bland träden - frusna isländska ögonblick

Bland träden av Gyrdir Eliasson är en novellsamling som jag fastnar i. Han beskriver i små korta texter den isländska vardagen som den skulle kunna te sig just nu, så lägger han till en twist, han skruvar till och gör novellen allmängiltig i tid och rum. Många av novellerna cirkulerar som i en rondell kring tanken på döden, besök på kyrkogården, förberedelser, funderingar på det liv som gått och är kvar och ändå är det här ingen sorglig samling. När jag läser om den gamle mannen som plockar ur alla sina böcker ur bokhyllan, använder hyllplanen som lock och lägger i en sammetskudde så att han kan fara till den eviga vilan i stil så småler jag. I väntan på döden passar han på att läsa i en av böckerna - så skulle jag själv kunna ha det en gång.

Det här är en vacker novellsamling med frusna stillbillder av en fiktiv värld som liknar vår egen på många sätt, Eliasson använder naturen för att bygga upp stämningar och trots att det känns som en klyscha så känns det som att det karga isländska landskapet avspeglas i novellerna. Inte ett ord för mycket, inget krusidull, inget extra. Han vann nordiska rådets litteraturpris 2011 och han är ändå en doldis för mig. Kanske för fler? Så synd, jag tror att många skulle tycka mycket om att läsa hans koncentrerade, sparsmakade noveller.