ugglemasken

 I Brigitte Gachas debutroman Ugglemasken får vi möta de två ytterligheterna: Professorn i teoretisk fysik som ska ta emot Nobelpriset och hans unga hustru Màdoumà som bara har några års skolgång bakom sig. De reser tillsammans till Stockholm för att ta emot priset och jag som läser får följa Màdoumàs yttre och inre resa in i en värld som är totalt främmande för henne. Inte bara snö förundrar utan alla de sociala koder, klädsel, mat och samtal som förs under de dagar som besöket i Stockholm varar är både tröttande och uppmuntrande. I romanen blandas iaktagelser från besöket med tillbakablickar på Mádoumàs uppväxt i slummen i Kamerun, mamma och mormor har format hennes tankevärld och skickat med henne en stark moralisk kompass och delarna av romanen som utespelade sig i Kamerun läste jag med behållning. Miljöerna, kulturen och världsbilden som förmedlas därifrån intresserade mig men det är när det kommer till krockarna i Stockholm som jag blir mer tveksam.  

Nu vet jag att det inte är rättvist och att historierna egentligen inte har något mer gemensamt än nobelpriset i fysik men jag tänkte ibland på Ian McEwans Hetta när jag läste. Där blandas också resonemang om vetenskap med personlig utveckling och Mc Ewan gör det så skickligt. Till de författarhöjderna har Gacha en bit kvar. Först och främst skulle texten skurits rejält, det är för pladdrigt och visst kan det ses som höra till den muntliga berättartraditionen med omkväden men det blir tjatigt i längden. Jag hade så gärna velat skriva bara positivt om den här romanen, idén är klockren, ämnet är spännande men utförandet håller inte riktigt hela vägen - än. Hoppas Gacha fortsätter skriva, med erfarenheter från Kamerun, Frankrike och Sverige så finns där förhoppningsvis fler texter som väntar. De läser jag gärna, Ugglemasken skulle kunna varit en novellsamling. Då hade den kanske fungerat bättre för mig.

SvD har skrivit om boken.