40 piskrapp för ett par byxor

Sudanesiskan Lubna Ahmad al-Hussein bor numer i Kairo, hon kan inte längre resa till sitt hemland eftersom hon för några år sedan beslutade sig för att driva sin sak till vägs ände. Vad var det då hon stred för så att hon inte längre är önskvärd? Jo, rätten för en kvinna att bära byxor på offentlig plats. Enligt ordningslagen i Sudan så är det straffbart att: "på offentlig plats utföra en aktion, eller uppföra sig på ett oanständigt sätt, eller på ett sätt som strider mot den allmänna moralen" och denna lag tillämpas, enligt Lubna, företrädelsevis på kvinnor. Det kan vara att sitta på en bänk bredvid en man, ha opassande icke heltäckande klädsel, sälja te eller promenera utan eskort i en park. De som ertappas "skall dömas till ett piskstraff som inte får överstiga 40 rapp, eller med böter, eller med båda.”. 

Det är mycket spännande att höra en kvinna med så annorlunda erfarenheter berätta om sitt liv, hon växer upp hos sin älskade mormor i en stad vid Nilens strand och hon blir uppmuntrad att tänka själv, läsa, skriva och säga sin mening. Hon föds i ett Sudan där traditioner och religion samsas om att begränsa en flickas möjligheter till ett självständigt liv men små, små steg tas ändå mot jämlikhet. Flickor får gå i skola, flickor får klä sig i västerländska kläder samtidigt som de uppfostras till att bli goda muslimer och hon "renas" genom den traditionella könsstympningen. I mitten av 80-talet införs sharialagar i landet och särskilt befolkningen i den södra delen av landet protesterar med inbördeskrig som följd. Lubnas liv förändras också, hon engagerar sig politiskt, utbildar sig till agronom och journalist och skriver krönikor i tidningarna där hon talar om större öppenhet mot väst och ökad jämlikhet, det är möjligt fram till den dag då hon går på fest i långbyxor...

I 40 piskrapp för ett par byxor berättar Lubna Ahmad al-Hussein om sitt liv, sin kamp för ett jämlikare Sudan och dessutom får jag veta mer om landets utveckling som egen stat och det jag läser kan inte annat än göra mig upprörd. Jag förstår att jag inte förstår allt som har med religionen och kulturen att göra, jag inser att hon skrivit sin bok som en brandfackla för att få fart på diskussionen, jag fattar att det handlar om mer än ett par byxor. Men som hon skriver i sin bok så har ett samhälle spårat ur om människor inte kan gå i skola eller få vård för att statens inkomster går till att finansiera sedlighetspolisens arbete. Det är förtryck i religionens namn och förföljelsen tar sig helt, för mig, absurda uttryck. Hon beskriver en värld där männen i sin rädsla för mindre makt tar till alla medel de kan för att hålla kvinnorna på plats i hemmet och genom att låta sig fängslas och dömas så har hon fått göra sin röst hörd över världen. Hon är en modig kvinna!

Läste i våras Sju stenar till den otrogna hustrun av Vénus Khoury-Ghata, ännu en bild av förtryck i religionens namn.