så himla mysigt är det ju inte i lokalerna vi Korsvägen. Det ska verkligen bli intressant att se hur samarbetet kommer att se ut, i år var ju en scen vigd åt deckare. Kanske kan man bygga mer på det? Vi får helt enkelt se, krasst så är nog den intima känslan i Visby ett minne blott men måhända så blir det här ett evenemang som lockar en stor publik? 

Vad tror ni? Flipp eller flopp? 

bok på film: Korparna

Jag skriver om min upplevelse av boken Korparna som film
inne på Kulturkollo idag.
Veckans tema där heter just "Bok på film". 

söndag 19 november 2017

exit Broadchurch - för den här gången

Snart är säsong 3 avslutad här hemma hos oss.
Broadchurch är en klar favorit som jag verkligen kan tipsa alla som vill ha en välspelad TV-serie om.
Börja med säsong 1 på Netflix och sen är det bara att sluktitta!




lördag 18 november 2017

årets smak - vad tycker vi om den?


Årets tomtar är smaksatta med lingon och har grönt skägg för att piffa upp dem en smula.
Jag har hittills inte hittat någon av de årliga smakerna som kan mäta sig med originalet.
Lingon var helt ok men inget extra, något syrligare än originalet och kanske lite mindre söt.

Har ni smakat? 

fredag 17 november 2017

den röda adressboken - en härlig brasbok

Ibland kommer det en bok i brevlådan som man inte alls hade tänkt att läsa men som ändå dyker upp Just In Time. Så var det med Sofia Lundbergs Den röda adressboken. Några timmar senare så var då den här lättlästa godbiten slukad, med boken, en stor balja kaffe och en burk lakrits från Bülow så var den regniga och mörka novemberkvällen räddad. 

Huvudpersonen heter Doris, hon är 96 år gammal och lever alldeles ensam i Stockholm. Hemtjänsten tittar till henne och hon har skypekontakt med sin systerdotterdotter Jenny i San Fransisco men annars är Doris ensam. I den röda adressboken som hon haft sedan 1928 är nästa alla namnen överstrukna, en efter en har de dött och nu har Doris bara sina minnen kvar. Hon bestämmer sig för att skriva ned dem, brev och fotografier från ett långt och spännande liv har Doris kvar men minnena är snart förlorade.

Så börjar hon då skriva på sin laptop, en text för varje person som finns i boken och man får som läsare följa Doris på hennes livsresa. Det är spännande att få följa en person genom 1900-talet ända fram till nutid och ska jag anmärka något så är det kanske att det blir lite kort. Det finns trådar och händelser som Lundberg kunde använt ännu mer, miljöerna kunde varit tydligare tecknade och människorna blir ofta bara någon som sveper förbi. För mig personligen så skulle min mormor varit jämnårig med Doris om hon hade levat och då jag har dokumenterat en hel del fotografier och annat så vet jag med säkerhet att där finns mycket att berätta. Samhället är ett annat nu än 1918 och möjligheterna för kvinnor är andra nu än för 100 år sedan.

Charmigt och lättsmält, så sammanfattar jag den här romanen med sitt vackra omslag. Säkert kommer jag att lämna den vidare till någon som behöver en stunds verklighetsflykt. Det är en perfekt bok att slå sig ned fram för brasan med!

torsdag 16 november 2017

Här är en ...



























Just nu så läser jag inte lika mycket som vanligt men vad gör det när man kan skaka liv i lärarinläggen här på bloggen. Jobbar gör jag precis som vanligt. Idag kommer det en glimt från arbetet med förstaklassarna som är i klustret t-v-ä-k i sitt bokstavsarbete. Jag kör en kombo med vän - katt och ordbilderna som vi ska befästa är Här är ...

Vad kan passa bättre än att jobba lite extra med gubben Pettson och katten Findus och de fantastiska illustrationerna av Sven Nordqvist?

