stäpplöperskan

Stäpplöparen är ogräset som när det rycks upp med roten bildar härven som förs runt med vinden och så är det med Suss i Cecilia Gyllenhammars roman Stäpplöperskan. Suss, eller är det månne Cecila själv, har gjort det mest förbjudna. Hon har förrått sin klass genom att skriva en utlämnande roman om livet i överklassen och familj, släkt och forna vänner har slutit rank. Hon har dessutom gift sig med en konstnärlig man ur arbetarklassen som förväntar sig bli försörjd, mer eller mindre gett upp sin karriär för att vara hemmafru och närmar sig dessutom 40, är livet slut? Hon är vilsen i vardagen, hon har inte blivit uppfostrad till hushållsarbete, hon försöker förtvivlat att skapa ordning och trygghet för de tre barnen. Skilsmässa, festande, knulla runt, dra till Grekland, skaffa ung älskare, köpa ny våning i Stockholms dyraste kvarter. Stackars lilla rika flicka. Förutsättningen för, och kanske bojan kring hennes fot, är förmögenheten som morfarsarvet gett henne och så uppväxten då med en kylig och deprimerad mor och en frånvarande vänsterprasslande far som kompenserar med pengar. Mycket pengar. Få har väl möjligheten att leva ut en 40-årskris som Suss...

Jag läser den här boken och blir nästan lite ledsen, där finns spännande passager och så många fina trådar att nysta i. Cecilia Gyllenhammar har ju, som närmast ingen annan i landet, möjlighet att skriva om överklassen så att vi vanliga små människor förstår. Varför sveper hon över så många ämnen? Faderns bortträngda judiska arv, förhållandet mellan dotter och mamma där dottern febrilt försöker att inte upprepa moderns misstag, moderns sjukdom och försök till försoning, offentlig uppväxt i en familj som närmast kan räknas till västkustens Kennedys, den egna familjens sönderfall, skilsmässa och flykt till alkohol och unga män avhandlas och så blir där platt ingenting. Det blir en 40-årskrisande bortskämd överklassbrutta med alldeles för mycket pengar och ingenting ger den förutom en smaskig munsbit för svallertanterna.  

Synd på så rara ärtor.