solens port - en tegelsten om Palestina

Solens Port är en sådan där roman som jag skulle vilja ta mig tid att läsa men... om jag inte läst mer än hälften (dryga 300 sidor) på en hel månad så tänker jag att den får vila. Men. Det är en sådan där viktig roman som jag egentligen tycker så mycket om, omslaget är ett av årets snyggaste och innehållet är viktigt, så viktigt. Elias Khory har skrivit en bok som försöker ge en bild av palestiniernas liv innan och efter staten Israels bildande 1947. Den har i texter kallats den stora palestinska romanen och det är det där med omfånget som fäller mig.

På ett nedgånget fältsjukhus i ett flyktingläger ligger Yuones i koma, Khalil har utsett sig till hans vårdare och för att få tiden att gå vid sjukbädden berättar Khalil historier ur livet. Det är barndomsberättelser, beskrivningar av livet som gerillasoldat, kärleksmöten och många, många personer och händelser att hålla reda på. Det här är ju ett klassisk romanupplägg a la Tusen och en Natt som ofta funkar mycket bra men i Solens Port blir det för mycket att hålla reda på för mig. Förutom korta och långa återblickar återkommer Khoury regelbundet till nuläget, den samtida situationen för alla de palestinier som fortfarande lever i flyktingläger. När jag tar reda på mer om Elias Khoury så får jag klart för mig att han varit aktiv i PLO och, trots att han är libanes av grekisk härkomst, har engagerat sig starkt för palestiniernas sak. En väsentligt lättlästare roman som också vill få oss att tänka till om frågan är Morgon i Jenin. 

På utsidan av mitt omslag så står det "episk roman" och det är ett mycket passande epitet. Det här är en bok som kräver både tid och engagemang av läsaren och jag är säker på att jag kommer att läsa vidare, en annan sommar. Ett annat år.