Som av en händelse så valde jag dessutom just den berättelsen när gubben och katten bestämmer sig för att tälta i trädgården.

Jag arbetar med en flexibel grupp av elever som behöver lite extra puff i sin läs- och skrivutveckling och det fungerar alltid mycket bra att arbeta med uppgifter i ett tydligt sammanhang. I olika forum har jag de senaste veckorna läst kommentarer om att färdighetsträning och avkodningsträning inte fungerar för att bygga en säker och fungerande läsning och jag blir bara trött av hela diskussionen.

En kompetent lärare vet att man behöver använda en kombo av metoder för att alla elever skall befästa sin förmåga att läsa med flyt och förståelse. I min undervisning har vi ett tydligt och systematiskt avkodningfokus där vi går framåt med ganska små steg, ett ljud i taget. Ramsor, sånger, spel, appar, samtal och sorteringsöringar kombineras med tillsammansläsning och skrivande med hjälp av digitalt stöd och gamla hederliga bokstavslådor och papper och pennor.

Utöver det så arbetar vi med skönlitteratur. Alltid!
Just den här veckan var det Pettson och Findus, förra veckan var det Tummen, därförinnan Ronja Rövardotter och kommande vecka så blir det något annat. Särskilt roligt är det att arbeta kring fina illustrationer och när en av pojkarna satt vid bordet och sa:
- Anna, jag hittar inget ord att skriva, så svarade snabbt en av de andra eleverna.
- Meeeeen, det finns ju hur mycket som helst. Du kan skriva kotte. Eller rep. Eller höna. Eller tält. Eller pilbåge.

Så var skrivandet igång. Fantastiska framsteg och mycket lärande på 60 minuter!


onsdag 15 november 2017

lova att jag får - Siri Spont


- Anna, vet du att det här är den första kapitelboken som jag har läst ut i hela mitt liv.

Den serie som fångat tjejerna så mycket är Siri Sponts serie om Tilda och hennes kompisar på mellanstadiet. Första boken som vi läste var del tre i serien (så är det när man får välja det som finns inne på bibblan). I Längtar så jag spricker läste vi en hel del tillsammans, jag läste ett halvt kapitel högt och eleven läste vidare hemma och vi hade ganska mycket tillsammanslästräning på våra träffar. Nu när vi har kommit oss framåt i serien till del fyra Lova att jag får så läser hen själv ett kapitel om dagen hemma och så ses vi och arbetar en gång per vecka kring någon del av innehållet. Idag jobbade vi med händelser, vi valde en händelse och så strukturerade vi upp den i kronologisk ordning. Sedan återberättade vi händelsen, tränade på sambandsord och funderade på hur man skulle kunna förbättra återberättandet så att mottagaren (i det här fallet jag) förstod vad som hände. Andra gånger har vi valt ut en av miljöerna och beskrivit den, en av karaktärerna och spelat in dialoger med hjälp av avatarer och vi har argumenterat för vilken av tjejerna/killarna man skulle vilja ha som vän. Vi tränar på strategier för förståelse, modeller för skrivande och att sammanfatta och återberätta. En och annan lista får vi också med eftersom Tilda är en enveten listskrivare.

För mig, som oftast träffar de små nybörjarläsarna, så är ett sjok med arbete tillsammans med sexor så himla roligt. Vi jobbar med alla moment som ämnet svenska innehåller och vi har så intressanta och viktiga samtal på köpet. Jag älskar att arbeta med skönlitteratur tillsammans med eleverna. Det blir alltid bra!


sköldpaddor hela vägen ner - John Green

John Green är en ungdomsförfattare som man kan lita på. Han skriver roman efter roman där man totalt dras med i känslorna och tankarna som berättelsen väcker. Man både skrattar, gråter och får sig en tankeställare. Alltihop blir liksom något för amerikanskt för min smak, det blir liksom lite för sött, lite för tillrättalagt och lite för präktigt emellanåt men vad gör det när man får hänga med Aza och Daisy?

