stan är full av tanter och tragik...

Ge mig arsenik  
för stan är full av tanter och tragik.

Du stod I dörren och sa: är det här allt som blir så dör jag.

Ta mig till kärlek ta mig till dans,
ge mig nåt som tar mig någonstans.
För jag vill veta om kärlek finns?

Jag vet att alla tror att, om himlen finns är jag förlorad!

Det är vårterminens sista skälvande veckor och ett geni föds. Elisabeth, klassen plugghäst som magister Anders tycker är begåvat besvärlig, byter namn till Elsa, snattar en panteranteckningsbok, hör Håkan Hellström live och inser att livet börjar nu. Det är slut med det tragiska livet och som en superhjälte tar hon sig an världen, med tanke på att hennes lågstadiefröken gjorde slut på hela sitt guldstjärneförråd i hennes skrivböcker så är det givet att hon ska skriva. Med Håkans låtar på den rosa skivan som soundtrack, vänskap, kärlek och en barndom som är på väg att ta slut får jag leva i den intensiva tonårskänslan som jag inte alls avundas. Jag kan inget annat än totalt älska Elsa eller Elisabeth eller vad hon än vill kalla sig. Man vill bara, ni vet vara den där vuxna som säger det som en vilsen tonåring inte vill höra: Om det är någon tröst så finns himlen, livet reder sig och kärlek finns. Även om man inte tror det. 

Det här är en härligt charmig och humoristiskt allvarlig ungdomsbok om att våga undersöka vem man är, vara den man är, och som kan få en medelålders tant att känna sig som 15 igen. Det är inget dåligt betyg!  

Enligt O, Fru E och SvD skriver också om Klara Krantz fina debutbok!