egen eld - A.B. Yehoshua

"Elden är det enda i världen som som människan kan döda och sedan återföra till livet."

Det är vinter och chanukkahelg i Tel-Aviv och Daniela använder sin lovvecka för att resa till Tanzania. Hon vill ta avsked av sin döda systers minne, väl i Morogoro möter hon sin svåger som mest av allt vill förskjuta allt som är judiskt. Han vill inte längre vara del av det utvalda folket och han försöker förtvivlat glömma hur hans son dödades av Egen Eld 6 år tidigare.

"Ingenting kan locka mig tillbaka till ett land som förvandlats till en återvinningsstation."

Vid mänsklighetens vagga i morogorokratern, under den afrikanska stjärnhimlen blir de båda märkligt avklädda. I tyst samförstånd accepterar de varandras livsval, de väljer inte likadant och det finns utrymme för mångfald.

Kvar i Tel-Aviv är hissingenjören och maken Yaari som driver sin firma, längtar efter sin fru och engagerar sig i sin gamle far, de vuxna barnen och barnbarnen. Också hans liv förändras allteftersom de 8 ljusen tänds i menorastaken.

"Elden gjorde människan till den varelse som behärskar världen, men också till den eländiga varelse som vet att hennes död är ofrånkomlig."

Läs mer om A. B. Yehoshua

Egen Eld av den israeliske författaren är översatt från engelska där den har titeln Friendly Fire - för mig signalerar de två titlarna ganska olika innehåll. Det hebreiska namnet på Avraham B Yehoshuas roman är Esh Yedidutit och det ger mig förstås ingen ledtråd alls. Att de båda betyder att bli beskjuten av de egna är ju klart men sedan? Kanske övertolkar jag titeln men i den engelska kan jag tänka att skytten genom att avlossa kulan startar förändringen mot ett ärligare och mer äkta liv i familjen medan den svenska dubbeltydigheten påminner oss om att attacker mot oss kan hjälpa till att hitta elden inom oss. Hur tänker ni andra om titeln?

Det här är en roman som utspelar sig under en veckas tid och minnesbilder från länge sedan, människor från länge sedan och samtal om livet som det en gång var blandas med ögonblicksbilder från här och nu. Den utforskar långsamt och eftertänksamt familjelivet och vad som formar, skapar identitet. I all sin stillsamhet är det också en politisk text, jag uppfattar den som en roman som ifrågasätter den israeliska identiteten som byggs på väpnat våld och undrar om det finns någon lösning för landet där människoliv inte spills. Ser fram emot att läsa fler tankar om den här mångbottnade romanen, tack till Brombergs som lät mig läsa.

PS. David Grossmans roman På flykt från ett sorgebud läste jag i somras. Den kan ses som en kusin till Egen Eld. Mina tankar om den länkar jag till här.