Sidor
▼
tisdag 30 april 2013
hörni, sista chansen att vinna en fin uppväxtskildring!
Anmäl ditt intresse HÄR innan klockan 24.00 ikväll! |
tisdagskvinnorna - Monika Peetz
Tisdagskvinnorna är en roman om fem tyska väninnor som har träffats en gång i månaden på samma restaurang under 15 års tid. De möttes en gång på en franskkurs och vänskapen har bestått trots att de egentligen är fem mycket olika personligheter. Boken börjar med att en av kvinnorna, Judith, vakar över sin man, och när Arne dör är Judith otröstlig. Som en väg ut ur sorgen bestämmer sig hela kvinnogänget att fullfölja Arnes ambition att vandra från Köln till Lourdes. Till hjälp har de Arnes dagbok där han dokumenterat sina vandringar men ganska snart upptäcker de att allt inte är som det först verkade.
Sagt och gjort, de beslutar sig för att vandra i Arnes fotspår och slutföra den pilgrimsvandring till Lourdes som han inte hann och efter flygtur till Montpellier (hej, dottern!) så ger de sig av. Precis som meningen är med en pilgrimsvandring så använder de fem vännerna de tio dagarna till att hitta någon slags sanning på vägen.
Inte vet jag om det finns något som heter så men jag tänker att det passar att kalla Tisdagskvinnorna av Monika Peetz för Mid-Lit. Alltså lättlästa böcker om människor mitt i medelåldern som har fastnat i samma gamla hjulspår och behöver en nystart. Ni vet de där rappa, lättsamt berättade historierna där huvudpersonerna är med om något annorlunda och utifrån det omvärderar sina liv. Chick-Lit, Lad-Lit, Tant-Lit och nu Mid-Lit alltså. Hyfsat mallat men ändå tillräckligt välskrivet för att jag ska vilja läsa vidare...
Om du gillade Sonjas sista vilja så kommer du att älska Tisdagskvinnorna. De handlar båda om vänskap mellan medelålders kvinnor, humoristiska one-liners, relationer och våga bryta upp. Jag kan tänka mig att den här boken skulle kunna bli en fin romantisk komedi.
Läser i söndagens SvD att pilgrimsvandringar blivit allt mer populärt, Santiago de Compostela är förstås välkänt men det vandras också i Sverige. Som exempel skriver de om Pilgrimsleden i Skaraborg som passerar både Skara,Varnhem, Gudhem och Eriksberg (hej svärföräldrarna!) 9 maj är det dags för Pilgrimsdagen med många aktiviteter på gång.
PS. I romanen var leden utmärkt med en pilgrimssnäcka i verklighetens skaraborg är det Sankt-Olofskorset som gäller:
måndag 29 april 2013
lundströms om lagerkvist
jag laddar för H C Andersen
Temavecka hägrar och H C Andersen och hans sagor är innehållet. Idag ska jag berätta om den danske sagoförfattarens liv för eleverna och vi ska skriva korta biografier. På torsdag är det dags för kreativa bearbetningar av sagorna, läsförståelse och livskunskap. Vilka budskap hittar vi i hans sagor?
Bilduppgiften som passar till blir pappersklippning med sagomotiv. Lyckan var stor när jag hittade den inspirerande boken på konstmuseet. Klipp sönder den här boken! I slutet av veckan hoppas jag kunna presentera lite av det vi gjorde, i väntan på det kommer The Ugly Duckling:
söndag 28 april 2013
två tillfällen till för Göteborg Läser!
Så har då andra träffen för gänget Göteborg Läser hunnit smältas en aning, tack än en gång för alla tåliga som kom och vandrade med oss i ösregn!
Dags att boka in de två återstående tillfällena. Vi ses den 20 maj på Nääs slott och lyssnar till Marie Hjalmarsson Engelke och den 9 juni på Gunnebo Slott för en visning av slottet samt picknick i slottsparken. Passa på att anmäla dig på FB och lägg märke till att anmälan till Gunnebo är bindande. Där gäller maxantal 25 st deltagare.
Varmt välkommen till Göteborg Läser!
Dags att boka in de två återstående tillfällena. Vi ses den 20 maj på Nääs slott och lyssnar till Marie Hjalmarsson Engelke och den 9 juni på Gunnebo Slott för en visning av slottet samt picknick i slottsparken. Passa på att anmäla dig på FB och lägg märke till att anmälan till Gunnebo är bindande. Där gäller maxantal 25 st deltagare.
Varmt välkommen till Göteborg Läser!
äntligen en ny Chimamanda!
Jag har bevakat på Adlibris sedan i januari och idag kom den äntligt i min hand. Ny roman av Chimamanda Ngozi Adichie, förväntningarna är skyhöga!
ta hand om min mor - sydkoreansk annaroman
Ta hand om min mor har allt som en riktigt bra annaroman ska ha. Språket är avskalat och osentimentalt, berättelsen om den försvunna modern är gripande, formen där de olika familjemedlemmarna var och en berättar sin historia gör den perspektivrik och den utspelar sig i en miljö och en kultur som är spännande att lära känna.
Ta hand om min mor, ta hand om och förvalta minnena av en mor uppmanar den äldsta dottern, som är författare, sig själv. Hon, som resten av familjen, inser att det är en mor som de faktiskt dåligt känner. När modern en dag mitt i sommaren försvinner spårlöst i Seouls tunnelbanesystem så lämnar hon maken och de fyra barnen vilsna. Modern har tillbringat det mesta av sitt liv i köket och tillrett mängder av måltider men ingen av dem vet om hon egentligen ens tyckte om att vara i köket, hennes hårda hushållsarbete har tagits för givet och hennes gröna fingrar och strävsamhet har byggt upp ett välstånd som gjort klassresan möjlig för barnen. Modern, själv analfabet, anlitar en flicka för att läsa dotterns böcker högt och kanske fanns där ändå drömmar om ett annat liv?
