Vissa böcker blir ett dåligt samvete. Marie Ndiayes roman Mitt instängda hjärta har legat halvläst i min recensionexemplarshög nästan hela hösten och bligat på mig med sin mörka blick. Just det att den är så mörk, så tröstlöst hopplös gör att jag inte riktigt kunnat ta mig an den. Berättare i boken, som gör mig närmas paranoid, är läraren Naida. Hon och hennes man Ange arbetar tillsammans och det händer allt fler otäcka saker runt omkring dem, de blir förföljda på ett allt mer uppenbart sätt och en dag knivhuggs maken i sidan. Den enda hjälp det allt mer isolerade paret får är av en författande granne. Det här är en text där jag som läser har svårt att avgöra vad som är fantasi och vad som faktiskt händer och just det gör att jag som läser inte känner kontroll över min upplevelse. Det är otäckt och spär på min olustiga känsla av boken.
Jag hade mycket höga förväntningar på den här romanen, i november 2010 läste jag Tre starka kvinnor som jag tyckte mycket om. Marie Ndiyaes namn har också nämnts i nobelspekulationerna och jag kan se hennes kvaliteter också i den här boken men... Handlingen var för otäck för mig, jag kände förföljelsemanin andas i nacken på mig och jag fick faktiskt tvinga mig till att läsa klart. Nu har jag gjort det. Bockar av.
Jag blir faktiskt nyfiken på den :)
SvaraRaderaBra - då gläder det ngn med min olust.
RaderaDet är trist när böcker blir en belastning att läsa. Jag har en del sådana dåliga samveten i min bokhylla oxo.
SvaraRaderaMin ambition är att ha väldigt få måsten och välja rec ex noga. Oftast gillar jag ju!
Radera