Jaha, då är det måndag morgon och fem skoldagar återstår tillsammans med de 26 eleverna som jag tillbringat alla skoldagar tillsammans med i tre år. Sisådär 6 timmar om dagen under sisådär 500 dagar. I fredags var det dags att berätta för eleverna att nästa år är det nya fröknar som tar vid. En av de där eleverna som jag arbetat intensivt med genom åren räcker upp handen och avbryter mitt i.
- Varför gör ni massa pannkaka?
Jag kopplar långsamt och frågar hur han menar. Pannkaka?
- Ja, håller på och byter med lärare och sån't. Det blir bara pannkaka.
Det är nog det närmaste en komplimang jag någonsin får. Tar med mig den i hjärtat och vet att det blir inte pannkaka. Det blir bra. Alla ska bara vänja sig först. Ni vet ju att allting har en ände utom korven som har två. Pannkaka har ingen men hon tar slut ändå...
Gulligt! Jag säger också hej då till min mentorsklass men det är ju en helt annan sak på gymnasiet. Man får inte den supernära kontakten som du får med dina elever.
SvaraRaderaJo, det är ju nästanvuxna som man jobbar med på gymnasiet men jag kan tänka mig att det kan bli en annan typ av relation där. Jag är ju som en extramamma under tre år...
RaderaVad fint! Det ÄR en komplimang, typiskt kamouflerad för åldern.
SvaraRaderaHär har vi ofta bara ett år på oss med varje kull och som I bloggbokhemens fall är det gy, men eftersom vi/de bara har varandra kommer vi varandra nära och går igenom vissa utvecklingsfaser, fast mer kompakt : )
Så härligt att ha en mer vuxen kontakt, det saknar jag ibland. Det är mer plåster och leta efter jackor än samtal om livet...
RaderaSå fin kommentar:) saknar de små ibland, visar sig vad det blir till hösten :)
SvaraRaderaÄnnu är det oklart, vad gör du?
Raderahehe, härligt uttryck! Vart ska du ta vägen då? Om man får fråga då :)
SvaraRaderaJag får se, jag har full tjänst på min skola men ska inte arbeta med samma elever nästa år.
Radera