när man skjuter arbetare

"Hon var en människa som ville säga som det var och hon lärde sig aldrig att inte alla ville veta det"

Så lyder det eftermäle som Kerstin Thorvall lämnat i ett kuvert att öppnas efter hennes död. Kuvertet har legat bortglömt i Kungliga Bibliotekets arkiv tillsammans med ett storta antal lådor fyllda med Thorvalls papper och nu är det funnet av SvDs reporter Karin Thunberg. Vad gör man med en sista önskan som ingen bemödat sig om att hitta? Brevet lämnades till de vuxna sönerna som tänker sig att gravstenen skall få en inskription, nu när de vet hur deras mamma vill bli ihågkommen. En mamma som enligt dem inte klarade av att leva. Jag kan tycka att reportaget om Thorvalls efterlämnade papper var intressant men mest vill jag nog ändå minnas henne genom hennes arbete. Allra bäst för hennes triologi med samlingsnamnet Boken om Signe. (I dagarna är den första delen ännu en gång aktuell eftersom det är 80 år sedan skotten i Ådalen avlossades och arbetare dog.) När man skjuter arbetare är en personlig skildring av samhället i början av 30-talet då klasskillnaderna fortfarande är mycket stora. Vi får lära känna Hilma, en arbetarflicka som luras in i ett äktenskap där mannen är av fin familj men är psykiskt sjuk. I skuggan av oron och den avslutande delen, Från Signe till Alberte är mer dottern Signes berättelse och böckerna tillsammans är fantastisk svensk kvinnohistoria som jag läst, lånat ut och läst igen. När Thorvall i litterär form berättar sin mammas historia är det en upprörande text om hur kvinnan utifrån klass och kön trycks ned och hur hon får kämpa för sin värdighet. Tack för den historieskrivningen Kerstin Thorvall, att du ville säga som det var och hade förmåga att skriva ned det. Jag läser gärna.