De är high-schoolkompisarna som är BFF trots att de egentligen är väldigt olika. Aza lever med besvärliga tvångstankar som styr hennes liv och Daisy är en typisk överlevare som tar varje chans för att försöka ta sig framåt och uppåt. När de båda tjejerna en dag hör talas om att miljardären på andra sidan floden har försvunnit och att det finns en stor belöning i sikte för den som kan polisen en ledtråd så bestämmer de sig för att försöka. Aza har varit på läger med sonen i huset, Davis, när de var barn och nu är väl ett bra tillfälle att ta upp bekantskapen igen? Hopp ned i kanoten och

så är då den roliga och tänkvärda Sköldpaddor hela vägen ner igång. Det är tonårsdrömmar, romantik, spänning, dramatik och en fin gestaltning av en flicka som gör allt för att försöka framstå som vanlig trots att tvånget, OCD n, begränsar hennes liv. Kompisen Daisy är den som i inledningen av romanen är modig, hon är den som kastar sig ut i livet och publicerar fan-fiction medan Aza betraktar det från sidlinjen. Sakta, sakta så tippar den världsordningen över vem vet vad som egentligen håller världen på plats? Är det sköldpaddor hela vägen ned?

Jag har läst ett gäng romaner av John Green och de levererar alltid, Förr eller senare exploderar jag är väl kanske den allra bästa hittills, enligt mig då. Man läser eller lyssnar och känner sig alltid berörd. Gott så. Här kommer första kapitlet av Sköldpaddor hela vägen ned!


tisdag 14 november 2017

jag är inte bitter - Blybröllop är ett perfekt exempel!



Veckans tema på Kulturkollo heter "jag är inte bitter" och kan man komma på en bättre representant än Irene? Jag påminner om:
Blybröllop av Sara Paborn blev långhelgens sista lyssning och så mysigt vi hade tillsammans jag och den nästanpensionerade bibliotekarien Irene.

Med bitande humor och en liten extra twist på verkligheten bjuder Paborn på härlig helgläsning. Irene och Horst har varit gifta i mer än 40 år och i den praktiska 70-tals villan med grönt sanitetsporslin och lättskött korkoplastmatta får Irene en dag nog. Hon är trött på att höra Horst kommentarer om allt mellan himmel och jord, trött på att hennes läshörna på vinden har fått ge plats åt hans audiorum där han spisar boogiewoogie och framförallt är hon trött på tristessen i ett kärlekslöst äktenskap.

När hon hittar sin mors gamla blytyngder så får hon en idé - kanske kan hon använda dem för att helt enkelt döda sin man? Bly kan användas till mycket, till sänken, till ammunition men också till blysocker, ett antikt gift. Med hjälp av sina älskade böcker blir Irene en fullfjädrad kemist i jakten på friheten och jag småler mest hela tiden. Jag gillar skarpt hur denna välartade och välordnade kvinna i övre medelåldern bestämmer sig för att bryta sig fri. På köpet får jag hennes reflektioner över arbetet på biblioteket, kärleken till böcker och läsning och en skön "jag skiter i vad folk tycker" mentalitet.

Lättsamt, underhållande och samtidigt tankeväckande. Mycket bra!  

- repris från april 2017 - 

måndag 13 november 2017

the dalkey archive - Flann O'Brien

Under min och Annas Irlandsresa i somras var vi inne på en jättecharmig bokhandel i Galway där det handlades lite grann. Bland annat köpte jag The Dalkey Archive. I min ungdom vill jag minnas att jag läste författarens mest kända romaner At Swim-Two-Birds och The Third Policeman. The Dalkey Archive är hans sista bok och räknas inte till storverken om jag minns mitt googlande rätt. Jag tyckte ändå den var väldigt underhållande och precis så irländsk som man ville ha när man var där.

