Förlorade ord (Oya Baydar)

Förlorade ord  är en roman om så många saker att jag inte riktigt vet hur man skall angripa den. Man brukar prata om att äta en elefant och att man måste bestämma sig för var man skall börja. Att äta alltså. Ramhandlingen är i alla fall att en framgångsrik turkisk författare med skrivkamp råkar bevittna en ung kurdisk kvinna bli vådaskjuten i Istanbul. Kvinnan visar sig vara på flykt från sin familj tillsammans med sin älskare som deserterat från den kurdiska gerillan. Detta får författaren att ta sig till Kurdistan för att kunna skriva om befrielsekampen, delvis för att göra politisk nytta och delvis för att väcka liv i sitt skrivande, att hitta de Förlorade Orden. Medan han har en kärlekshistoria med en kurdisk kvinna reser hans fru i en parallellhandling till Skandinavien där hon bland annat träffar deras son som dragit sig undan i en lugn vrå av världen, mer bestämt ett norskt fiskeläge. Sonen är ensamstående far sedan hans fru omkommit i ett självmordsattentat i Istanbul. Sonen har dragit sig undan inte bara från våldet utan också för att fly de orimliga förväntningar hans bägge framgångsrika, vänsterintellektuella föräldrar har på honom.

Som ni märker har jag redan börjat skala den här löken, eller om det var en elefant, och tagit mig något lager in från själva storyn, till karaktärerna motiv. Nu borrar vi oss raskt in i elefantens hjärta eller lökens... eh ja, mitt. Där hittar vi en metadiskussion om författandets villkor och är det något jag hatar att läsa om så är det metadiskussioner om författandets villkor. Något lager ut - i njurtrakten på elefanten - hittar vi något mer intressant, nämligen ett resonemang om huruvida den vänsterintellektuelle storstadsförfattaren är förmågen att förstå och beskriva kurdernas vardag ens när han ser den för sina ögon, på plats. Ytterligare längre ut (jag släpper det där med elefantens anatomi nu, tror ni håller med mig om att det var ett dött spår) hittar vi de karriärinriktade föräldrarnas komplicerade relation till sin son och sedan till slut ett makroperspektiv på världen - finns egentligen trygghet på någn geografisk plats annat än som en illusion hos de som bor där.

Förlorade ord är jättebra - till och med strålande bra, förutom när den i ett parti någonstans i andra halvan gör ett pinsamt självmål genom att börja navelskåda sig själv samtidigt som ett av bokens teman är just denna problematik. Det är dock så uppenbart att det måste vara avsiktligt, men i så fall är det navelskådning av andra graden i form av ansträngd ekvilibrism så jag tycker illa om det ändå.

/Gästbloggare M