amerikanska noveller: Sylvia Plath

Fyra amerikanska författare presenteras med
varsin novell i Novellix nya kvartett.
Jag började med Sylvia Plath.

Sylvia Plath är en av de där författarna som jag återkommit till genom åren. Från den första läsningen av The Bell Jar i 20-årsåldern, via diktsamlingar, läsning av Ted Hughes dikter, omläsning av Glaskupan, hennes dagbok, dotterns läsning av The Bell Jar och nu är det dags för en novell.  Johnny Panic och drömbibeln verkar, som mycket annat av det som Plath skrev, som en mycket personlig och självutlämnande text. Huruvida den är självbiografisk eller ej har jag inte lyckats googla fram men på insidan av omslaget berättar förlaget att hon arbetat på ett mentalsjukhus, på ett sjukhus utspelar sig också den här novellen. 

Den berättar om en ung kvinna som i hemlighet tecknar ned människors drömmar, hon smygletar i gamla journaler och när de anteckningar hon hittar inte är dramatiska nog så fyller hon på med fantastiska berättelser. Gränsen mellan verklighet och dröm suddas ut allt mer. Sylvia Plath skriver med ett precist språk och när hon beskriver översköterskan med orden: Man skulle kunna rispa hennes ögon med en nål och svära på att man hittat ren kvarts så får jag som läser bilden helt klar för mig. Kompakt, innehållsrikt och poetiskt. Temana i hennes texter återkommer och också i den här novellen får jag ta del av psykisk ohälsa, möten med herr Panik:

Kanske börjar en mus ganska tidigt tänka att hela världen styrs av enorma fötter. Men som jag ser det styrs världen av en endaste sak. Panik med hundansikte, djävulsansikte, horansikte, panik i versaler utan något ansikte alls - det är samme Johnny Panic, vare sig man sover eller är vaken.

Ariel heter diktsamlingen som kom i nyöversättning härom året, Glaskupan   är måsteläsning och den här novellen rekommenderas!

- en novellvåg i bokbloggarhavet -