John Hall av Sophie Elkan är en historisk roman och är det så att den genren är helt på väg att försvinna? Eller har den varit borta ett tag och är på väg tillbaks?
Ska man se på
Hilary Mantels enorma framgångar med sina romaner om 1500-talet England, som jag ska läsa på svenska i höst, lovar!, så verkar inte genren helt förbisprungen. Vad har ni läsare för tips på riktigt läsvärda historiska romaner? Vad är det som gör dem så bra?
Jag läser inte alls historiska romaner annars, utom Wolf Hall då, så svårt att svara på tyvärr. Men hoppas du får bra tips här som jag kan anteckna!
SvaraRaderaJag läser ganska sällan. Senast var det serien om Bricken som jag läste. De var fina och gestaltar vår arbetarhistoria. Vibeke Olssons böcker om Romarriket gillade jag också.
RaderaJag tror att det står rätt bra till. Men det kan ju bero på att jag själv gärna letar upp sådana och läser dem. Jag får nöja mig med det eftersom det inte finns nog med historia att undervisa i för att jag ska få ta del av den kakan.
SvaraRaderaTips: Giganternas fall av Ken Follett, Brobyggarna av Jan Guillou och Fatimas hand av Ildefonso Faldecones
Inom Romance-genren så finns det ju massor om man vill läsa. Svenska Simona Ahrnstedt skriver ju historisk romance till exempel.
Ildefonso Falcones ska det vara och inget annat.
RaderaFalcones har jag tänkt läsa men avskräckts av tjockleken. De är tegelstenar!
RaderaJag för min del undviker historiska romaner. Oftast. Kan göra undantag om boken är välskriven och har någon typ av essens. Annars läser jag hellre en faktabok om jag upptäcker historisk nyfikenhet hos mig själv. Men även om jag nu skulle läsa en bra historisk roman så vill jag få lite kött på benen och läser då det som är av historisk relevans. Jag har lite svårt med det där att inte kunna skilja vad som är vad. Och jag tycker att det är synd att få en felaktig bild eller uppfattning av något historiskt p. g. a. av någon skönlitterär konstruktion och/eller stilgrepp.
SvaraRaderaDet är ju känt att många har fått felaktiga uppfattningar om vissa historiska händelser p. g. a. kommersiella filmatiseringar och dylikt. Läste en intressant artikel om det i somras när jag var utomlands på semester - det gick tydligen en mycket populär tv-serie om Alexander den store och man gjorde en enkät som visade att folk trodde att allt som visades var sant vilket i sin tur gjorde att de hade helt felaktig bild av vissa historiska händelser.
Helt klart är genren inte helt enkel. Hur mycket tycker man att en författare av en historisk roman kan hitta på utan att trovärdigheten försvinner?
RaderaEn författare har friheten att göra som han/hon vill. Det är helt OK. Det är snarare läsare som kan gå vilse vilket kan få vissa konsekvenser. Jag blev häpen för ett antal år sen när jag fick höra från några lärare i skolan där jag jobbade att de trodde det var sant det de läste i Da Vinci koden. Sånt glömmer man inte; särskilt om det kommer från ett totalt oväntat håll.
RaderaSant att läsaren kan gå vilse rejält, samtidigt kan ju författaren väva in mängder av historiska fakta och paketera dem på ett sätt att de når ut till många.
RaderaJag läser ju väldigt gärna historiska romaner, möjligen kan jag ha tröttnat på historiska faktaböcker efter mina år som historiker och mättar min historiehunger genom romanerna. Och det finns så mycket bra! Vid sidan av Mantel så finns en hel drös svenska författare som skrivit underbara historieskildringar - Jessica Kolterjahn (hennes nya om Karin Boye är min mest emotsedda i vårutgivningen), Ola Larsmo (Jag vill inte tjäna är fantastisk), Elin Boardy och förstås Christine Falkenland.
SvaraRaderaJust Elin Boardys Allt som Återstår tyckte jag mycket om, hennes gestaltning av Bohuslän och en kvinna som inte såg något alternativ. Vackert språk!
RaderaPS. Ska också läsa om Karin Boye. Ser särskilt fram emot eftersom jag var i Berlin i höstas!
Radera