vad vet jag om hållfasthet?

Jag skrev imponerande och deprimerande på twitter om Johanna Ekströms novellsamling Vad vet jag om hållfasthet och det är ord som jag står fast vid också såhär några dagar efter att jag läst klart. Hennes noveller är så skickligt skrivna, komponerade med språk och stil som de vackraste klassiska stycken. De är symboliskt laddade, dialogerna är meningsbärande och rytmiska och tematiken helt konsekvent genomförd. Jag får möta människor som är sköra, vilsna, utsatta och som lever i mellanrummet mellan dröm och verklighet och jag blir deprimerad. Inte särskilt engagerad i deras öden utan mer nedstämd över alltings bräcklighet.

Måste erkännas att jag läser den här novellsamlingen från 2000 efter det att jag läst den självbiografiska romanen Om man håller sig i solen som kom förra året och det gör att jag läser in mycket självbiografiskt stoff i novellerna, jag får känslan av att få kika in i hennes liv. Det gör dem än mer deprimerande, jag hör Ekströms röst från bokmässan när hon berättade om en barndom och ung vuxentid som satt djupa spår i hennes person. I den pedagogiska världen pratar vi om scaffolding - man bygger som pedagog upp byggnadsställningar kring elevens lärande så att det fungerar optimalt, så kan säkert ett författande fungera också. Byggställningarna, texterna, kan stärka upp, stötta och skapa en känsla av stabilitet men de är rangliga, huset innanför förblir trasigt om man inte tillför något mer. Vad vet en bräcklig människa egentligen om beständighet? Vad vet jag om hållfasthet?

Jag har lånat boken som e-bok på min lokala bibbla. 

- en novellvåg i bokbloggarhavet -