En ömsint och ytterligt vacker roman som uppmanar mig som läser att passa på att lyssna innan det är försent, ta vara på vardagens möten och stanna upp för att undersöka vad människor faktiskt önskar och vill. Uppskatta varandra för vardagsarbete och inte ta något för givet.
Lätt att skriva, svårt att göra.
lördag 27 april 2013
How To Be A Man (Glenn O´Brien)
How to be a man stod, i oemotståndligt snygg femtiotalsretro med låtsashandsprättade sidor och allt, och fullkomligt skrek på att bli köpt av den i sin manlighet så ohjälpligt vilsne gästbloggaren. Skrikandet skedde i Göteborgs Konstmuseums shop av alla ställen vilket borgade för god smak att efterapa trots att Glenn O´Brien var för mig okänd (han visade sig bland annat att ha en bakgrund i Andy Warhols The Factory). Varför, frågar sig nu bloggläsaren, anser sig en fyrtiosjuåring behöva hjälp med att vara man, och kanske viktigare: är det inte försent? För att besvara frågan måste man backa ett steg från Gästbloggarens persona och med kritisk blick panorera hela hans generation och kanske till och med den före hans, nämligen O´Briens. Uppvuxna med det nymodiga fenomenet ungdomskultur blir vi till skillnad från tidigare generationer aldrig riktigt män utan förblir pojkar. O´Brien driver av och till hårt tesen att det var bättre förr och den är ju inte svår att ansluta sig till, eller hur? Mer specifikt var det bättre när ungdomarna ville ta steget att bli vuxna, manifesterat genom sitt sätt att klä sig (hatt och långbyxor) snarare än när de förment vuxna nu klamrar sig fast vid pojkaktighet för att ungdom värderas omotiverat högt. Ja, O´Brien har åldersnoja och det lyser igenom, men vem har inte det.
Inledningen är raljant, boken är ju samtida med Caitlin Morans How To Be A Woman och utan att veta vem som eventuellt härmat vem finns det likheter. Moran är bättre och roligare dock. O´Brien gömmer en något otidsenlig mansschauvinism bakom manliga biologiska ofrånkomligheter, vilket förutom att sänka tilltron till att just han skall ge Gästbloggaren nödvändiga insikter också blir tjatigt. Ju mer jag tänker på det finns det som sagt likheter mellan de bägge böckerna - Moran var också ganska tjatig. Dessutom drev hon lite udda och väldigt specifika idéer, något som O´Brien också gör. I de nästkommande kapitlen handlar dessa idéer om handfasta tips om hur man bör klä sig. För att summera skall man klä sig som Don Draper. Senare i boken får man reda på hur man skall bete sig socialt, men här blir det trivialt. Att man inte skall prata högt om sitt privatliv i mobil på offentliga platser känns lite nittiotalskrönika i valfri svensk tabloid och om och när man skall lämna dricks och så vidare... ja, han når väl inte riktigt fram till att definiera essänsen av manlighet som man hoppades på där i museishopen.
Om man skalar bort de konkreta tipsen (klä dig som Don Draper och prata inte i mobilen på restaurant) så är resten av kåserikaraktär - jag skulle gissa på att det faktiskt är kåserier som är ihopklippta till en bok för det är mycket upprepningar av författarens hang-ups. Kokar man ned det så finns det en politisk teori som går ut på att överheten utnyttjar resten av mänskligheten genom att låtsas vara som dem. Mer konkret gör politiker och företagsledare det genom att klä sig i säckiga illasittande kostymer eller ännu mer försåtligt genom att glida runt i jeans under det förkastliga påfundet Casual Fridays. Det något naiva lösningsförslaget är att alla individualister och dandys därute börjar klä sig som hippies, punkare och whatever och därmed öppnar ögonen på de förledda massorna som ser att kejsaren är om inte naken så i alla fall klädd i en kostym med alldeles för långa ärmar och till råga på allt bär loafers. Var alla vi nyblivna Don Draper look-alikes befinner oss i den här revolutionen framgår inte. Troligen är vi hemma och kontrollmäter slipsbredd.
/Gästbloggare M
Inledningen är raljant, boken är ju samtida med Caitlin Morans How To Be A Woman och utan att veta vem som eventuellt härmat vem finns det likheter. Moran är bättre och roligare dock. O´Brien gömmer en något otidsenlig mansschauvinism bakom manliga biologiska ofrånkomligheter, vilket förutom att sänka tilltron till att just han skall ge Gästbloggaren nödvändiga insikter också blir tjatigt. Ju mer jag tänker på det finns det som sagt likheter mellan de bägge böckerna - Moran var också ganska tjatig. Dessutom drev hon lite udda och väldigt specifika idéer, något som O´Brien också gör. I de nästkommande kapitlen handlar dessa idéer om handfasta tips om hur man bör klä sig. För att summera skall man klä sig som Don Draper. Senare i boken får man reda på hur man skall bete sig socialt, men här blir det trivialt. Att man inte skall prata högt om sitt privatliv i mobil på offentliga platser känns lite nittiotalskrönika i valfri svensk tabloid och om och när man skall lämna dricks och så vidare... ja, han når väl inte riktigt fram till att definiera essänsen av manlighet som man hoppades på där i museishopen.
Om man skalar bort de konkreta tipsen (klä dig som Don Draper och prata inte i mobilen på restaurant) så är resten av kåserikaraktär - jag skulle gissa på att det faktiskt är kåserier som är ihopklippta till en bok för det är mycket upprepningar av författarens hang-ups. Kokar man ned det så finns det en politisk teori som går ut på att överheten utnyttjar resten av mänskligheten genom att låtsas vara som dem. Mer konkret gör politiker och företagsledare det genom att klä sig i säckiga illasittande kostymer eller ännu mer försåtligt genom att glida runt i jeans under det förkastliga påfundet Casual Fridays. Det något naiva lösningsförslaget är att alla individualister och dandys därute börjar klä sig som hippies, punkare och whatever och därmed öppnar ögonen på de förledda massorna som ser att kejsaren är om inte naken så i alla fall klädd i en kostym med alldeles för långa ärmar och till råga på allt bär loafers. Var alla vi nyblivna Don Draper look-alikes befinner oss i den här revolutionen framgår inte. Troligen är vi hemma och kontrollmäter slipsbredd.
