Ripley Under Ground (Patricia Highsmith)

Andra delen av Ripleytrilogin och Tom är nöjd med livet. Han påtar i trädgården i den franska byn, målar lite, interagerar med sin hushållerska för att planera lunch och middag. Tom är gift, men frun är på semester. Kanske har han trots allt lite tråkigt, för när hans kompanjoner i ett konstbedrägeri hör av sig och har problem tar han kanske lite för stort ansvar och tar till lite för drastiska åtgärder. Det hela utvecklar sig till en katt och råtta lek med framför allt den brittiska polisen och så småningom om med en falskmålare som Tom identifierar sig med, eller kanske snarare har svårt att intellektuellt och moraliskt skilja från orginalet. Tom Ripley är ju själv en kopia, eller många, och kan inte eller vill inte urskilja orginalet av sig själv (han förstår inte ens poängen med det). Det blir en ny elegant betraktelse över gentlemannapsykopaten och hans improvisationer i mördande och skenmanövrar. Telefoni spelar en stor roll. I första Ripleyromanen brevväxlas det idogt över Atlanten och vid något tillfälle skickas det telegram. Nu kopplas det upp, bryts och väntas på telefonsamtal på ständigt risiga linjer och tanke på vad som loggas på telefonräkningen för polisen att upptäcka. Telefonerandet spelar en symbolisk roll här, det är jag helt övertygad om men kan inte komma på riktigt vad Highsmith menar (någon får gärna komma med en teori). Romanen startar med ett kliniskt effektivt första kapitel som låter Tom landa på fötterna springandes och den avslutas med honom fortfarande i fullt språng:

The show wasn't over yet. Courage! He picked up the telephone.