bokklubben vid livets slut

Omslaget till Will Schwalbes självbiografiska roman Bokklubben vid livets slut påminner mig om Stig Lindbergs textilmönster, klassiska, tidlösa och med organiska motiv. Det är något med prickarna...

Hur som, det här är en roman som låter mig följa med i en personlig skildring över förhållandet mellan en mor, som har en dödlig cancersjukdom och en son. Det som jag får berättat för mig i en ganska rak, osentimental och närmast biografisk bok handlar om möten både i nutid, i minnen, och i böcker. Det är också en berättelse om hur man som människa kan handskas med det allra svåraste, döden. Klassiska, tidlösa resonemang om hur man ska leva sitt liv medan det pågår och vad som händer efter att det tagit slut, frågor som alla som läser säkert har några personliga tankar om. Det är tur och väl att  Schwalbe håller en lite klinisk intellektuell ton i sin berättelse för annars hade det varit lätt att hamna i en helt annan sorts lite smetig berättelse, nu blir det en varm, personlig skildring över en älskad mor som går bort i cancer.

Böckerna då? Bokklubben då? Jo, samtalen om böckerna genomsyrar den här historien. Samtalen om läsning, vikten av läsning i samhället och läsningen förmåga att förändra:

Det är en av effekterna av riktigt bra böcker - man får inte bara en annan syn på omvärlden, man börjar också se annorlunda på sina medmänniskor, på alla människor man har runt omkring sig.

Särskilt intressant var det förstås när de diskuterade böcker som jag själv läst som den Ovillige Fundamentalisten, eller författarskap som jag just nu upptäcker som Iréne Némirovsky. Oavsett om man läst böckerna som de samtalar om så ger den här boken en läsupplevelse utöver det vanliga. På utsidan av omslaget blurbar Edmund de Waal så fint: En sann meditation över vad böcker kan åstadkomma. Håller med, håller med.

Herbarium, Stig Lindberg kan man köpa direkt från Ljungbergs i Floda
som trycker de fantastiska textilierna!