Stål tar oss med till Italien

Första stoppet på Lyrans jordenrunresa får bli Italien för mig, sommarvädret hänger sig kvar också här i Sverige och då passar en repris av min text om Stål bra:

Piombino är en liten kuststad i Toscana och där bor de trettonåriga bästisarna Anna och Francesca. Anna drömmer om en framtid som advokat eller läkare och Francesca vill bli miss Italien, de befinner sig mitt emellan barn och vuxenlivet och de utforskar sina kroppar, utmanar sin vänskap och försöker hantera den svåra balansen mellan att vara fogliga hemmadöttrar och unga kvinnor med lust på att pröva allt. Det som de ser som allt är så begränsat, deras värld är höghusen, stranden och fabriksområdet och när jag läser får jag en känsla av att bara vilja bryta mig loss, bryta kedjan, lossa på fjättrorna.

De lever i skuggan av det stora stålveket, familjerna känner sig närmast liveget bundna till fabriken och treskiftet styr rytmen i den lilla staden. Drömmen om Elba finns hos alla. Där finns det glamorösa livet med utländska turister, tjusiga kläder och sandstränder flera kilometer långa. Elba siktas ute i bukten som ett lysande och lockande pärlband av lampor i natten, så nära och så långt borta.

Stål är en skakande och arg roman som vill berätta om ett Toscana långt ifrån den glättade turistbroschyrens vackra bilder. Den berättar om vardag i ett samhälle där normer och solidaritet har lösts upp, konsumtion är modellen och det är svårt för människorna att hitta fram till ett nytt gemensamt sätt att förhålla sig till varandra. På TV syns Berlusconi med underhållning och tutt-program, arbetet i fabriken blir allt mer pressat och drogerna blir ett sätt att klara av dagen, killarna ska vara macho och gå till prostituerade, maffia och småkriminalitet är mer regel än undantag och flickorna ska vara både madonnor och horor. Helst samtidigt.

Nu är det här inte bara en nattsvart samhällskritik utan också en ömsint beskrivning över två flickor som växer upp tillsammans, det är infall och stormande känslor, lekfullhet och ett litet, litet hopp finns där någonstans. Jag hoppas att många, många hittar till Silvia Avallones debutroman, den ger röst åt de alldeles vanliga människorna i samtidens Italien. Röster som jag sällan hör - är det här en ny sorts arbetarlitteratur? Frågan diskuterades i babel för några veckor sedan och jag kan inte låta bli att jämföra flickorna Anna, Francesca och Miira. Läs gärna Eija Hetikivi  Olssons debut Ingenbarnsland parallellt med Stål - det blir spännande läsning!

PS. Otroligt snyggt formgiven bok - tjockt vitt papper, vackert omslag och själva boken är stålgrå med turkos text. Sån't går hem hos mig! DS.

- repris från maj 2012 -