Göteborg läser träffades på Nääs idag för att lyssna till Marie Hjalmarsson Engelke och på vägen hem fick vi (två äventyrliga medlemmar) för oss att försöka se Sophie Elkans grav. När vi kom till Svingeln såg vi att grinden till den mosaiska kyrkogården stod på glänt och stilla smög vi in i försommarkvällen. Grusgångarna var övervuxna med smultronblom, häggen doftade, bangårdens tåg dundrade förbi och koltrasten sjöng. Hela kyrkogården med sitt höga gjutjärnsstaket liknade en plats som glömts av världen. Ogräsen växte högt, gravstenarna med minnesord över många välkända och prominenta göteborgare var vittrade och texten på Sophies sten var nästan oläslig. Kvällen slutade i en vemodig stund, försommarkvällen och förgängligheten blev plötsligt ett.
Vi får ta och rensa lite...
SvaraRaderaJo men visst. Göteborg Läser får göra en insats, tar med handskar nästa promenad.
RaderaDet hade roligt att vara med er där igår kväll. Låter som en intressant upplevelse på många sätt.
SvaraRaderaDet var det, både lärorik och känslofylld.
RaderaVad fint skrivet! Jag kan verkligen tänka mig vemodet. Men en väldigt fin gravsten, boken.
SvaraRaderaFörfallet och ogräset kändes sådär. Gravstenen är mycket fin, det är maken och dottern som har sin inskription på sidorna.
Radera