/Gästbloggare M
fredag 26 april 2013
med anledning av en blurb...
Alla anledningar att fira är fina och idag är det fredag och premiärblurb!
Kräver bubbel!
Jag har fint sällskap av mina fina bloggisar Gittan, Helena och Linda. Hela texten om Josefine Sundströms bok Boel och Oscar hittar den nyfikne här.
Härlig helg till alla bloggisar :-)
Kräver bubbel!
Jag har fint sällskap av mina fina bloggisar Gittan, Helena och Linda. Hela texten om Josefine Sundströms bok Boel och Oscar hittar den nyfikne här.
Härlig helg till alla bloggisar :-)
memorandum
Så, jag har bara läst hälften av berättelsen om Marlenes vän Adrians sista tid i livet. Hon beskriver hur han skapar en tabell över sitt liv och sin sjukdom och texten är illustrerad med Adrians egna bilder. Mer blir inte läst just nu men boken har fått fina recensioner hos GP och SvD. Bokmania beskriver hur texten får varje cell att vibrera, Marie Lundströms radioreportage från Sydafrika känns äkta och Marlene van Niekerks text i DN om kvinnors utsatthet så upprörande. Ändå blir det inte läst, men lyssna gärna:
torsdag 25 april 2013
nu tror jag att någon skämta med mig aprillo!
Inte en, inte två utan TRE rec ex av samma titel, Nu har Norstedts gått absolut bananas! Jag har ju vanan inne att få två av varje men tre...
Visst väntar en utlottning :-)
Visst väntar en utlottning :-)
oksanen också i Göteborg!
INTERNATIONELL FÖRFATTARSCEN: SOFI OKSANEN
STORA SCENEN // SAMTAL
Måndag 27 maj kl. 19 | Boka plats |
Fri entré, Obs att platsbokning krävs // Samtalet förs på finska med tolk.
Sofi Oksanen i samtal med Ingrid Elam.
Sofi Oksanen (född 1977) är uppvuxen i Jyväskylä i Finland med en estnisk mor och en finsk far. Hon fick stor framgång med sin debut Stalins kossor (2003) som följdes av Baby Jane (2005). Som första författare vann hon både Runebergspriset och Finlandiapriset, och hennes senaste roman Utrensning (2010) har redan sålts till över tjugo länder, bland dem Frankrike, Tyskland och USA. För Utrensning har Oksanen även tilldelats Nordiska rådets litteraturpris 2010. 2013 fick hon Svenska Akademiens nordiska pris. I april 2013 kommer senaste romanen När duvorna försvann ut på svenska.
Ingrid Elam (född 1951), är en svensk kulturjournalist och litteraturvetare (docent sedan 2006). Ingrid Elam disputerade 1985 i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet på en avhandling om den romantiska versberättelsen. Hon har varit verksam som litteraturkritiker och har varit kulturchef på GT, GP och DN samt områdesprefekt för Konst, kultur och kommunikation vid Malmö högskola. Hon har också varit dekan för Kultur och samhälle och vice rektor vid Malmö högskola. Från hösten 2012 är hon tillbaka i Göteborg. Denna gång som dekan för Göteborgs universitets konstnärliga fakultet.
Jag ska gå, ska någon med?
Jag ska gå, ska någon med?
när duvorna försvann
När duvorna försvann var en sådan där bok som jag så innerligt gärna ville tycka om och älska, Sofi Oksanens intentioner att levandegöra Estlands historia genom litteratur är både spännande och välkommet. Men --- den här romanen lyfter inte för mig, jag funderar på om det är för att jag inte finner någon människa att riktigt tycka om i det här romanbygget. Visst är det så att andra världskriget i allmänhet och vapenslag, motståndsrörelser, underrättelsetjänster i synnerhet intresserar mig sådär och jag blev rejält avskräckt när jag hörde Oksanen berätta i en intervju att hon lagt ned mycket tid på research i olika krigsarkiv. Tror nog ändå att berättelsen med en man som på 60-talet bestämmer sig för att passa in i partiapparaten och skriva en historieskrivning där tyskarnas ockupation av Estland under kriget skall svartmålas för att Sovjetunionens förträfflighet skall framgå skulle kunna intressera mig mer. Han klipper och klistrar med både identiteter och historien och till sist vet man inte vad som är sant eller inte.
Men --- de här personerna intresserar mig inte lika mycket som Aliide och Zara, de mötte jag i Utrensning , och trots att det var en förfärligt jobbig läsning så gjorde de fina kvinnoporträtten att jag vill läsa vidare. Jag engagerade mig i deras öde och villa läsa till slutet. Så blev det inte med När duvorna försvann, jag fick faktiskt bestämma mig för att läsa 50 sidor om dagen för att komma igenom och dessutom varva med annat. Det mina bloggvänner, vet ni är ovanligt. Inte sagt att den här romanen kanske passar andra bättre än mig!
Ikväll kan man höra Sofi Oksanen på Kulturhuset i Stockholm där hon samtalar med bokens översättare Janina Orlov. Ryktet säger också att vi som inte bor i huvudstaden får träffa henne i babel på söndag. Det blir najs, oavsett om den senaste boken är för mig så brukar intervjuerna med henne bli alldeles särskilda!
onsdag 24 april 2013
stadspromenad i hällregn!