Egentligen borde man vara mer lärd för att hänga med på alla turerna, men i den lilla Dublinförstaden Dalkey stöter vännerna Mick och Hacket på den mystiska vetenskapsmannen De Selby. Det visar sig att den senare har uppfunnit en blandning av ett medium för att komma i kontakt med avlidna historiska personer och ett massförstörelsevapen (sic). När han demonstrerar den förstnämnda egenskapen bestämmer sig Mick för att rädda jorden från den undergång De Selby planerar med hjälp av den andra. Detta är bara en av flera parallellhandlingar, en annan tar Mick till en annan liten stad, Skerries, där den påstått avlidne James Joyce visar sig leva sitt liv inkognito. I en dråplig dialog visar det sig att Joyce (eventuellt även O'Brien) tar avstånd från sina svårtillgängliga senare verk som förfalskningar och istället är stolt över de tidigare mer traditionella. Sedan finns det också absurda utläggningar om människor och cyklar som tillhörande samma organism som jag tror jag känner igen från The Third Policeman.

Irländskt underhållande och fabulerande kan man sammanfatta detta. Kul läsning, men man får hålla i sig när det svänger.

/Gästbloggare M

söndag 12 november 2017

dumma teckning och den förskräckliga historien om lilla Hon - augustprisnominerade


Från förläggarföreningen kom ett vadderat kuvert med två av de augustprisnominerade böckerna i barn- och ungdomsklassen och de som dök upp var två väldigt olika böcker. Bilderboken Dumma teckning av Johanna Thydell och Emma Adbåge handlar om lillasyster Mint som helst av allt skulle vilja kunna rita lika fint som sin tre år äldre storebror. Hur hon än anstränger sig så blir det ju inte som hon vill, brorsan vill inte ens visa vad han ritar, tuschpennorna ska aktas och katten välter vasen. Teckningen är bara dum. Johanna Thydell har skrivit en berättelse som de allra flesta kan identifiera sig med, prestationsångesten över att skapa och att man ofta känner sig otillräcklig finns hos de som är 5 och de som är 50. Särskilt om man är 50 och hela sitt liv varit otroligt dålig på att teckna. 

Min läsning av barn och ungdomsböcker landar numer nästan alltid i huruvida de kan plockas in i min undervisning, antingen läsas med grupper eller inspirera lärare på olika sätt att arbeta språkutvecklande med hjälp av litteratur. Dumma teckning är en sådan bok där både text och bild kommer att lämpa sig mycket bra att utgå från i till exempel ett tema om känslor. 

Nästa bok i mitt kuvert däremot kommer jag inte att kunna använda i min undervisning, både text och bild är alldeles för otäcka för de elever som jag träffar. Den förskräckliga historien om Lilla Hon är en supercharmig berättelse om den ensamma flickan som helst av allt vill vara med de andra klasskamraterna i kuddrummet. Kompisarna vill inte leka med henne, de vill bara berätta om alla de hemska spöken som finns i skolan. I bambaköket, biblioteket, slöjdsalen och på vinden - överallt i skolan bor de. Eftersom Lilla Hon är så lättskrämd och ensam så är det så tacksamt att skrämma upp henne, snart kommer de på att de ska lura upp henne på vinden dit alla elever är förbjudna att gå. 

Utan att avslöja hela storyn så slutar det ändå ganska lyckligt hela det här förskräckliga scenariot och läskigheterna blandas med humor och massor av revansch för de utsatta. Fantastiska bilder med köttyxor, bensågar och rangliga spöken och jag kan tänka mig att det är en gruvligt fin högläsningsbok som kommer att underhålla massor av familjer i höstmörkret. Men för mina elever som upplevt otäckheter i det verkliga livet som inga barn ska behöva vara med om och ännu inte nått den språkliga nivån att de förstår under och överdrifter, ironi och det roliga i att bryta förväntade mönster så passar den här boken sämre. Tyvärr. 

