Världens lyckligaste folk (Lena Sundström)

Lite sent att läsa Världens lyckligaste folk nu när vår motsvarighet till Dansk Folkeparti skamligt nog kom in i riksdagen. Jag minns hur Lena Sundström hade hamnat i samma TV-studio som den folkdräktsprydde strax efter det ödesdigra valet och hur man såg på henne att det var rent fysiskt obehagligt. Hon vägrade att debattera med Åkesson. Det är ju den numera klassiska frågeställningen: Skall man ta en offentlig debatt med de invandrarfientliga för att desarmera frågan eller skall man låta dem hållas för att inte legitimera islamofobi och andra uttryck för rasism. Sundström är konsekvent i sin hållning och leder i bevis hur hela danska samhällsapparaten började glida mot intolerans och diskriminerande lagstiftning i samma ögonblick som Dansk Folkeparti tilläts influera agendan (och dessutom hamnade i regeringsställning).

Lena Sundström åker till Köpenhamn och bor i tre månader för att komma den danska situationen in på livet. Hon läser in sig på ämnet, pratar med folk på gatan och med journalister, politiker och partimedlemmar i Dansk Folkeparti. Ärligt talat lyckas hon väl inte fullt ut, men det är ett hedervärt försök. En del inslag blir lite Michael Moore light när hon ringer och spelar dum för att visa på de uppenbart absurda regelverk som byggts upp för att skydda de rågblonda "Paeredanskarne" och en del svepande generaliseringar om den danska folksjälen hade man nog tagit illa vid sig om man varit dansk. Det som är av störst intresse är historiken med missnöjespartier som så småningom förskjöt den politiska agendan och berättelsen om Muhammedbilderna, samt den tidigare nämnda konsekventa hållningen. Jag tycker att Lena Sundströms hållning är den enda rätta och att det inte är försent att läsa Världens lyckligaste folk.

/Gästbloggare M