Jussi Adler-Olsens deckare är förfärligt otäcka. Nu är det del nummer två i serien, Fasanjägarna, som jag lyssnat till och det är ruskigt utstuderade och psykologiskt utmanande scenarier som han tecknar för mig. Faktiskt såpass att jag nästan stänger av emellanåt för att värja mig. I Lundströms bokradio i helgen berättade några olika deckarförfattare om hur de hanterar sin rädslor när de skriver, om jag vore Adler-Olsen så skulle jag bli totalt vettskrämd av att fantisera ihop sådana grymheter. Någon slags filter måste han säkert ha för att ens komma på idéerna, men man undrar om han kan sova gott om natten?
Hur som, spännande är det och berättelsen har många av de där elementen som jag gillar hos en deckare med okonventionellt polisarbete parat med svidande samhällskritik, i den här historien är det överklassen och psykvården som får sig en skopa.
Men, jag skrev det i min text om Kvinnan i rummet och jag skriver det igen. Snälla låt mig slippa Stefan Sauks uppläsningar. De är förfärliga, hans repertuar av dialekter och konstiga skratt tar snabbt slut. Tyvärr verkar jag vara ensam om att ogilla hans inläsningar så jag får dras med honom i del tre också. Mot Flaskpost från P!
Jag tokälskar de här böckerna. Flaskpost från P är hans allra bästa, tur du har som har den kvar! Jag ska strax kasta mig över Marcoeffekten.
SvaraRaderaHärligt att jag har ngt bra framför mig. Jag tycker de är lite råa emellanåt men jag fortsätter lyssna...
RaderaJag är en av de som gillar Sauks uppläsning skarpt. Det känns som om jag är på teater när jag lyssnar. Det är så uppfriskande när vi tycker olika.
SvaraRaderaAbsolut. Uppfriskande men Sauk kan jag inte förlika mig med.
Radera