Idag träffades Göteborg Läser för stadspromenad och jag tänkte ett tag att det skulle bli jag och Linda som dök upp. Fantastiskt att vi blev ett gäng som trotsade hällregnet och gick från Hallska huset via Stora Nygatan till Elkans barndomshem på Östra Hamngatan 35. Vi tänker att en noggrannare beskrivning av adresser osv kommer att finnas på vår FB-sida så att man kan komma tillbaka när det inte spöregnar :-) Marcus har en fin liten karta över vår rutt den här gången! Sedan var vi så våta och kalla att varm fika var absolut nödvändigt! Kerstin hade med John Hall i fina häften från 1913 och Linda E hade fyndat Sophie Elkan av Eva Helen Ulvros som jag så snällt fick i present. Mysig fika och allmänt boksnack avslutade vår träff. Tack alla tappra som kom!
Nästa träff är den 20 maj på Nääs slott - välkommen alla hugade!
karta anno 1888 - nu är det snart Göteborg Läser igen!
klicka för större karta! |
1850, kring tiden för Sophie Elkans födelse hade staden ca 25 000 invånare och på 1860-talet byggdes Lorensberg och Vasastaden upp med Kungsportsavenyen som paradgata. Elkans barndomshem var på Östra Hamngatan 35 och flyttade i slutet av sitt liv till den nyanlagda stadsdelen uppförd i sten och bosatte sig på Götabergsgatan.
världsutmaningen - update
Hanna, feministbruden, påminner oss om att det gått snart en månad på utmaningen att läsa böcker från hela världen, hon har en sammanställning över deltagarna inne hos sig och jag vet att ännu kan man hänga på om lusten finns. Jag har satt samman en finfin läslista och på den har jag hittills betat av två av de sex. Nordamerika representeras av Drömhjärta och Afrika av novellsamlingen Tropiska Fiskar. Europeiska Sofi Oksanen har jag just nu i min hand och Ta hand om min mor och Ugglor gråter ligger på mitt bord och bara väntar på lästid :-) Alltså, en läsutmaning som är på spåret, i fas, på plats. Så långt!
davidsstjärnor - Kristina Ohlsson är tillbaka!
Eller måhända är det radarparet Fredrika och Alex som gör att man hittat tillbaka till nerven i Ohlssons kriminalserie? Hur som, spännande och en bladvändare är det här. Jag kunde inte lägga ned boken förrän den var utläst!
Davidsstjärnor är Kristina Ohlssons femte spänningsroman och Fredrika Bergman är tillbaka i arbete för polisen och tillsammans med Alex Recht och som titeln antyder utspelar den sig i den judiska församlingen i Stockholm och i Israel. Vi får också återse Eden Lundell, den tuffa säkerhetspolisen och i alla huvudpersoners liv finns också familjerna med. Jag lär känna deras livssituation samtidigt som det berättas en gastkramande berättelse med otäcka bortföranden av barn.
Ohlsson har skickligt spunnit sitt brott kring en fiktiv skrämselmyt om en varelse som kallas Papperspojken och det fungerar perfekt i den här boken, annat som jag gillar är att hon luckrar upp och ger mänskliga dimensioner på det som i förstone kan ses som diskriminerings eller terrorbrott. Där finns människor bakom de allra värsta brotten, alla bär med sig en historia.
Extra plus till den snygga formgivningen med det kraftfulla lejonet på utsidan, lejonet av Juda stam som sitter på dörren till syngogan, ett starkt folk utvalt av Gud. Kristina Ohlsson skriver i efterordet till den här boken att hon författat delar av den i Jerusalem, om det gjorde att hon fick extra gudomlig inspiration eller så vet jag inte men jag vet att det här är en riktigt bra spänningsroman. Läs!
Tidigare har jag skrivit om Askungar, Tusenskönor, Änglavakter och Paradisoffer.
Davidsstjärnor är Kristina Ohlssons femte spänningsroman och Fredrika Bergman är tillbaka i arbete för polisen och tillsammans med Alex Recht och som titeln antyder utspelar den sig i den judiska församlingen i Stockholm och i Israel. Vi får också återse Eden Lundell, den tuffa säkerhetspolisen och i alla huvudpersoners liv finns också familjerna med. Jag lär känna deras livssituation samtidigt som det berättas en gastkramande berättelse med otäcka bortföranden av barn.
Ohlsson har skickligt spunnit sitt brott kring en fiktiv skrämselmyt om en varelse som kallas Papperspojken och det fungerar perfekt i den här boken, annat som jag gillar är att hon luckrar upp och ger mänskliga dimensioner på det som i förstone kan ses som diskriminerings eller terrorbrott. Där finns människor bakom de allra värsta brotten, alla bär med sig en historia.
Extra plus till den snygga formgivningen med det kraftfulla lejonet på utsidan, lejonet av Juda stam som sitter på dörren till syngogan, ett starkt folk utvalt av Gud. Kristina Ohlsson skriver i efterordet till den här boken att hon författat delar av den i Jerusalem, om det gjorde att hon fick extra gudomlig inspiration eller så vet jag inte men jag vet att det här är en riktigt bra spänningsroman. Läs!
Tidigare har jag skrivit om Askungar, Tusenskönor, Änglavakter och Paradisoffer.
tisdag 23 april 2013
Tematrio - världsboksdagen
Lyran vill att vi ska högtidlighålla världsboksdagen genom att tipsa om tre bra böcker som man kan lära känna världen lite bättre genom. Jag hoppas att min blogg kan fungera som inspiration året om när det kommer till just böcker från hela världen och jag påminner gärna om världslitteratur.se.
Min trio får bli:
Konungen av Kader Abdolah - lättläst om Irans historia på den tiden då landet hette Persien
Sjöjungfruns andra fot av Mia Couto - Mocambique på 1500-talet och nu, kolonialism och religion
Siste mannen i tornet av Aravind Adiga - samtid i Indien om hur pengar påverkar vår moral
Vill ni hitta fler av mina boktips från Asien (176 texter) eller Afrika (237 texter) så följ bara länkarna!