I augustpodden kan man lyssna till många av de nominerade författarna och illustratörerna. Jag har bäddat in samtalet med Lena Ollmark, Per Gustavsson och Johanna Thydell. Varsågoda:

lördag 11 november 2017

de mörka vattnen stiger (Margaret Drabble)

Jag har aldrig läst Margaret Drabble tidigare och blev genast imponerad av hur skickligt hon rivstartar berättelsen. Man är på en engelsk motorväg i sällskap med huvudpersonen i De mörka vattnen stiger, Fran, någon sorts konsult i åldringsvård. Kanske flyr hon sin egen ålderdom genom hårt arbete och mycket resande och bilkörande. Kanske flyr hon den också genom att ha flyttat till ett anonymt höghus i någon mindre pittoresk del av London. Hon skiljer sig därigenom från resten av det persongalleri som Drabble omgående presenterar oss. Den gemensamma nämnaren är att i alla fall de äldre i berättelsen på olika sätt har förberett sig för åldrande och död.

Här finns de svårt sjuka som dragit sig tillbaka till sina lägenheter, den pigga och friska som i god tid flyttat till ett bekvämt boende för äldre, paret som flyttat till Lanzarote. Alla ges tid, Drabble vänder och vrider på det ofrånkomliga på ett kliniskt, empatiskt och nyfiket sätt (är den kombinationen rimlig?). Vi får lära känna Frans barn, vi får inblickar i liv som vid hög ålder oundvikligen varit komplicerade men där gamla oförrätter nu i allmänhet verkar ha bleknat. Som en kontrast finns en historia om en ung kvinna som dött helt oväntat. Det är strålande intelligent och ännu mer strålande berättat. Det är klarsynt men hoppingivande. Och det är skamligt att jag inte läst Drabble tidigare.

/Gästbloggare M

fredag 10 november 2017

en droppe midnatt - höstens överraskning

En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité är en sån där bok som jag aldrig trodde jag skulle läsa. Jag är inte särskilt intresserad av biografier, jag gillar inte hip hop särdeles och har ett visst motstånd i allmänhet mot kändisar som blir författare. Men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig och lusten att läsa kom förstås under Stockholm Literature.

Samtalet mellan Jason och Petina Gappah var den av alla programpunkter som överraskade mig mest. De samtalade verkligen med varandra och verkade genuint intresserade av varandras verk och liv. Många beröringspunkter fanns emellan dem och ett var mellanförskapet, det där att inte höra hemma riktigt någonstans.

Jasons självbiografiska bok kallar han för en familjebiografi, hans far var genom hela processen mycket motvillig till att den skulle blir skriven och trots att det är den mörkhyade faders historia han huvudsakligen skriver så var det mammans minne som han ofta konsulterat. Han blandar minnen från sin egen uppväxt som en av två mörkhyade barn i skolan i Lund, pappans uppväxt i Harlem och som livet blev i Lund, farfaderns liv som började som bomullsplockare i South Carolina och slutade som servitör i New York. Riktigt intressant blir det när Diakité genom sina släktingar också belyser slaveriet, medborgarrättsrörelsen och hur hans släktingar lever idag i dagens USA. Jag minns hur han för drygt ett år sedan skrev i DN om sin farbror från Baltimore som röstade på Trump och nu fick man veta mer om hur det hängde ihop. De resor till USA som beskrivs i boken ger boken en nerv som troligen inte hade funnits där annars och jag tycker att Diakité diskuterar hudfärg, ras, utbildningens makt, privilegier  som man upptäcker först när man konfronteras med andras livsöden och ödmjukt upplever sin familjs bakgrund på ett vis som verkligen tilltalar. Inget mästrande, inget tycka synd om. Bara gott berättande. Precis som på Stockholm Literature så förstår man när man läser att det här är en man som är noga med orden, som det klassiska Alla vill till himmelen men få vill ju dö. Min text får avslutas med just den låten.





torsdag 9 november 2017

ensamhetens slut - Benedict Wells

Idag skriver jag om den här fina romanen inne på Kulturkollo.

onsdag 8 november 2017

höstdåd - nominerad till årets bästa kriminalroman

Deckarakademin har nominerat Anders de la Mottes Höstdåd som en av årets bästa kriminalromaner och eftersom jag ännu inte läst något av honom så blev det den gångna helgens ljudbok. Skåne noir lovar säljtexten och kanske hade jag förväntat mig en lite skitnare bok än den ganska vanliga svenska deckaren som möter mig.

