tuppen och havet

Jag sitter i arla morgonstund på min ö på västkusten och lyssnar till grannarnas två tuppar som gör allt de kan för att överrösta varandra. Kan ju inte annat än småle smått åt den lilla romanen Tuppen och havet av Sara Paborn som handlar om hur stor skillnad en mexikansk stridstupp kan göra på en liten ö långt ute i den blekingska skärgården.

Det är vår och dottern i yngre medelåldern kommer tillsammans med sin poesiskrivande sambo för att hälsa på pappa. På ön finns en fyr som dottern ska skriva en artikel om, en fyrvaktare boende på en båt och så finns där tuppen. I grannhuset har en naturfotograf flyttat in med en tupp som gal ihärdigt mellan 4 och 7 varje morgon och genast ger det far och dotter en gemensam uppgift. Tuppen ska dö och för att lyckas med det fångar de en iller som de håller i fångenskap...

Tuppen gal, och manar till förändring. Inte förråder den någon och inte startar den Ragnarök men den gör så att det monotona och förutsägbara bryts och livet på ön blir lite mer vaket.

Det här är en humoristisk och lättsam roman som passar riktigt bar en solig dag, gärna på kusten. Människorna kan tyckas som karikatyrer med den kärve pappan, den livsfrånvände poeten, den enstörige fyrvaktaren, joviale handlaren, flummiga fotografen och den velande dottern men jag kan köpa det. Som en skröna där alla har sin roller som hyllar det enkla okomplicerade livet, människor som levt nära havet,  fyrar som lyser upp i mörkret och konsten att ta sig ur inrutade vanor. Ingen människa är en ö och det behövdes en tupp för att upptäcka det!

På vår veranda är tupparna alltid ett säkert samtalsämne, förra sommaren kom en tvååring på besök och han satte genast igång att härma, huckelihu, huckelihu. När vi ses så är det genast, huckeli hu, inte dumt som hälsningsfras, tupp, höna eller kyckling? Spelar roll!