Min trio får bli:
Konungen av Kader Abdolah - lättläst om Irans historia på den tiden då landet hette Persien
Sjöjungfruns andra fot av Mia Couto - Mocambique på 1500-talet och nu, kolonialism och religion
Siste mannen i tornet av Aravind Adiga - samtid i Indien om hur pengar påverkar vår moral
Vill ni hitta fler av mina boktips från Asien (176 texter) eller Afrika (237 texter) så följ bara länkarna!
#jagälskarböcker
Inspirerad av Feelgoodbibliotekarien har klass 3A funderat över böcker idag.
Jag älskar böcker för att
- man kan ta reda på fakta
- för att dom är roliga
- de tar med en till nya platser
- för dom har humor
- för att djur är spännande
- man kan lära sig om djur
- böcker lär mig saker i faktatexter
- de ger fokus
- man kan lära sig olika språk
- dom är läskiga
- för man blir bra på att läsa
- för man kan resa till andra århundraden
och för att de låter mig leva en annan människas liv.
Välkomna till klassens bokblogg Bokpuffarna!
Jag älskar böcker för att
- man kan ta reda på fakta
- för att dom är roliga
- de tar med en till nya platser
- för dom har humor
- för att djur är spännande
- man kan lära sig om djur
- böcker lär mig saker i faktatexter
- de ger fokus
- man kan lära sig olika språk
- dom är läskiga
- för man blir bra på att läsa
- för man kan resa till andra århundraden
och för att de låter mig leva en annan människas liv.
Välkomna till klassens bokblogg Bokpuffarna!
nu lottar jag ut tre exemplar av en fin uppväxtskildring: god natt, oktober
Lyssnade till Valle Wigers på bokresan och x-publishing har snällt nog sponsrat med tre exemplar av boken. Vill du läsa en spännande debutant med göteborgsanknytning så ska du kommentera här! Glöm inte att berätta hur jag når dig, blogg eller mailadress i kommentaren alltså :-)
Sista dagen att anmäla intresse är 30 april, 3 vinnare presenteras här på bloggen den förste maj.
Lycka Till!
Sista dagen att anmäla intresse är 30 april, 3 vinnare presenteras här på bloggen den förste maj.
Lycka Till!
god natt, oktober
God Natt, Oktober: Adam sju, Adam tjugo sådär och däremellan en ovanlig och sorgesam uppväxt i Landala, Göteborg. Kapellplatsen med sina höghus är fonden till berättelsen som har Adam i centrum, han är jagberättaren som delger oss utsnitt ur livet som bildar en helhet. Det här är en roman där jag får följa med in i en familj som inte är som andra. Adam - människa på hebreiska - lever sitt liv utan att reflektera särdeles mycket. Det mesta bara blir, han finns till och han ifrågasätter inte ens när katastrofen drabbar hans föräldrar.
En, i många stunder sorglig berättelse om hur behovet att söka efter sanningen växer fram och det är ett sökande efter livet värt att leva. Landala är platsen, dit har föräldrarna flyttat för att de tror på kommunismen, de vill leva i en solidarisk värld och minnena från deras tid i Chile präglar dem. Mamman är den starka, pappan är sjuk och frånvarande mentalt och jag menar att det här är en berättelse som inte egentligen är särskilt bunden till miljön i Göteborg men fint är att märka att geografin och sociologin stämmer. Sedan kan tyckas att fördomar om tvärflöjtsspelande flickor från Örgryte är billiga poänger...
Snygga oneliners, många humoristiska, andra mycket allvarliga - och ett ofta avskalat språk. En av meningarna jag strök under är en beskrivning av när Adam känsla när han börjar arbeta som vaktmästare på Högsbo sjukhus:
Nu hoppas jag på en fortsättning, jag vill följa Adam på vägen mot vuxenlivet!
En, i många stunder sorglig berättelse om hur behovet att söka efter sanningen växer fram och det är ett sökande efter livet värt att leva. Landala är platsen, dit har föräldrarna flyttat för att de tror på kommunismen, de vill leva i en solidarisk värld och minnena från deras tid i Chile präglar dem. Mamman är den starka, pappan är sjuk och frånvarande mentalt och jag menar att det här är en berättelse som inte egentligen är särskilt bunden till miljön i Göteborg men fint är att märka att geografin och sociologin stämmer. Sedan kan tyckas att fördomar om tvärflöjtsspelande flickor från Örgryte är billiga poänger...
Snygga oneliners, många humoristiska, andra mycket allvarliga - och ett ofta avskalat språk. En av meningarna jag strök under är en beskrivning av när Adam känsla när han börjar arbeta som vaktmästare på Högsbo sjukhus:
Jag har kommit till förstadiet till helvetet. Drömmarna här är så små att det knappt märks när de går i uppfyllelse.Valle Wigers berättade på bokresan att han jobbat med att inte berätta allt, att lita på sin läsare och det är något som jag verkligen uppskattar. Jag föredrar att läsa färre ord som betyder mer.
Nu hoppas jag på en fortsättning, jag vill följa Adam på vägen mot vuxenlivet!
måndag 22 april 2013
en sekund i taget - ett steg i sänder
En sekund i taget, ett steg i sänder så inrättar man sitt liv när man blivit ensam kvar. Febern har dödat både familjen och bästisen, platsen där hon bott hela sitt liv är en kyrkogård och Hedvig är ensam själv. Hon måste förlita sig till sig själv, klara sig, fatta rationella val och överleva och där finns inget utrymme för känslor. Hon minns en bondgård som hon besökt en gång och beslutar sig för att försöka ta sig dit, där borde det finnas möjligheter till både mat och sällskap av djuren. Så följer jag Hedvig i hennes kamp för överlevnad, ensamheten är svår och till sist kan inte känslorna och minnena tryckas tillbaka längre. Hon behöver andra människor, hon behöver någon att prata med. Hon behöver en vän.
