metarecension: Dandy (Jan Guillou)

Det här inlägget är moraliskt och intellektuellt bankrutt och gränsar till näthat, men introducerar samtidigt ett nytt spännande format: meta-recensionen. Jag är som vanligt extremt osäker på om jag använder "meta" på ett korrekt sätt nu, funderade på proxy-recension ett tag, men det passade ännu sämre. Formexperimentet går ut på att recensera en bok man under inga omständigheter vill läsa, men ändå anser sig ha åsikter om genom att luta sig mot en annan recensent (som faktiskt läst boken) och förtydliga, förstärka och spetsa till dennes åsikter. Om någon kommer på något klatschigt och helst pseudointellektuellt som är mer spot on så byter vi genast namn på hela genren som har potential att vitalisera och inte minst effektivisera hela bokbloggosfären. En bransch som behöver mer åsikter och mindre läsande om ni frågar oss i periferin.

Det blir Jan Guillous Dandy som får äran att debutera som objekt för en meta-recension. Som faktaunderlag använder jag Bella Stenbergs recension i GP. Och för att det inte skall kännas allt för oseriöst börjar jag med att redovisa vad jag läst tidigare av Jan Guillou: Första Hamilton och en tredjedel av första Arn. Jag lade undan Arn när den elaka systern i mörkret låtsades vara den snälla systern och förförde Arn vilket fick den snälla systern att gå i kloster. Kunde inte riktigt ta till mig det monumentala Hora-Madonnakomplex som manifesterades i den vändningen, är mer åt det anglo-saxiska hållet själv (med en annan palett av neuroser).

Frågan är då om Guillou utvecklats från den enkla pojkboksskribent han var när jag försökte läsa honom och hur mycket jag än försöker läsa mellan raderna i Bellas recension hittar jag tyvärr inga tecken på det. Det är väl snarare så att vissa svårsmälta element i Arn, som att en eller ett fåtal huvudpersoner ligger bakom alla samtida teknologiska och kulturella framsteg för att det är enklast så, fortfarande verkar vara en bärande komponent i berättartekniken. Renässansmän i all ära, vill gärna se mig själv som en sådan, men ingen kan ju vara bra på allt. Sedan känns det lite populistiskt med den här homovinkeln kan jag tycka. Man kan först förledas att tro att den yngste brodern Sverre blev homosexuell för att Guillou skulle kunna låta honom hänga med Oscar Wilde i ett bögigt England när man läser Bellas något syrliga referenser till Downton Abbey etc. Här bevisar dock meta-recensionen sin styrka som analysform när det i Bellas text ryms en djupare sanning än vad hon själv som traditionell förstahandsrecensent är medveten om. Om man skall tro Bella är Jan Guillous kvinnoporträtt fortfarande hopplöst platta. Guillou kan helt enkelt inte gestalta kvinnor, vilket han nu troligen har insett och därför får Sverre istället bli förälskad i Albie med dennes vackra, ironiska, intelligenta, bedjande, befallande bruna blick. Säga vad man vill om Jan Guillou som författare, men det där är faktiskt en hyfsat målande beskrivning av hans egen plirande TV-soffeblick. Genom Sverre kan Guillou älska sig själv blir den femörespsykologiska sammanfattningen och nog är det smidigare att komma fram till den genom att läsa en recension på några tusen tecken än att traggla hela Dandy.

/Gästbloggare M