Polisen Anna flyttar med sin dotter Agnes till en by i Skåne och snart förstår de att huset de fått hyra är en känd konstnärs fd ateljé. Änkan har låtit den stå tom ända sedan maken blev blind och tvingades sluta måla, det hände kort efter det att hans son hittades död i ortens stenbrott. Nu har snart 30 år gått och dödsfallet har aldrig blivit uppklarat. De fem ungdomarna som firade sommarlovets sista campingtur där uppe vid kalkbrottet är kanske de enda som vet vad som egentligen hände? Vill de och bygden att sanningen skall komma fram? Samtidigt hittas en man död hägnades i ett träd, har de båda "olyckorna" något med varandra att göra?

Ganska snart förstår man att Anna flyttat från Stockholm för att lämna något bakom sig och som en röst från det förflutna så hörs Annas exman levererandes goda råd. Annas relation till dottern Agnes är inte enkel och den blir inte enklare av att de flyttar till "mittiingenstans", i allafall inte till en början. Den lilla ortens psykologi är intressant att följa och många kan säkert känna igen sig i de olika typerna som bor i byn. Jag fångades inte riktigt av den här boken, trots att den blivit mycket hyllad så var det något som inte klickade för mig. Kanske var det så enkelt att jag inte är så förtjust i uppläsaren, när det blir för staccato så tröttnar jag snart på att lyssna. Jag upplevde boken för lång och emellanåt ganska förutsägbar, synd för egentligen borde det vara en deckare precis perfekt för mig.

Om man ska läsa svensk noir så kan jag klart rekommendera hela serien om Leo Junker av Christoffer Carlsson - hans avslutande del Den tunna blå linjen är också nominerad till priset och den föll mig helt klart mer i smaken.

tisdag 7 november 2017

How to Be a Man - Glenn O'Brien

Kulturkollos tema för veckan är En riktig man - med anledning av det så kommer här en repris från 


lördag 27 april 2013

How To Be A Man (Glenn O´Brien)

How to be a man stod, i oemotståndligt snygg femtiotalsretro med låtsashandsprättade sidor och allt, och fullkomligt skrek på att bli köpt av den i sin manlighet så ohjälpligt vilsne gästbloggaren. Skrikandet skedde i Göteborgs Konstmuseums shop av alla ställen vilket borgade för god smak att efterapa trots att Glenn O´Brien var för mig okänd (han visade sig bland annat att ha en bakgrund i Andy Warhols The Factory). Varför, frågar sig nu bloggläsaren, anser sig en fyrtiosjuåring behöva hjälp med att vara man, och kanske viktigare: är det inte försent? För att besvara frågan måste man backa ett steg från Gästbloggarens persona och med kritisk blick panorera hela hans generation och kanske till och med den före hans, nämligen O´Briens. Uppvuxna med det nymodiga fenomenet ungdomskultur blir vi till skillnad från tidigare generationer aldrig riktigt män utan förblir pojkar. O´Brien driver av och till hårt tesen att det var bättre förr och den är ju inte svår att ansluta sig till, eller hur? Mer specifikt var det bättre när ungdomarna ville ta steget att bli vuxna, manifesterat genom sitt sätt att klä sig (hatt och långbyxor) snarare än när de förment vuxna nu klamrar sig fast vid pojkaktighet för att ungdom värderas omotiverat högt. Ja, O´Brien har åldersnoja och det lyser igenom, men vem har inte det.