Sofia Nordins nya ungdomsroman är väldigt långt från mina vanliga genrer och det märks när jag läser, jag är inte särdeles intresserad av vad som händer Hedvig och jag kan inte riktigt leva mig in i hennes situation. Mitt betyg blir ljummet men jag inser också att det här inte är en bok som vänder sig till mig, jag kan tänka mig ett antal unga tjejer i övre mellanstadiet som skulle sluka den här boken och säkert uppskatta den mer än vad jag gör; lite för banalt, lite för enkelt. Samtidigt en ömsint skildring av en flicka i tolvårsåldern som tvingas att ta ansvar för liv och död.
Jag har tidigare skrivit om Gå sönder, gå hel och Det händer NU som jag båda tyckte mycket om.
Sofia Nordins nya ungdomsroman är väldigt långt från mina vanliga genrer och det märks när jag läser, jag är inte särdeles intresserad av vad som händer Hedvig och jag kan inte riktigt leva mig in i hennes situation. Mitt betyg blir ljummet men jag inser också att det här inte är en bok som vänder sig till mig, jag kan tänka mig ett antal unga tjejer i övre mellanstadiet som skulle sluka den här boken och säkert uppskatta den mer än vad jag gör; lite för banalt, lite för enkelt. Samtidigt en ömsint skildring av en flicka i tolvårsåldern som tvingas att ta ansvar för liv och död.
Jag har tidigare skrivit om Gå sönder, gå hel och Det händer NU som jag båda tyckte mycket om.
söndag 21 april 2013
ny radioföljetong imorgon:
ryssar är såna som gillar björkar
En knallgul bok med klagomuren på framsidan och titeln Ryssar är såna som gillar björkar går bara inte att låta bli att läsa. Olga Grjasnowa har skrivit och det är en roman om en ung judisk kvinna, Masja, som alltmer förtvivlat söker efter ett hemma.
Hon har i sin barndom flytt från Baku tillsammans med sin föräldrar, hamnat i Frankfurt. Föräldrarna drömmer tillbaka om en tid i Sovjetunionen där pappan hade en ställning, mamman var respekterad pianolärainna och i deras bibliotek stod flera tusen böcker. Nu är de invandrare i ett land, främlingar. Masja lär sig språket, utbildar sig, har vänner och partners av alla religioner och nationaliteter. Det skapar frihet och svårigheter. Enklast för människan är att ingå i en grupp, det är enkelt att förhålla sig till världen om man ingår i en gemenskap. Att höra till.
Nu är de strukturerna allt mer upplösta och hon är hemma överallt och ingenstans. För att försöka glömma sin kärleks död flyr hon själv till Tel-Aviv, sorgen och samhället runt henne tränger sig på. Masja talar många språk och vill helst av allt arbeta som tolk på FN, hon översätter och skapar kontakt mellan människor men hennes egen röst blir allt mer förvirrad. I Palestina tillsammans med en flyktig bekant, får hon frågan:
- Vad tror du på?
Masja konstaterar att det varken är Gud, Kultur, eller Nationen. Måhända är det människan?
Kaxig, så skulle en göteborgare beskriva bokens färg och kaxig får bli ordet för innehållet också. Grjasnowa vill få mig som läser att fundera en runda till på vårt sätt att kategorisera människor, att stoppa in dem i fack och sedan förvänta oss att alla ska hålla sig på sin plats. Kaxig och underhållande, i sin vilja att punktera en och annan fördom så lyckas hon verkligen locka fram både fniss och småleenden. Jag gillar!
Hon har i sin barndom flytt från Baku tillsammans med sin föräldrar, hamnat i Frankfurt. Föräldrarna drömmer tillbaka om en tid i Sovjetunionen där pappan hade en ställning, mamman var respekterad pianolärainna och i deras bibliotek stod flera tusen böcker. Nu är de invandrare i ett land, främlingar. Masja lär sig språket, utbildar sig, har vänner och partners av alla religioner och nationaliteter. Det skapar frihet och svårigheter. Enklast för människan är att ingå i en grupp, det är enkelt att förhålla sig till världen om man ingår i en gemenskap. Att höra till.
Nu är de strukturerna allt mer upplösta och hon är hemma överallt och ingenstans. För att försöka glömma sin kärleks död flyr hon själv till Tel-Aviv, sorgen och samhället runt henne tränger sig på. Masja talar många språk och vill helst av allt arbeta som tolk på FN, hon översätter och skapar kontakt mellan människor men hennes egen röst blir allt mer förvirrad. I Palestina tillsammans med en flyktig bekant, får hon frågan:
- Vad tror du på?
Masja konstaterar att det varken är Gud, Kultur, eller Nationen. Måhända är det människan?
Kaxig, så skulle en göteborgare beskriva bokens färg och kaxig får bli ordet för innehållet också. Grjasnowa vill få mig som läser att fundera en runda till på vårt sätt att kategorisera människor, att stoppa in dem i fack och sedan förvänta oss att alla ska hålla sig på sin plats. Kaxig och underhållande, i sin vilja att punktera en och annan fördom så lyckas hon verkligen locka fram både fniss och småleenden. Jag gillar!
- texten repris från januari 2013 -
lördag 20 april 2013
Quiztime
Vi är dom bästa, vinner för det mesta. Med lag Lindaode och Lotta LN kan det inte gå fel... Dessutom hette vinstbubblet Anna :-)
bildbevis kommer när mobilen återhämtat sig
bildbevis kommer när mobilen återhämtat sig
finbesök på bokresan
I vår goodiebag låg också den nyutgivna samtidsromanen Vattnet i mars som jag skrivit om i just mars. Finbesök av författaren Mikael Fant, här flankerad av Mindthebook Camilla.
God Natt, Oktober - roman från Göteborg
Valle Wigers debutroman har just kommit ut och recenseras den 23 april, nu väntar han på reaktionerna på sin text.
