en lång vinter - vacker utanpå, vacker inuti

Visst var de lite lika, Bland träden och En lång vinter. Dimman höljer träden och människorna som skuggor på omslagen, de är båda fyllda av berättelser som bara anas, konturerna finns där och det är upp till läsaren att fylla på innehållet. Båda böckerna är skrivna på en prosa som inte har ett enda ord för mycket, berättelserna förs fram genom människornas handlingar mer än genom beskrivningar eller dialoger och miljön är karg, kall och känslorna mer anas än uttrycks. De existentiella frågorna ställs oss som läser, liv och död sida vid sida.

Colm Tóibíns lilla vackert formgivna roman, jag är oerhört förtjust i bronsbrungrått i kombination med dovt duvblått som är en färgkombo som jag ofta väljer i mitt scrappande, publicerades först i en novellsamling. Nu har Erik Andersson, som också översatt Ulysses, översatt texten och den ges ut som kortroman.  En lång vinter hörde jag talas om vid flera tillfällen under bokmässan men jag lyckades missa den irländske författarens framträdanden varje gång. Extra glad blev jag när Mimmimarie erbjöd mig att få läsa hennes exemplar. Tack för det! Lågmäld, kontrollerad och sparsmakad. Tre ord som passar En lång vinter.