Tre berättelser; tre män

Rosad av damen vid världens slut

Nu är den din så öppna och njut
Blickande ut över kolsvarta stränder
Har du nog denna i dina händer
En doft av Europa du förhoppningsvis får

och en tanke kring livet medan dagarna går...

Så löd den fina versen på paketet som jag fick på julafton. Dottern hade valt noga för att hitta en bok som skulle kunna passa mig och tack vare ett hon studerar i Lund så finns där några riktiga bokhandlar att leta i. Valérie Mréjens bok Tre berättelser; tre män är faktiskt lite svår att genrebestämma, det är tre kortromaner eller tre noveller eller möjligen tre diktsamlingar. När jag läser om Mréjen kallar hon boken roman så det får jag också hålla mig till, jag läser också att det här är debutboken och att författarinnan har en bakgrund som bild och videokonstnär och faktiskt skulle texterna kunna liknas vid konstverk. Som i en serie collage av observationer, dialoger och beskrivningar får jag möta de tre männen: morfadern, älskaren och fadern. Alla tre framställs de som ganska udda personligheter som mest av allt tänker på sig själva och sina egna behov, omvärlden får anpassa sig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör att den här boken känns så fransk, måhända är det den intellektuella utmaningen som ligger i texten, arrogansen och självcentreringen som jag upplever hos männen eller möjligen den alldeles speciella muntra kvickheten i språket. På baksidan av omslaget gör Bodil Malmsten reklam för boken och hon skriver:

Jag tänker - hur ska jag få så många som möjligt att läsa den här boken?

Varför just den?

För att den är rolig.

Välskriven.

För att det är litteratur.

För att det är sant.

För att jag säger det. 

SvD och GP skriver också om den här franska boken som kräver full uppmärksamhet av läsaren, jag måste själv pussla samman bitarna av de tre männen och skapa mig en helhet. Håller med Bodil om att den är läsvärd och tackar min lilla J som valde en julklapp med en stark och tydlig doft av bildningens Europa.