Han är uppvuxen i Landala, Göteborg i en läsande och skrivande familj och ser skrivandet som ett hantverk som de allra flesta kan lära sig. Han menar att om man har ett behov av att skriva så kan man, men man behöver verktygen. Några tips han vill ge är att: det som inte sägs är lika viktigt som det som sägs. Underskatta inte din läsare!
Valle Wigers berättade att han har fått överraskande mycket publicitet hittills och väntar nu på recensionerna. Han är till vardags tjänsteman på tyska ambassaden, översättare av den tyska romanen Ryssdisco och han har tidigare skrivit en guidebok om Berlin. Han känner att det är en svindlande tanke att någon faktiskt ska betala för att läsa hans hittepå. Revolutionens sköra hjärta var arbetsnamnet, redaktörens förslag gjorde att titeln blev God natt oktober.
Det här är en uppväxtskildring som beskriver den dysfunktionella familjen och han menar att skrivandet mår bra av konflikter, misslyckanden och himmel. Det för berättelsen vidare, förändring måste till för att en berättelse ska bli något av.
Den här historien ligger delvis nära Wigers egna uppväxt, många påhittade delar samsas bredvid det självbiografiska. Mycket av Valles personliga minnena finns som inspiration till Adam men han ville också att det skulle bli ett tidsdokument, han ville skildra en tid och en plats med ett berättande som berör.
Vad, var började boken? var frågan som en av deltagarna ställde och Valle berättade att han länge skrivit skissartade scener som han nu ville inkludera i sitt romanbygge. Skrev sedan romanen från början till slut och den tiden är inte helt enkel. Man är författare först när man givit ut en bok, vägen dit är lång. Han funderar nu på framtiden som författare...
Min text om boken dyker upp här på bloggen på tisdag.
PS. Han tipsar oss att läsa Alice Munro och Jumpha Lahiri och där kan jag inte annat än att hålla med!
Han är uppvuxen i Landala, Göteborg i en läsande och skrivande familj och ser skrivandet som ett hantverk som de allra flesta kan lära sig. Han menar att om man har ett behov av att skriva så kan man, men man behöver verktygen. Några tips han vill ge är att: det som inte sägs är lika viktigt som det som sägs. Underskatta inte din läsare!
Valle Wigers berättade att han har fått överraskande mycket publicitet hittills och väntar nu på recensionerna. Han är till vardags tjänsteman på tyska ambassaden, översättare av den tyska romanen Ryssdisco och han har tidigare skrivit en guidebok om Berlin. Han känner att det är en svindlande tanke att någon faktiskt ska betala för att läsa hans hittepå. Revolutionens sköra hjärta var arbetsnamnet, redaktörens förslag gjorde att titeln blev God natt oktober.
Det här är en uppväxtskildring som beskriver den dysfunktionella familjen och han menar att skrivandet mår bra av konflikter, misslyckanden och himmel. Det för berättelsen vidare, förändring måste till för att en berättelse ska bli något av.
Den här historien ligger delvis nära Wigers egna uppväxt, många påhittade delar samsas bredvid det självbiografiska. Mycket av Valles personliga minnena finns som inspiration till Adam men han ville också att det skulle bli ett tidsdokument, han ville skildra en tid och en plats med ett berättande som berör.
Vad, var började boken? var frågan som en av deltagarna ställde och Valle berättade att han länge skrivit skissartade scener som han nu ville inkludera i sitt romanbygge. Skrev sedan romanen från början till slut och den tiden är inte helt enkel. Man är författare först när man givit ut en bok, vägen dit är lång. Han funderar nu på framtiden som författare...
Min text om boken dyker upp här på bloggen på tisdag.
PS. Han tipsar oss att läsa Alice Munro och Jumpha Lahiri och där kan jag inte annat än att hålla med!
fågelhuset - på tal om praktikanter
Helgens första bok blev Ester Roxbergs fågelhuset som totalt knockade mig. Så smart, så tragikomisk och så precis i tiden. Senaste veckorna har diskussionen i media, åtminstone i Göteborg, handlat om praktikanterna som jobbar livet ur sig med hopp om en fast anställning. I Göteborg har en cafekedja fått bära hundhuvudet, i den här romanen är det det stora förlaget.
Liv är 23 och vill börja sitt arbetsliv, hon längtar efter en plats att höra till och praktikantplatsen på kontoret blir hennes. Kontoret är skådeplatsen för den föreställning som ska börja och riktigt förbannad blir man om att läsa hur den manipulative chefen utnyttjar sin ställning och sorgligt känns det i hjärteroten att läsa om hur jobbarkompisen Lou bygger sitt luftslott med fågelhus, författardrömmar och fantasifulla framtidsplaner. Men hoppfullheten finns där också, jag blir glad över att läsa om den smarta unga tjejen som trots att hon närmast tvingas med i "tävlaomettfastjobbspel" kommer ur allsamman med värdighet. Det är Livs naiva och totalt respektlösa blick som observerar och förmedlar och utmanar mig och jag är golvad.
Uppe på åtta igen kan jag konstatera att myten om att ungdomar vill vara friare och inte vill ha samma sorts anställningstrygghet som tidigare generationer är just bara blaha. Klart alla vill känna känslan av att göra nytta, höra till, klart vi vill känna oss trygga både socialt och ekonomiskt. 20 - 40 - 60 åldern spelar ingen roll, det här är en liten roman som vänder du till alla och som jag genast ska lämna vidare till dottern.
Liv är 23 och vill börja sitt arbetsliv, hon längtar efter en plats att höra till och praktikantplatsen på kontoret blir hennes. Kontoret är skådeplatsen för den föreställning som ska börja och riktigt förbannad blir man om att läsa hur den manipulative chefen utnyttjar sin ställning och sorgligt känns det i hjärteroten att läsa om hur jobbarkompisen Lou bygger sitt luftslott med fågelhus, författardrömmar och fantasifulla framtidsplaner. Men hoppfullheten finns där också, jag blir glad över att läsa om den smarta unga tjejen som trots att hon närmast tvingas med i "tävlaomettfastjobbspel" kommer ur allsamman med värdighet. Det är Livs naiva och totalt respektlösa blick som observerar och förmedlar och utmanar mig och jag är golvad.
