-Visst, svarade jag och när boken dök upp i min brevlåda blev jag förvirrad. Redan efter de första meningen så inser jag att det här är inte den ungdomsbok som jag förväntat mig, i alla fall är då inte språket avsett att läsas av människor, unga eller gamla, som inte är vana läsare. Första meningen sätter tonen:
"Då han träffar Barira måste han försätta sig själv i ett tillstånd av kognitiv dissonans." .
Barira, som gett boken dess titel, är den unga beslöjade kvinnan som de 4 männen i berättelsen åtrår, Mahir som är imamens son är den som inleder berättelsen och någonstans inbillar jag mig att Mahir är en person som liknar författaren själv. Jag tänkte mig också i början av min läsning att författaren skulle använda 4 olika språkdräkter för att markera Mahir, Aron, Salman och Mugiths karaktärer men så blev det inte. Den stolpiga vokabulären, de akademiska vändningarna och den tillkrånglade syntaxen blandas hej vilt med egenkonstruerade ord, talspråk och slang och jag tycker nog mest att det är svårläst. Det är synd att innehållet skyms av den här språkkostymen för där finns en miljö som sällan skildras, småfnissframkallande situationer, diskussion kring unga människors tankar kring islamism och påprickenbeskrivningar av hur det kan vara att vara ung och kär. Idén med fyra killar som alla trånar efter samma tjej (som läsaren aldrig egentligen lär känna), moskén som mötesplats och diskussionen om vad som är religion och vad som är politik är intressant. Det kan vara så enkelt att det är jag som inte förstår, del av texten är på arabiska och säkert finns där referenser till en muslimsk litteraturkanon som går mig förbi. Jag förvillas och har svårt att hitta fram till innehållet för alla ord som skymmer sikten. Jag hade behövt lite guidning på vägen genom texten för att kunna ta till mig den här romanen. Måhända passar den andra läsare bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!