atlantens mage - slukar dig hel!

"Atlanten ta mig med dig, din hårda mage är säkert mjukare än min säng:"

France rimmar på chance och drömmen om ett liv i överflöd är stark hos Madicke som bor på den lilla ön Niodior utanför Senegals kust. Livet på ön fortgår som det alltid gjort och det är inte enkelt att förändra sitt förutbestämda öde. Sociala konventioner, religiösa förställningar och tradition håller invånarna kvar i gamla mönster. Där finns till synes bara två utvägar: utbildning och fotboll.  Helst av allt vill bli Madicke bli fotbollsproffs och spela tillsammans med Maldini. Drömmen hålls vid liv av öns enda TV som visar europeisk fotboll, EM och VM. 

I Strasbourg bor storasyster Salie i exil. Hon är författare, har utbildat sig och är fullt medveten om att livet i Frankrike kräver stora uppoffringar och uppmaningen ekar i henne: "du måste använda varje sekund av livet till att erövra din värdighet!" . Skyldigheten att hjälpa är en tung börda för Salie och hon känner ofta att kraven på de som emigrerat är svåra att leva upp till. Hjärtat finns i Senegal och livet i Frankrike och det som förenar henne och lillebror Madicke är fotbollsmatcherna de ser på var sitt håll.

Sakta, sakta förskjuts drömmen, från att resa någon annanstans till att skapa en framtid i hemlandet. Salie vägrar att betala biljetten, den gamle skolläraren uppmanar de unga pojkarna att förbereda sig för ett bättre liv "men inte genom att packa era resväskor utan med hjälp av era hjärnceller! Jaga bort de djupt rotade vanor som fjättrar er vid ett föråldrat levnadssätt."  men för pojkarna på ön är det senegalesiska landslaget i fotbolls framgångar minst lika viktiga. Lejonen slår kolonialherren Frankrike i VM 2002 och går vidare till slutspel (dessutom slog de ut Sverige efter avgörande i Golden Goal) och planterar en tanke om att hemlandet duger. 

Jag läste och uppslukades av atlantens mage av Fatou Diome och mest av allt gillar jag språket. Hon har ett målande bildspråk som jag känner igen från andra afrikanska författare (tänk Alain Mabanckou). Det är enkelt och tydligt och ofta oväntat för en västerländsk läsare. Solen tycktes vilja släta ut havets röda rynkor, I minnet urskiljer jag moskéns minaret som stelnat i visshet, Ljusstrålar från himlens röda öga slungas ut i Atlanten är några av de meningar jag hundörat. Många fler finns i den här spännande och lättlästa samtidsromanen som fortfarande nästan tio år efter att den skrevs känns aktuell.    

Äntligen, sent omsider, är min Boktolva påbörjad. Om resten av  författarna på listan är lika intressanta lär det inte bli alls svårt att läsa 12 nya afrikanska författare under året. Nästa blir Zakes Mda.