Uppe på åtta igen kan jag konstatera att myten om att ungdomar vill vara friare och inte vill ha samma sorts anställningstrygghet som tidigare generationer är just bara blaha. Klart alla vill känna känslan av att göra nytta, höra till, klart vi vill känna oss trygga både socialt och ekonomiskt. 20 - 40 - 60 åldern spelar ingen roll, det här är en liten roman som vänder du till alla och som jag genast ska lämna vidare till dottern.
fredag 19 april 2013
stan är full av tanter och tragik...
Ge mig arsenik
för stan är full av tanter och tragik.
Du stod I dörren och sa: är det här allt som blir så dör jag.
Ta mig till kärlek ta mig till dans,
ge mig nåt som tar mig någonstans.
För jag vill veta om kärlek finns?
Jag vet att alla tror att, om himlen finns är jag förlorad!
för stan är full av tanter och tragik.
Du stod I dörren och sa: är det här allt som blir så dör jag.
Ta mig till kärlek ta mig till dans,
ge mig nåt som tar mig någonstans.
För jag vill veta om kärlek finns?
Jag vet att alla tror att, om himlen finns är jag förlorad!
Det är vårterminens sista skälvande veckor och ett geni föds. Elisabeth, klassen plugghäst som magister Anders tycker är begåvat besvärlig, byter namn till Elsa, snattar en panteranteckningsbok, hör Håkan Hellström live och inser att livet börjar nu. Det är slut med det tragiska livet och som en superhjälte tar hon sig an världen, med tanke på att hennes lågstadiefröken gjorde slut på hela sitt guldstjärneförråd i hennes skrivböcker så är det givet att hon ska skriva. Med Håkans låtar på den rosa skivan som soundtrack, vänskap, kärlek och en barndom som är på väg att ta slut får jag leva i den intensiva tonårskänslan som jag inte alls avundas. Jag kan inget annat än totalt älska Elsa eller Elisabeth eller vad hon än vill kalla sig. Man vill bara, ni vet vara den där vuxna som säger det som en vilsen tonåring inte vill höra: Om det är någon tröst så finns himlen, livet reder sig och kärlek finns. Även om man inte tror det.
Det här är en härligt charmig och humoristiskt allvarlig ungdomsbok om att våga undersöka vem man är, vara den man är, och som kan få en medelålders tant att känna sig som 15 igen. Det är inget dåligt betyg!
torsdag 18 april 2013
1899 var året för John Hall och En herrgårdssägen
Någonstans i mitt bakhuvud har tanken legat och gnagt att jag skulle vilja återvända till En Herrgårdssägen av Selma Lagerlöf och så blev det nu. I samband med att Göteborg Läser Sophie Elkan så fanns plötsligt den lilla sedelärande romanen där igen och pockade på uppmärksamhet. 1899 var året för både John Hall och En herrgårdssägen och när jag parallelläser så ser jag en hel del likheter i tematik och faktisk handling. Gunnar Hede och John Hall skildras båda som de godhjärtade unga männen som inte klarar av omvärldens förväntningar och tar sin tillflykt i drömmerier och vansinne.
Scenen i John Hall där han tillsammans med en student klär ut sig till tiggare för att se om han får ett annorlunda bemötande om han är fattig har Selma skrivit om utförligt i ett av sina brev till Sophie. Jag citerar ur Du lär mig att bli fri:
Han skall vara just den naturens son, som John aldrig förr mött. Han skall ej fråga efter pengar endast efter att få kallet efter fars in därhemma och sköta om folket. John skall beundra studenten och denne ha medlidande med John. John skalla säga att allt fås för pengar, allt beror af pengar. Nej, säger studenten. Duktigt folk bry sig ej om någon är rik eller fattig. Så skola de resa och så skall John spekulera ut att studenten har en liten flamma i en prestgård, som de skola förbi. Då klär han ut dem för att visa studenten att de skola vara olika mot honom då han är fattig.
Just känslan i den delen av John Hall ger mig många associationer till Hedes vandringar i En Herrgårdssägen och det tycks som de båda författarinnorna påverkat varandra en hel del. Om det hoppas jag höra mer när jag ska besöka Nääs slott i maj och lyssna till Marie Hjalmarsson Engelke. Det blir vår tredje träff - redan på onsdag ses vi för träff två - en stadspromenad. Välkomna på den!
PS. Extra roligt var att jag faktiskt hittade min gamla romananalys från 1995 - skriven på skrivmaskin! Så nyss och så länge sedan ...
bondestenålder både analogt och digitalt
Min lärarfilosofi är att hjärnan, hjärtat och handen ska vara aktiverat för att det ska blir riktigt bra inlärning. Det megaanaloga hantverket i att forma en kruka på bondestenåldersvis blandas med digitala redovisningar i form av små ljudsatta filmer. För mig som IT-guide och klasslärare är blandningen det som gör kvalitet, i mitt klassrum finns både lera och filmkamera. Allt för att skapa sammanhang och inlärning som fastnar.
Nu ska alla de fina krukorna till brännugnen och kanske kommer det en bild på vår utställning så småningom också. Mycket, mycket mysigt att jobba med händerna, samtal om hur det kunde ha varit en gång för länge sedan, ordförråd kring krukmakeri och keramik och så teori om människans uppfinningar som kom på köpet. Hjärna, hjärta, hand - kan inte bli bättre!
Nu ska alla de fina krukorna till brännugnen och kanske kommer det en bild på vår utställning så småningom också. Mycket, mycket mysigt att jobba med händerna, samtal om hur det kunde ha varit en gång för länge sedan, ordförråd kring krukmakeri och keramik och så teori om människans uppfinningar som kom på köpet. Hjärna, hjärta, hand - kan inte bli bättre!