de ensamma - Nesser i mångordig högform

Håkan Nesser är i högform i den fjärde boken i Barbarottiserien. I de ensamma är livet sinistert, lugubert och till yttermera visso väldigt behagligt att läsa om. Eller, erkännes, jag har lyssnat till Nessers egen inläsning och det gör absolut inte boken sämre. Kan man klaga på något är det att det är alldeles för långt. Det blir omtag på omtag och dessutom förstör hans ganska svaga tolkningar av de olika karaktärernas dialekter. Kanske ska man inte ge sig på dialekter i uppläsningen om man inte behärskar det...

Annars är de ensamma en mycket mänsklig roman, jag vill nästan inte kalla den en deckare även om två dödsfall löper som en tråd genom det hela. Med 35 års mellanrum trillar två människor oförklarligt ned för ett stup och dör, när det visar sig att de två då, för 35 år sedan, var sambos så blir utredningsgruppen kring Barbarotti och Backman nyfikna och misstänksamma. De börjar sina efterforskningar i en grupp studenter från Uppsala som höll ihop på sjuttiotalet och berättelsen vecklar ut sig.

Jag tycker mycket om Nessers sätt att använda språket, i den här romanen är en av ungdomarna präst och det tillåter än mer av det ålderdomliga och något omständliga, hobbyfilosofer är vi allihopa men jag störde mig på de återkommande samlagen i boken. Efter att ha läst klart så förstår jag att könsumgänge har en central roll i handlingen men nja...

Barbarottis funderingar kring liv och död, samtalen med Vår Herre och vänskapen med Backman gör att det här är en bok som ger mermak, jag har liksom börjat i fel ände av Barbarotti och lyssnade till Styckerskan från lilla Burma först vilket inte var optimalt. Nu ska jag jobba mig bakåt och lyssnar vidare på Berättelse om herr Roos.