sågspån och eld

I tredje delen av Vibeke Olssons arbetarskildring om Bricken är hon vuxen, har kostkarlar och inneboende för att kunna försörja sig och sin far och hon har mött kärleken i Natan, kolare och löskekarl. Sundsvall brinner och kärleken brinner som en eld inuti, hon ger sig åt honom, det ska bli de två men vägen är inte enkel. Natan har mist en arm i en arbetsplatsolycka och tar till flaskan som tröst och tron har han inte. Bricken har döpt sig och förväntas gifta sig med en man från församlingen. För att paret ska få betänketid skickas Bricken till Stockholm där hon får tjäna piga i en familj på Östermalm.

Resan till Stockholm och arbetet där ger både Bricken och oss läsare perspektiv på livet på Svartvik, där finns ännu större klasskillnader än på verket och livet är annat än det hårda fysiska arbetet på sågverket men tron och solidariteten mellan arbetare är sig lik överallt. Samtidigt ser Bricken än en gång att vägen till misär inte är lång, fallet är lätt och brännvinet tar både förstånd och värdighet från människor.

Olsson beskriver industrialismens intåg i Sverige på ett så levande och spännande sätt att det inte går att sluta läsa. Hon väver in folkrörelsernas framväxt och deras betydelse för Sveriges utveckling och hon gör det med ordentligt på fötterna. Hon har folkrörelsernas historia, sågverkets historia, sågverkets vokabulär, kosthållning och vardagsliv så klart för sig att det känns helt äkta. Hon blandar in dialektala ord och människorna blir fyllda med kött och blod, de tvivlar och gör misstag, de känner glädje och ånger och jag kan inte annat än tycka om Bricken. Trots att hon är en vuxen kvinna så tror hon alla om gott, hon arbetar hårt för en god framtid för sig och sin familj och hon har skinn på näsan. Hon kan säga ifrån på skarpen när det behövs och utmanar i det lilla. Sågspån och eld är del tre i Svartvikssviten - kanske kommer där en del fyra så att vi kan följa Bricken? Jag skulle gärna vilja läsa mer!