monomani - en manisk monolog

Inte trodde jag att Sami Said skulle läsa sin text så bra!

Sedär, nu hade jag förutfattade meningar om killen som i de flesta intervjuer framställer sig som lite udda och som medvetet använder sitt självvalda utanförskap i sina texter, så också i  Monomani. Den har funnits nedladdad i min telefon några veckor nu och inte förrän i måndags när jag lyssnade till Saids nyskrivna novell på P1 fick jag tummen ur att börja lyssna.

Monomani är en grymt väl vald titel på den här närmast maniska monologen, den läses dessutom otroligt intensivt i (nästan) en enda ordström där Sami Said knappast andas och det gäller att hänga med i svängarna. Jag kan fortfarande känna igen Saids egenartade behandling av det svenska språket från Väldig sällan fin men den här lilla kortromanen känns inte lika säregen språkligt. Den yttre ramen är ett epost-meddelande från Sami till Sara, han har dragit sig undan ett halvår från deras mejlväxling och han inser att han måste ha en väldigt bra förklaring för att hon ska förlåta henne. Hur skriver man till en flicka som man tycker mycket om och som man aldrig träffat? Vad skriver man när man inte har hört av sig på ett halvår? Sami skriver om allt och lite till, mest om hur arbetet med romanen gjorde att han var tvungen att isolera sig, vardagens vedermödor för en författare som aldrig blir nöjd och mycket av det han skriver är mycket både roliga och träffsäkra iakttagelser av livet i Sverige idag. Han blottar sig själv, sin kritiska hållning till sin text och han blottar ett Sverige som han inte fullt får lova att höra till.

Monomani finns som ljudbok hos Storytel, e-bok på bibblan eller förstås att köpa i alla format på bokhandeln. Ge Sami Said en timme eller två i sommar och upptäck en säregen författare!