Inledningen är raljant, boken är ju samtida med Caitlin Morans How To Be A Woman och utan att veta vem som eventuellt härmat vem finns det likheter. Moran är bättre och roligare dock. O´Brien gömmer en något otidsenlig mansschauvinism bakom manliga biologiska ofrånkomligheter, vilket förutom att sänka tilltron till att just han skall ge Gästbloggaren nödvändiga insikter också blir tjatigt. Ju mer jag tänker på det finns det som sagt likheter mellan de bägge böckerna - Moran var också ganska tjatig. Dessutom drev hon lite udda och väldigt specifika idéer, något som O´Brien också gör. I de nästkommande kapitlen handlar dessa idéer om handfasta tips om hur man bör klä sig. För att summera skall man klä sig som Don Draper. Senare i boken får man reda på hur man skall bete sig socialt, men här blir det trivialt. Att man inte skall prata högt om sitt privatliv i mobil på offentliga platser känns lite nittiotalskrönika i valfri svensk tabloid och om och när man skall lämna dricks och så vidare... ja, han når väl inte riktigt fram till att definiera essänsen av manlighet som man hoppades på där i museishopen.

Om man skalar bort de konkreta tipsen (klä dig som Don Draper och prata inte i mobilen på restaurant) så är resten av kåserikaraktär - jag skulle gissa på att det faktiskt är kåserier som är ihopklippta till en bok för det är mycket upprepningar av författarens hang-ups. Kokar man ned det så finns det en politisk teori som går ut på att överheten utnyttjar resten av mänskligheten genom att låtsas vara som dem. Mer konkret gör politiker och företagsledare det genom att klä sig i säckiga illasittande kostymer eller ännu mer försåtligt genom att glida runt i jeans under det förkastliga påfundet Casual Fridays. Det något naiva lösningsförslaget är att alla individualister och dandys därute börjar klä sig som hippies, punkare och whatever och därmed öppnar ögonen på de förledda massorna som ser att kejsaren är om inte naken så i alla fall klädd i en kostym med alldeles för långa ärmar och till råga på allt bär loafers. Var alla vi nyblivna Don Draper look-alikes befinner oss i den här revolutionen framgår inte. Troligen är vi hemma och kontrollmäter slipsbredd.

/Gästbloggare M

en riktig man - finns det?


Kulturkollos tema den här veckan heter En riktig man och jag funderade på vilka olika typer av män som jag mött i litteraturen. 

Först ut får Kim Leines man i Kalak bli, Kalak betyder just "En riktig man" på grönländska och det blir uppenbart för läsaren att den där mannen jagar isbjörn och utsätter sig för allehanda faror för att bevisa sin manlighet men är en liten pojke inuti som hela tiden söker bekräftelse.

En trygg och älskansvärd man möter man i den isländska deckarserien om Erlundur Sveinsson, en polis som är både mänsklig och klok. Han bär ständigt med sig minnet av brodern som försvann på fjället och det gör honom både stark och skör. 

En gestaltning av en man som överraskade mig var årstidskvartetten av Karl-Ove Knausgård. Delen som heter Våren är nog min favorit men alla fyra böckerna målar upp en ärligt naken bild av mannen, han som gör så gott han kan och ändå inte räcker till. 

Chavve och Pontus är killarna som håller på att bli män. De letar båda efter den stora kärleken och Christoffer Holsts Mitt hjärta går på är bara så himla fin. Det är snart två år sedan jag läste och jag minns ännu känslan. Så bra!

Berättaren i Den svavelgula himlen är en man som man inte riktigt förstår sig på, den där konstnärlige klassresenären som inte riktigt hör hemma någonstans. Betraktaren som förundrat och förälskat ser på hur andra lever sitt liv och har lite dålig koll på sitt eget. Kjell Westö. Say no more. 

Det här blev en nordisk femma. Gott så!