min kamp

"Livet är en tamp, sa kärringen som inte kunde säga k" upprepar Karl Oves farmor som ett mantra när hon på väg in i seniliteten tvingas försöka klamra sig fast vid livet och samtidigt förstå att hennes son dött. Barnbarnet Karl Ove kommer resande till den lilla staden Sandefjord där han vuxit upp för att ordna med begravning och ställa till rätta det elände som hans far ställt till, åtmistone ytan ska vara någorlunda värdig. Faderns död får Karl Ove att börja fundera över sitt liv och när vi möter honom 9 år senare i Stockholm har han brutit upp från äktenskap, flyttat till ett annat land, träffat en ny kvinna, skaffat tre barn och skrivit en roman där han blandar minnen med reflektioner kring våndan av att vara småbarnsfar, alkohol som verklighetsflykt, skrivandets plåga, konsten, musiken och livet i allmänhet.

Kanusgård skriver i sin Min Kamp en gripande uppväxtskildring om en son som kämpar med att bryta sig loss från sin pappas inflytande, önskan om att vara till lags och att få något sorts erkännande att han duger är så stark genom hela boken och fullkomligt drabbar mig. Det är en personlig och utlämnande roman som han skrivit och Knausgård skildrar barndom och uppväxtår utan några försköningar. Jag kan identifiera mig med huvudpersonen Karl Ove, han lever omgiven av inkapabla vuxna och är i grunden mycket ensam, något han tror att han trivs med. Jag gillar det jag läser och kommer att tänka på Halvbrodern av Lars Saabye Christensen, det utspelar sig i småstad i Norge, naturen är härligt beskriven och det finns en ton av tragikomik i berättelsen. Jag ser fram emot nästa del i den självbiografiska romansviten som beräknas komma i vår. Det ska bli spännande att följa Knausgårds tamp ytterligare ett tag - undra just om livet fortsätter att vara en kamp i fem romaner? Det återstår att se!

.