dagar utan hunger - ännu en fransk pärla

Hon ser ut som en isärplockad trombon, en galge från kemtvätten, en TV-antenn efter storm.

Dagar utan hunger av Delphine de Vigan är en ung kvinnas besvärjelseskrift för att ta sig ur ett behov att kontrollera sin kropp, att ta befälet över livet. Hon blir 19 år gammal inlagd på sjukhus, 175 cm lång vägandes 34 kg. Hon har behov att förstå varför, att hitta logiken, att se mönstret men mest av allt behöver hon en fristad.

Hon hade behov av att matas, bäras, omhuldas. Hon behövde det här varma rummet som skyddade henne från världen, skyddade henne från sig själv. 

Det här en stark och insiktsfull berättelse om hur omsorg kan läka, hur mänsklighet kan få människor att vilja leva och vad jag förstår är det här en mycket självbiografisk bok, så mycket att den först gavs ut under pseudonym i Frankrike. Skrivandet och skapandet är den del i läkningsprocessen och det känns som viktig läsning. Många unga hamnar i situationer där krav och prestationsångest leder till behovet att kontrollera sitt ätande, det är de duktiga flickorna som vi ska vaka extra över, de som har koll. Vill ha koll på allt. Kreativitet och skapande och en kravlös tillvaro verkade vara en väg tillbaka till livet den här gången och trots ett tungt ämne som anorexi så är det här en hoppfull läsning.

Det här är den andra boken jag läser av Delphine de Vigan och jag gillar verkligen det jag läser, både dagar utan hunger och  underjordiska timmar är lättlästa romaner med merinnehåll. Lätta att ta till sig och samtidigt ger de smått unika inblickar i huvudpersonens situation på ett sätt som gör att jag lär känna de här kvinnorna. De blir som väninnor som jag bryr mig om och önskar allt gott, precis så ska det vara att läsa bra böcker!