enstörig - en enastående roman

© Svenska Akademien. SAOB spalt: E667; tryckår: 1922
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)ENSTÖRIG e³n~stø²rig l. -stæ²r-, adj. -are (gradf. Dock mindre br.). adv. -T. (-styr- SWEDBERG. -stöd- RADEMINE Knigge 1: 119 (1804: enstödighet), ATTERBOM Minnest. 2: 70 (1840: enstörig och enstödig). -störr- SvLittTidn. 1821, sp.428)[jfr EN STÖRING](i sht vard.) adj. motsv. ENSTÖRING a. (Leva) enstyrigt för sig sielfwan, såsom ett skygt, ondt och skadeligit diur vti ene willökn. SWEDBERG Ungd. 59 (1709). Kärleken gör.. ett sällskapsdjur äfven af den frie, eljest enstörige björnen. NF 2: 625 (1877).Den döde har.. fört ett enstörigt lif. VL 1901, nr 68, s. 2. En gammal enstörig och argsint kamrer. FALK Skolpojkar 11 (1903).

Flämtande och närmast utmattad lägger jag ifrån mig Nina Bouraouis till synes korta roman Enstörig. Hon skriver med sådan intensitet och forsande ordrikedom att det emellanåt är svårt att få luft. Alya är en annorlunda, känslig och märkligt receptiv flicka som är mitt emellan barn och vuxen och i Enstörig får jag som läser möta  hennes tankar; ocensurerat, uppriktigt och naket. Hon funderar över livet, familjen och vad som hänt med bäste vännen Sami och allt skriver hon ned i sin dagbok. En mening kan sträcka sig över flera sidor och nytt stycke förkommer bara vid några få tillfällen, språket drar med mig i en hetsig malström och formen lurar mig att läsa alltför fort.

Det här är en roman som skall läsas omsorgsfullt, varje mening tål att läsa om och om igen och Alyas motvilja att delta i den verkliga, futtiga världen går som ett stråk genom boken. Den franska titeln är Sauvage - vild, vilde, det vilda - och där finns något otämjt över den unga flickan. Hon vill gå sin egna väg och inte infoga sig i det förväntade sociala spelet samtidigt som hon bär på en sorg och rädsla för ensamheten och tomheten som inte tycks försvinna.

Jag tror att jag är rädd för livet, så som det har givits mig, erbjudits mig. För jag har alltid känslan av att jag inte har något val. Att jag är tvungen att följa de andra, världen. Tidens gång. (...) Ibland tänker jag att det finns någonting som måste kunna få mig att avvika från det. Och sedan tänker jag att lyckan kanske ligger i att acceptera saker och ting. Att man måste finna sig i sitt öde. Låta sig fångas av solen och tidvattnet, av nattmörkret och gryningen som väcker till liv. (s 27)

Av Nina Bouraoui har jag tidigare läst Pojkflickan, Kärlekens geografi är ännu en titel som lockar.
SvD och GP har skrivit om den här fina romanen från Grate Förlag.